När marken dör flyr folket – en dag var Josarys pappa borta

Josarys klasskamrater försvinner – en efter en

FLORIDA, HONDURAS. En dag var 11-åriga Josary Montufar Márquez pappa borta. Han hade gett sig av utan att säga något. Efter att växtsjukdomar i klimatkrisens spår angripit de kaffebuskar han levde av såg han ingen annan utväg.

– När jag fick veta att han hade åkt blev jag ledsen och tänkte att jag aldrig mer kommer träffa honom, berättar dottern tyst.

Publicerad 20 jan 2020 kl 17.01

På skolan hemma i Florida i västra Honduras har migrationen blivit ett vanligt samtalsämne kompisarna emellan.

– I varje klassrum är det alltid någon som saknas, som har åkt, förklarar Josary.

 

En dag var några av barnen från en parallellklass borta.

– Vi letade efter dem för att leka, men vi hittade dem inte. Då gick vi till deras lärare och frågade och hon sa att de hade åkt till USA.

undefined

Ibland får kamraterna och skolan veta att en familj ska emigrera – andra gånger är de bara borta. Än så länge är Josary kvar. Foto: ÅSA WELANDER

undefined

Edwin Castellanos

I Sverige ser vi ofta den globala uppvärmningen som något vi kommer att behöva förhålla oss till i framtiden. Men i det som kallas Centralamerikas ”torra korridor” har dess effekter redan blivit en del av vardagen, i takt med att stigande temperaturer allvarligt har påverkat tillgången på mat.

Centralamerikas geografiska placering, nära såväl Atlantens orkaner som väderfenomenet El niño i Stilla havet, gör regionen extra känslig för klimatförändringar, som ökar intensiteten i ovädren. Samtidigt har oförutsägbarheten för nederbörd och torka blivit större. Men utvecklingen tycks också gå snabbare än man tidigare räknat med. Enligt Edwin Castellanos, chef för forskningsavdelningen på Universidad del Valle i Guatemala och en av regionens främsta forskare på klimatförändringar, sker det som forskarvärlden trodde skulle hända någon gång under andra halvan av seklet redan nu.

undefined

I Centralamerikas ”torra korridor” är klimatkrisen redan en del av vardagen. Här emigrerar människor för att överleva – i takt med att den jordbruksmark de lever av förlorar allt värde. Expressens Åsa Welander har träffat barnen som blivit kvar.

undefined

Reportaget i korthet

När majs- och kaffeskördarna går förlorade år efter år har de självförsörjande bönderna inget att äta eller att sälja. Tusentals latinamerikaner emigrerar med USA som mål – karavaner som president Donald Trump vill stoppa samtidigt som han strypt biståndet till regionen. 

Expressens Åsa Welander har besökt det torra området över gränsen mellan Guatemala och Honduras och träffat de som bor kvar:

Josary, 11, vars pappa och klasskamrater har lämnat byn

Greysi, 12, som i stället för att komma till USA blev kidnappad i Mexiko. Nu är hon hemma igen, men familjens skulder är större efter att ha betalt lösensumman.

María Consuelo, 7, och hennes fem syskon som inte vet om de får mat varje dag.

undefined

– Klimatförändringarna är inte längre något särskilt abstrakt för centralamerikaner, för det är något vi redan lever med.

Runt 30 procent av befolkningen i Honduras och Guatemala är jordbrukare. Många lever på kaffet eller är självförsörjande på majs och bönor och en misslyckad skörd kan vara skillnaden mellan att stanna kvar och att lämna. 

Migrationen från regionen är inget nytt fenomen. Fattigdom, våld, organiserad brottslighet och korrupta statsapparater har länge drivit människor att lämna sina hem. Men den globala uppvärmningen förvärrar situationen.

– Vi säger inte att det är den enda orsaken, men vi ser att det kan vara ytterligare en faktor som ökar sannolikheten för migration, säger klimatforskaren Edwin Castellanos.

undefined

Läraren Delmy Solís drabbas själv av torkan och de magra skördarna, men möter varje dag elever som har det långt värre. Foto: ÅSA WELANDER

Oron stor i allt glesare klassrum

11-åriga Josarys lärare Delmy Solís har sett hur skolgården tunnats ut i takt med att allt fler elever emigrerar.

– Särskilt det senaste året är det många barn som har rest tillsammans med sina föräldrar. En del har sagt till innan, andra har bara åkt utan att säga något.

I hela Florida har mer än var tionde elev som var inskriven i grundskolan i början av 2019 nu migrerat utomlands. Totalt handlar det om över 400 barn i en kommun med knappt 30 000 invånare, vilket är mer än dubbelt så många som snittet de senaste tre åren, när migrationen också har varit stor.

Den stora utflyttningen påverkar även dem som stannar kvar. Känslan av att det enda sättet att lyckas är att lämna har skapat oro i klassrummen. Många barn lämnas också kvar när båda eller någon av deras föräldrar reser norrut för att kunna skicka hem pengar.

Vi har ingen trollstav för att lösa det, men det påverkar mig starkt, för jag har tvingats hantera flera fall av extrem fattigdom.

– Ibland kan vi se att de får det bättre, men samtidigt splittras familjen och då kan allt det positiva gå till spillo. När barnen blir tonåringar och gör uppror och föräldrarna inte finns där så påverkar det deras beteende, förklarar Delmy.

Precis som de flesta andra i kommunen är hennes man jordbrukare. Hon lever själv med konsekvenserna av de allt sämre skördarna, men varje dag möter hon skolbarn som har det långt värre.

– Jag skulle tro att många barn här går hungriga. Vi har ingen trollstav för att lösa det, men det påverkar mig starkt, för jag har tvingats hantera flera fall av extrem fattigdom.

undefined

Även Josarys mamma, Olga Márquez Sánchez, funderade på att lämna landet – tillsammans med barnen – med har bestämt sig för att stanna. Foto: ÅSA WELANDER

Josary Montufar Márquez bodde inte med sin pappa innan han reste och fick först i efterhand veta att han emigrerat. Även mamma Olga Márquez Sánchez funderade ett tag på att lämna landet – tillsammans med barnen. Josarys mormor var sjuk och det var svårt att få ihop pengar till mediciner, skoluniformer och mat. Men alla skräckhistorier om människor som råkar illa ut längs vägen fick Olga att tänka om. Nyligen öppnade hon en liten butik som hon hoppas att familjen ska kunna leva på.

– Ibland låter man själv bli att äta för att barnen ska få det de behöver. Jag måste anstränga mig för att hon ska kunna klä sig och ha skor på fötterna. Det är inte så lätt. Vid vissa tillfällen har vi gråtit tillsammans, säger hon och kastar en blick på sin dotter.

Över en månad i taget utan regn

Den ”torra korridor” som sträcker sig genom Centralamerika och framför allt breder ut sig över stora delar av Honduras, El Salvador och Guatemala har alltid varit sårbar. Men sedan 2013 har allt högre temperaturer och mindre regnmängder uppmätts här – framför allt i början av regnsäsongen, som historiskt sett har börjat i maj. Den tidigare halvårslånga torrperioden har alltså blivit längre, precis som faserna av torka i mitten av regnsäsongen. Om de förr oftast bestod av 10 till 15 dagars uppehåll, kan det i dag gå upp till 40 dagar utan regn, precis när årets viktigaste skörd av majs borde växa till sig. I stället har majoriteten av nederbörden de senaste åren kommit samtidigt i oktober och november, vilket i sin tur skapar översvämningar och dränkta grödor.

undefined

Reportagets Josary (Florida), Maximina (San Nicolás) och María Lidia (Camotán) bor alla inom den röda rutan, i det gulmarkerade området som kallas för den ”torra korridoren”.

Grafik: HELÈN RASMUSEN

Floden som försvann. Det som kallas för Centralamerikas torra korridor börjar i Panama och sträcker sig genom hela Centralamerika och in i södra Mexiko. Historiskt har perioden utan regn varat mellan sex och åtta månader varje år. Men de senaste åren har torrperioden blivit allt längre, ibland upp till tio månader.

Foto: ÅSA WELANDER

Santos Vasquéz berättar att stora delar av årets första majsskörd i Guatemala förstördes av torkan. Nu har de kraftiga regnen gjort att flera av plantornas rötter ruttnat. Han säger att jordbrukare är de som drabbats hårdast av klimatförändringarna.

Foto: ÅSA WELANDER

Förr uppstod en torrare period även i mitten av regnperioden ungefär vart sjätte år, på kanske 10–20 dagar. De senaste åren har fenomenet upprepats varje år och perioden har blivit längre, upp till 40 dagar precis när årets viktigaste skörd borde växa till sig.

Foto: ÅSA WELANDER

Runt 10,5 miljoner människor uppskattas bo i vad som räknas till den torra korridoren, varav två miljoner är självförsörjande bönder. I Honduras arbetar 32 procent av befolkningen inom jordbruket och i Guatemala nästan 30 procent.

Foto: ÅSA WELANDER

Centralamerikas geografiska placering gör att regionen drabbas hårt av såväl orkaner och extrema stormar i Atlanten som väderfenomenet El Niño i Stilla havet. Inget av det är något nytt, men klimatförändringarna tycks öka intensiteten i ovädren och oförutsägbarheten i vädermönster och nederbörd. Livet för de som bor kvar och deras boskap är hårt.

Foto: ÅSA WELANDER

Greysi, 12, flydde – blev kidnappad

Några mil från 11-åriga Josarys hemtrakter lägger Maximina Melara ifrån sig kläderna hon håller på att tvätta. Hon sköljer av fötterna med de turkost målade tånaglarna från lera och drar fram ett par röda plaststolar. Familjen har i generationer bott här på en av de grönklädda kullarna i västra Honduras. Hit tar du dig bara med fyrhjulsdriven bil – eller genom att gå. Landskapet ser frodigt ut, men kaffet som är regionens viktigaste inkomstkälla har blivit allt svårare att leva av.

– Det är i tre år nu som kaffet inte har varit värt någonting, och det här året ser lika illa ut, förklarar Maximina, och skakar uppgivet på huvudet.

I takt med att vädret de senaste åren har blivit varmare, har växtsjukdomarna blivit allt vanligare. Kaffebladssvampen la roya har gjort att många av bladen är håliga och har rostfärgade fläckar. Till slut faller de av och busken producerar mindre kaffe av sämre kvalitet, eller dör helt.  

undefined

Greysis pappa försökte lämna landet först två gånger själv och sen två gånger till med sin dotter. Vid det femte försöket kom han och Greysi inte lägre än till Mexiko – med bara 50 mil kvar till USA:s gräns. Foto: ÅSA WELANDER

De låga inkomsterna från odlingarna har gjort att människor känner sig tvingade att lämna sina hem och migrera utomlands. Maximinas man har gjort fem försök att ta sig till USA, för att kunna ge barnen en bättre framtid. Den senaste gången, efter ännu en misslyckad skörd, hade han med sig 12-åriga dottern Greysi Sánchez Melara. Men då kom de inte längre än till Tampico i mexikanska Tamaulipas.

– Plötsligt ringde det och en man sa att jag var tvungen att betala 6 000 dollar; 3 000 för min man och 3 000 för flickan. Jag var tvungen att skicka dem snabbt för annars skulle de döda dem, förklarar mamman Maximina samlat.

Varje dag bad jag folk om pengar och sa till kidnapparna att de måste ha tålamod [...]. Men de behandlade dem illa under tiden.

Smugglaren, som de redan hade betalat 3000 dollar till, sa att han skulle få dem fria från kidnapparna om hon bara skickade ytterligare 1000 dollar. Desperat bad Maximina vänner, släktingar och bekanta om lån, men när de gjort överföringen försvann smugglaren spårlöst och kidnapparna krävde mer pengar.

– Varje dag bad jag folk om pengar och sa till kidnapparna att de måste ha tålamod; att vi skulle få ihop pengarna. Men de behandlade dem illa under tiden.

Värst var det på mors dag, när hon satt ensam tillsammans med sin treåriga son.

– Jag tänkte på flickan och sa till mig själv ”Var finns hon någonstans?” Det var en väldigt svår dag. Alla andra var glada, utom vi som hade våra barn där borta, säger hon och tittar ut över den skymmande himmeln.

undefined

Nu är Greysi tillbaka hos sin lillebror Dahiron Sánchez Melara och vill helst inte tänka på det som hänt. Efter kidnappningen fick hon träffa en psykolog för att få hjälp att hantera traumat. Foto: ÅSA WELANDER

Greysi är tystlåten och håller sig mest i bakgrunden, förutom när lillebror dyker upp. Då kramar hon honom hårt. Efter 45 dagar och ytterligare 5 000 dollar släpptes hon och hennes pappa tillsammans med några andra från byn som de rest tillsammans med. Lättnaden var stor, men samtidigt har familjen nu skulder på motsvarande över 85 000 kronor.

Maximina ser stark ut och anstränger sig för att se positivt på situationen, men någonstans inuti gräver oron ett stort hål i henne. Plötsligt kommer tårarna tillsammans med det som hon inte ens vill tänka på.

– Jag vet inte hur vi ska betala, men på något sätt... Gud är med oss och vi fortsätter kämpa för att ta oss framåt. Det är svårt men tack och lov kom min familj hem igen och det var det som oroade mig mest. Bara Gud vet hur vi ska kunna betala, men en dag ska vi göra det.

undefined

Livet går vidare efter kidnappningen. Varje eftermiddag gör Maximina i ordning enkel mat och kaffe som hon säljer i en bod i byn. Foto: ÅSA WELANDER

undefined

Skulderna är tunga efter att kidnapparna fått betalt, men familjen får i alla fall hålla ihop. Foto: ÅSA WELANDER

Samtidigt som klimatförändringarna har blivit en allt viktigare faktor för den ökande migrationen, har USA gjort det svårare för människor utan visum att ta sig in i landet. Parallellt med skärpningar av asylrätten och politiska överenskommelser om att de som passerat Guatemala, Honduras eller El Salvador på vägen till USA måste söka asyl där i stället, har president Donald Trump även dragit in bistånd till de tre länderna. I april förra året frös han planerade utbetalningar av motsvarande 4,3 miljarder kronor som straff för att de ”misslyckats med att stoppa migrationen norrut”. Men åtgärden riskerar att få motsatt effekt. En betydande del av pengarna skulle gått till projekt för att lindra konsekvenserna av klimatförändringarna och flera organisationer har nu tvingats avbryta sina matprogram, vilket riskerar att driva ännu fler människor på flykt.

De senaste åren har redan inneburit en rejäl ökning av dem som väljer att resa norrut. Mellan åren 2016 och 2019 mer än trefaldigades antalet personer från Guatemala och Honduras gripna av USA:s gränskontroll och enligt Världsbanken kan vi räkna med upp till tio miljoner klimatflyktingar i Latinamerika 2050. 

undefined

Tortillas, enkla bröd av bara majsmjöl och vatten, är en del av alla måltider. Frukost, lunch och middag. För Mariá Lidia och hennes barn är det oftast det enda de äter. Foto: ÅSA WELANDER

undefined

María Lidia Interiano kunde tidigare arrendera mark för majsodling, men nu när skördarna är så magra räcker de inte till mat och arrende. Yngsta sonen José Manuel, 3, är van vid att få tortillas och salt – eller ingenting. Foto: ÅSA WELANDER

María Lida låter barnen äta när det inte räcker till alla

I en sluttning i östra Guatemala, en knapp timme från den honduranska gränsen, har María Lidia Interiano och sex av hennes barn precis klarat av ett mål mat: Tortillas med salt. Samma mat som vid resten av dagens, veckans och livets måltider. Ofta blir det en tortilla var, eller när det finns, två.

– Det finns inte en dag när vi inte äter tortilla med salt. Jag säger till min son ”När ska vi sluta vara fattiga?”. ”Ja, när?” svarar han. Ibland räcker de inte ens till mig, bara till dem.

En del dagar när de inte har något att äta går María Lida runt i byn och ber om smulorna och resterna som gått sönder när andra gjort tortillas. Bitarna som ingen vill ha tar hon hem till barnen.

– Ibland går vi och lägger oss utan att äta. Så är det kanske inte för de som har tillräckligt, men jag har lidit för att ta hand om mina barn.

María Lidia ställer i ordning de få metallkärlen på träbänken som utgör deras kök. En tunn presenning har hängts upp som skydd för regnet. Tårna sticker utanför sulan på plastsandalerna och bredvid en av framtänderna syns en mörk glugg. Tidigare brukade familjen hyra odlingsmark. Nu har de inte råd längre och när sådden knappt ger något skulle det ändå inte bli pengar över för att betala nästa års arrende.

– I år torkade majsfälten. Man blir ledsen för när skördarna går bra kan man köpa majs. Men när de går dåligt drabbas alla, säger hon.

I april frös president Donald Trump planerade utbetalningar av 450 miljoner dollar till Guatemala, Honduras och El Salvador, som straff för att de ”misslyckats med att stoppa migrationen norrut”. Men åtgärden riskerar att få motsatt effekt. Den 15 januari i år började hundratals honduraner gå mot USA:s gräns.

Foto: DELMER MARTINEZ / AP TT NYHETSBYRÅN

Karavanen förväntas växa under vägen, som den här i Mexiko för ett år sedan.

Foto: ISABEL MATEOS / AP TT NYHETSBYRÅN

Emigranter klättrar över ett taggtrådsstängsel för att fly mexikanska gränspolisen. Enligt organisationen WOLA har USA:s bistånd till Centralamerika minskat med nästan en tredjedel sedan 2016, från 750 miljoner dollar till 527,6 miljoner dollar.

Foto: MARCO UGARTE / AP TT NYHETSBYRÅN

Så många blir klimatflyktningar

Klimatrelaterade katastrofer är den vanligaste orsaken till att människor tvingas på flykt i sitt eget land, visar en ny rapport från Oxfam. De senaste tio åren har över 20 miljoner nya klimatflyktingar skapats varje år. Enligt Världsbanken kan över 140 miljoner människor globalt tvingas migrera inom sina länder 2050 på grund av klimatförändringar. 

En misslyckad skörd någon gång ibland kanske man klarar av, men när bristen på regn upprepas flera år i rad blir även bristen på marginaler tydlig, konstaterar Diego Recalde, landchef för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i Guatemala.

– Det finns inga ekonomiska resurser för att köpa de här produkterna. Antingen så går staten in och stöttar eller så emigrerar man för att söka ett bättre liv. Kopplingen är omedelbar. 

Diego Recalde har en tydlig bild av vad framtiden kommer att bära med sig, om ingen gör ordentliga investeringar för att vända utvecklingen

– Mer migration, mer fattigdom, mer hunger. Men definitivt mer migration.

Runt 60 procent av befolkningen i Guatemala lever i fattigdom. På landsbygden, där en majoritet tillhör ursprungsfolken, kan det handla om åtta av tio familjer som inte har tillräckliga resurser. En stor del av dem är självförsörjande bönder och har få andra alternativ till inkomster. Det innebär att de är extra sårbara för klimatförändringar och har små möjligheter att hantera de allt mer opålitliga väderförhållandena.

– De går back år efter år och till slut säljer de sina tillgångar: De säljer sin mark, de säljer sina djur och migrerar till områden där de kan försörja familjen, säger FN-organsationen FAO:s Guatemalachef Diego Recalde.

Under skördesäsongen åker de äldre sönerna över gränsen till Honduras för att ta jobb som daglönare på kaffeplantagen, men de har också pratat om att resa till USA. Foto: ÅSA WELANDER

När barnen sover smyger María Lida ibland upp för att försöka lindra hungern med blad från trädet utanför.

Foto: ÅSA WELANDER

undefined

Maria Lidia Interiano och de sex barn som bor kvar hemma går ofta och lägger sig hungriga. Foto: ÅSA WELANDER

Sjuåriga María Consuelo lyfter upp fyra år yngre José Manuel i knät. I övrigt håller han sig helst i närheten av mamma María Lidia Interiano. Hennes två äldsta söner har flyttat ut, men sex av barnen bor fortfarande kvar hemma, i huset byggt av lera i sluttningen ner mot dalen här i Lelá Chancó.

Intill en halvhjärtad stenmur står ett Jococote-träd. Ibland när María Lidia inte kan sova går hon upp mitt i natten och äter av trädets blad. De har traditionellt används mot såväl magont som olika sjukdomar. Men de hjälper måttligt mot hunger.

I hemmets enda egentliga rum finns två enkla sängar, en bänk med ett litet altare och en lina med kläder som hängts på tork. På en av sängarna ligger 14-åriga sonen Juan Carlos och vilar sig. Någon dag senare ska han tillsammans med sin två år äldre bror åka över gränsen till Honduras för att ta jobb som daglönare. Är de borta i två eller tre veckor under skördesäsongen kan de tjäna ihop motsvarande 250 till 400 kronor att ta med sig hem igen.

– Jag skulle önska att de inte behövde åka, men nöden gör att de måste, säger María Lidia.

Själv har hon aldrig tänkt tanken att lämna byn. Att överge barnen vore otänkbart och att resa med dem allihop en smärre omöjlighet. Sönerna har däremot pratat om att emigrera till USA, precis som några av kusinerna. 

Enligt officiella siffror är 46,5 procent, nästan hälften, av alla barn under fem år i Guatemala kroniskt undernärda.

Efter vårens sådd kunde grannarna i Lelá Chancó som mest skörda en femtedel av vad de borde ha fått ut. Det säger Hector Vasquéz, som tillhör byledningen. Förr brukade sommarskörden ge ordentliga reserver att leva på resten av året, men nu torkade det mesta och de majskolvar som alls kom fram var små. Vinterns grödor ser än så länge bättre ut, men i stället för att torka riskerar majsen och bönorna att slås ut av de ovanligt kraftiga regnen.

Regionen Chiquimula, där byn ligger, har av FN:s livsmedelsprogram WFP pekats ut som en av Guatemalas tre regioner i kris när det kommer till matosäkerhet. Hector Vasquéz säger att människors vilja att migrera ökar dag för dag, för att familjen ska kunna äta åtminstone ett eller två mål mat om dagen. Han berättar att över 2000 personer har lämnat samhället bara de senaste fem åren, vilket motsvarar nästan en tredjedel av invånarna. Hälften har rest det senaste året.

– På grund av klimatförändringarna finns inte tillräckligt med mat, konstaterar han.

Hungern har satt sina spår i statistiken. Enligt officiella siffror är 46,5 procent, nästan hälften, av alla barn under fem år i Guatemala kroniskt undernärda. Det är den sjätte högsta siffran i världen, före till exempel Haiti, Laos och Pakistan.

undefined

I 45 dagar var dottern Greysi Sánchez Melara och maken kidnappade i Mexiko, medan Maximina Melara försökte låna ihop till pengarna. Hon vet inte hur de ska kunna betala tillbaka, men är lättad att familjen har återförenats igen. Foto: ÅSA WELANDER

”Vi stannar här och arbetar”

Hemma hos 12-åriga Greysi Sánchez Melara i Honduras har livet börjat återgå till det normala igen efter kidnappningen. Hon är tillbaka i skolan och det går ganska bra. Hennes mamma Maximina Melara börjat sälja mat i en liten bod i byn. Varje eftermiddag gör hon i ordning enchiladas, kyckling, sött kaffe och fikabröd. På en kväll kan hon få in upp till 500 lempiras, motsvarande knappt 200 kronor – pengar som hon i brist på inkomster från kaffeodlingen hoppas ska bidra till att någon gång kunna betala tillbaka skulderna efter kidnappningen av maken och dottern i Mexiko.

– Allt är inte rosa, som min pappa säger, och jag ber till Gud att kaffet ska bli värt någonting, för det är det vi lever av, säger hon.

Greysi har hittills mest hållit sig för sig själv, men hjälper nu sin mamma att plocka fram varorna inför kvällen. Via kommunen har hon fått prata med en psykolog, men hon vill helst inte tänka på det som hänt. Ett blygt leende döljer tankarna som rör sig inombords.

Både Maximina och hennes man har var sin bror och ett par andra släktingar i USA. Flera har frågat om inte hon ska försöka åka nu i stället, för att jobba ihop till skulden.

– Jag ska inte förneka att jag har haft lust att åka för att lösa situationen, men nej. Familjen skulle splittras och det går inte nu när allt är ännu svårare. Vi stannar här och arbetar och ser vad Gud säger.

Vad betyder matosäkerhet?

De senaste åren har 2,8 miljoner människor, strax över 16 procent av befolkningen i Guatemala levt i allvarlig matosäkerhet. I Honduras finns ytterligare 1,6 miljoner människor i matosäkerhet och i El Salvador 0,8 miljoner. Totalt handlar det om över 5 miljoner människor i de tre länderna.

 

Matsäkerhet definierades på World Food Summit 1996 som ett tillstånd när alla människor i den region som avses alltid har fysisk och ekonomisk tillgång till tillräcklig, säker och näringsrik mat för att möta sina dagliga behov och matpreferenser för ett aktivt och hälsosamt liv. 

 

Källa: FAO