Kia, 42, var besatt av mat – grävde i soporna efter det hon först bestämt sig för att inte äta

STOCKHOLM/BORLÄNGE. Fetman beskrivs som en epidemi – i Sverige är över hälften överviktiga eller feta och siffran fortsätter stiga. Sedan 1980-talet har antalet tredubblats. 

Pelle Eriksson, 47, från Stockholm och Kia Visén, 42, från Borlänge är två av många svenskar som för en livslång kamp med maten.

– Jag var hela tiden besatt av mat: När ska jag få äta, vad ska jag äta, hur ska jag kunna dölja hur mycket jag äter? säger Kia Visén. 

Publicerad 18 feb 2018 kl 18.02

Sötsakerna ligger uppradade vid kassan på Espresso House i Vällingby centrum. Pelle Eriksson, 47, beställer en kaffe och möts av den oundvikliga frågan:

– Vill du ha någonting till?

Han bor i det närliggande området Råcksta i nordvästra Stockholm, arbetar som kock för ett bemanningsföretag och har varit överviktig så länge han kan minnas.

Intresset för mat började tidigt. När Pelle var sju år började han laga middag åt sin mamma. Trots att han har stenkoll på hur man äter rätt har det varit svårt att leva därefter.

– Jag tycker generellt inte om att prata om min övervikt, såvida jag inte pratar med någon om ett gemensamt problem. Det är väldigt svårt för en person med normalvikt att förstå de problem man har när man är överviktig. Det är lite som att prata med folk om ett missbruk, säger Pelle.

 

Hans jobb innebär långa dagar med oregelbundna mattider. Många i restaurangbranschen lever på skräpmat, berättar Pelle och skrattar. 

Först när han skulle bli pappa, och vågen pekade på 130 kilo, började han på allvar reflektera över konsekvenserna av sin livsstil. 

– Innan jag fick barn var jag mer en person som ville göra det mesta av livet. Det var viktigare ha kul för stunden än att leva tills jag blev 95 år. Jag åt alltid det jag kände för, säger han.

undefined

Antalet feta tredubblats sedan 1980

Övervikt och fetma beskrivs ofta som ett växande folkhälsoproblem. Över hälften av den vuxna befolkningen i Sverige, 51 procent, är i dag överviktiga eller feta. 

Antalet feta har tredubblats sedan 1980-talet – och utvecklingen ser inte ut att stanna av, konstaterar Pia Lindeskog. Hon är sakkunnig vid Folkhälsomyndigheten och var förra året med och tog fram ett regeringsunderlag med insatser för att förbättra folkhälsan, kopplat till matvanor och fysisk aktivitet.

undefined

Pia Lindeskog.

Foto: Lena Katarina Johansson

– Vi ser en långsam ökning med ungefär tre procentenheter per år. Det har inte stannat av ännu, och tyvärr ser vi en liknande utveckling för skolbarn. Vi har en situation där den fysiska och sociala miljö vi lever i främjar övervikt och fetma, säger hon.

 

Den ohälsosamma konsumtionen av mat är en av de största riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död. Följdsjukdomarna som kopplas till fetma är nämligen många. Diabetes, hjärtsjukdomar och belastningsskador i lederna är bara några exempel. 

Enligt Folkhälsomyndighetens beräkningar leder de också till samhällskostnader om totalt 70 miljarder kronor varje år.

undefined

– Det är hiskliga siffror. I dag accepterar samhället stora kostnader för ohälsa kopplat till mat och fysisk aktivitet. Av någon anledning tycker man att kost och fysisk aktivitet ligger på individens ansvar, säger Pia Lindeskog och fortsätter:

– Tänk om hälften av den vuxna befolkningen hade klamydia. Det skulle naturligtvis vara det ena krispaketet efter det andra. 

undefined

"Du tröstar dig med mat för att du mår dåligt, och du mår sämre för att du inte klarar att hålla dieten", förklarar Pelle Eriksson.

Foto: Filippa Rogvall

Pelle Eriksson vet hur det är att drabbas av smärtsamma följdsjukdomar. På grund av sin övervikt har han dragit på sig både typ-2 diabetes och artros i fötterna, en kronisk ledsjukdom. Han möter ofta både personer som välmenande ska ge råd om hans kostvanor – och de som tror att han är korkad på grund av sin vikt.

– Är man känslig kan det vara lite kränkande. Som för alla människor som har någon form av utsatt situation lär man sig hantera det, även om det är väldigt jobbigt, säger Pelle.

Han har tidigare sökt hjälp genom ett center för kostrådgivning på Karolinska i Stockholm, men eftersom han inte ansågs tillräckligt motiverad att ändra livsstil tvingades han lämna programmet. Pelle hade gärna sett fler, och lite mer flexibla institutioner som syftade till att hjälpa överviktiga. 

– Att hålla en diet sitter till 99 procent i skallen. Mår man inte så bra är det betydligt svårare. Du tröstar dig med mat för att du mår dåligt, och du mår sämre för att du inte klarar att hålla dieten. Ju djupare du hamnar i det desto svårare blir det att bryta, säger han.

undefined

Samhället borde bli bättre på att prata om problemet, menar Pelle. Bland annat förespråkar han införandet av en sockerskatt, något som redan finns i till exempel Norge.

– Jag säger inte att man ska ta bort socker helt och hållet, men skruva ned på det. Man får inte bli rädd för socker på samma sätt som vi var rädda för fett tidigare, för det visade sig vara helt fel. Men socker är enormt beroendeframkallande, det är ett faktum. 

undefined

Kia Visén har nu förstått att hennes tvångsmässiga ätande är att jämställa med ett drogmissbruk och går igenom ett tolvstegsprogram.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

"Jag har alltid känt att jag inte duger"

En som sedan två år tillbaka uteslutit både socker och mjölmat ur sin kost är Kia Visén, 42. Hon bestämde sig för att sluta helt efter nästan en livstid av tvångsmässigt ätande.

– Jag har alltid fått med mig från samhället att mitt sockerberoende är mitt problem. Om jag bara hade mer karaktär skulle jag inte gräva i soporna efter mat som jag slängt och bestämt mig för att inte äta, säger Kia.

Beläget vid Dalälven ligger idylliska Torsångs café, ett av Dalarnas äldsta fik. Här inne råder inget undantag, bakverk och småkakor tillhör den svenska fikatraditionen.

Kia försöker låta bli att titta.

– Det är likadant när jag handlar i mataffären, jag kopplar på ett tunnelseende när jag går förbi godishyllan, säger hon och betalar för sitt kaffe.

Hon bor med sin familj strax utanför Borlänge och precis börjat arbeta deltid igen som landskapsarkitekt efter två utmattningsperioder, som Kia menar till stor del orsakades av sockerberoendet.

Från tidig ålder lärde hon sig att bedöva jobbiga känslor med mat och socker.

– Jag har alltid känt att jag inte duger och samtidigt försökt prestera för att nå perfektion ut i fingerspetsarna, säger Kia.

 

I början av 2000-talet fick hon diagnosen hetsätningsstörning, en ätstörning som ofta innebär att man okontrollerat äter stora mängder mat på kort tid, utan att själv vara medveten om vad man gör. Efteråt upplever många skuld- och skamkänslor. Symptomen stämde in på Kia, men terapin hjälpte inte.

undefined

Först när hon insåg att hon var sockerberoende, och helt slutade med socker, har hon levt utan återfall i hetsätandet. Egentligen handlade det aldrig om en hetsätningsstörning, menar Kia.

I dag behandlar hon i stället sitt matmissbruk som en kronisk, progressiv sjukdom, och går likt en alkohol- eller narkotikamissbrukare i tolvstegsprogram.

– Min hjärna uppfattar socker som en drog. Som med andra beroendesjukdomar har det handlat om att smyga, gömma och ljuga, säger hon och fortsätter:

– Jag var hela tiden besatt av mat: När ska jag få äta, vad ska jag äta, hur ska jag kunna dölja hur mycket jag äter?

Sockerberoende är omtvistat inom forskningen och inte en erkänd beroendesjukdom, även om socker är det enda livsmedlet som man vet höjer halten av belöningshormonet dopamin hos människan.

Samtidigt menar Kia att tolvstegsgemenskapen har varit avgörande för hennes välmående. Hon poängterar också att man nödvändigtvis inte är överviktig som sockerberoende.

– Det var först när jag insåg mitt beroende som jag fick verktygen att hantera min sjukdom. Jag kan arbeta igen, hantera stress och tycker att jag duger som jag är, säger Kia.

BMI – så funkar det

Fetma definieras med hjälp av ett mått som kallas för BMI, body mass index på engelska. Det är ett mått på förhållandet mellan längden och vikten. När BMI är mellan 25 och 29,9 räknas det som övervikt, och när BMI är 30 och mer är det fetma.
För barn används ett annat mått, och BMI tar inte heller hänsyn till hur stor del av kroppsmassan som är muskler och hur stor del som är fett, eller hur fettet är fördelat i kroppen.

Räkna ut BMI så här: Ta först din vikt i kilo. Multiplicera din längd i meter med din längd i meter. Dividera vikten med den summan. Exempel: 70 kg / (1,70 m X 1,70 m) = BMI 24,2.
Källa: Vårdguiden

Nästan hälften av matkassan läggs på "skitmat"

För de allra flesta är det ingen nyhet att övervikt handlar om att man äter fler kalorier än vad man gör sig av med. Ändå har många stora svårigheter i att äta rätt. 

Hela 40 procent av svenskens genomsnittliga matkassa läggs på mat och dryck som inte behövs ur näringssynpunkt – sådant som godis, chips och kakor, men också öl, vin, kaffe och läsk. 

– Det här är mat och dryck som vi prioriterar och väljer att lägga pengar på när vi handlar. Vi tycker att det är gott och viktigt. Vi unnar oss, och även om vi inte behöver det här av näringsmässiga skäl kanske vi behöver det av andra skäl, säger Pia Lindeskog.

Samtidigt som tillgängligheten på mat ökar har vi också byggt upp ett samhälle som ska förenkla människors vardag, menar Pia Lindeskog.

– Vi har ansträngt oss allt vi kan för att vi inte ska behöva anstränga oss. Det har man gjort för att vi har det bästa för ögonen, för att få bort skadliga arbeten, det ska vara lätt och bekvämt att ta sig till jobbet. Det är positivt, men det finns en baksida. Det är den vi ser nu, säger hon. 

 

Vad kan vi göra för att bromsa utvecklingen?

 – Något som efterfrågas, och som det också finns vetenskapligt stöd för, är att vi ska införa gemensamma mål. Ett strategiskt arbete som man kan utgå från på nationell nivå för att stödja andra myndigheter. På lokal nivå har kommunerna stor betydelse för att stödja människors livsmiljö, från hur bostadsområden ser ut till möjligheter att transportera sig, men också utbud i kafeterior och skolmaten. Det jobbiga är att det inte finns någon snabb lösning, det är många insatser som behövs för att stötta det här. 

undefined

Reporter Filippa Rogvall och fotograf Alex Ljungdal.