”Jag kände mig så jävla korkad”

Karin, 40, blev inte sig själv igen: ”Jag satt på ett möte och kunde inte tolka klockan”

Karin Vikberg, 40 år och socionom, tittade med stora ögon på sin läkare.

– Två veckor? Men det är väl okej att gå tillbaka tidigare?

Tre och ett halvt år senare är hon fortfarande sjukskriven för utmattningssyndrom, eller "tröttsjuka" som barnen säger.

Hon drömmer om att kunna gå på skogspromenad med sina två pojkar och kämpar fortfarande med frågan, hur hon kunde drabbas, falukorvsmorsan.

– Jag skulle vilja säga att jag sprang maraton och bakade bröd på nätterna men så är det inte. Jag blev sjuk ändå, säger Karin Vikberg.

Text: Malin Roos
Foto: Nora Lorek
Publicerad 16 jun 2017 kl 05.06

Hon sitter på en sten utanför Sahlgrenska sjukhuset, Röda stråket, mittemot en förskola. Barn som ylar som barn gör, syrener i vackraste blom, men Karin Vikberg har gråten i halsen när hon avslutar telefonsamtalet med en forskningsledare.

Hon har sagt ja till att medverka vid en studie för enheten MedTech West där man genom infraröda strålar ska undersöka och jämföra aktiviteten i hjärnans vävnader hos en frisk patient jämfört med hos en "hjärntrött".

Men datumet på kallelsen har blivit fel och hon klivit upp och tagit spårvagnen genom Göteborg, i onödan.

Den gamla Karin hade skrattat ryckt på axlarna åt misstaget.
Men inte den hon är nu, den hon blev.

– Jag satt på ett möte och kunde inte tolka klockan. Jag försökte räkna ut tiden utifrån om jag hade ätit lunch eller inte men inte ens det kunde jag komma på. Jag kunde plötsligt inte skriva, jag hoppade över bokstäver och ord som om jag fått dyslexi.

– Jag kände mig så jävla korkad.

Till slut var det som om något gick sönder.

Det är ett tufft jobb redan på papperet. När Karin Vikberg var färdigutbildad socionom 2003 började hon som socialsekreterare, uppsökande ungdomsarbete på kvällar och nätter. För henne var det ett drömjobb. Hon älskade arbetsgruppen och mötena med ungdomarna. Men efter några år blev det förändringar i organisationen, folk byttes ut, chefer snurrade och arbetslagen ändrades.

– Det blev osäkert på alla nivåer och en situation där det förekom mobbning och kränkande särbehandling. Det var en situation där jag kände mig jätteutsatt. Till slut var det som om något gick sönder.

Hon fick hjärtklappning och värk, blev yr för ingenting.

– Jag jobbade med barn och ungdomar med ångest men hade aldrig upplevt något åt det hållet själv, så jag förstod verkligen ingenting. Jag hade alltid sett mig som mentalt stark och trodde att jag hade fått någon allvarlig sjukdom.

– I efterhand har jag insett att det var panikångest, konstaterar den nu 40-åriga tvåbarnsmamman.

Hon fick hjärtklappning och värk, blev yr för ingenting. Senare förstod hon att det var panikångest.

Foto: Nora Lorek

Det började med små förändringar – sen kom smällen

Karin bytte jobb och började arbeta med stöd och behandling för traumatiserade barn och ungdomar. Hon trivdes men var inte den samma som tidigare. Hon blev lättare orolig, trodde mindre om sig själv och hade sämre minne. Den stora smällen kom några år senare efter andra föräldraledigheten. Ännu en omorganisation inom kommunen hade dragit i gång, det var kring julen 2014 och hon skulle i princip bara gå igenom mejlen denna halvdag på kontoret.

– Det blev fullständigt övermäktigt. Jag kunde inte höra vad kollegerna hade fått i julklapp, jag kunde inte öppna min mejl. Jag gick till min chef och sa "jag måste hem NU". Jag vet inte hur jag tog mig till busshållplatsen. Sen låg jag hemma på hallgolvet och grät. Men i gråten kom också känslan en känsla av lättnad "Nu är det över". Det var som att ha blivit jagad och man faller och de som jagar en springer förbi, berättar Karin Vikberg som i dag bara har luddiga minnen från tiden innan kraschen.

– Den enda bilden jag kan förmedla är hur jag kämpade för att hålla huvudet över vattenytan, det var så nära att drunkna varje dag.

Vid det här laget var kroppen tydligt märkt av den övertrasserade hjärnan. Hon hade 114 i vilopuls och dubbelslag på hjärtat, magen var körd och hon mådde illa, mycket mer än när hon var gravid.

– Jag fick fråga min man "Hur är den här portionen, har jag ätit?" Jag åt bara för att få näring, inte för att jag ville. Jag gick ner sex-sju kilo, och då var jag inte stor innan.

Jag sprang ifrån sanningen, väldigt driven av skam. Jag jobbar med människor som mår dåligt, jag ska vara en klippa. Så jag sprang och jag log.

När hon ska spotta i diskhon spottar hon rakt på golvet.
Hon lägger den rena, blöta tvätten i smutskorgen.
Den tidigare så pålitliga hjärnan har lämnat walk-over.

– Varför stannade du inte, undrar folk. Men det är svårt att stanna när man behöver det, jag hade inte energi och mod att stanna. När man är nära att drunkna kan man inte fundera över "vad skulle jag vilja göra i livet?", säger Karin.

– Jag sprang ifrån sanningen, väldigt driven av skam. Jag jobbar med människor som mår dåligt, jag ska vara en klippa. Så jag sprang och jag log. Jag log hysteriskt ända till slutet.

 

LÄS ÄVEN: Majas hjärna gick i strejk innan hon ens fyllt 20

 

”Jag sprang ifrån sanningen, väldigt driven av skam. Jag jobbar med människor som mår dåligt, jag ska vara en klippa. Så jag sprang och jag log. Jag log hysteriskt ända till slutet”, berättar Karin.

Foto: Nora Lorek

Grafik: Helén Rasmusen

Rutiner, vanor och ryggmärgsreflexer var som bortblåsta

Vi har förflyttat oss till Botaniska trädgården.

Hon har sagt okej till en kopp kaffe, på försök, krafterna är tömda efter undersökningen som inte blev och som hon hade nog ångest stresspåslag över redan innan.

Överallt i det gröna, små människor i skrällgula västar på utflykt med matsäck. Karin pekar åt ena hållet och vi går dit, hon pekar åt andra och vi vänder, cirkulerar bland träden.

När vi väl har hittat fram till kaféet och satt oss säger hon att hon varit där många gånger, men eftersom vi pratade samtidigt kunde hon inte få ihop vägen i huvudet.

– Det är ju inte bara gå till jobbet åtta timmar om dagen som jag inte klarar. Det blir härdsmälta. Tänk att du har gjort samma sak varje dag på jobbet i flera år, det sitter i ryggmärgen, men en dag när du ska logga in på datorn har du inte bara glömt lösenordet, du minns inte längre hur själva inloggningen går till. Eller vad du har för postnummer.

Det har gått tre och ett halvt år nu sedan läkaren sjukskrev henne för två veckor framöver och hon tänkte att det var överdrivet länge.

Som många andra med utmattningssyndrom vittnar Karin Vikberg om skammen som kommer med diagnosen.

– Känslan av att inte vara trodd finns med i det här sjukdomstillståndet hela tiden. I början när jag var hemma och var ute och gick hade jag panik "tänk om någon ser mig". Eller när jag på väg till företagshälsovården och fick för mig att jag hade gått med lätta steg. Sånt där snurrar hela tiden. Om man är hemma sjuk ska man ha 40 graders feber.

– En vuxen och redig person ska kunna ta hand om, ha koll på sitt liv och ha en plan. Att plötsligt vara i tomma intet var jätteläskigt. Är man dessutom mamma till två livliga pojkar.

”Tröttsjukan”, kallar sönerna sjukdomen. Karin blir känslosam när hon pratar om barnen och maken Jonas.

Foto: Nora Lorek

Karin måste ta en paus när jag frågar om barnen och maken Jonas. Tårarna är där igen.

– Jag vet inte hur det hade gått utan honom. Han är fantastisk! Det är aldrig lätt att leva med någon med psykisk ohälsa, man inte så himla kul till att börja med. Och att vara en som inte drar halva lasset är ju inte det läckraste. Jag sköter disk men att laga mat går inte, det är för många moment. Duka kan jag göra men jag måste verkligen tänka efter "gaffel, kniv, gaffel, kniv" så att det inte blir två knivar. Jag kan aldrig lita på att automatiska saker sköter sig självt.

– Att gå alla fyra i skogen en längre stund är för ansträngande för mig. För att det är barn och för att de vill visa mig saker och göra mig uppmärksam på varenda sten, samtidigt som jag ska hålla koll på fötterna för att inte snubbla och veta var vi är.

Sönerna Ivar, 7 och Allan, 5, har också fått anpassa sig efter sin mammas diagnos, säger Karin.
"Tröttsjukan", som de säger.

Jag har inte lika tjock hud som andra. Jag känner andras oro och smärta tydligt i mig själv, vilket var jätteanvändbart i jobbet.

När hon slog i botten var pojkarna två och fyra år, så de vet inget annat egentligen, tänker Karin och konstaterar att det är fruktansvärt smärtsamt.

– En dag hade min sjuåring i uppgift från skolan att skriva och rita sin familj. Vad är pappa bra på? "Laga mat", svarade han. Vad är mamma bra på? "Sova".

– Jag vill ju inte att de ska komma ihåg hur mamma låg med stängd dörr och hörselkåpor, säger Karin Vikberg.

Men hon är en förälder som är hemma mycket just nu och försöker vara så närvarande som hon mäktar.

– Vi far inte runt på lika många aktiviteter som många andra familjer kanske, men vi har roligt tillsammans ändå. Allt som är kreativt, utan prestationskrav, mår både jag och barnen väldigt bra av. Jag är inte deprimerad, jag känner säkert glädje och tacksamhet lika ofta som vem som helst. Skammen över att det blev så här för mig, känslan av att vara ett måndagsexemplar till människa, är jag färdig med. Eller färdig kanske var att ta i men jag har brottats som fan med skammen. Den gör ju inget bättre. Så här är jag, liksom.

Hon har förresten aldrig sökt en späckad kalender, och just det faktum har fått henne att fundera över hur just hon kunde hamna i den alarmerande statistiken över utbrända.

– Jag har känt, all värdighet till er andra för ni är sådana duktiga, jag är inte ens det. Jag är en slappis men blev sjuk ändå. Som en psykolog sa: "Ah, du tycker inte att du är värdig diagnosen", och så är det verkligen. Jag är inte Friskis&Svettis-ledare, jag är inte ordförande i bostadsrättsföreningen. Jag skulle gärna säga att jag sprang maraton och bakade bröd på nätterna, men så är det inte.

Däremot, medger Karin, är hon känslig, högkänslig till och med. Hon registrerar allt, synintryck, ljud, detaljer. En vallhund som tar hand om, ser efter och känner in omgivningen.

– Jag har inte lika tjock hud som andra. Jag känner andras oro och smärta tydligt i mig själv, vilket var jätteanvändbart i jobbet. Jag känner stämningar, toner och vill alltid få ihop det så att alla mår bra, ingen ska känna sig utanför.

I dag är Karin Vikberg sjukskriven på halvtid, hon arbetstränar som trädgårdsarbetare på den här kyrkogården.

Foto: Nora Lorek.

I dag är hon övertygad om att detta bidrog till att hon drämde i väggen, det och de ständigt ökade kraven på effektivitet i arbetslivet.

– Det finns en slags norm om att man ska vara så pass rationell att man inte tar med sig jobbet hem. Men det är inte rimligt. Jag har brottats mycket med det. I dag ska varje individ vara sin egen företagsledare men det passar inte alla och det är ju inte på riktigt om du till exempel är anställd av kommunen. Det blir en slags Kejsarens nya kläder där alla anställda tar ansvar som att det var deras eget företag men egentligen har de ingen makt alls. Vi är liksom kollektivt lurade, säger socionomen som tycker att samhället måste börja ta utbrändhetslarmet på allvar, på riktigt.

– Det här är den vanligaste sjukskrivningsorsaken i dag. Från insidan kan jag säga till hundra procent, det här är inte på låtsas, det är en fruktansvärd plåga. Det går inte att blunda och tänka att det är individens "fel". Det är svårt som det är att acceptera den här sjukdomen för sig själv, det måste få vara värdigt, säger Karin som under sin sjukdomstid har upplevt motsatsen.

Som när Försäkringskassan i höstas skulle utreda om hon verkligen var sjuk.

– Det var väldigt väldigt tufft. Jag skulle gå i snabb gångtakt i en korridor mitt framför dem som satt i väntrummet, medan en människa stod med pärm och tidtagarur. Jag skulle gå upp och ner i en trappa där folk var på väg ut på lunch. Så oerhört förnedrande moment.

– De kom fram till samma som min läkare men det kostade mycket kraft, och det är sådana utredningar som ligger bakom när man "friskförklarar", säger hon och fortsätter:

– Jag tänker att man leker med människors liv. Jag har ändå haft en oerhörd tur med att ha fantastiskt stöttande människor runt mig. Chefer, läkare och handläggare som har bidragit jättemycket till att jag har kunnat ta steg för steg mot att läka. Jag vet många som inte har fått samma trygga bemötande. Hur klarar man det? Hur gör man om man aldrig någonsin igen kan jobba heltid? Om man inte kan jobba 25 procent? Ska man hoppa ur försäkringssystemet och leva jättefattigt? Inte leva alls?

– För en karriär uppåt finns många vägar och steg, men om man behöver dra ner finns inga alternativ. Då får man ramla ihop i en hög.

Det känns som en skada på hjärnan, helt klart. Jag har svårt att tänka mig att det en dag kommer att försvinna.

Har bytt jobb och börjat skriva dikter

I dag är Karin Vikberg sjukskriven på halvtid, hon arbetstränar som trädgårdsarbetare på en kyrkogård, trimmar gräs, kör åkgräsklippare och rensar ogräs, ett upplägg mellan kyrkogården, hennes arbetsgivare och Försäkringskassan, som passar henne perfekt. Här får hon läka samtidigt som hon funnit en ny väg i livet.

Hon trimmar gräs, kör åkgräsklippare och rensar ogräs.

Foto: Nora Lorek

 

LÄS ÄVEN: Testa dig: Är du i riskzonen för utbrändhet?

 

Och så skriver hon om utmattningen, dikter som hjälper henne i rehabiliteringen, tankar som kanske en dag blir en bok som kan hjälpa någon annan som hamnade där, här.
Jag frågar hur långt hon är från väggen i detta nu.

– Jag skulle säga att jag har vänt mig om och står med ryggen mot. Fortfarande nära men väggen är bakom, svarar Karin Vikberg som inte kan sia om, hur och när hon kommer att kunna gå tillbaka och jobba som socionom igen.

Eller, gå på skogspromenad med sina pojkar.

– Jag har åkt på floder i Laos, jag har vandrat i Himalaya, jag gjorde min praktik under utbildningen i Indien. Jag KAN inte få ihop att jag gjorde alla de där grejerna, och det tror jag inte mina barn kan heller. Jag åker inte ens med alltid när de flyger till farmor och farfar i Skellefteå.

– Men jag tänker mycket på vilken väg jag vill gå och vad som är viktigt i dag, säger Karin. Jag har så sjukt mycket att vara tacksam över; två skruttungar, en kärleksfull familj och vänner som finns kvar trots att jag är svår att bestämma saker med. Och så vill jag ha händerna i jorden. Jag har en stark livslust, behoven ser bara inte ut som normens längre kanske.

Det är därför hon både får lust att göra fuck you-finger och blir avundsjuk på folk som hurtigt säger: "Nu när du ändå är hemma, passa på och åk till Thailand några veckor".

– Jag kan inte ens tänka på Thailand, jag vill vara i mitt eget hem, kanske i min egen säng bara. Det är återhämtning för mig. För att kunna leva.

Hon har fått en ny tid för studien på Sahlgrenska, hon gör det för att hon vill vara med och bidra, försöka minska stigmat kring psykisk ohälsa.
Men hon vet allt för väl vad hon tror även utan infraröda strålar.

– Det känns som en skada på hjärnan, helt klart. Jag har svårt att tänka mig att det en dag kommer att försvinna. Jag kommer få leva med konsekvenserna, säger Karin Vikberg och landar i vad hon just har sagt.

– Det skulle inte behöva betyda ett dåligt liv egentligen. Jag har blivit ganska bra på att acceptera läget men det behövs en större acceptans i hela samhället för att vi är olika. Många unga känner en stress över att de måste vilja resa runt jorden, backpacka i Sydostasien och bli business account manager i Tokyo. Jag vill skrika till dem; Nej du måste inte! Du får stanna hemma och klappa din katt och jobba i mataffär om du vill. Det är också OK.

– Jag har en dröm om att få vara en långsamhetens rebell. Gå på anställningsintervju och säga sanningen. Jag är INTE stresstålig och jag mår dåligt av förändringar. Men jag har tålamod och är bra på att förvalta sånt som är bra. Jag tänker långsamt men jag kan tänka långt och djupt.

Två drabbade – två berättelser

Hanna Söderblom, 37

Att gå in på ett köpcentrum är uteslutet

"Sedan jag blev sjukskriven första gången har det nu gått drygt tre och ett halvt år. Den mest påtagliga konsekvensen är min obefintliga stresstålighet. Jag har också långdragna problem med ljud- och ljuskänslighet, att till exempel gå in på ett köpcentrum är uteslutet på grund av all stimuli som överfaller en. Dåligt minne och svårigheter att koncentrera mig är också kvarstående, så till den milda grad att jag inte riktigt längre noterar det”. 

 

Johanna, 37

Nu betyder "gå ut" bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus

"Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så. Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan i stället. Man övar på att orka värma lagad mat i mikron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också! Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen".