Jessica blir första svenska kvinnan i rymden: "Trodde det var kört"

Jessica Meir, 40, möter oss på Lyndon B. Johnson Space Center i Houston, Texas. På väggarna hänger klassiska bilder på månlandningen, amerikanska presidenter och jorden fotad från rymden.

– Måste jag prata svenska, undrar hon. Då kommer det ta ett tag att formulera svaren.

Hon är född i Maine i nordöstra USA, men har även svenskt medborgarskap. Mamma Ulla-Britt är svensk och pappa Josef israel. Föräldrarna träffades på ett disko i Västerås och de äldre syskonen är födda i Sverige, men innan Jessica föddes hade familjen flyttat till USA.

– Jag känner mig väldigt svensk. Det har jag alltid gjort, säger hon. Men tyvärr är min svenska inte lika bra.

Mest av allt är hon kanske astronaut.

2013 togs Jessica Meir ut till den amerikanska rymdstyrelsen Nasas astronautgrupp 21. Den första svensken sedan Christer Fuglesang och första svenska kvinnan någonsin.

Men vägen dit har varit lång.

Jessica minns fortfarande dagen i första klass när lärarna bad eleverna att måla vad de ville bli när de blev stora.

Jessica målade sig själv i en rymddräkt på månen. Senare har hennes mamma berättat att det var någon hon pratat om sedan hon var fem år.

– Jag visste att det var en väldigt liten chans, säger Jessica. Det fick jag lära mig tidigt.

Men på något sätt blev det en identitet.

– Syskonen och alla kompisar kallade mig ”Space Girl” eftersom alla associerade mig med rymden, och det där intresset försvann aldrig.

Det har tagit månader att få till intervjun – att som utländsk journalist bli säkerhetsprövad och godkänd för att få vara med Jessica en dag på jobbet – och ungefär lika lång tid att hitta en lucka i hennes schema.

Nu har hon precis kommit hem från mytomspunna Star City i Ryssland. Sedan januari ligger hon i hårdträning inför en reservplats till ISS, Internationella rymdstationen, i en omloppsbana 400 kilometer från jorden.

För de allra flesta förblir Nasa en ouppnåelig dröm. Platserna är så få och konkurrensen stenhård.

– Nasa väljer inte bara individer, utan en klass. De vill ha olika bakgrunder och kunskaper, så man ska ha bra timing också, säger Jessica.

Redan 2009 kom hon till sista utslagningen – men föll på målsnöret.

– De uppmanade mig att söka igen, men eftersom de bara tar ut folk vart fjärde år så trodde jag att det var kört.

Ändå kände hon sig lyckligt lottad. Hon hade precis tagit en doktorsexamen i biologi och hittat något som verkligen intresserade henne förutom rymden.

– Hela mitt liv har jag fått höra hur glad jag ska vara som har ett så tydligt mål att sträva efter – det flesta har ju inte det – men jag tänkte alltid att risken är ju att jag aldrig får uppleva min enda dröm och aldrig blir lycklig.

Som biolog intresserade hon sig för djur i extrema miljöer. Bland annat forskade hon i Antarktis om djupdykande kejsarpingviner. När det var dags att söka till Nasa andra gången bodde hon i Vancouver och flög med stripgäss i vindtunnlar för att förstå hur de överlever flygningar över de extremt syrefattiga bergen i Himalaya.

Efter flera gallringar togs ett 40-tal personer ut för en veckas lämplighetstester – medicinska tester, psykologiska tester, fysiska tester och team work.

– Jag var på jobbet när chefen för kommittén ringde och sa ”andra gången gillt, Jessica”. Jag var så chockad att jag bara ”really?!”

Tillsammans med sju andra astronautkandidater hade hon blivit antagen till Nasas 2-åriga grundutbildning. Efter den har hon bland annat jobbat i kontrollrummet och skött kommunikationen med astronauterna på ISS.

– Men egentligen väntar alla bara på sitt första rymduppdrag. Och det enda uppdraget med människor just nu är ISS så det kan dröja eftersom det bara är sex personer där åt gången, sex månader vardera.

Den amerikanska farkost som ska ersätta rymdfärjan, som pensionerades efter att Columbia brann, är dessutom försenad och amerikanerna måste därför åka med ryssarna vilket gör att det dröjer ytterligare. Samtidigt är Jessica reserv för den italienska astronauten Luca Parmitano med en resa från Ryssland inplanerad i maj 2019.

– Det kommer att hända, jag kommer åka till rymden, jag vet bara inte när, säger hon.

Att vara reserv är en bra början eftersom hon får exakt samma träning som de ordinarie.

– Första träningsresan var helt otrolig. Star City ligger en timme med tåg från Moskva och var en hemlig sovjetisk stad under Kalla kriget och rymdkapplöpningen mellan USA och Ryssland. Det var där allt hände, staden fanns bokstavligt talat inte på kartan.

– Jag kände mig hemma direkt. Kanske för klimatet och maten påminde mig så mycket om Sverige, säger hon och skrattar. Det var inlagd sill och längdskidor fyra dagar i veckan. Helt fantastiskt, precis som i Sverige.

Vi har kommit fram till träningslabbet – Neutral Buoyancy Lab – en enorm pool där ISS är uppbyggd i naturlig storlek så astronauterna kan träna rymdpromenader i en miljö som liknar tyngdlöshet. På vägen har hon också pekat ut flygfältet där de lyfter med Nasas T-38 jetplan. Jessica presenterar oss för andra astronauter, och dykarna vars uppgift är att justera vikter och flytkraft så ”tyngdlösheten” upplevs så verklig som möjligt.

– Det är ju fortfarande gravitation men det är så nära vi kommer, förklarar Jessica.

Hon visar också hur man tar på sig rymddräkten som väger långt över 100 kilo och gör att man måste lyftas ner i poolen med lyftkran.

Hur upplever du konkurrensen mellan er astronauter?

– Vi hade ju inte varit här om vi inte varit överpresterande A-personligheter så det klart det är konkurrens. Samtidigt är förmågan att funka med andra en av de viktigaste egenskaperna.

– Minsta sak blir irriterande efter en lång tid i isolering. Därför måste man vara en bra människa i relationen till andra. Det är ett ganska nytt sätt att tänka för Nasa. Men jag tycker det är jättebra, hela kontoret har blivit så mycket trevligare sedan vi la fokus på psykologi och personlighet.

Många kurser sker under extrema omständigheter. Som en vinteröverlevnadskurs i Ryssland – eller sex dygn i en grotta.

– Det är lätt att vara trevlig utan stress, konstaterar Jessica. Men under den typen av övningar tvingas du se nya sämre sidor hos dig själv.

Vi fortsätter till Space Vehicle Mockup Facility – anläggningen där modell av ISS byggts upp för träning inne på stationen. Vanliga sysslor och vanliga dagar ska nötas in.

– Det är allt från forskningsprojekt och rymdpromenader – till att fixa toaletten som alltid går sönder. Stationen börjar bli gammal så det är mycket underhåll, säger Jessica.

– Vi brukar skoja om att vi är glorifierade elektriker, rörmokare och byggarbetare.

En stor del av träningen handlar också om akuta händelser som eldsvådor, lufttrycksfall eller att luften blir giftig. Under en övning kan det plötsligt välla fram rök ur en rökmaskin, berättar Jessica.

– Händer det på riktigt går det inte att få panik utan allt måste sitta i ryggraden.

Varifrån kommer din mentala styrka?

– Mycket är nog bara hur jag är, men också att jag växte upp som yngst av fem syskon och alltid har behövt bevisa och överprestera.

Hur ofta tänker du på riskerna och det som hände de amerikanska rymdfärjorna  Challenger och Columbia?

– Riskerna är en del av jobbet, men det är en acceptabel risk. Jag är mer orolig för att inte göra ett bra jobb. Det läggs såna resurser på din träning och du har sån tur att få göra detta och då vill du inte göra någon besviken genom ett misstag.

Jessica Meirs klass var den första med 50 procent kvinnor vilket fick stor uppmärksamhet i amerikanska medier. Särskilt efter att magasinet Glamour publicerade en ovanligt stylad bild på de fyra kvinnorna.

– Efter den ville alla bara intervjua oss fyra. Vilket jag kan förstå på ett sätt, säger Jessica. Men om man ska vara progressiv och inspirera unga tjejer – ska man då visa upp en bild på fyra kvinnor eller åtta personer som jobbar tillsammans som om det är helt normalt?

Vi går förbi den kända ryska rymdkapseln Soyuz av en modell som liknar den Jessica kan färdas i om bara ett år.

– Här i mitten sitter en rysk kosmonaut. Jag skulle sitta på vänstra sidan som co-pilot, medan personen på högersidan mest åker med utan en egen panel.

Det är därför Jessica tränas i Ryssland, för att kunna ta över om något händer.

– Det är tufft. Och det ska det vara. Jag ska ju lära mig att manövrera en rymdfarkost – på ryska.

Stora drömmen är fortfarande månen, precis som för 35 år sedan. Och Mars – men Jessica tror inte att det är realistiskt under hennes yrkesliv. Bara resan dit tar minst ett halvår, dessutom måste boendefrågan lösas – på en planet med enormt kraftiga vindar och temperaturer som kan sjunka till -150 grader. Expeditionen skulle troligtvis pågå i omkring tre år. Men Jessica skulle ändå inte tveka om hon fick frågan.

– Jag skulle åka. Det är ju därför jag är här, säger hon.

När tror du att vi har människor på Mars?

– Nasa brukar säga år 2030 men jag tror det dröjer till åtminstone 2040.

Elon Musk säger 2026...

– Yeah right! Jag läste nånstans att man ska översätta Elon Musks år till hundår. Men det var fantastiskt med bilen och hur han får människor att prata om rymden igen.

Det privata rymdfartsföretaget SpaceX grundades av Teslagrundarens Elon Musk som i februari sköt upp en bil mot omloppsbanan runt solen och Mars med jätteraketen Falcon Heavy. Jessica var först skeptisk men fick stor respekt efter att ha träffat Elon Musk på Nasa.

– Han är en otrolig visionär. SpaceX är inte för att tjäna pengar, businessen är alldeles för osäker för det, utan han drivs av ett genuint intresse och är nu kontrakterad av Nasa.

Den internationella rymdstationen sköts upp 1998 och drivs i praktiken av USA och Ryssland med de andra länderna som samarbetspartners, däribland Sverige genom sitt medlemskap i Esa.

– Jag brukar säga att vi borde skicka upp världsledare så de fick se jorden som en enda planet – utan gränser skapade av människor. Där uppe är vi helt beroende av varandra, säger Jessica.

Det var hon som jobbade i kontrollrummet när president Trump hade videokonferens med astronauterna på ISS. Presidenten frågade vem som var beredd att åka till Mars och sa att de skulle ”skynda på” för att lyckas under hans första presidentperiod.

– Vad jag tänkte? Att han inte visste vad han pratar om... Men han är min högsta chef och jag borde inte säga något.

Det har hunnit bli kväll på den internationella rymdstationen när vi till slut når kontrollrummet Mission Control Center. GMT-tid. En skärm visar att stationen just då befinner sig över västra Afrika.

Men ett varv runt jorden tar bara 90 minuter vilket innebär en hastighet på omkring 28 000 kilometer i timmen eller 16 soluppgångar och solnedgångar per dag. Kamerorna är avstängda och en timer visar hur långt det är kvar innan det är morgon och kamerorna slås på igen. Operativa chefen skriver schema som astronauterna får på sina iPads. Förutom pågående forskningsprojekt ska någon lasta sopor, en annan prata med elever på en skola i Arizona och en nylagad luftsluss kontrolleras.

Varje astronaut får ta med sig 1,5 kilo personliga saker utöver kläder. Dessutom skickas musik, serier och filmer upp digitalt –  inte sällan rymdfilmer, berättar chefen.

– Jag har redan bett några musikintresserade vänner att sätta i gång med spellistor. I övrigt blir det nog mest bilder och små personliga minnen, säger Jessica. Jag kommer ju ha en amerikansk flagga på armen, men vill också ha något med mig som representerar Sverige.

Expressen i Houston