Jag städar toan då en full man tafsar på mig bakifrån

En av Östersjöns partykryssare har lagt till vid kaj. Hela bildäck har gjorts om till mässgolv. Det är ett hav av män och lukten av spritångor ligger tung. Vi, mina kolleger och jag, jobbar oss igenom folkmassan nere på bildäck.

Plötsligt känner jag en hand på rumpan

Så plötsligt är den där. Handen på rumpan. Lika fort den lades dit, lika snabbt är den borta och när jag vänder mig om är det omöjligt att se var handen kom ifrån. Hände det där just? Var det verkligen med mening, var det inte bara någon som slant med handen? Jag söker i männens blickar efter någon som ser skyldig ut men alla är djupt involverade i diskussioner om lagringstider och priser.

Tröttheten när klockan är sen och det värker i ryggen av dammsugning i en timme under tunga stolar.

Två män skojar om oss i städuniformerna

Vi tränger ideligen in oss i båtens små passagerarhissar. Inget skydd mellan mig och gästernas eventuella händer, blickar eller kommentarer.

– Nämen, jämna par! En till dig och en till mig.

En man och hans kompis skojar om oss, vi som står där i våra städuniformer.

Visslingar från hissen.

Nämen, jämna par! En till dig och en till mig

Samtidigt är det påtagligt hur vissa av gästerna inte alls ser mig och mina kolleger – utan förbi, genom, oss. Som om vi inte existerar. Andra vänder bort blicken, som om de just fått en dålig smak i munnen, när vi tar oss fram och förbi de trånga korridorerna med våra städredskap.

– Vad ska du göra sen då?

Tre män i 60-årsåldern kommer ut från sina hytter på tionde våningen och vill att vi ska hålla dem sällskap. En annan kille har fått av sig kläderna tio minuter efter att de kommit ombord – och står i kallingarna med sin tatuerade kropp i hyttkorridoren.

Kvinnorna inom service har det värst

Unga kvinnor i serviceyrken, med osäkra anställningar och i en miljö där man ofta själv möter kunden eller gästen, är de som är mest utsatta för sexuella trakasserier, enligt den senaste arbetsmiljörapporten ”Sjuk på jobbet” från LO.

När Expressen/Demoskop ställde frågan i november förra året om sexuella trakasserier på jobbet var det kvinnor inom serviceyrken som var mest utsatta för sexuella övergrepp. Hälften svarade att de utsatts för sexuella övergrepp eller ovälkomna sexuella närmanden. 

LÄS MER: Var tredje berättar aldrig om övergrepp på jobbet 

Vanligare med våldtäkter ombord än på land

Antalet anmälda våldtäkter ombord på färjor fortsätter att vara högt – år 2014 gjordes 33 anmälningar om sexualbrott på färjor mellan Stockholm och Finland och Åland. 18 av dem gällde våldtäkt. Förra året låg siffrorna kvar på ungefär samma nivå, enligt polisen. 

– Enligt vår forskning är det mer vanligt med våldtäkter ombord på båtarna än det är i liknande miljöer i land. Vi har också sett att våldtäkterna ombord oftare är grövre, säger Olof Bratthall,  på Stockholmspolisen.    

Att städa på finlandsfärja är att ständigt befinna sig i krogmiljö. Gästernas supande är en extrem påfrestning för arbetsmiljön. I en enkät från polisen och färjerederierna om brottsligheten ombord 2013 svarade samtliga ur personalen att alkoholen gjorde passagerarna mer aggressiva och våldsamma.

”Du ska aldrig jobba själv”

Under min introduktion på båten presenteras jag för en kollega - mitt i samtalet ställer sig en man rakt framför oss och skriker efter sitt hyttnummer.

– Du ska aldrig jobba själv, upprepar min kollega flera gånger under vår rundtur.

Hon visar telefonerna som finns på fartyget och kommunikationsradion.

– Men tryck inte på den röda knappen, då går utropet till allas radio.

Nyckelkort till alla hytter.

– Om du tappar bort det måste vi koda om alla 900 rum.

”Gloria”, som egentligen heter någonting annat, visar mig hyttplan elva, vip-rummen.

– Du är inte deras ägodel, glöm inte det.

Jag får några ytterligare råd på vägen:

– När man jobbar så är det den som jobbat längst som bestämmer. Lyssna på den personen.

Du är inte deras ägodel, glöm inte det

Självkänslan är nere i botten

Hon visar mig till klädförrådet. Vi som jobbar natt, ”nattispersonalen”, har nylonbyxor med fickor på sidorna. Jag får en svart t-tröja med färjans tryck. Jag sätter upp håret i en tofs och känner mig naken om armarna.

Jag brottas med självkänslan eftersom jag är ny på jobbet, jag tvättar bort någons spyor och jag är ständigt rädd att göra fel.

Jag måste inte göra det här jobbet. Jag kan när som helst gå härifrån. Min självkänsla är nere i botten efter varje pass. Mitt jobb är att städa upp efter andra och jag är rätt dålig på det.

Urinstanken blir starkare och starkare

– Du måste vara noggrann.

Det är min kollega ”Rita”, som egentligen heter någonting annat, som säger det när vi står i hissen.

Stanken är överallt och hela tiden.

Och är det inte urinen som stinker så är det rengöringsmedlen som används för att få bort stanken. Den blir starkare ju längre in på kvällen och natten vi kommer.

– De pinkar här hela tiden så du måste vara noggrann, säger min kollega som gör sitt bästa för att se till att jag inte slarvar.

Det sprätter skurvatten över hela mig. När han spolar ned hela golvet inne på pissoaren igen som jag just våttorkat går jag ut och ställer mig i protest och knyter näven i fickan. Jag är samtidigt rädd att han ska rapportera till chefen så att jag inte får komma tillbaka. Jag vill fortsätta kunna rapportera hur det är.

När klockan närmar sig fem på morgonen och vi är inne på lika många varv av toalettstäd är jag inte särskilt motiverad och kan hålla med om att jag mest bara duttar. När jag klockan kvart i sju på morgonen får gå och lägga mig känns det som att lukten sitter kvar fastän jag både duschat och tvättat håret.

Det är som på färjor som det är på casinon. Svårt att veta vilken tid på dygnet det är. Fönstren har en hinna på sig som gör att samma mängd ljus släpps in - dag som natt.

Vi slutar snart, efter att ha jobbat sedan klockan 20 kvällen innan.

Känns som att lukten sitter kvar – fastän jag duschat

Kondomer i korridoren

Men innan vi är klara går vi rond genom båtens allmänna utrymmen. Vid en hytt har någon slängt ut sin använda kondom. Vi tar upp den och slänger.

Sömnen efter första nattpasset har varit ryckig. I drömmen har jag letat våningsplan upp och ned efter rätt linneförråd.

19.08. Jag ligger och försöker vila en stund innan mitt pass börjar 20.00. Slumrar till det dova ljudet av båtens turbiner. Utanför det lilla hyttfönstret är det mörkt – det blir allt glesare med ljus från husfönstren. Snart är det bara hav.

Komradion är nattispersonalens bästa vän – eller i alla fall den som tillhandahåller order uppifrån eller från kunder. Två kuddar till rum 6250. Gäster på 9001 får inte i gång jacuzzin. Vi ska gå två och två – men gör inte alltid det.

Min andra dag lägger min kollega mycket tid på att jag ska klara av att svara i komradion. Trycka på en knapp. Han skrattar när jag säger städ till info.

– Info. Du säger bara info.

Vid ett pass är det en man som inte kommer in i sin hytt. Sedan ringer han om att hans väska fastnat under sängen, och behöver hjälp. Jag blir beordrad att gå dit och hjälpa honom.

Jag knackar på. Ingen öppnar. Jag använder nyckelkortet för att gå in, väl inne ser jag att mannen ligger full och sover. Jag får kämpa för att få fram väskan, hela tiden orolig att mannen ska vakna och undra vad jag gör där, alternativt utnyttja situationen. 

En man kramar mig bakifrån

Ett av alla allmänna toalettutrymmen ska städas.

In kommer en överförfriskad man som kramar mig bakifrån, känner på min kropp upp och ned över t-shirten, beklagar att jag behöver vara där inne och städa.

Han menar ju bara väl. Eller? Vad ska jag säga? På mitt vanliga jobb hade jag å andra sidan knappast accepterat att en vilt främmande man fått ”krama” mig på samma sätt på redaktionen. Men här får det passera.

Han känner på min kropp upp och ned över t-shirten

Oron: Vad väntar bakom dörren? 

Den största osäkerheten innebär det att knacka på i hytterna. Korridorerna är tomma och du vet inte vad som finns bakom dörren.

Jag får bevisa för mina nya kolleger att jag klarar jobbet nu, efter ett par dagar ombord. Uppdraget är att hämta toalettpapper till hytt 5205.

– Ni tar emot mig om jag faller va?

Man som överförfriskad går framför mig i trapporna. Han är inte den enda som behöver hjälp. Flera män faller mot mig när de inte hittar eller kommer in i sin hytt, tunga av alkoholen och bristen på kroppskontroll.

Yrkesstoltheten – trots allt

Trots allt säger mina kolleger att jobbet är okej. Jag ser inget slarv. Vi håller ihop. Man vill att det ska gå bra för företaget. Kollegerna är måna om att hålla städredskapen rena och städvagnen prydlig. 

Vi gör fint och i ordning i städskåpet. Man hjälps åt inför att nästa skift ska gå på, plockar upp skräp så att dagskiftet enklare ska kunna dammsuga. Den som har jobbat flest år ser till att någon gång under natten fixa oss andra nåt gott att äta, som överblivna desserter eller godis från buffén. Under ett pass när mina ögon går i kors sticker ”Gloria” till mig en energidryck.

Som krogen – men jag är där för att jobba

Mina händer kliar och blir såriga.

En kille vill att jag ska hjälpa honom sätta i örhänget i örat på honom.

– Varför går du, jag är inte farlig, säger han när jag städat klart inne på damtoan.

Tre andra killar kommer lite för nära och frågar vad jag ska göra sen. Jag och kollegan backar, killarna stiger framåt. Det är som att vara på krogen, med skillnaden att jag inte är där för att flörta eller ha kul. Många män som tilltalar mig på båten verkar inte ha fattat det.

Samma natt är det skottlossning ombord i en hytt på en annan finlandsfärja och vakterna är skärrade. Larmbågarna inne i terminalen används långt ifrån alltid och det är bara vid stickprovskontroller som vapen kan upptäckas.

Småbarnsfamiljer och fulla killar 

Barn i treårsåldern springer omkring i trappor och hyttgångar. Ett par går omkring med sin halvårsgamla bebis på restaurangdäck bland fulla killar som tar selfies i den förgyllda stolen vid informationen.

Rundor går vi ungefär varje hel timme. Det innebär att se över toaletterna, det vill säga att ta en avklippt handduk, lite medel och så torka av toalettstol och toalettutrymmen. På samma runda städar vi även rökrummet. 

”Vill du se min kuk?”

Flera berättar för mig att de har jobbat här i många år, överlevt glasflaskor som fallit ned i huvudet på dem flera våningar upp. Storbråk med 30 personer i lobbyn.

– Det händer ofta när man städar toaletterna att gästerna frågar om jag vill se deras kuk. Nej, den är ju bara så liten brukar jag svara, säger ”Lotta”, och måttar prinskorvstort med tummen och pekfingret.

Hon rycker på axlarna åt det efter nio år ombord.

– Eftersom baren ingick i mitt nattarbete hände det ofta att män högg tag i mig och ansåg att jag var där för att dansa med dem. Tur att vår träning inkluderar några lätta, men ganska smärtsamma grepp, berättar en annan kvinna från en annan båt som deltar i uppropet #lättaankar, sjöfolkets metooupprop. 

När man städar toan händer det ofta att de frågar om jag vill se deras kuk

Månadslönen: 19 000 kronor

Min lön är drygt 19 000 kronor i månaden, lite mer om jag kunnat lämna in arbetsgivarintyg över tidigare erfarenhet av yrket. Det ger en dagslön på knappt 700 kronor. Jag har samma lön om jag jobbar natt som dag, eftersom man jobbar in ledig tid. Tio dagars jobb, tio dagars ledigt.

En kollega som städat ombord i över femton år säger, och visar sitt lönebesked, att han har en månadslön på cirka 23 500 kronor i månaden.

Ena pissoaren har svämmat över

Det finns inte plats för att göra misstag. Mina kolleger bannar mig när jag slarvar på toan. När jag undvikit att ta upp snusprillorna ur urinoaren så blir det tydligt varför slarv inte tolereras – det betyder mer jobb. Obehagligt jobb. Ena pissoaren har svämmat över och nu rinner det kiss och glasskärvor på casinotoaletten.

Jag får dåligt samvete över att min kollega måste hjälpa mig torka upp. Jag måste vada igenom centimeterdjupt avloppsvatten.

Jag ser tröttheten i hennes ögon när någon har bajsat bredvid toalettstolen.

Hon är less men säger att hon behöver pengarna.

Det är lön varje månad och så är det ledigheten på tio dagar.

Jag ser tröttheten i hennes ögon när någon bajsat bredvid toastolen

Det här är människor som inte slarvar. Som gör det jobbiga, inte maskar. För det kan innebära att de står utan jobb nästa månad. En annan båt lockar med extrabetalning per spya, men då kan arbetstiden i stället vara 14 timmar lång.

Jag styr in samtalet om männen ombord, och vad en del säger och gör när de är fulla. De flesta säger att de försöker skaka av sig det. Skämtar tillbaka.

"Jag borde inte, metoo ni vet"

Kanske, bara kanske, har #metoo-debatten ändå sått ett frö hos en del män att stoppa den där första impulsen att sexuellt kränka en kvinna, till exempel hyttstäderskan som går framför dem i trappan.

– Jag borde inte, metoo ni vet, säger nämligen en man som tillsammans med sitt mansgäng går två steg bakom mig mellan våning fem och sju.

Då har jag bara väntat på att det ska komma.

Men han sätter inte handen på rumpan.

Expressen på Östersjön