Cecilia Wikström vill inte avslöja röstningsbeslutet • Berättar efter kritiken: ”Har hela tiden fått veta att jag är fel”

”Önskar L all framgång – men bibehåller min valhemlighet”

BRYSSEL. ”Cecilia Wikström inte längre toppkandidat till EU-parlamentet”. Så löd rubriken på pressmeddelandet som Liberalerna skickade ut den 9 mars, knappt 2,5 månad innan valet. 

Så här i efterhand handlade det nog inte bara om de där styrelseuppdragen, konstaterar hon.

Utan om henne.

– Jag har hela tiden fått veta att jag är fel. Småsaker som att jag skulle inte ha de smycken jag hade, jag skulle inte hälsa med att pussa på kinden. Sådana saker. Jag var för mycket för partiet helt enkelt. 

Publicerad 21 apr 2019 kl 06.04

Cecilia Wikström var 37 år, hade två barn och jobbade som präst i Uppsalas domkyrka. Hon hade börjat begrava mer och mer folk och konstaterade att det blev allt fler som dött ensamma, antingen hemma eller efter en kaotisk vårdcirkus. 

Insikten skulle komma att ändra allt. 

– Det där gjorde mig så otroligt provocerad. Jag kommer ihåg att jag då sa att ingen föds ensam eftersom det alltid finns någon där som tar emot ett barn som föds till världen. Ingen ska heller behöva lämna världen ensam. Det blev min första politiska slogan och den är ännu vägledande. 

– Ett samhälle mäts på något sätt med den måttstocken: hur vi finns vid sidan av de mest utsatta.

15 år senare är hon, institutionellt sett, den tyngsta svenska politiker som Sverige haft i EU-parlamentet sedan vi gick med 1995. Detta då hon sedan 2017 är ordförande för det politiska organ som samordnar utskottens arbete, EU-parlamentets ”dirigent”. 

Klockan är strax efter 09 när Cecilia Wikström intar talarpodiet i ett rum döpt efter den mördade, ryska journalisten Anna Politkovskaja. Hon ska inleda en stor journalistkonferens om vad parlamentet har åstadkommit den här mandatperioden.

Nej men? En svensk journalist! Det är inte varje dag”, säger hon till reportern från SVT som ställer en fråga om plaster inför den samlade journalistkåren. 

undefined

EU-POLITIK SOM INRIKESPOLITIK. Cecilia Wikström talar på en stor journalistkonferens i Bryssel. ”Svenska medborgare är hänvisade till små TT-notiser, medan man i Belgien, Tyskland och i andra länder kan läsa många och djuplodande artiklar om vad som är på gång just nu. Den svenska tidning som inser att EU-politik är inrikespolitik på högre nivå har nog mycket att vinna”, säger hon den svenska mediebevakningen i Bryssel.

Foto: OLLE SPORRONG

– Klart jag blir överraskad. Jag kanske haft sådana här konferenser fem gånger och detta var första gången en svensk journalist var där. 

– Svenska medborgare är diskriminerade när det gäller tillgång och information till EU. Det är helt galet. 

I Cecilia Wikströms ljusa hörnrum på åttonde våningen i den enorma byggnaden syns ett signerat exemplar av det prisade fotografiet föreställande aktivisten Tess Asplund när hon står mitt framför marscherande nazister. En ring av ”EU-blåa” stolar står runt ett glasbord där det ligger en bok med poesi för dagen – på franska. Ett språk som hon under de tio åren här lärt sig ”ganska bra, faktiskt”.

På hyllan under ligger boken ”Duktiga flickors revansch”, skriven av partikollegan Birgitta Ohlsson som lämnade politiken efter att hon utmanat Jan Björklund om partiledarposten. 

Partiet valde mig med allt som ingår

Och duktig, det har Cecilia Wikström har alltid varit. 

Kanske lite för duktig. 

undefined

HÖGERPOPULISMEN. ”Det finns gradskillnader i helvetet”, säger Cecilia Wikström om de främlingsfientliga partiernas allt större intåg i EU-parlamentet under de tio år hon suttit där. Samtidigt menar hon att det just mest handlar om ”oljud” eller ”störningar” – och inte inflytande som hon noterat.

Den 8 mars i år stod det för henne klart att hon petas som partiets toppkandidat i EU-valet på grund av de två styrelseuppdrag hon åtog sig ett år tidigare, vilka innebar en inkomst på 70 000 kronor mer i månaden för henne. När detta uppmärksammades i medierna fick hon ett ultimatum från partiet: lämna styrelseuppdragen eller EU-listan. 

– Jag har inte valt styrelseuppdragen, jag kan inte acceptera att man säger så. Det är viktigt för mig principiellt. Partiet valde mig med allt som ingår: jag har skrivit några böcker, jag har två barn, jag är präst, och jag sitter i två styrelser. Och jag är stolt över det. Nu plockade man ut något som man inte längre tyckte var lämpligt. 

– Men jag har inte valt. 

Jag skulle inte hälsa med att pussa på kinden – det var för europeiskt

Det som hände beskriver hon så här i efterhand som ”ett drama i flera akter”. Hon säger att det egentligen nog inte bara handlade om de där styrelseuppdragen. 

Utan om henne. 

– Tittar jag på det med lite distans ser jag att jag förmodligen bara var fel. Jag var för mycket. Jag kanske var för mycket av allting, både stort och smått. Jag kanske var för mycket europé, jag kanske var för mycket omfamnande av den här unionen. Och jag kanske… jag kanske var för yvig? De hade svårt att sätta in mig i ett fack, sätta ett lock på och få mig att stanna där. Kanske.

– Jag fick veta en massa småsaker som att jag skulle inte ha de smycken jag hade, jag skulle inte hälsa med att pussa på kinden – det var för europeiskt, i Sverige kramas man. Sådana saker. Jag har hela tiden fått veta, i små hack, att jag är fel. Det är inte alltid så kul. 

Vad tänker du om det? 

– Att jag har gjort tio år här. Jag har gjort bra grejer för EU.

undefined

GRUPPEN. Liberalerna sitter, tillsammans med svenska Centerpartiet, i gruppen ALDE (Alliansen liberaler och demokrater för Europa) i EU-parlamentet. Här i gruppens korridor på åttonde våningen. I lådan utanför rummet finns saker som ska med till Strasbourg.

Två veckor efter att Cecilia Wikström hade fyllt 40 år vaknade hon och ”ett öga var mörkt”, som hon beskriver det. Det visade sig vara något som skulle påverka henne för resten av livet, inte minst nu. 

– Jag ser inget här. Det känns som en tandläkarbedövning, sa jag, säger hon och pekar på ena sidan av ansiktet. 

– ”Prio”, lät det. Och så sprang de mer eller mindre till röntgen med mig. 

Det visade sig vara en stroke och i dag är hon blind på ena ögat. Hon tar upp en bok i där hon skrivit om det som hände. 

– Jag fick inte läsa eller skriva där på sjukhuset. Men jag tog ett anteckningsblock och tjuvskrev lite varje dag. Och det är så otroligt starkt. När jag läser det så tänker jag: är det verkligen jag som skrivit det här? 

För där och då trodde hon verkligen att hon skulle dö, säger hon. Det som skrämde henne mest var att barnen var så små då. I efterhand inser hon att hon tyckte det var väldigt fint att vara utlämnad till andras omsorg och skulle nog egentligen inte vilja vara utan det som hände. 

– För den har också gjort att jag inte är rädd för någonting. Jag är inte ens rädd för att dö mer. 

– Jag tror att det också hjälpt mig i den här processen. Att det inte spelar någon roll vad man gör mot mig. Jag vet ändå att det finns en morgondag, och att den är bra. 

undefined

SLUTET. ”Allt i livet ska ju ha ett slut. Jag har inte så svårt med uppbrott. Nu är det mest praktiska grejer som att man ska säga upp lägenhet, abonnemang och sådant där. Och se till att jag lägger goda ord för mina medarbetare så att de får bra, nya jobb. Det är viktigt. Det är det som är prioriteten nu”, säger Cecilia Wikström om känslorna för att packa ihop livet i Bryssel.

Än så länge sitter hon kvar i Liberalernas partistyrelse. Hade det inte varit för att de snart ska välja en ny partiledare hade det kanske sett annorlunda ut. 

– Det vore ju kul att få vara med och få rösta fram nästa partiledare faktiskt, så jag avvaktar det. 

En slags allmän panik på något sätt, som bredde ut sig på område efter område.

Den nuvarande partiledaren Jan Björklund, eller snarare ”ledarskapet” i allmänhet har hon inte mycket för längre. 

– Tillåter man sig bli styrd av ett ”Rapport”-inslag och fem ledartexter, och svänger 180 grader på grund av det. Det är ett beteende som bör analyseras ordentligt. Jag har i ett upprört tillstånd sagt att det är ryggradslöst. Men så är det. För mig är ledarskap att man står upp och försvarar de beslut man tagit. Och så får man ta konsekvenserna av det. Och jag vet – inte tror – utan vet att jag hade klarat det här och jag tror att hade det varit jag och tvåan på listan så hade vi tagit två mandat.

Är du ens säker på om ni kommer ta ett nu? 

– Nu är jag inte säker på någonting mer. Men jag var beredd och vi hade en färdig kampanjplan som var bra och som vi var redo att sjösätta. 

Att partiet landade i ett så ”ängsligt beslut”, som hon menar att det är, tror hon handlar om en kombination av vikande opinionssiffror och en partiledare som redan aviserat sin avgång. 

– En slags allmän panik på något sätt, som bredde ut sig på område efter område. Och då behövde man göra något för att rena sig själv. Det är en ganska känd princip att man har någon slags syndabock som man på något sätt visar i väg för att det ska lätta bördan från det egna samvetet. 

Kommer du själv att rösta på Liberalerna i EU-valet? 

– I det här läget… jag önskar naturligtvis Liberalerna all framgång, men i det här läget så bibehåller jag min valhemlighet.

Det här är sista mötet. Men där politiken tar slut tar vänskapen vid, brukar jag säga”. 

Cecilia Wikström sitter längst fram i salen, i mitten. Hon är ordförande i utskottet för framställningar, där enskilda EU-medborgare exempelvis kan lyfta klagomål direkt med EU-parlamentarikerna. Kvällen innan har de haft en liten fest tillsammans, just eftersom detta är den sista dagen de är samlade.  

undefined

AVSKED. Cecilia Wikström sitter som ordförande i utskottet för framställningar. I förra veckan hade de sitt sista möte, som – åtminstone för de närmsta fem åren – blir det absolut sista för Cecilia Wikström.

Efter mötet ska hon med ett flyg till Grekland, där hennes partner väntar och där hon, utöver Bryssel och Stockholm, också delvis bor. Efter en snabb sväng upp till kontoret för att hämta några kassar, krama om medarbetarna och ge presschefen Linda Aziz, som hon jobbat med i över åtta år, en ”high five” ger hon sig i väg. 

– När jag ser tillbaka på den här tiden inser jag att det största som har hänt de här tio åren är det som inte hände. Som under den finansiella krisen när man trodde att Grekland skulle kollapsa. Vi har övervunnit kriser hela tiden och kommit ut igen på andra sidan. EU är utan tvekan mycket starkare än sitt rykte.

undefined

KOLLEGORNA. Cecilia Wikström säger att kolleger i EU-parlamentet knappt vill tro att hon blivit petad på grund av att hon har styrelseuppdrag. ”Men Cecilia berätta vad det egentligen är?”, säger hon att de frågar.

Hur livet ser ut för henne efter den sista juni, då mandatperioden i Bryssel officiellt tar slut, vet hon inte ännu. Hon beskriver framtiden som något bestående av ”oskrivna papper, ovikta sedlar och otända ljus”. Och så kommer hon så klart att fortsätta vara präst. Det är aldrig något man slutar att vara, säger Cecilia Wikström och konstaterar att hon är ”Svenska kyrkans kanske största frivilligarbetare”. 

Under tio dagar, just under den mest turbulenta tiden i partiet nu under våren, begravde hon fyra personer, säger hon. 

– Och det var personer inom min egen krets. Det var tufft. Samtidigt som det här drevet mot mig skulle jag ändå bära människor genom deras livs svåraste tid. Nu i efterhand ser jag att det var nog det som höll mitt mod uppe. 

– Att jag liksom aldrig lade mig ner och blev en blöt fläck. Utan jag gjorde det där. 

Cecilia Wikström

Ålder: 53. 

Familj: Partner samt två barn, 22 och 27 år gamla. 

Uppvuxen: Född i Kalix, har bott i Uppsala sedan 1980-talet. 

Bor: Bryssel, Stockholm och Grekland – men lämnar bostaden i Bryssel nu när mandatperioden tar slut. 

Utbildning: Läste teologi vid Uppsala universitet. 

Politisk karriär: Valdes in i riksdagen 2002 och 2006. Blev EU-parlamentariker 2009. 

Cecilia Wikström om:

Att skriva: ”Jag kan inte skriva en ny bok ännu. Jag måste vara ledig länge och hitta tillbaka till mitt språk. Jag kan nästan inte skriva ett vykort längre. Nu måste jag på riktigt bara få läsa riktigt bra skönlitteratur och se om jag överhuvudtaget kan hitta ett levande, litterärt språk igen. Jag längtar jättemycket efter det och det är naturligtvis en sorg att se att den kreativitet som jag brukade ha har jag inte mer”. 

Liberalernas kommande partiledare: ”Jag tycker att det är viktigare att man har en bra sökprofil och sedan hittar personer som matchar den. Det är roligare och mer rimligt än att bara jaga allmänt trevliga namn”. 

Hennes ledarskap: ”Jag ser till helheten väldigt mycket. Jag tror också att det är viktigt att vi är utrustade med dubbelt så många öron som mun. Jag tror att det är det jag gjort för att lyckas med omöjliga projekt som att förändra Dublinförordningen”. 

Regeringsbildningen: ”Jag tycker att vi borde ha valt att även sitta i regeringen. För ansvarsutkrävandets del i det hela. Jag ville inte att vi bara skulle släppa fram en S-regering, för man kan inte både vara stödjande och opposition”.