#Metoo – och nu då?

”Jag har aldrig haft så mycket ångest”

Hon är inte känd för att hålla tyst.

Men i 33 år teg författaren Alexandra Pascalidou om våldtäkten som 14-åring i Rinkeby.

Nu vill hon slå ett slag för de som hamnat i Metoos skugga – kvinnorna i Sveriges utsatta områden.

– Det är röster som både Metoo och världen missat.

Publicerad 13 okt 2018 kl 20.10

#METOO – OCH NU DÅ?

■■ I oktober 2017 skrev den amerikanska skådespelaren Alyssa Milano en tweet om sexuella trakasserier och övergrepp, där hon uppmanade andra kvinnor att svara med “me too”.

■■ Efter New York Times avslöjanden om filmproducenten Harvey Weinstein blev rörelsen en feministisk jordbävning som spred sig över världen och ledde till debatt om mäns beteenden på arbetsplatser, på krogen, i relationer.

■■ Ett år senare intervjuar Expressen fem kvinnor som var – eller fortfarande är – i upp­ropets mitt.

■■ Hur ser de på rörelsen i dag? Har Sverige förändrats av #Metoo? Och: Vad händer nu?

”Mitt motstånd mattas av medan han sliter med tung andhämtning. Min stryktåliga kropp är plötsligt paralyserad. 'Nej' viskar jag och han tröstar: Det går fort'. Sen är det svart. Jag är stum. En stumhet som kommer att bestå i en evighet.”

I december 2017 berättade författaren och journalisten Alexandra Pascalidou, uppvuxen i Rinkeby, att hon som 14-åring blev våldtagen. Om en kväll, efter en gymnastiklektion, där hon stod och frös vid en busshållplats i Blackeberg i nordvästra Stockholm. Hon blev erbjuden skjuts av en man som var bekant till familjen. Han skulle skjutsa Pascalidou hem, men lurade henne till en öde kontorslokal. 

Jag har aldrig haft så mycket ångest som när jag skrev om detta och boken gick till tryckeriet

Berättelsen publicerades i hennes bok, ”Me too – så går vi vidare”, som var den första svenska boken om rörelsen i Sverige och som gjorde Pascalidou till en av rörelsens nyckelpersoner. I sin senaste bok skildrar hon osynliga mammor i fattiga och utsatta områden – en grupp som Metoo-rörelsen missat, menar författaren.

– Det är röster som både Metoo och världen missat. Våldet är genomgående i alla de här liven. De tvingas fly från sina hem, från sina män, från sina länder. Det är en del av Metoo-rörelsen men det är ofta dessa röster som drunknar i flödet.

Våldtäkten som 14-åring sitter djupt, inte ens familjen har vetat.

– Jag brukar undvika att prata om detta. För vad gör man av alla öppna sår? Att dela är både befriande och helande. Att inse att det inte var mitt fel. Men när man gräver upp sånt här måste man kunna bli omhändertagen med sin sorg.

Det är en del av Metoo-rörelsen men det är ofta dessa röster som drunknar i flödet

Men hon vill berätta.

– Jag har tigit. Jag häpnar över hur rädd jag varit kring detta. Jag har aldrig haft så mycket ångest som när jag skrev om detta och boken gick till tryckeriet. Och bara nu när jag pratar om det så tycker jag att det är jättejobbigt. 

undefined

Alexandra Pascalidou på torget i Rinkeby, där hon växte upp, under en intervju med Expressen 1997.

Foto: Rickard Kilström

– Jag tror att jag till slut vågade ta steget i skydd av den kollektiva kraften och solidariteten.  Jag är uppvuxen i en patriarkal, traditionell kultur där skam- och skuldbeläggande uttryck på grekiska var vanliga. Om en kvinna våldtogs var det för att hon ”viftade ju på svansen”. Det gjorde jag faktiskt inte. 

Långt senare dömdes mannen till fängelse för liknande brott.

– Jag kände att rättvisa äntligen skipats. Men också dåligt samvete. Kanske hade jag kunnat skydda mina systrar om jag vågat anmäla. Men vilka krav kan man ställa på den där tonårstjejen i Rinkeby, som står ensam och väntar på en buss en sen kväll? Jag är hård mot mig själv om jag ska belasta mig själv för det som hände sen. 

Ett bakslag är att vissa tycker mer synd om gärningsmännen än deras offer

När boken om Metoo kom i december 2017 sade Alexandra Pascalidou att "maktens män kommer att slå tillbaka".

undefined

Alexandra Pascalidou när hon utsågs till en av årets kvinnor i Expressen tidigare i år.

Foto: LISA MATTISSON

Och så blev det, tycker hon.

– Det var ju bara att räkna dagarna tills backlashen skulle komma. Det är klart att det patriarkala systemet sparkas när det störs och skakas om i grundvalarna. Det har varit många bakslag för Metoo och fler kan komma. Vi lever i en så polariserad tid och det är svårt att bara fimpa gamla och stela strukturer. Det handlar om attityder. Det tar tid. 

Pascalidou låter skeptisk när den pågående efterdebatten om de anklagade männens röst kommer på tal. 

– Ett bakslag är att vissa tycker mer synd om gärningsmännen än deras offer.

Det viktigaste av allt, icke att förglömma, är att männen är våra allierade

Har inte debatten ändå blivit mer balanserad av att männens perspektiv kommer fram?

– Det är en delikat fråga. För jag har samtidigt kämpat för att ingen ska dömas ohörd och oskyldig. Jag har svårt för högafflar, drev och lynchmobbar. Jag är ledsen som medmänniska för de oskyldiga som drabbats. De finns. Samtidigt är det oerhört viktigt att kvinnornas röster får höras, tas på allvar och lyfts fram. 

– Det viktigaste av allt, icke att förglömma, är att männen är våra allierade. Detta är inte en separatistisk kamp. Det är en gemensam kamp som vi måste driva tillsammans. Jag har träffat många män och unga killar som tydligt tar ställning mot sexism, sexuella övergrepp och allmänt sunkig människosyn och som vill engagera sig. Nu är det dags för männen att ta över den här stafettpinnen.

 

LÄS MER: Alice Bah Kuhnke: ”Kampen måste pågå överallt och hela tiden” 

LÄS MER: Anja Pärson: ”Det har blivit en förändring, men vi får inte slappna av” 

LÄS MER: Cissi Wallin: ”Kvinnor borde få Nobels fredspris” 

LÄS MER: Gunilla Axén: ”Det har varit en kamp mellan dåtid och nutid”