Småbarnsmamman: ”Jag kanske inte kommer vara med på nästa skolavslutning”

Isabell, 33, har tre år kvar att leva

Isabell Segerstedt har en man, två söner – och tre år kvar att leva.

Oron över att inte få se sönerna växa upp är tärande.

Särskilt ledsen blir hon över tanken att hennes yngsta son, Alexander, inte kommer att minnas henne alls.

All tid hon får med barnen är oerhört värdefull.

– Jag kanske inte kommer vara med på nästa skolavslutning eller se dem ta studenten.

Publicerad 6 jan 2019 kl 16.01

Blommor har skickats till familjen sedan ett år tillbaka – men inte på grund av bröllopet.

Ceremonin gick i kärlekens tecken när Isabell Segerstedt, 33, stod framför Kristian Lundberg, 34, vid altaret i höstas. Men i bakhuvudet ekade också läkarens diagnos, som en oinbjuden gäst.

Paret lovade varandra trohet en solig dag i november, tills döden skiljer dem åt. En dag som inte är avlägsen – Isabell har nämligen bara tre år kvar att leva.

undefined

Hennes äldsta son Gabriel, 5, har börjat förstå varför familjen får så många blommor. ”Det är för att hon ska dö”, har han sagt.

– Jag svarar att det kan bli så men att vi hoppas på att jag ska få leva länge. Han frågade då om han skulle få en ny mamma och sa att han ville ha ett album med bilder på mig. Jag sa att jag alltid kommer finnas i hans hjärta och i hans minnen om det skulle bli så att jag dör, säger Isabell.

Väntade på besked: ”Jag grät”

Julen 2017 steg Isabells feber och hon kände en knöl i det ena bröstet. Efter ett samtal med vårdupplysningen åkte hon in för en rutinundersökning.

Lika bra att kolla upp det, tänkte hon. Isabell hade nyligen fött sin yngsta son, ettårige Alexander, och antog att knölen hade med amningen att göra.

Men sköterskans reaktion väckte en oro.

– Hon kände sig osäker och ville att en läkare skulle kika på det, jag hade trott att jag skulle få antibiotika och sen få åka hem.

undefined

De tog tester och bad Isabell att åka hem och vänta på resultaten men Läkarna misstänkte direkt att det kunde vara cancer, berättar Isabell.

– Jag väntade i några fruktansvärda dygn på besked. Jag grät, läste om statistiken och hur stor risk det finns att en person som jag drabbas av cancer.

Tiden gick, men inga besked kom. 

Efter tio dagar av ovisshet loggade hon in på Vårdguiden och kom över sin egen journal. Där stod ordet som hon hela tiden försökt undantränga:

”Bröstcancer.”

– I mitt fall var det bra att jag råkade läsa det själv. Då kunde den värsta chocken lägga sig innan jag träffade läkaren och kunde då ha fullt fokus framåt i stället, säger Isabell med bestämd röst.

Beskedet var omvälvande, surrealistiskt. Men hon hade bestämt sig för att hon skulle klara sig. Till en början såg prognosen god ut – läkarna gav henne 60 till 70 procents chans att bli frisk.

Några veckor senare hittades fler tumörer. Och fler. Prognosen blev sämre och hoppet minskade.

– De sa att cancern hade blivit obotlig. Det var en chock. Jag ville inte tro på det. Jag tänker fortfarande att … jag har ställt in mig på att jag inte kommer ha ett långt liv. Men jag har inte tappat hoppet.

Isabell Segerstedt har uppskattningsvis tre år kvar av sitt liv. Kanske bara tolv månader. Eller med lite tur: fyra år.

undefined

Hon kramar sina barn. Pussar dem. Håller om sin make. Ögonen vattnas när hon berättar om tankarna om familjen.

– Sen jag blev sjuk kan jag ibland gå in i min egen lilla värld och det är som att jag ser livet som om det är en film. Jag har många gånger tänkt att när jag dör så är det så här det kommer se ut, att deras liv kommer fortsätta ... men jag kommer inte vara en del av det, säger Isabell.

– Jag måste tro att det kanske kommer bättre bromsmediciner eller ett botemedel i framtiden.

”Jag blir väldigt ledsen”

Hon har genomgått många behandlingar och var tredje vecka får hon bromsmedicin. Just nu syns inga tumörer i kroppen, men cancercellerna finns kvar.

– Jag vill göra det bästa av tiden jag har kvar. Jag måste tro på att det finns en framtid, jag har en familj som jag älskar att vara med. Jag måste fortsätta leva.

undefined

Att se när barnen gosar med Kristian fyller henne med värme och ledsamhet samtidigt.

– Det är sällan jag har riktigt dåliga dagar, men det finns stunder när jag blir väldigt ledsen. Usch, jag blir rörd nu när jag tänker på det ... jag blir ledsen när jag tänker på att jag kanske inte kommer vara med på nästa skolavslutning eller se dem ta studenten.

”Vet inte hur lång tid jag har kvar”

Det är här och nu som gäller, berättar Isabell. All planering i kalendern är som längst några veckor framåt.

På ett sätt har jag fått en bättre livskvalitet sedan jag fick cancerbeskedet, eftersom jag njuter mer av stunden. Allt som jag kanske tog för givet förut blir väldigt starkt känslomässigt. Samtidigt som jag lever med sorgen.

Särskilt sonen Gabriel, som är lite äldre än sin lillebror, har förstått att Isabell är väldigt sjuk. Att hon aldrig kommer bli frisk.

– Han har hjälpt mig klippa bort håret. Häromdagen sa han ”mamma, jag önskar du kunde bli frisk igen”. 

undefined

En tanke som gör Isabell Segerstedt djupt orolig är att den yngste, Alexander, ska växa upp och inte minnas sin mamma.

– Det är jättesvåra tankar att ha, det blir väldigt jobbigt. Jag vet att han kommer ha ett fantastiskt liv men det är klart att jag vill att han ska få ha sin mamma hos sig. Jag vet inte hur lång tid jag har kvar och all tid jag får med honom ger mig chansen att göra avtryck i hans liv.

 

Isabell Segerstedt kommer medverka i Cancerfondens gala ”Tillsammans mot cancer” den 7 januari i TV4 klockan 20.00.