"Jag skulle så gärna vilja se dem bli stora"

Ida vet att hon ska dö – förbereder barnen för livet utan mamma

VÄNNÄS. Ida Boström, 38, vet att hon är döende i cancer.

Hon använder sitt "bonusår" i livet till att ge sina två barn minnen de kan använda när hon gått bort.

Inte ens det senaste förödande läkarbeskedet kan stoppa hennes kampvilja.

– Det gör så ont att jag inte får vara mamma, säger hon.

Publicerad 25 nov 2017 kl 04.11

”Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva ut i hundrade år”.

I köket i trähuset i Vännäs utanför Umeå gratulerar två barn sin mamma. Tolvårige Enrique kan inte låta bli att äta jordgubbar under sången. Tioåriga Carmen har svårt att inte avslöja att presenten är en flygbiljett till den hemliga plats i Spanien där mamma och pappa var nyförälskade. Carmen har pyntat asken med mammas favoritfärger och glitter. Runt bordet sitter även maken Tomas, Idas pappa Sven-Åke, hans partner Fausta och Idas syster. Men det här är inte en så typisk födelsedag som det kan verka.

I det här köket värderas varje ny dag som hundra år.

Födelsedagsbarnet är döende i cancer.

Ida Boströms öde har blivit känt i hela Sverige, genom hennes Facebooksida och flera reportage i Expressen.

Hur Ida, som var chef inom äldreomsorgen, vaknade en morgon 2014 och skulle sträcka på sig när det sa pang i revbenet. Cancern var tillbaka. Det som hade börjat 2010 med en klump i ena bröstet och som behandlades framgångsrikt och försvann, diagnostiserades nu som aggressiv bröstcancer med spridning till skelettet.

Hur tvåbarnsmamman, då hon insåg att hennes tid var utmätt, satte upp tre mål. Hon skulle genomföra en Ironman, söka läkarlinjen, trots sin dyslexi, och plocka snäckor med sina barn i Spanien. Hon fick göra alla tre.

Under sin triatlon fick hon till och med fart på en ung kille som gett upp.

– Hörru du, jag har hur mycket cancer som helst i hela kroppen. Jag har två ungar. Du är en ung kille. Nu bara ställer du dig upp och går för tusan. Ett steg i taget. Du har inga ursäkter, sa hon bestämt.

Minnesvärda ögonblick. Ida vill använda sin sista tid till att ge dottern Carmen och sonen Enrique minnen de kan ha nytta av när hon inte finns där längre.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Han reste sig upp, fullföljde loppet och väntade in Ida vid målgången för att tacka henne.

Men Ida vet att hon just nu lever på lånad tid.

Den första prognosen på två år har hon passerat med råge.

Och tvåbarnsmamman kallar det här senaste året ”sitt bonusår”.

Hur använder man, till fullo, ett extra år liv?

Ida Boström fokuserar på att ge sina barn minnen så att de klarar sig de dagar då hon inte finns där längre.

– Jag kan längta efter livskriser, säger hon och skrattar. Jag vet att det låter helt bisarrt, men det är som att jag får vara med och vara den där som säger: ”Hur känns det? Hur kan vi hjälpa dig? Känn inte att du är ensam”. Att jag får säga de där stödorden för att bygga den här individen till en bättre människa. Det är en sådan enorm tillfredställelse som mamma att få vara där.

Lycklig Ida. I födelsedagspaketet ligger en biljett till den hemliga plats i Spanien där hon och Tomas var nyförälskade.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Ida ler och försvinner i sina tankar en stund innan hon fortsätter.

– Jag går runt och hoppas att Carmen ska hinna få mens och sådana där bisarra tankar så att jag kan få dela med mig, säger hon och skrattar. Man kan bara plötsligt känna: ”Jag behöver vara där, jag behöver vara den som berättar hur man hanterar de här situationerna.” Jag vill inte att Tomas ska behöva leta genom nätet för att han aldrig har varit med om den emotionella stunden, en fas i ens liv som man aldrig glömmer, då mamma berättade om bindor. Eller första kärleken som inte fungerar. Livskriser! För det är min roll, att vara stöttepelaren när det är stormigt. 

 

LÄS MER: Ida, 37: Jag vet att jag ska dö, men ska göra allt för att få leva

På väg mot det ovissa läkarbeskedet. Ida tar bussen till Norrlands universitetssjukhus.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

En vecka senare sitter vi på bussen på väg in till Umeå och Norrlands Universitetssjukhus. Ida ska få resultaten av sin senaste röntgen. Hon har gjort den här resan många gånger. Hon känner på sig i kroppen att ett negativt besked väntar.

Mardrömsbeskedet är att det är dags att lämna över henne till palliativ vård.

Ida hoppas i stället att hennes onkolog Nisse kan referera henne till en specialist i forskningsvärlden för en ”second opinion”. Hon är beredd att testa läkemedel som ”ligger så långt fram i forskningsstadiet att de inte ens finns”.

Det är där hennes hopp om mer tid med barnen finns. 

– För jag vet att jag kommer dö av det här. Det handlar bara om att bromsa cancern nu, säger hon.

Tomas kramar om sin fru. Under födelsedagsfirandet blir känslorna så starka att hon börjar gråta.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

På bussen sitter grannen Reza, en ung asylsökande från Afghanistan.

Man kan tro att Ida skulle sitta försjunken i oro på bussen, men i stället berättar hon sitt livs historia och lovar att hon ska lära Reza laga pannkakor.

Hon frågar Reza om hans mamma, som inte rest med honom till Sverige, är stolt över det nya liv han skapar så långt bort.

Reza vet inte, men hoppas att hon är stolt.

– En mamma är alltid stolt över sina barn när de ger sig ut på äventyr och hon ser att de klarar utmaningen, säger Ida bestämt.

Egentid med sin syster. Idas familj har varit ett stort stöd under sjukdomen.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

För Ida har de orden naturligtvis extra stor betydelse.

Hon kommer inte vara med på sin egen sons alla äventyr.

Och Ida har kommit till det stadiet i sitt liv när de små sakerna har fått livsavgörande betydelse. Det handlar om att lämna minnen efter sig. Lockar hon fram ett skratt från sonen med en rolig historia betyder det att sonen kommer minnas mamma som rolig.

– Häromdagen drog jag ett skämt, säger hon. Jag är inte så bra på skämt, men jag kan ett skämt, som tillfredsställde min sons humor. Han skrattade så länge att han höll på att kissa på sig och jag kände bara: "Gud, så härligt att få vara en rolig mamma".

 

LÄS MER: Cancersjuka Ida, 37, planerar för sin egen död

Ida tittar på den senaste röntgenbilden som visar hur cancern spridit sig i hennes kropp.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

På sjukhuset är beskeden från röntgen precis så negativa som Ida stålsatt sig för.

”Höggradig progress.”

”Samtliga kotkroppar ses närmast helt genomsatta av metastaser.”…

Och Nisse har inga vapen kvar för att bromsa cancern. 

Cellgifterna hjälper inte.

Men det är inte dags för palliativ vård.

Och cancern har inte spridit sig till lever och lunga.

– De är ju bra. Det gör ju att det inte tar lika kort tid innan jag kolar av, säger Ida och skrattar till. 

Dessutom lovar Nisse att ringa professor Jonas Bergh, expert på Karolinska institutet, för att få ”en second opinion”.

Idas läkare Nisse ger henne det tuffa beskedet att medicinerna inte hjälper. Maken Tomas finns vid hennes sida som stöd.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Hon har med sig Sven-Åke och Tomas som stöd. Ida kallar dem sin hejaklack.

– De vita molnen i skelettet är cancer, förklarar läkarstudenten Ida för sin pappa och visar hur mycket mer vitt det blivit sedan senaste röntgen.

När Nisse går igenom hennes situation kan Ida, som visat sådan kampvilja under så många år, till sist inte hålla tillbaka tårarna.

– Ska jag vara ärlig med dig Nisse så visste jag att jag var i det stadiet, säger hon. 

– Jag vet det, men jag måste också vara tydlig, säger Nisse och lägger sin hand över Idas på skrivbordet med röntgenbilderna.

– Jag vet hur jag är och du ser ju på Facebook hur jag skriver att det är slutet nu. Och jag vet det. Det är okej Nisse...  Jag känner det i kroppen, säger hon.

Det slutar med att den döende patienten tycker synd om sin läkare.

– Hua, vilket jobb du har ibland, säger Ida.

 

Tröstad. Pappa Sven-Åke och Ida håller om varandra efter att hon fått det negativa beskedet hos läkaren.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

I bilen hem är det imponerande att se hur snabbt Tomas och Ida lyckas hitta tillbaka in i en vardag. Hur de skärmar av allvaret.

De skämtbråkar lite, som alla par gör, om vem som egentligen vet den snabbaste vägen till second hand-butiken där de ska köpa nya skridskor till barnen. Men när Ida ringer sin mamma, som väntar på att få höra resultatet av röntgen, är vi snart tillbaka i läkarens rum igen.

– Vi testar med en second opinion om han har något annat att erbjuda, annars är det inget mer. Då är det slut på alternativ för Ida Boström, säger hon till sin mamma.

Cancersjuka Ida Boström fyller 38. Hon kallar det senaste året för sitt bonusår.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Enrique hjälper mamma Ida och kör henne i rullstolen till affären.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Cancersjuka Ida tar en paus på verandan utanför huset i Vännäs. I handen håller hon sin peruk.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Dottern Carmen har pyntat presenten med mammas favoritfärger.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Ida röntgas - samma dag som sin födelsedag. I kroppen känner hon att det blivit värre.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Kompisträff. Ida träffar sina tidigare klasskamrater på läkarlinjen. Efteråt känner hon sig lite deppig. Hon kom in på läkarlinjen trots dyslexi. "Jag vet att jag hade blivit en fantastisk läkare", säger hon.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

I telefon förklarar Ida sin taktik inför mötet med Jonas Bergh. Kampviljan finns kvar. Ida vill att man ska testa den mest framåtskridande forskningen på henne.

– Jag kommer vädja till honom, flörta med honom, och se om han kan skicka mig någonstans där de kan gör något häftigt med mig, säger hon.

– Grejen är ju att det åtminstone ger mig hopp. Det jobbiga är ju när man inser att det inte finns något mer. Det är alltid en livlina varenda gång man får något nytt att pröva. Oj, vad mycket det betyder att få inbilla sig. Efteråt när Ida lagt på utvecklar hon:

– Det här leder inte till att jag överlever. Det här handlar om att inte få ett slutbesked… än! Jag känner inte för att höra: ”Det finns inget hopp för dig. Nu testar vi inget mer. Nu låter vi dig gå hem.” Men det är egentligen där vi är nu. Second opinion är egentligen det skede där Nisse känner att han inte har så mycket att ge mig mer. Så jag måste säga att jag vet min sits och han vet min sits, men jag vill inte höra det för jag tror att om jag ställer in mig för att dö så kommer det att gå jättefort. Så brukar det vara med människor. Jag har sett det själv förut.

Ida tar en promenad med hunden Mia. Trots sjukdomen går hon flera kilometer varje dag.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

I butiken hittar Tomas och Ida både skridskor, serietidningar och kläder. Ida är extra nöjd med en topp som glittrar som en discokula.

Men i kön kommer de mörka tankarna.

– Jag ser den här glittertröjan för 15 kronor och tänker: "Gud vad fin den är", men jag undrar också om jag kommer hinna använda den, säger hon.

Tillbaka i bilen ringer hon Enrique och kollar att han mår bra. Han spelar tv-spel och lovar att det inte är tråkigt att vara ensam hemma. …

– Jag har ändå fått ett jättefint liv, säger Ida. Jag har fått betydligt mycket mer än vad andra i min situation fått. Jag har fått bearbeta det med min familj. Jag tror att vi alla har fått chansen att tänka tanken: "Hur är livet utan Ida?" Jag tror någonstans att vi ändå fått säga adjö.

Ida kramar om sin älskade dotter Carmen. Hon älskar sina barn. "Den rikedomen är så stor att jag inte vill släppa taget när jag fått en sådan skatt", säger hon.

Foto: Christoffer Hjalmarsson

Carmen kallar cancern för "monstret som dödar mamma". Lillebror Enrique säger att "mami" kommer finnas kvar som skyddsängel. När vi kommer hem kramar Ida sin son och frågar om hans dag. Ida skapar minnen igen.

– Det gör så ont att jag inte får vara mamma för det är det bästa och största som hänt i mitt liv, säger Ida. Det som gjort mig mest rik. Jag skulle så gärna vilja se dem bli stora. Se dem bli människor och vuxna. Höra deras idéer. Att få vara stolt över dem, hjälpa dem om de får problem och säga: "Du kan alltid komma hem till 'mami' för jag finns här. Den rikedomen är så stor att jag inte vill släppa taget när jag fått en sådan skatt, säger hon och skrattar. …

– Tomas kommer göra det jobbet väldigt bra, det vet jag, men jag vill inte missa allt för enbart småsakerna som händer nu är så roliga.

 

LÄS MER: Hjalmarsson prisas för reportagen om Idas kamp