Hédi Fried är Årets kvinna: ”Ett enda budskap – kärlek”

Hédi Fried, eller Hédi Szmuk som hon hette då, var bara nio år och bodde i Norra Transsylvanien i dåvarande Ungern när nazisterna tog makten i Tyskland 1933. 

Då var det ”mycket långt borta” för Hédi Fried och hennes familj. Hon lyssnade inte på nyheterna.

– Att Hitler kom till makten nådde mig så småningom ändå och jag hörde mina föräldrar diskutera nazisternas antisemitism. Men vi ansåg oss vara som på en annan kontinent. Den vågen skulle aldrig nå oss.

Så blev det inte. Förföljelsen mot judarna trappades sakta men säkert upp. Knuffar och utfrysning blev till slag och förbud.

Den 15 maj 1944 deporterades hon och familjen till Auschwitz i Polen, det största av nazisternas utrotningsläger.

När grindarna mot friheten öppnades 1945 var hon 21 år gammal och befann sig tillsammans med systern Livia Fränkel i koncentrationslägret Bergen-Belsen i Tyskland. De hade haft tur som överlevde, som hon säger, och i juli samma år kom hon till Sverige med de vita bussarna, en svensk evakueringsaktion som leddes av Folke Bernadotte.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

I dag är Hédi Fried 95 år och en av få i Sverige som fortfarande kan dela egna berättelser från Förintelsen. Något hon på olika sätt ägnat sitt vuxna liv åt. 

Vi ses på hennes äldreboende i västra Stockholm, dit hon flyttade så sent som i höstas. På bordet, bredvid buntar av papper och block, står två stora buketter tulpaner som hon fått av vänner som varit där och hälsat på i förra veckan.

– Men de sjunger på sista versen nu, säger hon och börjar snitta tulpanerna hon fått efter att ha utsetts till Årets kvinna i Expressen.

– De här kommer att hålla i minst en vecka nu, med de förra buketterna blev det fel så de höll bara ett par dagar.

Att hon blivit Årets kvinna i Expressen är både en glad överraskning och hedrande, säger hon. 

– Det kanske blir ett incitament till ungdomar och äldre att fortsätta det här arbetet och tänka på att vi lever i en demokrati, men att demokratin måste försvaras varje dag. För vad är det för värld vi lämnar till våra barn om vi släpper efter? Det funderar jag mycket över när man blivit så gammal och levt ett liv som gått så mycket upp och ner. Att inte försvåra barnens liv genom att lämna efter oss en värld som skakar. 

Blir man rädd så har de fått fram sitt syfte

Även om hon ”bara” är 95 år i dag, som hon själv uttrycker det, är orken inte vad den tidigare varit. Fysiskt dras hon också med krämpor som en 95-åring inte kan undvika. Men psykiskt mår hon bra, bedyrar hon. 

– Är man frisk spelar åldern ingen roll, och är man nyfiken av sig blir man aldrig gammal. Jag kan citera min dåvarande 5-åring: jag har ont i fingret, i knät, och i stortån, jag tror jag börjar bli gammal.

Samtidigt tappar Hédi Fried aldrig fokus under vårt besök. Varken i rösten eller i blicken. Och trots åldern är hon i allra högsta grad fortfarande aktiv som opinionsbildare i demokratifrågor och mot antisemitism, rasism och främlingsfientlighet. 

– Jag har fått hotbrev som jag överlämnade till polisen, men jag är inte rädd. De som skriver vill mest skrämmas. Blir man rädd så har de oftast fått fram sitt syfte. Jag har lärt mig se faran i ögonen utan att låta mig skrämmas, säger hon. 

Så sent som 2018 reste hon till Ludvika i Dalarna för att, tillsammans med motdemonstranterna, möta den våldsbejakande nazistgruppen NMR när de marscherade på Garvarns torg. För Hédi Fried är det viktigt att de inte möts med tystnad. Övertygelsen om att sanningen måste vinna är det som ger henne kraft och ork att fortsätta kämpa, säger hon. 

– Man får inte ge sig och acceptera att folk försöker att sätta sig över en. För det finns inte ett ”vi” och ett ”dom”. Det finns bara en mänsklighet: homo sapiens, och sapiens betyder ”kunnig” eller ”klok”. Så jag hoppas att denna klokhet kommer att användas till att bygga upp i stället för att rasa ner. 

I rummets stora fönster, som vetter ut mot en skog, stå tre inramade foton. Ett är på hennes man, Michael Fried. Han hade liksom hon överlevt Auschwitz och var en vän till familjen som hon träffade efter en tid i Sverige. Med honom fick hon sina tre pojkar, som nu både gett henne barnbarn och barnbarnsbarn. 

När det är mest hopplöst så vänder det

Ett av de andra fotografierna i fönstret föreställer hennes föräldrar, som båda dödades i koncentrationslägret.

– Efter den stora tragedin i Auschwitz har mitt liv åkt berg- och dalbana mest hela tiden. Det har lärt mig att när det såg mest hopplöst ut kunde det tvärt vända sig. Det har lärt mig att se och förbereda mig för faran som kan, men inte nödvändigtvis måste inträffa. Livet har alltid sina överraskningar, det mest oväntade kan hända. När det är som mest hopplöst så vänder det. Det känns ibland att det inte är vi som lever livet, utan det är livet som lever oss.

Samtidigt säger Hédi Fried att det polariserade klimatet vi ser i dag är något som oroar henne. Fler och fler tappar sin moraliska kompass och bejakar de nationalistiska idéerna, anser hon. 

– Folk ser inte de förbättringar som skett bara på de senaste 15-20 åren. Vi har det bra i Sverige, men ser bara det som kan bli bättre. Mycket vill alltid ha mer. Vi litar inte på våra politiska ledare, och det gör att jag i viss mån kan se en parallell till skeendena på 30-talet, säger hon och fortsätter: 

– I Tyskland fick den försämrade ekonomiska och politiska situationen fler och fler att ansluta sig till nazistpartiet. I dag vet vi facit. Till slut har även den demokratiska Weimarrepublikens ledning gett upp, och med övertygelsen att de skulle kunna styra Hitler valde honom till Rikskansler. Vi vet ännu inte facit i Sverige.

Längtan efter kärlek kan slå över i våldsamhet

Om hon ska lämna ett budskap till dagens unga vill hon därför upprepa det som hon så många gånger tidigare sagt: lär av historien, se tendenserna till en upprepning – och gör det du kan för att förhindra den.

– Vi har bara ett liv och det beror på oss själva vad det blir för sorts liv. Närmar vi oss personerna vi möter med öppna sinnen och vänlighet får vi oftast vänlighet tillbaka. Om det ska vara ett enda budskap till kommande generationer är det kärlekens. Den är roten till det mesta, till och med aggressivitet bottnar i den eftersom längtan efter kärlek och samhörighet kan slå över i våldsamhet.

Inför riksdagsvalet 2018 bjöd Hédi Fried in några av valårets huvudpersoner till sitt hem för politiska samtal och smörgåstårta. Bland annat kom statsminister Stefan Löfven, Centerpartiets partiledare Annie Lööf, dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och migrations- och justitieminister Morgan Johansson (S). Det gjorde också Moderaternas partiledare Ulf Kristersson, som under samtalet bedyrade han att han ”aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med Sverigedemokraterna”. När han i december i fjol valde att ta ett första, enskilt möte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson för att diskutera politik var besvikelsen ett faktum. 

Debatten blev enorm. 

Bland annat skrev Dagens Nyheters prisade fotograf Paul Hansen, som var på plats den där dagen när mötet skedde, en tweet som fick stor spridning: ”Jag var där, dagen då Ulf Kristersson tittade Hédi Fried, Auschwitz-överlevaren, i ögonen och lovade att aldrig aldrig, aldrig skulle gå med på något samröre med Sverigedemokraterna. Det här kan inte ledaren för Moderaterna formulera sig förbi. Ett historiskt svek.” 

Jag tycker Kristersson blundar för vart hans vänskap med Åkesson kan leda

Även statsminister Stefan Löfven reagerade: ”Att se förintelseöverlevande i ögonen och lova något sådant och sedan fullständigt strunta i sitt löfte är så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord”, skrev han på Facebook.

Ulf Kristersson – som menade att ”Stefan Löfven borde besinna sig” hävdade att han aldrig hade lovat henne att inte ha ”något slags” samröre med Sverigedemokraterna, utan att det handlade om ett löfte om att den dåvarande alliansen inte skulle samarbeta med Sverigedemokraterna om de kom till makten. 

Men det svaret lugnar knappast Hédi Frieds oro. 

– Jag träffade politiker i olika sammanhang, de flesta kände jag innan de kom in i riksdagen. Kristersson bjöd jag in då jag var nyfiken på hans syn på det politiska läget. Det var före valen och vi hade ett vänskapligt samtal. Sen hände det mycket, och i dag tycker jag att Kristersson blundar för vart hans vänskap med Åkesson kan leda, säger hon nu. 

Plötsligt knackar det på dörren. Men det är ingen politiker den här gången, utan äldreboendets bibliotekarie som kommer med böcker. Och det är knappast första gången hon kommer, ska det visa sig. 

– Ah, men den där har jag redan läst, säger Hédi Fried och pekar något besviken på Bengt Ohlssons bok ”Gregorius”. 

Egentligen hade hon beställt ”Löparna” av den polska Nobelpristagaren Olga Tokarczuk, men då kötiden tycks vara lång får hon nöja sig med annat tills vidare. Hédi Fried har själv skrivit en rad böcker, bland annat ”Frågor jag fått om Förintelsen” och ögonvittnesskildringen ”Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz”, och ”Livet tillbaka”. Så sent som för ett år sedan släppte hon ”Historien om Bodri”, en bok om Förintelsen som vänder sig till barn. 

– Har du klippt dig? frågar Hédi Fried den kvinnliga bibliotekarien och konstaterar att hon hade velat ha ”något liknande”, men att det inte riktigt funkar med hennes hår. 

Även om hon har blivit vän med sin ålder känner hon inte igen sig själv när hon tittar i spegeln längre, säger hon. 

– Innerst inne är jag fortfarande den sorglösa tonåringen. Men jag har lärt mig mycket, och vill inte byta med henne som har varit jag. Jag kommer på alla fel jag gjorde, som inte kan bli ogjorda, men om jag fick leva om mitt liv skulle jag bete mig på samma sätt. 

LÄS MER: Greta Thunberg – årets kvinna 2019: ”Jag har alltid varit annorlunda”