Läs alla delar

Gängledarens brev från Kumla

"Att trycka av kan vilket barn som helst göra. Att leva med det man gjort är tusen gånger värre än att skjuta."

Geofrey Kitutu, 41, är känd som ledare för den kriminella organisationen Original Gangsters, OG.

Inne på ett av Sveriges så kallade superfängelser – Fenixavdelningen på Kumla – avtjänar han ett nioårigt fängelsestraff för rån, försök till utpressning och grovt narkotikabrott.

Expressens reporter Diamant Salihu skulle ha träffat Geofrey Kitutu under våren, men intervjun stoppades av Kriminalvården. I stället besvarade OG-ledaren frågorna skriftligt i ett långt brev där han ger sin syn på livet som gängkriminell.

Vi publicerar här delar av brevet.

Publicerad 3 jul 2017 kl 06.07
undefined

Att bli gängmedlem var egentligen inget jag planerade.

Jag höll ihop med mina barndomsvänner i Uppsala, vi ställde alltid upp för varandra och gjorde det mesta tillsammans samtidigt som alla hade sina egna bisysslor vid sidan om. Någon var inne på rån, en annan höll på med vapenhandel och någon ägnade sig åt narkotika. Vi hade alla byggt upp små nätverk vid sidan om vårt eget crew.

Bisysslorna ledde till att vi åkte in i fängelse, och i fängelset knöt man band med folk från andra delar av landet. Sutligen hamnade någon av oss i Göteborg.

Gängen inifrån

De är unga, tungt beväpnade och tvekar inte att skjuta. Många av dem får aldrig uppleva sin 30-årsdag. I en serie reportage berättar Expressen om gängkriget som sen fem år tillbaka rasar i Stockholm. Men också om våldets konsekvenser – för offren, samhället och de gängkriminella själva.

En av barndomsvännerna som hade blivit god vän med en OG-torped övertalade oss andra att gå med i OG. Vi tvekade inte så mycket då, med tanke på det liv vi själva levde och mc-kriget mellan Bandidos och Hells Angels kvar på näthinnan. Det hade även pågått en del konflikter mellan juggarna med sporadiska skjutningar, och jag tänkte att det bara var en tidsfråga innan man själv skulle dras in på något sätt.

Det jag hade hört om OG-killar var enbart positivt. Ett gäng grabbar med samma mentalitet som vi, som klev in för en vän i nöd.

undefined

Geofrey Kitutu, känd som Sverigepresident för Original Gangsters, sitter på Kumlaanstaltens säkerhetsklassade Fenixavdelning.

Foto: Privat

Ett bevis på broderskapet kom en dag då min barndomsvän bjöd upp torpeden till Uppsala. Väl på plats hoppade torpeden ur bilen och överöste min vän med en massa pussar och kramar. Efter att jag blivit presenterad kom han fram och gav även mig en kram. Efter några hälsningsfraser bad han plötsligt min vän att ta av sig sin klocka. Det var en billig Omega i stål, och jag förstod inte varför torpeden var nyfiken på den för hans egen klocka var mycket fetare. En Rolex i guld och stål som kostade minst 80 000 kronor enligt min uppskattning.

 

LÄS MER: Fatima tog risker för gänget

 

Han tog av sig sin klocka och bad min vän ta på sig den. Min vän protesterade i flera minuter, tills han upptäckte att torpeden började bli lite arg. Suckande tog min vän emot klockan.

Handling säger mer än tusen ord. Det ögonblicket fick mig att förstå att det var OG jag tillhörde.

"Våra föräldrar är universitetsutbildade"

Hur hamnade jag på den kriminella banan? Svaret kommer kanske som en chock. I alla fall om du trott på de så kallade experterna som sagt att alla kriminella haft en taskig barndom, föräldrar med låg utbildningsnivå och vuxit upp i etniskt segregerade områden.

Jag vill påstå att vi hade det bättre än en genomsnittlig Svenssonfamilj.

Både jag själv och två av mina närmaste barndomsvänner har pekats ut som ledare för olika gäng – OG, Asir och Black Cobra – och alla tre växte upp med familjeförhållanden som är långt ifrån den bild som politiker och medier framhäver. Våra föräldrar är universitetsutbildade och hade bra jobb: ena vännens pappa var läkare, min mamma hade chefsposition på en stor cateringfirma.

"Sveriges säkerhetsavdelningar kan inte jämföras med Guantanamo, det är två helt olika system."

Fängelsechefen bemöter Kitutus kritik – läs mer längre ned i artikeln.

Som ensamstående med två barn såg morsan till att jobba lite hårdare än de flesta andra föräldrar, vilket ledde till att man fick spendera lite mindre tid med henne. Men vi hade allt vi behövde, vi åkte på klassresor, campade på somrarna och reste ofta till Paris för att hälsa på vår moster och våra kusiner.

Jag var som alla andra tonåringar – busade, hängde på fritidsgårdar, mekade, körde moppe, höll på med olika sporter. Den typ av segregation man ser nu fanns inte, alla hängde med alla. Merparten av våra grannar i Gottsunda var vita svenskar, men på den tiden förekom inga misstänksamma blickar vare sig i mina eller mina vänners kvarter.

På den tiden umgicks ungdomar från förorten med ungdomar från villaområden. Runtomkring Gottsunda låg Svenssonområden med villor: Sunnersta, Ulleråker, Ultuna, delar av Valsättra. Alla tvingades umgås med alla på grund av skolan, vi hängde på samma fritidsgårdar och gick på samma fester. Jag tror att det dåvarande systemet, innan det fria skolvalet infördes, var gynnsamt för integrationen.

Jag vill inte på något sätt lägga skuld på våra mammor för de val jag och mina barndomsvänner gjort. Det är snarare tvärtom, något som bekräftas av hur våra syskons liv har blivit. Min lillasyster har chefsposition inom ett stort privat vårdföretag. Den ene vännens syster har en framgångsrik karriär som jurist, den andre vännen har ett syskon som är läkare och ett annat som doktorerat i juridik.

Vad Geofrey Kitutu dömts för

Geofrey Kitutu har i egenskap av Sverigepresident för det kriminella gänget Original Gangsters tillsammans med fyra andra gängmedlemmar i juni 2009 oanmält uppsökt en man och hans flickvän i deras gemensamma bostad i Strömstad. Där har Geofrey Kitutu och de fyra andra iklädda tröjor med texten "Original Gangsters" på ryggen trängt sig in i huset och pressat paret på pengar.

Hot har uttalats mot paret och deras gemensamma son om att betala en skuld för anabola steorider som vuxit från 29 000 till 200 000 kronor. Enligt domen hotade presidenten Denho Acar, som uppehöll sig i Turkiet, på telefon – som Kitutu hade på högtalare – om att den utpressade mannen skulle våldtas och att detta skulle filmas. Hot uttalades, enligt domen, även om att gänget skulle bryta benen på parets sovande barn och att kvinnans syster och andra anhöriga skulle skadas.

Den hotade mannen övervägde enligt utredningen att ta sitt liv eftersom han inte klarade att betala skulden i tid. Kvinnan kunde inte återvända till sitt hem efter händelsen. Hon sjukskrev sig och hamnade på ett skyddat boende där hon inte fick ha kontakt med någon.

Geofrey Kitutu dömdes i samband med domen till nio års fängelse för rån, försök till utpressning, grovt narkotikabrott, olovlig körning, dopningsbrott, olovlig befattning med falska pengar och anstiftan till vapenbrott.

Sedan tidigare förekom han under en rad avsnitt i belastningsregistret för bland annat grovt narkotikabrott, misshandel, stöld, häleri, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning och vapenbrott.

undefined

Polisen beslagtog bland annat en automatkarbin och t-tröjor hemma hos Geofrey Kitutu.

Foto: Polisen

Politiker, Brå och olika myndigheter har valt att ge en förenklad bild av problemen i förorten eftersom man är medveten om att ingen av oss skulle komma ut och korrigera deras lögner. I dag skuldbelägger samtliga partier mammorna när deras ungar spårar ur. Men stenkastning mot polisen är ett resultat av myndigheternas handlingar. Man måste komma ihåg att ord är mycket farligare än en sten som kastas.

Tro mig när jag säger detta: majoriteten vill inte ha kaos i sin närhet. Speciellt inte de lokala gängen. Alla fattar att den typen av uppmärksamhet är dåligt för affärerna.

 

LÄS MER: Hyllningen till tre kriminella män delar Fittja

"Systemet är inte uppbyggt för sådana som jag"

Morsan kämpade och slet, och när jag var i 14- till 15-årsåldern lade jag märke en förändring. Ju mer hon jobbade, desto mer hörde jag henne klaga över de allt högre skatterna hon tvingades betala. Hon hade skaffat ett extra jobb, men fick ändå inte ekonomin att gå ihop. Hon hatade allt som hade med bidrag att göra, så att söka hjälp var inget alternativ.

Än i dag är jag övertygad om att jag inte skulle ha fått uppleva samma ekonomiska frihet om jag valt en annan livsstil med studier och vanligt arbete.

Vi prenumererade på två morgontidningar, UNT och DN. När jag läste dem började jag förstå att min chans att bli rik genom utbildning var minimal. Å ena sidan hade jag sett min mors kamp med ekonomin, trots två jobb, å andra sidan läste jag i tidningarnas kriminalreportage utförliga beskrivningar av hur diverse brott hade begåtts. Det kunde handla om bank- och postrån, där man ofta redovisade en överdriven uppskattning av rånbytets storlek, eller fantasifulla beräkningar av en knarklangares inkomster.

Jag såg ingen vits med att kämpa i skolan i så många år för att sedan fortsätta kämpa för att överleva vardagen. Jag tyckte det var bättre att försöka ta del av de snabba pengarna.

undefined

Geofrey Kitutu dömdes till nio års fängelse bland annat rån, försök till utpressning och grovt narkotikabrott.

Foto: Privat

På den tiden hade jag ingen verklig kriminell förebild. Den jag hade var Nino Brown, huvudkaraktären i filmen "New Jack City", som spelades av Wesley Snipes. Nino Brown gick från enkla förhållanden till att bli en av stadens största gangstrar och hans karaktär tilltalade mig – han var något slags gettots Robin Hood som tog hand om sin orts befolkning och delade ut mat, julklappar och pengar till de som inte hade råd. Själv knarkade han inte trots att knark var han största inkomstkälla.

Än i dag är jag övertygad om att jag inte skulle ha fått uppleva samma ekonomiska frihet om jag valt en annan livsstil med studier och vanligt arbete. Systemet är inte uppbyggt för sådana som jag, oavsett vilken utbildning jag hade haft i bagaget. Till och med som intagen i ett fängelse rankas en svart man lägre än vita våldtäktsmän och pedofiler.

Genom att välja gänglivet slapp jag blanda mig med sådana som har ett inre förakt för mig på grund av min sociala tillhörighet och min hudfärg.

Däremot hade jag inte räknat med att gänglivet skulle innebära ständiga konflikter med andra gäng. Det var en grov felkalkyl.

"Jag vet inte hur jag kommer reagera psykiskt"

Jag har inte tänkt så mycket på de brott jag dömts för, men spontant känner jag följande: jag har aldrig gått på någon som inte gett mig anledning till det. Jag går inte på oskyldiga människor, det har aldrig varit min stil. De enda jag anser mig ha utsatt för lidande är min egen familj, speciellt min son som fått växa upp utan sin pappa.

Cirka 15 år av mitt liv har jag tillbringat i fängelse, de senaste åtta åren på Kumlas säkerhetsavdelning. Bland fångar världen över finns ett talessätt: "Du kan låsa in min kropp, men aldrig mina drömmar." Den svenska kriminalvården har lyckats motbevisa det i mitt fall. De senaste sex åren har mina drömmar enbart kretsat runt det som hänt på avdelningen där jag befinner mig och tro mig, här händer inte så jävla mycket.

undefined

Anstalten Kumla, som togs i bruk 1965, är Sveriges största fängelse. Några av Sveriges tyngst kriminella avtjänar sina straff här.

Foto: Sven Lindwall

Om man jämför med hårt kritiserade fängelser som Guantanamo – där får man åtminstone umgås med ett flertal andra intagna, man får vistas i solen, känna vind eller regn nudda vid kroppen. Sådant förekommer inte här på Kumla. Alla här inne har D-vitaminbrist på grund av att det inte kommer in någon sol. Vi har en liten tårtbit som ska föreställa en promenadgård, den är omringad av en hög betongmur och taket är nästintill igenbommat med en metallgrind.

Du har två val här: antingen sitta och grubbla, och till slut hamna på psyket, eller stänga av. Jag valde att stänga av. Det har lett till att Kriminalvården i riskbedömningar skriver att Kitutu bedöms vara likgiltig inför andra människors liv och hälsa.

Jag vet inte hur jag kommer reagera psykiskt när jag friges i sommar. Jag vet inte om jag kommer passa in i något samhälle efter detta. Min ambition är att leva ett lagligt liv, att hitta ett jobb. Men det är förståeligt om en sån som jag inte står högst upp på arbetsgivarens önskelista.

Jag ska göra mitt bästa för att leva ett så normalt liv som möjligt. Samtidigt måste jag poängtera att jag inte kommer backa en millimeter från någon.

Hoppet ligger hos någon av vännerna. Jag har många vänner som muckat från fängelset och lämnat gänglivet. I samtliga fall är det inte samhället som hjälpt dem hitta jobb och bostad, utan vänner.

I dag har jag ingen roll alls i gängmiljön. Jag har vänner i den miljön, men jag lägger mig inte i vad de gör, jag dömer ingen. Jag väljer inte vänskap efter personens bakgrund eller sociala status. Många andra har en annan syn på saken, de tror att de kan skaffa vänner genom att flasha och överdriva sina meriter men så är inte fallet. En vän med baktankar är en falsk vän som med all säkerhet kommer att förråda dig, förr eller senare. Det är ett beteende man har sett gång på gång, konsekvenserna ser vi till exempel i den senaste mordvågen.

Jag ska göra mitt bästa för att leva ett så normalt liv som möjligt. Samtidigt måste jag poängtera att jag inte kommer backa en millimeter från någon, oavsett om det är en nybliven eller gammal fiende. Men som sagt, min tanke är att försöka hitta ett sätt att leva ett harmoniskt liv i en galen värld.

 

LÄS MER: Här är männer som leder de kriminella gängen


"Förr i tiden fanns lite ömsesidig respekt"

Ingen politiker talar om rehabilitering för den som begår brott. Det enda snacket man hör handlar om hårdare straff.

Jag är övertygad om att den förda kriminalpolitiken lagt grunden till ett våldsammare samhälle.

Jag är också övertygad om att det kommer bli värre.

Många har redan blivit dödade av misstag, till följd av skitsnack och lögner. Den kraftiga segregeringen som Kriminalvården infört på anstalterna har fått män att börja bete sig som Hollywoodfruar – alla snackar skit om alla på avstånd, och sådant skitsnack har även bidragit till det blodiga kriget som pågår ute på gatorna. Folk dör på löpande band, och ännu fler kommer bli mördade när hämnd ska utkrävas.

Det snackas om höjda straff för vapenbrott. Det kommer inte vara till någon hjälp.

undefined

Geofrey Kitutu menar att den yngre generationen kriminella ”mår dåligt på grund av att de plötsligt har hamnat i extremt våld”.

Foto: Privat

Tänk efter: en kille går in i ett gäng, är beredd att döda och dö för sina vänner. Han riskerar sitt liv varje dag. Om killen anser att ett vapen är hans livförsäkring så kan jag lova att han inte bryr sig om ifall han får två eller tre år för att bära det vapnet.

Politikerna tänker också ge mer pengar till polisen. Det kommer inte minska brottsligheten. Det enda polisen har lyckats med senaste tio åren, trots en ständig anslagsökning, är att utföra ett allt sämre utredningsarbete.

Förr i tiden fanns lite ömsesidig respekt mellan polis och kriminella. Polisens jobb var att fånga mig som kriminell, mitt jobb var att göra mitt yttersta för att klara mig undan. När polisen grep mig tog jag det som att han var bättre på sitt jobb än jag på mitt, that's it, sen var det inget mer.

Nuförtiden är det annorlunda. Poliser leker hårda, jag upplever att de är smutsiga i sina arbetsmetoder, de utnyttjar unga och svaga för att bli informatörer och försätter dem i livsfara för att sedan göra sig av med dem när de inte längre har användning för dem. Den ömsesidiga respekten har ersatts av hat och förakt.

"De flesta saknar disciplin"

När jag möter yngre intagna i fängelset ser jag tydliga skillnader jämfört med de äldre.

De flesta saknar disciplin, de gör saker utan att tänka två steg framåt och deras moralkompass är kraftigt desorienterad.

Många mår dåligt på grund av att de plötsligt har hamnat i extremt våld. De har svårt att hantera sina emotionella trauman, speciellt när de kommer in på högsäkerhetsanstalter där de fråntas möjligheten att ha kontakt med nära och kära. Många tappar livsviljan och hamnar i depression.

De tror det är hur lätt som helst att mörda någon och sedan orka leva med det.

Förr i tiden var det annorlunda, kriminella avancerade långsammare i sin karriär. Man brukade växa in i våldsamma situationer stegvis – man börjar med att slåss med sina händer, sen kanske använda sig av ett bollträ, sen ett vapen. Och först långt in i sin brottsliga karriär mördar man någon.

Nuförtiden tittar ungdomar på film, de tror det är hur lätt som helst att mörda någon och sedan orka leva med det. Men så är det inte i verkligheten.

Att trycka av kan vilket barn som helst göra. Att leva med det man gjort kräver ett starkare psyke. Det är tusen gånger värre än att skjuta.

Tre experter om Kitutus brev

 

OM KRITIKEN MOT FÖRHÅLLANDENA I FÄNGELSET

Kenneth Gustafsson, chef Kumlaanstalten:

undefined

Foto: Richard Ström

– Sveriges säkerhetsavdelningar kan inte jämföras med Guantanamo, det är två helt olika system. Periodvis har beläggningen på våra säkerhetsavdelningar varit låg, vilket medfört att grupperna av intagna inte varit så stora. Den främsta orsaken till att intagna inte kan vistas i större grupper än vad som varit fallet den senaste tiden beror på svåra inbördes motsättningar.

– Jag har ingen information om att någon intagen skulle lida av vitaminbrist eller av andra sjukdomsrelaterade problem som en följd av placeringen.

 

 

OM BRISTEN PÅ ÅNGER

Clara Hellner är professor på Karolinska institutets Centrum för psykiatriforskning. Så här säger hon generellt om ånger, utan att ha läst Kitutus brev.

undefined

Foto: Sara Hessling

Bristen på ånger påverkas generellt av olika faktorer. En sådan är vilka regler som är norm inom en grupp.

– Om du då tar ett kriminellt gäng så kan det finns en outtalad eller uttalad kultur att om du blåser någon på en betalning eller tjallar på någon så händer det och det.

– Då kan ju den som gör den handlingen säga ”men jag gjorde bara det som den här personen förtjänade eftersom så är det i vår grupp, så här går det till”.

Samma tankesätt används i krig för att avhumanisera den andra sidan, för att kunna använda dödligt våld. De andra blir ”de otrogna”, ”fienden”. Avgörande är även individens förmåga att känna ånger, skuld och empati, säger Clara Hellner.

– Om man är lite kyligare än en annan person så kanske man kan bli framgångsrik i en sådan här miljö, för att man verkar orädd och kanske uppfattas som modig och stark.

 

OM KAMRATSKAP I GÄNGMILJÖN

Sven Granath, kriminolog och analytiker på Stockholmspolisen där han kartlägger utvecklingen av grövre brott som ofta är gängrelaterade.

undefined

Foto: Lieselotte Van Der Meijs

– Det finns inga egentliga undersökningar i Sverige som visar att det skulle finnas gäng där man har en bestående lojalitet, som ger någon trygghet i längden. Så funkar i alla fall inte de svenska gängen, möjligen ryggmärkesklubbarna undantaget.

Att leva utanför lagen och utföra fysiska och spännande saker tillsammans, skapar starka band på samma sätt som i ett fotbollslag. Men lojaliteten kan skifta snabbt.

– Jag skulle säga att det är ganska vanligt i vissa dödsskjutningar och mord i den miljön att någon svikit och förrått en annan person till dens fiender. Så kamratskapet går inte på djupet.

Intervjuer: DIAMANT SALIHU