"För varje person man skjuter så går det lättare med nästa"

Tre motorcyklar kör fram till tunnelbanestationen där vi har stämt möte. Sedan vet vi inte vad som kommer att hända eller vart vi ska köras. Vi kan bara förlita oss på att upplägget ska hålla – och att chefen där hemma följer våra geolokaliserade signaler. Kvarter för kvarter.

Föraren kör i väg i hög fart. Uppåt i kåkslummen. Ju högre upp vi kommer desto laglösare och fattigare är det. Mc-föraren har ett sätt att köra på som ska visa att han är på sin hemmaplan, att han äger gatan. Han kör lite slalom och gärna i motsatt körfil så att trafiken mittemot får väja för honom.

Folk tittar på vår lilla kortege. Många vet nog vilka de är.

En hel stadsdel i skräck

Plötsligt tvärnitar mc-föraren. Fotograf Niclas Hammarström, vår mellanhand och jag stiger av.

En ung kille står och spanar i ingången till en högst meterbred gränd. Han gör tecken åt oss att skynda på. En trappa leder uppåt där ytterligare en ung man med tydlig gangsterprofil står och håller koll. Han pekar med handen mot en plåtdörr.

Vi stiger in i ett mörker. Eller rättare: rycks in. Plötsligt har vi händer överallt som muddrar oss. Vi får ställa oss bredbent med händerna mot väggen. En taklampa tänds.

Vi ser in i ett tiotal vapenmynningar. Det här var inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Vi visste att personen är en gängledare av den större modellen. Han håller en hel stadsdel i skräck med runt ett hundratal personer som kallar honom för ”el patrón”, chefen.

Men vi trodde att det skulle bli en intimare intervju än så här.

Vi ser in i ett tiotal vapenmynningar. Det här var inte riktigt vad vi hade förväntat oss.

En halvtimme med gevärspipan i örat

Vår mellanhand hade blivit lite ängslig när vi vägrade köpa någon present ”för att smälta isen”. Man tar inte med blommor och choklad till en mördare, förklarade vi.

I det unkna, gula rummet vakar en Jesustavla över de maskerade gängmedlemmarna. De har alla rånarhuvor eller neddragna kapuschonger. De är spända och går igenom våra små väskor. För inte så länge sedan dog fyra av deras skickligaste medlemmar i en polisräd, kommer vi att få snart få veta. Det var ett hårt slag mot dem.

Jag sätter mig på en stol, tar fram blocket och pennan. Jag ger en ”det-är-bra-nu-du-kan sänka-gevärspipan-nick” åt killen med neddragen kapuschong till vänster om mig. Men under den kommande halvtimmen kommer mynningen att orubbligt peka rakt in i mitt öra.

Vi öppnar diskussionen med det stående samtalsämnet i Venezuela: krisen.

Hur påverkar den er bransch?

– Det är tufft. Vi måste också kämpa. Allt blir dyrare; kulor, vapen… allt vi behöver för våra affärer blir dyrare. Krisen drabbar oss alla och vi måste lägga manken till ännu mer för att tackla situationen, säger rånarhuvan med i mitten som verkar vara ledaren.

Och hur definierar du ert affärsområde?

– Vår affärsidé är att skaffa pengar var helst vi kan få tag på dem: droger, kidnappning, stjäla bilar... Om du lever lagligt så får du inget, säger luvan med colten.

Om du lever lagligt så får du inget

15-åringen har redan mördat fem

Han är 36 år och äldst i gänget med tjugo år i mordbranschen. Antalet personer som han har mördat säger han sig ha tappat räkningen på sedan länge. Den yngste står till höger om mig med ett kortpipigt gevär. Den pojken är 15 år och har varit medlem i organisationen sedan han var tio år.

15 år! Du är ju bara en bebis, utropar Niclas som själv har tonårssöner.

– Men han har redan mördat fem personer, förtydligar en kapuschong till höger när minstingen ser stött ut och osäker på hur han ska reagera.

– Han blev del av den här organisationen för att hans föräldrar övergav honom, fortsätter han.

Ledaren förklarar karriärgången:

– Här måste du starta när du är väldigt ung med att leverera droger från ett ställe till ett annat. Sen flyttar du vapen från punkt A till punkt B. I den här delen av Caracas är vi de största, säger han. Vägen till den positionen var kantad av mycket blod när de för ett par år sedan tog över stadsdelen som de nu är nästan ensamma om att terrorisera.

För varje person man skjuter så går det lättare med nästa

Alla har de haft mardrömmar och mått dåligt efter det första mordet och efter det andra, berättar de.

– Men för varje person man skjuter så går det lättare med nästa. Mardrömmarna försvinner till slut, säger mannen i mitten.

"Vi målar upp en fantasivärld"

Ledarluvan berättar om sin egen väg in i den kriminella världen. Var och ens historia liknar ganska mycket varandra: han rymde hemifrån, började sälja droger, fick ta över en franchise, det vill säga rätten att sälja inom ett visst område. Han utökade med att mörda konkurrensen.

– Sen blev det mer och mer tills jag blev den jag är i dag, säger ledarluvan med viss stolthet i rösten.

Har du barn?

– Fyra.

Vad skulle din reaktion bli om dina barn gick samma väg som du vid säg 10 till 13 års ålder?

– Det kommer inte att hända! Jag håller dem alltid under bevakning och de lever i ett område där de inte har kontakt med den här livsstilen. De bor inte i den här stadsdelen, säger han.

När dina barn frågar vad du jobbar med, vad säger du då?

– Dataingenjör.

– Vi målar upp en fantasivärld för våra familjer, förtydligar kapuschongen som verkar vara någon form av nummer två i rangordning.

När du kommer ut är du ännu ondare än när du kom in

"Vi får kickar varje dag"

Alla lever i lögn med sina familjer. Samtidigt verkar deras lögner spegla någon form av drömmar om vad de skulle ha velat bli om de inte vore kidnappare, mördare och knarklangare. En har som alibi att vara affärsman, en annan att han är butiksägare, en tredje konsult…

Men för de här människorna finns ingen väg ut ur kriminaliteten. Den som lämnar organisationen mördas obönhörligen, förklarar ledaren:

– De skulle veta för mycket och gå till polisen. Jag kan inte lita på någon som lämnar oss, säger chefsluvan. Å andra sidan så säger sig ingen vilja lämna det liv de har i dag:

– Vi får kickar varje dag. De som har lugna liv är de rika som har mycket pengar, säger chefsluvan.

En vistelse i något av Venezuelas överbefolkade fängelser är en nästan obligatorisk del av karriären. Fånganstalterna styrs i regel med ultravåld av gängledare.

– När du hamnar där så slår du över helt till överlevnadsfunktion. Du måste överleva från dag till dag. När du kommer ut är du ännu ondare än när du kom in, säger en kille i keps.

– Men det är inte som många tror att man blir våldtagen. Den som våldtar blir dödad, tycker hans kompis att det är viktigt att påpeka. Machokulturen är stark där inne som ute.

Flickans roll: närma sig kidnappningsoffer

Relationerna till polisen i Venezuela är däremot komplicerade. Ibland är de i eldstrid med varandra. Med andra samarbetar de. Vissa mördar de också.

– Polisen säljer droger till oss från och till. När de har gjort nedslag i en annan organisation så säljer de bytet till oss. De måste ju också leva, säger chefen.

Bakom en hårt åtdragen luva ser jag ett par sminkade ögon. Flickan har kortklippta shorts.

Hur hamnade du i det här? frågar jag.

Först svarar nummer två, när hon verkar tveka. Än en gång presenterar han deras brottssyndikat som en välgörenhetsorganisation för hemlösa barn.

– Hon gick med för att hon blev illa behandlad hemma, säger han och använder ett uttryck som också kan innefatta sexuellt våld.

Ledaren förklarar att flickan har en central roll i att närma sig någon som de tänker kidnappa. På avstånd är det däremot de yngsta barnens roll att kartlägga offrets dagliga rutiner.

– Jag rekommenderar inte någon flicka att gå in i det här livet, säger hon och kisar med de sminkade ögonen.

Vi hamnade inte här för att vi ville utan för att vi måste

Ett lik hittas i floden

Det får en huva till vänster att gå över i patos, nu när han har svensk press framför sig:

– Till alla barn i världen vill jag säga: gå inte in i det här livet! Vi hamnade inte här för att vi ville utan för att vi måste, säger han och ytterligare en kapuschong hakar på:

– Det här är inte ett liv för någon! Vi som verkligen lever i våldet varje dag ser att världen måste förändras, säger han.

Det verkar bli lite för mycket för ledaren. Intervjun är slut. Någon tänder en joint. Det är fredagskväll.

Helger mördas det mest i Caracas. Följande morgon hittar brandkåren ett lik i floden Rio Guaire i centrala Caracas som rinner ned från den här stadsdelen, in mot city. Vem som krossat den personens skalle och skjutit honom i bröstet får vi aldrig reda på.

Mer än 90 procent av morden i Venezuela förblir ouppklarade.

Världens mordtätaste plats

2018 år gick Venezuela upp på nummer Ett i den lista som Insight Crime sammanställer över kontinenten – och därmed världens – mordtätaste punkter.

I Venezuela ligger den senast tillgängliga mordstatistiken på 89 mord per 100 000 invånare, enligt en sammanställning av institutet i januari 2018. Det kan jämföras med Sveriges dryga ett mord (tre i Malmöregionen) per 100 000 invånare. I antal döda är tragedin jämförbar med om någon hade avrättat varenda invånare i Piteå eller i Visby, varje år.

Följden blir att den hederliga befolkningen i Caracas lever i en vardag präglad av ett inofficiellt utegångsförbud.

Maria Gonzales har just köpt två fiskar som hon håller i en plastpåse. Nu tittar hon på med avsmak på när brandkåren drar upp den mördade mannen ur flodbädden i Rio Guaire.

Hon berättar att hon brukade jogga klockan sju på morgonen utmed kanalen.

– Det var ett lugnt område förr i tiden! Titta på det där! Hemskt! Så är det hela tiden, säger hon och pekar ner mot det halvnakna liket som har fastnat i en trästock.

Min kusin blev mördad för ett par gympaskor

"Mycket värre sista två åren"

Bland polisen och åskådarna tisslas det om att det skulle vara ett kidnappningsoffer.

– Det går utför med det här landet! En av mina kusiner blev mördad för ett par gympaskor, säger Maria Gonzales och skyndar hem.

I sitt kontor på universitet i Caracas suckar Roberto Briceño-Léon, direktör för Observatoriet för Våld i Venezuela, OVV.

– Mord har blivit en del av vår vardag här sedan ett par årtionden. Men det har blivit mycket värre de sista två åren. Förr gick ungdomarna med i de kriminella gängen för att få statusprylar som mobiltelefoner och skor. I dag rekryteras de för mat, säger Roberto Briceño-Léon.

Siffror på mord i länder som El Salvador, Honduras och Venezuela är alltid lite svajiga och friseras ofta av polis och politiker.

Men det finns en verklighet bakom.

I Caracas är den påtaglig. Brottskolan börjar i tidig ålder. Det är vad fyrabarnsmamman Nataly Gomez fruktar. Vi träffar henne högst uppe i kåkstaden Punta Brava. I hennes sotiga kastrull ligger ett vitt stycke kött:

– Se på det! Det är bara fett! Ibland har jag bara råd att köpa två ben för att göra soppa på till mina barn, säger hon.

I hennes sotiga kastrull ligger ett vitt stycke kött

11-åriga sonen försvann

Minstingen, den fyraårige Jackson har diarré sedan någon vecka och klarar inte av att äta hennes mat längre. Nyligen fick hennes 11-årige son Vladimir nog av misären. Han började försvinna flera dagar och veckor i följd.

– Vladimir sa att han inte ville vara en börda för oss andra. När han kom hem hade han grönsaker med sig. Han sade att han hade stulit dem på ett fält. Jag vet att han också spelar poker och börjar träffa äldre pojkar, säger hon.

– Jag är livrädd för vad han håller på att bli! Jag har inte uppfostrat mina barn till att bli tjuvar, säger hon.

Samtidigt så svär hon över de soldater och poliser som hon med egna ögon ser stjäla ur matleveranserna till fattiga. Mat är hårdvaluta i ett land där minimilönen i dag motsvarar två kilo kött, alternativt två kartonger med ägg.

Nödmeddelande på Instagram

Nere i dalen hör vi tung skottlossning. På plats ser vi hur armén kör fram bepansrade fordon och trupptransporter. Det är en deserterad soldat ur specialstyrkorna, Óscar Pérez, som tillsammans med några kumpaner har begått myteri mot regeringen.

Nu försöker han ge upp i nödmeddelande på sitt Instagramkonto. Men regeringen är inte intresserad av att ta myteristen levande.

Bland de soldater som regeringen skickar fram mot myteristens öde, omringade vita hus utmed de slingriga bergsvägarna finns det medlemmar från de kriminella gängen, los colectivos. En av dem, Heiker Vásquez, dör i operationen och hyllas officiellt. Hans beväpnade gäng har tidigare slagit ned mot vanliga medborgare som demonstrerade sitt missnöje med regeringen.

I Venezuela blir gränserna för vem som ska ha monopol på våldet allt luddigare.

Offren torteras och får fingrar avhuggna

Mord och så kallade expresskidnappningar har blivit en farsot i landet. Offer kidnappas, torteras, får eventuellt något finger eller mer avhugget under tiden som familjen krävs på pengar. Klassiska gängkrig om marknaden för droger, kokain, crack och marijuana har kompletterats med krig om mat och medicin.

– Tala inte om kriminaliteten! Tre gånger, både under den här regeringen och en tidigare har min affär blivit plundrad. De lämnade ingenting kvar, säger en affärsägare som inte vågar vara med på bild.

Två tredjedelar av hans butiksyta är avstängd eftersom det ändå inte finns några varor att stoppa i de hyllorna.

Tre gånger har min affär blivit plundrad

I ett land där barn och gamla nu dör av undernäring finns det pengar och makt att hämta ur matdistribution. Att regeringen använder sig i dag av kriminella mordpatruller är uppenbart, hävdar forskaren Roberto Briceño-Léon.

– Gängen, los colectivos, används för maktens smutsiga arbete mot meningsmotståndare och för att öka den sociala kontrollen, säger han. I det får han medhåll av Amnesty International.

Samtidigt har allt fler kvinnor fått en framstående roll i flera gäng, hävdar forskaren:

– 90 procent av de mördade och mördarna är fortfarande män. Men vi ser de sista åren hur allt fler kvinnor dras till de kriminella gängen. De utför inte heller bara klassiska uppgifter som att hämta vapen eller droger från en punkt till en annan utan deltar mer, säger han.

– Det finns till och med några gäng som leds av kvinnor, säger han.

LÄS MER: Svälten – diktaturens vapen: "Klär vi inte oss i rött får vi ingen hjälp"

Expressen i Venezuela