4 366 personer har gått under jorden hittills i år

Fem svenskar berättar: Därför gömmer vi afghanska flyktingar

Varje år försvinner tusentals människor ur systemet under pågående asylprocess - bara hittills i år har 4 366 personer gått under jorden, enligt Migrationsverket.
Vart alla tar vägen är svårt att kartlägga, men många av dem tas emot av vanliga familjer som öppnar sina hem.
Expressens Lisa Mattisson har träffat människorna som gömmer de gömda.

Publicerad 13 sep 2017 kl 04.09

Lina: "Han säger att han aldrig kommer lämna mig"

Om inte varannan så var tredje dag. Då säger jag: "Svenskan är ditt vapen, lita bara på dig själv och den dagen du är fri. Då kan du ta ett beslut om att ha mig i ditt liv."
Jag kan inte svara på om jag älskar honom, för jag vet inte. Det är en beroendeställning. Men vi har lärt känna varandra och vi har en tajt relation. Vi har bråkat, gråtit och diskuterat. Ibland vet jag inte vad vi håller på med. Är det min son, min bästa vän eller en vuxen man?

Efter varje sammandrabbning kommer vi närmare hur det ska fungera här hemma. Vi har börjat hitta vad som är hans uppgifter, eftersom han inte kan gå ut. Det finns de som säger: "Kom till oss. Vi kan äta middag". Men vi behöver inte det. Kanske därför vi står utanför nätverket som jag ändå vet finns där. Kanske också för att jag inte är en aktivistaktivist. Jag syns inte, hörs inte – jag bara gör det här. Även om jag tror på rätt och kan kämpa för de svaga så är jag ingen som står och kramar ett träd för att det ska huggas ned. Samtidigt vill vi vara en del av nätverket för att kunna umgås med andra och ha ett mer socialt liv.

Lina: Det är en jättekonstig situation och jag är rädd nu.

Foto: Lisa Mattisson

Omid har behov av en familj. Han har inte behov av en annan kvinna som tar honom på museum och daltar med honom på Medborgarplatsen, eller nu då på Norra Bantorget. Varken jag eller Omid behöver eller vill det. Han vill leva ett normalt liv.
Jag älskar fortfarande inredning, att handla och att resa – ytliga saker. Men jag hade kanske tappar fotfästet, glömt vad som är viktigt. Att man ska ta hand om varandra. Det är en jättekonstig situation och jag är rädd nu. Hela tiden. Vi är rädda båda två, för ingenstans är det säkert.

Ibland frågar Omid varför jag inte träffar en man, men som det är nu kan jag inte träffa en man. Jag vågar inte ha en kärleksrelation.

Ibland frågar Omid varför jag inte träffar en man, men som det är nu kan jag inte träffa en man. Jag vågar inte ha en kärleksrelation. Tänk om vi inleder någonting och så händer det någonting annat och så blir vi osams. Den osäkerheten? Kärlek är hemskt och jag kan ALDRIG ta risker. Kanske om jag träffar nån som är aktivist inom nätverket, men det är osannolikt. Jag är en vanlig tjej och gör normala grejer. Bara det att jag har valt att gömma någon.

Han säger att han aldrig kommer lämna mig. Att han inte är som ett svenskt barn. Ja, då är han barn. Att han alltid kommer finnas för mig för att jag kommer behöva honom. Att han aldrig kommer glömma. Jag kommer heller aldrig glömma.

Antalet ensamkommande minskar

Antalet ensamkommande barn som söker asyl har minskat kraftigt sedan rekordåret 2015 då 35 369 sökte asyl i Sverige. 2016 var siffran 2 199 och hittills i år är den 593, enligt Migrationsverket. Av dem som sökte asyl 2016 var en tredjedel från Afghanistan, näst flest från Somalia, enligt Migrationsinfo.se som skriver att minskningen främst beror på de inre gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige.
2015 fick ungefär 3 000 ensamkommande barn asyl. För 2016 är siffran 6 853. De allra flesta asylsökande barn som kom 2015 väntar fortfarande på beslut.
Om Migrationsverket avslår en ansökan om asyl kan beslutet överklagas till migrationsdomstol. Vid nytt avslag måste personen lämna landet. Om personen inte reser frivilligt verkställer polisen utvisningen.

 

LÄS MER: I Sverige var Zia 17 – i Afghanistan är han 22

 

Khristo: "Plötsligt har man en annan människas öde i sina händer"

Han är inte mitt barn. Jag vet inte om det är det han behöver, men det är heller inget jag kan ge honom. Det är inget jag vill ge honom. Jag vill inte ha ett barn till.
Jag var kanske naiv när han där i trappuppgången med ingenting och utan sammanhang. Eller han hade en ryggsäck och en liten svartvit sportbag. Jag visste inte då vad han hette, hur gammal han var eller varifrån han kom. Bara att han var utvisad och att min mamma tyckte han var en rar kille. Han klev in i hallen och vi sa nervöst hej till varandra.

Jag inser nu. OK, det kanske inte blir för ett par månader utan vi kanske pratar ett par år.

Jag tänkte han bara ska bo här, men plötsligt har man en människas öde i sina händer. Ändå försöker vi behandla honom som vilken inneboende som helst och vi hoppas att fördelen med det är att det är att skapa en mindre känsla av skuld. Vilket jag annars tror är en stor grej. Han känner säkert så ändå, att det är viktigt att vara till lags och inte vara en jobbig person. Det naturliga är ju inte att känna skuld mot sin familj och så tror jag det blir med de som är mer omhändertagande. Att man känner att man måste vara ett bra barn och ännu mer en rädsla för att inte vara till lags.

Khristo i sin lägenhet med hunden Alfons. "Jag visste ingenting. Bara att han var utvisad och att min mamma tyckte att han var rar."

Foto: Lisa Mattisson/EXPRESSEN

Jag inser nu. OK, det kanske inte blir för ett par månader utan vi kanske pratar ett par år. Hans plan är att hitta en tjej, vilket är en skitdålig plan. Jag tänker väl att han behöver nån form av försörjning och gå i skolan, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till än. Framtiden får komma sen.

Sittstrejk i protest mot utvisningar

Den 6 augusti inledde ensamkommande afghanska ungdomar en demonstration på Mynttorget i Gamla stan i Stockholm. De sittstrejkade för att stoppa utvisningar till Afghanistan.

Den 8 augusti attackerades demonstranterna av högerextremister och nästa dag flyttades demonstrationen till Medborgarplatsen på Stockholms Söder.
En invandringsfientlig grupp protesterade mot de afghanska ungdomarna på Medborgarplatsen och ropade slagord som "Ut med packet!".
– Vi har flytt från krig, men kommer med kärlek, sade de afghanska ungdomarnas talesperson, Fatemeh Khavari.

 

Richard och Linda: "Med mer civil olydnad hade inte Hitler lyckats"

Civil olydnad är ett måste när staten och samhället gör fel. Det är ett friskhetstecken. Med mer civil olydnad hade inte Hitler lyckats.

Jag har varit god man för en av killarna som bor hos oss. När han fyllde arton upphörde mitt uppdrag, men inte mitt ansvar.

Om vi hade humana asyllagar och det var rättssäkert så är det inte säker vi skulle gömma någon. Men det här är viktigt. Det är ett demokratiproblem. Vi litar på våra myndigheter och att systemet fungerar. Samtidigt sitter det hundratusentals människor, det nätverk som har vuxit fram, som tappat förtroendet för politiker och landet.

Richard och Linda: Om vi hade humana asyllagar och det var rättssäkert så är det inte säker vi skulle gömma någon.

Foto: Lisa Mattisson

Som gamla punkare och konstnärssjälar så känner vi att vi vill säga: Det är inte de av vår sort som agerar nu. Vi nu snackar om de duktiga. De som är snälla och bra, de som är lärare, kuratorer, läkare och psykologer. De har röstat, utbildat sig och betalat skatt.

Vår målbild är att se Mahmoud och Assad i studentmössa.

Man talar om hur man pratar i stugorna och matar Sverigedemokraterna och skitsvansen. Men man borde veta att vi är också en stor procent av de som röstar, bara det att vi inte skriver på internet. De vet inte att hantverkaren på andra sidan vägen här har en kille och en bit upp på vägen till höger har trädgårdsmästaren en annan. Det är så farligt det som sker och kanske det värsta vi kan få just nu - en misstro mot demokratin. Från alla håll.

Vår målbild är att se Mahmoud och Assad i studentmössa. Varannan dag delar de samma målbild. Till dess och då allt löser sig, för andra alternativ finns inte, skjutsar vi dem till skolan och behåller vårt "Anne Frank-rum" på vinden.

Gardell och Ernman gömde flyktingar

Tusentals flyktingar går under jorden, År 2016 avvek 8 821 personer under pågående asylprocess och hittills i år 4 366, enligt Migrationsverket.
Att gömma asylsökande är enligt utlänningslagen inte straffbart om det inte görs i vinstsyfte. Gömmer man asylsökande för att tjäna pengar kan man dömas till två års fängelse.
Nätverk över hela landet gömmer flyktingar, ofta i samarbete med kyrkor och kristna samfund. Jonas Gardell har berättat att han och maken Mark Levengood har gömt flyktingar i sin sommarstuga. Sångerskan Malena Ernman har berättat att hennes familj har gömt flyktingar i 30 år.


LÄS MER: 16-åringen lever omringad av talibanerna

 

Maria: "Min familj tycker inte om mitt engagemang"

Jag är en annan människa nu. Jag tror det var beslutet att närvara vid det första mötet i samband med att de skulle starta ett evakueringsboende 2015 i min ort, att det var då som jag tog de första stegen. Jag har ingen gömd hos mig, men nu finns tanken där. Tanken att göra det har funnit där ett tag nu. Jag har fått frågan tidigare, men jag har nog sparat plats till just den här killen som jag tänker på. Det känns egoistiskt, men det är samtidigt vad det handlar om. Att få kontakt med en människa och se individen.
Sen är det så att min familj inte tycker om mitt engagemang och vi kan bråka om det. Min mamma säger att jag har blivit hjärntvättad. Och ja, kanske är det så, med tanke på att det är det är som framför allt kretsat i mitt huvud just nu. Som tidigare curlande hemmafru kunde barnen förut ringa när som helst och jag svarade och var där, jag var hemma. Nu ringer de och jag säger: "Jag är inte hemma. Jag är där. Eller där. Eller där."

Jag är en pain in the ass för kommunen. För jag tänker: "Om jag inte gör det, vem gör det då?"

Jag och Mohammad har bara känt varandra sen mars, men vi har pratat varje dag och jag känner nog ett ansvar. Han har fått sitt första avslag nu och man vet att det då brukar sluta i tre avslag. Sen är det många saker att ta ställning till efter det, men redan nu känner jag panik inför risken att han ska placeras i förvaret och kastas ut. Jag tänker NEJ NEJ NEJ, den här killen släpper jag inte. Han har kommit för nära.
Det känns som om jag är med i en film. Att saker bara händer, men samtidigt är jag med och påverkar även politiskt. Jag är en pain in the ass för kommunen. För jag tänker: "Om jag inte gör det, vem gör det då?"

Maria: Min mamma säger att jag har blivit hjärntvättad.

Foto: Lisa Mattisson

Och jag förstår att min familjs motstånd kanske handlar om min förändring som person, att jag är en annan nu än för två år sedan. Jag vill förtydliga att jag alltid varit nöjd med mitt liv och min familj. Men kanske kommer Mohammads närvaro i vardagsrummet innebära att de bättre lär känna även den här nya delen av mig. Att mitt engagemang och min familj inte längre är uppdelade utan en och samma sak. Men innan någonting av det händer, att jag antingen tar beslutet över huvudet på familjen eller tillsammans med familjen, att gömma Mohammad - så ska han för första gången på lördag träffa min familj. Vi ska titta på fotboll tillsammans och jag gillar inte ens fotboll, men jag kommer vara där och hoppas vi hittar en gemenskap.