TORBJÖRN NILSSON: Det har varit paradoxernas valrörelse

EU-valets huvudperson heter inte Bah Kuhnke

Miljön var viktigaste frågan och den konservativa högern gick fram.

Torbjörn Nilsson följer slutspurten i paradoxernas valrörelse.

Publicerad 25 maj 2019 kl 23.05

Han ska fixa skalmarna först. Glasögonen glider ner hela tiden, det är irriterande och illa om det blir tv-debatt ikväll.

Det vet han inte.

De har ringt in honom för radions slutdebatt och under den ska de meddela vad som händer ikväll. Han följer order. Charlie, korta Charlie, som har svensk politiks gulligaste värmländska och femton år av ett inte obetydligt utvecklingsarbete av vad som ska definieras som höger i Sverige bakom sig, han glider in hos optikern i Gamla Stan en onsdag med fyra dagar kvar till val.

Det plingar till i entrén och mot honom slår sval luft från fläktar. En expedit tar glasögonen, pillar och vrider på dem.

Det är som om tiden står stilla.

Därute är det kvalmig försommar, skjortor som klibbar fast mellan skulderbladen och en valrörelse som, tja, kokar är väl för en gångs skull inte en klyscha. När slutveckan börjar avslöjar Expressen att Peter Lundgren har tafsat på en annan sverigedemokrat, en nyhet som bygger på en bandinspelning som Kristina Winberg har gjort, EU-parlamentarikern som partiet petat neråt på listan. Vilket inte bara får effekten att Winberg utesluts ur partiet – det är ju det normala sverigedemokratiska sättet att hantera människor som partiledningen inte fullt ut uppskattar utan också att Lundgren tar något slags paus i valrörelsen.

Det är ändå udda.

Och när man ska utse en ersättare hoppar man över andranamnet på valsedeln, Jessica Stegrud. Varpå Charlie Weimers – som i denna stund går ut på gatan med tilltryckta skalmar – blir den främsta företrädaren för det som ser ut att bli näst största eller till och med det största partiet i det svenska valet till Europaparlamentet.

undefined

Charlie Weimers (SD) i samspråk med potentiella väljare vid Sergels torg i Stockholm.

Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM

Han ringer efter en taxi själv.

Han har ingen pressekreterare. Ingen portföljbärare.

Ingen bryr sig egentligen om honom där han står och väntar i vita chinos och en alldeles för varm havsblå lammullströja. 

Man han är rätt bra för att berätta om den här valrörelsen.

Denna onsdag, till exempel, domineras av Lars Adaktusson, som enligt en granskning i Dagens Nyheter röstat nej till abort 22 gånger. Det är Adaktusson i varenda tidning, i varenda sändning. Själv varken syns eller hörs han, och Sara Skyttedals och Ebba Bush Thors försök att å ena sidan säga att Kristdemokraterna i decennier stått bakom svensk abortlagstiftning och å andra sidan meddela att Skyttedal kommer rösta annorlunda än Adaktusson får knappast intresset att minska.

Och då kan man ju fråga Charlie Weimers, han som var Lars Adaktussons stabschef i Bryssel.

– Jag sa till Lars, säger Charlie i taxin, att röstar du så här i Paraguay-resolutionen faller din princip om att rösta emot för att du inte vill att det här ska vara en EU-fråga. Då svarade Lars: Jag klarar den debatten.

Han kan inte låta bli att le lite.

Charlie Weimers, kristdemokraten som svek sitt parti och blev sverigedemokrat, han har en konstig dag idag. Han ska åka till Sveriges Radio och ha slutdebatt mot Sara Skyttedal. Bara sådan sak. En gammal bästa vän. Sara, som han gick i tandem med i så många år i det kristdemokratiska partiet, de två som en gång var fronten för en av falangerna i Sveriges allra minsta parti.

Nu ska de plötsligt argumentera mot varandra.

Och skandalrubrikerna till trots ser båda ut att på varsitt håll bli de stora segrarna på söndag.

undefined

Peter Lundgren (SD) med supportrar.

Foto: Niclas Hammarström

Det har varit en paradoxernas valrörelse.

Den har handlat om Annika Strandhälls varande som statsråd, om antisemitism, om ett partiledarval, om sverigedemokratiska internintriger och så då om abort.

EU-valrörelser upplevs ofta som fragmentariska, eftersom de i så hög utsträckning är mobiliseringsval. Det avgörande för ett partis framgång är inte i första hand att så skickligt som möjligt bemöta argument från politiska motståndare utan att få de redan övertygade väljarna att faktiskt gå och rösta. Därför pratar alla toppkandidaterna i mun på varandra i debatterna.

Det avgörande för ett partis framgång är att få de redan övertygade väljarna att faktiskt gå och rösta

Men var och en om sin grej.

Två paradoxer har präglat debatten:

Den svenska opinionen har aldrig varit så positiv till den europeiska unionen, ändå är det en EU-skeptisk höger som vinner mark i valet.

De svenska väljarna tycker otvetydigt att klimat och miljö är det viktigaste ämnet, ändå tycks inget parti lyckas vinna större väljarskaror på den frågan.

Charlie Weimers är rätt bra för att förstå den första paradoxen.

Han gick först med i det liberalt präglade moderata ungdomsförbundet på 1990-talet, men lämnade snart i frustration. Förbundets generalsekreterare hette då Tomas Tobé, och han står nu ett par meter från Charlie Weimers på scenen i radiohusets Studio 4. Mittemot dem finns Fredrick Federley, som då utgjorde ytterhögern i svensk politik, i ekonomiskt liberal mening alltså. Vilket ju var definitionen på höger i svensk etablerad politik innan Charlie Weimers började driva det minimala kristdemokratiska ungdomsförbundet i konservativ riktning och lockade in en ovanligt talför talang som hette Sara Skyttedal.

Hon som står vid sitt podium och antecknar repliker nu.

Det här är människor som känner varandra.

Som också måste känna sig vilse.

Fredrick Federley stöder en socialdemokratisk regering och talar om ett federalistiskt Europa, som vore han en utrotningshotad liberalpartist. Han kan inte längre räknas till högern, menar de andra. 

Tomas Tobé, han som en gång gick runt med megafon på gatorna hemma i Gävle och skrek ”Ja till Europa!”, han ser mest bekymrad ut och pratar om att det behövs fler passkontroller. Hans parti är så uträknat att moderater de sista veckorna av spurten mest snackar om ifall de ska lyckas bli större än kristdemokraterna eller inte. 

undefined

Sara Skyttedal (KD) på väg mot sitt sista torgmöte inför EU-valet.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Skyttedal, på språng.

Foto: Niclas Hammarström

Och så är det Sara och Charlie.

Som knappt har hälsat på varandra sen Charlie blev sverigedemokrat, men som i så många år byggde en konservativ vision ihop om traditioner, hierarkier och bestående värden. En ny syn på jämställdhet och inte minst en ny syn på Europa. Där subsidiaritetsprincipen, den om att beslut ska fattas på så lokal nivå som möjligt, fick betydelse. Kristdemokratiska ungdomsförbundet gick från att vara starka euroförespråkare, till att säga nej till en gemensam valuta, nej till Lissabonfördraget, nej till nästan allt som kunde urholka en nationell suveränitet.

Charlie tycker han har ett bra argument mot Sara. Han vet att hon varken gillar Jean Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande, eller Manfred Weber, EPP:s spetskandidat. De gillar överstatligheten och har drivit på den sociala pelaren.

– Menar Sara Skyttedal och Tomas Tobé allvar med motståndet mot sociala pelaren eller kommer ni rösta för att Weber blir ny ordförande i kommissionen?, säger han en knapp timme in i debatten.

Han är mycket nöjd.

Sara viker förstås undan. Kristdemokraterna vill inte ha debatt med sverigedemokrater. De vill att sverigedemokrater ska bråka med liberaler och socialdemokrater. Efter de holmgångarna finns det människor som tycker det låg något i de sverigedemokratiska argumenten men inte riktigt har lust att rösta på Jimmie Åkessons parti. De ska då istället välja Ebba Busch Thors. Det är strategin.

Och den får sägas ha varit framgångsrik.

undefined

Toppkandidaterna Tomas Tobé (M) och Alice Bah Kuhnke (MP) möttes i en sista debatt på Sergels torg i Stockholm på lördagen.

Foto: Niclas Hammarström

En gång i tiden var högern i Sverige nationalister. När Svenska Arbetsgivarföreningens ordförande Gustaf Fredrik Österberg på hösten 1904 kallade en samling herrar till några krogrundor i Stockholms city för att diskutera en partibildning var utgångspunkten självklar. De var konservativa. Godsägare och professorer och företagsledare som alla tagit ställning mot frihandel och för tullar. För dem var nationen samhällets primära enhet. Staten skulle stå för ordning i juridisk mening men också upprätthålla vissa etiska värderingar: kung och kristendom, enskilt ägande, familj och grundläggande socialhjälp för att undvika slitningar i samhället. Så såg programmet ut.

Någon migrationsvåg fanns inte då, men det nya industrisamhället och internationalistiska idéer slog sönder hävdvunna normer.

Carl Bildts jetflyg och Svenskt Näringslivs kakor, den där gamla högern som tog Sverige in i unionen, den är borta

Fienden när arbetsgivarna bildade det som senare blev det moderata partiet var de liberaler och socialdemokrater som var för frihandel. Och så löd argumentationen ända fram till 1961, då partiledaren Gunnar Heckscher i ett kommunalval plötsligt valde ”Ja till Europa!” som paroll på valaffischerna. 

Det tjatar Tomas Tobé om i varje debatt i valrörelsen 2019.

Och sen börjar han prata om behovet av gränskontroller och att stoppa den internationella kriminaliteten. Lag och ordning, det var viktigt också för den frihetsvurmande generation som kom efter Gunnar Heckscher och som formade hela borgerligheten, men frihandeln och freden, den var viktigare. Att parallellt med valdebatterna läsa Carl Bildts bok ”Uppdrag Europa” är nästan spöklikt. Den optimismen och den tilltro till marknaden som högern hyste då. 

Den har bara gått upp i rök. 

Carl Bildts jetflyg och Svenskt Näringslivs kakor, den där gamla högern som tog Sverige in i unionen, den är borta. 

Fyra dagar före valet håller i alla fall Svenskt Näringsliv stämma i den avsakraliserade Skeppsholmskyrkan i Stockholm. Ordförande Persson, Fredrik i förnamn, säger till auditoriet att det är lätt att ta det europeiska samarbetet för givet. Men den kandidat han har bjudit in att tala, det är hon som vill ha ett ”lagom EU”. 

Vars kampanj går ut på att problematisera unionen och att i första hand peka på vad den inte ska lägga sig i. 

Och Sara Skyttedal får varma applåder. 

Det är inte lätt att bli klok på högern i det här valet

När sedan Alexander Stubb, femspråkig charmant före detta finländsk statsminister, kommer upp på scenen och håller en EU-predikan blir saken inte mindre komplicerad. Stubb, säger att det här är det viktigaste valet sedan 1979, när parlamentet inrättades. Han skräms med den fullt realistiska tanken att unionen för första gången får en kommissionär som inte vill ha en union. I en särskilt känslosam passage beskriver han de senaste tio åren:

– Finanskris, migrationskris, Trump och Brexit. Då rasade världen samman för många av oss. Vi upplevde nog det som många ryssar upplevde 1989.

Allt han säger ligger i linje med en större beskrivning av det här valet: att det är ett slags folkomröstning om nationalismen. Hur stor den ska bli. Vilket i sin tur innebär att den till delar är ett slag inom högern eller det som har kallats för borgerligheten i Sverige, mellan liberala och konservativa krafter.

Men Alexander Stubb är också mannen som lyft fram och hyllat Österrikes konservativa ledare Sebastian Kurz, som bildat regering med det nationalistiska och före detta nazistiska partiet FPÖ – det där som hade en partiledare som reste till Ibiza för att träffa en rysk oligarkdotter.

Det är inte lätt att bli klok på högern i det här valet. 

Eller varför den har framgångar. 

undefined

Charlie Weimers (SD) på valmöte i Stockholmsförorten Mälarhöjden. På frågan om högerextrema vunnit mark i EU svarade alla partiers kandidater ja utom Weimers.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Paus i Mälarhöjden.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Tunnelbanan hem efter sista valmötet.

Foto: Niclas Hammarström

Jag kommer att tänka på en sak som Charlie Weimers sa i taxin till Radiohuset. Att han nästan helt slutat prata om de 15 miljarder Sverige föreslagits betala i avgifter till EU. Den sortens självklar EU-kritik var viktigast i hans kampanj från början.

– Nu pratar jag nästan bara om islamism. Det fäster mycket bättre, man märker det på folk. 

Och när programledaren en bit in i debatten frågar om terrorism svarar sverigedemokraten Weimers: 

– Ja, migrationen är en jättestor fråga i EU-valet. 

Just den kopplingen mellan migration och islamism, det var den han var så frustrerad över att han aldrig riktigt fick göra i det kristdemokratiska partiet. Det var därför han lämnade. Han vill prata om oron han hävdar att människor känner. 

Några repliker senare får Sara Skyttedal ordet. 

– Det är klart, säger hon, att det här i någon mening är ett värderingsval. Majoriteten av européerna tror att EU kommer falla samman inom tio till tjugo år. Och det man säger sig vara mest oroad är varken nationalism eller klimathot utan framväxten av islamistisk extremism. 

Det är en fras hon upprepar i varje debatt de sista dagarna innan valdagen. 

Så talar den nya högern. 

undefined

Alice Bah Kuhnke (MP) valspurtar i Stockholm på lördagen.

Foto: Niclas Hammarström

Vad ska hon säga? Att partiet ett tag var glada över att alls landa över spärren?

De är sysslolösa. De står långt från scenen bakom en staty och väntar. Alice Bah Kuhnke och Bas Eickhout. Hon, tja, hon behöver knappast presenteras. Han: nederländsk parlamentariker och spetskandidat för den gröna gruppen i parlamentet. 

– Jag tror folk tröttnar på den där kampen mellan liberaler till höger och konservativa till höger, säger Bas.

– Jaså, säger Alice.

– Vi hade vårt val redan igår och tittar man på vallokalsundersökningarna är de helt annorlunda än mätningarna under valrörelsen. Socialdemokraterna gör ett mycket bättre resultat än man trodde, och vi också.

– Vad bra! säger Alice.

– Vi gröna har haft två mandat och ser ut att landa på fem, säger Bas.

– Så bra.

Vad ska hon säga?

Att de svenska miljöpartisterna har haft fyra mandat men sannolikt kommer gå mot den internationella trenden och förlora två? Att partiet ett tag var glada över att alls landa över spärren i mätningarna?

– Hur försenade tror ni att de är? säger hon till slut.

Det är ändå för barnen de är här. För barnen i klimatmarschen, som till slut kommer, från Humlegården över Hamngatan och så in i Kungsträdgården.

Vad ska vi göra? 

Rädda klimatet! 

När? När? När? 

Nu! Nu! Nu! 

Det här är Greta Thunbergs val

Rösterna är späda. Också för den som har bevakat många demonstrationståg är det anmärkningsvärt. De är så små. Barn som intar gatorna och leder ledet. Tonåringarna kommer en bit längre bak, förstås, och sist går farmödrar och morfäder och folk som tagit långlunch.

”Det finns ingen planet B!”

”Europawahl ist klimarwahl!”

”Södra Latin For Future!”

Ett sammelsurium av färger och plakat och trumensembler och sånger och megafoner. Den enda populärkulturella bild som kan utgöra referens är Tage Danielssons ”Sopor”, filmen som han snabbskrev efter folkomröstningen om kärnkraft 1980. En fiktion i ett verklighetsbaserad politiskt landskap där alla barn i Farsta plötsligt en morgon försvinner och genomför en ockupation av Stockholms Slott, och det i samarbete med en brådmogen tre-och-ett-halv-årig kronprinsessa vid namn Victoria. De kräver omvärldens uppmärksamhet på alla sopor som de vuxna lämnar efter sig. På att ingen vuxen verkar tänka på framtiden eller har frågat barnen, som ju är framtiden. 

Sveriges Onödigförklarades ProtestORganisation kallar de sig, Sopor. 

Nu heter det Fridays For Future. 

Men så är det verkligt också. 

Den här valrörelsen har en tydlig huvudperson. En person som i ett tidigt skede började bilda opinion och sätta agenda. En person som råkar vara svensk, men påverkar resultaten i flera länder. 

Det här är Greta Thunbergs val. 

Greta Thunberg under demonstrationen i Kungsträdgården i fredags.

Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES MAGNUS LILJEGREN

Valrörelsen har en tydlig huvudperson, Greta Thunberg.

Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES MAGNUS LILJEGREN

Med två dagar kvar till håller hennes proteströrelse demonstrationer i 1664 städer i 125 länder. I Sverige är klimat frågan den i särklass viktigaste för väljarna. Men det syns knappt i partiernas opinionssiffror. 

Varför då? 

Det är frågan som Alice Bah Kuhnke får mellan varven av selfies som folk kommer fram och vill ta med henne alltmedan barnen står framme på scenen och förklarar vilka idioter alla vuxna är som inte lyssnar. 

– Jag tycker inte det är så viktigt, svarar Alice först. 

– Hur menar du?

– Alltså, det viktiga är ju att vi arbetar för att klimatet ska bli bättre.

– Jo, men nu ställer du ju upp i ett val och hävdar att klimatet skulle gynnas om de gröna fick hundra procent av platserna i Europaparlamentet?

– Ja.

– Så varför leder inte det här folkliga engagemanget för klimatet till högre stöd för ert parti?

– Jag tycker som sagt inte att det är så viktigt, det viktiga är ju klimatarbetet.

Hon är skicklig på att sabotera samtal. Mycket entusiasmerande. Trevlig

Att tala med Alice Bah Kuhnke är lite som att tala med ett hav. Man sveps liksom i en våg av ordmassor som drar en ut i skummet, långt bort från där man var, och kan man någon gång sticka upp näsan och kippa efter andan kommer det snart en ny våg och sköljer bort allt vad man sagt.

Hon är skicklig på att sabotera samtal.

Mycket entusiasmerande. Trevlig.

Saken är ju den att det gröna partiets strategiska tänkare talat om den här dagen i drömska ordalag i många år. När klimatfrågan faktiskt blir viktig för människor i gemen, när den blir folklig, när den dominerar nyhetssändningarna, när väljare bryr sig så mycket att de låter det avgöra sin partiröst.

Då, har de sagt, kommer vi vinna.

Åtta procent, kanske nio, i mätningarna.

Ska det kallas för seger?

– Vet du vad jag tror? säger Alice Bah Kuhnke. Jag tror att det viktiga är att folk och också politiker gör precis det som Greta säger: Lyssnar på forskningen! Det tycker i alla fall jag är det viktiga. 

undefined

Alice Bah Kuhnke (MP).

Foto: Niclas Hammarström

Den gröna paradoxen har förstås förklaringar.

Inrikespolitiken, säger miljöpartister i telefon, vi straffas för regeringssamarbetet.

Och visst, det är fullt möjligt att vissa borgerligt sinnade väljare inte vill rösta på en centerpartist eller liberalpartist efter januariavtalet. Men proteströsta mot miljöpartisterna? Partiet har varit i någon slags koalition med socialdemokrater i snart ett decennium. Vilka folkmassor skulle vara sura över det?

Greta Thunbergs klimatrörelse har ju en klassisk populistisk karaktär

Nu?

Jomen, fortsätter miljöpartisterna i luren, vindarna blåser emot oss. Nationalismen och allt det där.

Säkert, men Greta Thunberg har alltså samlat tusentals människor – också röstberättigade – med ett enda krav: att ta omställningen på allvar. Ändå kommer det gröna partiet att tillhöra förlorarna i valet.

Varför då?

Möjligen finns ett par mer svårsmälta förklaringar, åtminstone för den som är miljöpartist.

Den första handlar om populismen. Greta Thunbergs klimatrörelse har ju en klassisk populistisk karaktär. Den vill inte partipolitik, den strävar inte efter den sortens inflytande, den föraktar snarast politiker. Essensen i slagorden, i sittstrejkerna och marscherna, är att gestalta ett ”vi” mot ett ”dom”. 

Vi, barnen, ungdomarna, forskarna, de som förstår. Dom, politikerna, som inte lyssnar.

I talen som Greta Thunberg och andra företrädare håller förekommer politiker bara i kollektiv, alla dras över en kam. Så när Alice Bah Kuhnke och de andra kandidaterna för det gröna partiet i Sverige vill visa sitt stöd för klimatmarschen – alltså instagramma några snygga bilder – då svarar Greta Thunberg – som äger klimatfrågan i den här valrörelsen – med att säga att miljöpartister är lika goda kålsupare som sverigedemokrater.

Då marscherar väljare förbi.

Greta Thunberg är kanske inte till fördel för miljöpartisterna, men till nackdel, en sabotör som förminskar den partiskiljande konflikten, den som partipolitik lever av.

Så kan man förklara den gröna paradoxen.

Eller så är det Alice Bah Kuhnkes fel.

Den förklaringen finns ju också, att partiet valde fel kandidat. Gång på gång den här valrörelsen visar hon i utfrågningar upp en flagrant okunnighet om miljöpolitik. Är det så man visar att man tar klimatet på allvar? Hon är en alldeles underbar kommunikatör, absolut, men den här valrörelsen har ju redan en fantastisk klimatkommunikatör.

Och hon heter inte Alice.

En giraff som kommer in i ett rum och knappt märks. Det är Jakop Dalunde

Alice Bah Kuhnke studsar och viftar med näven så fort programledarna annonserat att det nu är dags att tala om miljö. Som vore det viktiga att få första ordet. Man kan jämföra med den enda debatt i spurtveckan då Jakop Dalunde kallas in för att vikariera. Han är lite Alice Bah Kuhnkes motpol. Hon blir mittpunkt i varje rum hon kliver in i, han sjunker snarast in i väggen.

Jakop Dalunde, en parlamentariker som ibland hyllas för sin flit också av politiska motståndare, rör sig lite som en giraff, han gungar liksom fram.

En giraff som kommer in i ett rum och knappt märks.

Det är Jakop Dalunde.

När den lilla tidningen Kvartal arrangerar en slutdebatt lyckas han inte ens få plats i raden av kandidater. Han står ett steg bakom alla andra, för blyg eller försynt för att ens komma fram till scenkanten. Och när de andra börjar prata klimat håller han tyst. Socialdemokraten babblar om Greta. Moderaten babblar om kärnkraft. Till och med sverigedemokraten hinner snacka – om transporter.

Miljöpartisten är tyst.

Sist av alla tar han ordet och säger något så tråkigt som att vägen framåt för klimatpolitiken i Europa är att utveckla utsläppshandeln och han har försökt med det under den gångna mandatperioden och man har kommit en bit på väg, men har mycket kvar att göra. Och så börjar han förklara varför en harmoniserad koldioxidskatt med en gemensam miniminivå på si och så många euro är att föredra framför andra alternativ som står till buds.

Det blir inget meme på Twitter av det inlägget.

Men det blir i alla fall en debatt om politik.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Niclas Hammarström är fotograf på Expressen, flerfaldigt prisbelönt – senast vinnare av Årets bild 2019.