Så förvandlades stålverkets samhälle till en spökstad

Eric: ”Jag är beredd att försvara mitt hem och min familj”

■ ■ Vad ska man göra när man redan har tappat hoppet?

■ ■ Arbetarna längs Ohiofloden har nästan ingenting kvar att förlora och ser ingen framtid för sina barn. 

■ ■ Korrespondenten MAGDA GAD och forskaren FRIDA STRANNE beskriver ett samhälle som tror att krig är mer möjligt än demokrati. 

■ ■ Kommentera och diskutera längst ner i reportaget. 

Text: Magda Gad
Text: Frida Stranne
Publicerad 28 okt 2020 kl 17.10
undefined

MINGO JUNCTION, OHIO RIVER. En gång i tiden var det här en plats som filmstjärnor kom till. Ångan steg från stålverket och det var full trängsel på huvudgatan.

I dag är alla affärer igenbommade och det är bara två män ute. Den ena har haft döden som yrke och den andra tänker flytta om Donald Trump inte blir återvald. 

De tror att slutet för USA är nära.

 

Vägen till Mingo Junction går längs floden genom skogen. I jorden förmultnar det som inte ska växa mer i år.

Efter det sista berget sträcker dalen och huvudgatan ut sig. Direkt till höger hänger en amerikansk flagga. Till vänster: en filmaffisch från 1977. 

Det var då den femfaldiga Oscarsvinnaren ”The Deer Hunter” spelades in här. 

Första delen av filmen visar hettan i stålverket. Arbetare svarta av sot. Amerikanska bilar i rader utanför. Folkliv mellan affärerna. Bröllopet i kyrkan. Yngre kvinnor i volangklänningar, äldre i hucklen. Robert de Niro och Christopher Walken i baren. Meryl Streep på klackar i dimman.

Fyrtio år senare är fåglarna i den solfattiga luften fler än människorna. Fönster och dörrar är täckta av träplank. Verket tyst. 

Bilder från femfaldiga Oscarsvinnaren ”The Deer Hunter”, som spelades in i Mingo Junction.

Foto: MARY EVANS PICTURE/TT

Bilder från filmen ”The Deer Hunter”.

Foto: MARY EVANS PICTURE/TT

Bilder från filmen ”The Deer Hunter”.

Foto: UNIVERSAL/COURTESY EVERETT COLLECTION/ TT

Bilder från filmen ”The Deer Hunter”.

Foto: MOVIESTORE/REX / SHUTTERSTOCK/TT

undefined

Zane David Campbell visar hur staden såg ut innan allt stängdes.

Foto: MATTHEW HATCHER

Bara två män är ute. De sitter på varsin bänk. Den ena bor inte här. Den andra är den enda i staden som inte handlar med alkohol eller konkurser. Han säljer kaffe, ”masugnskaffe”, men har inga kunder.

– Mingo Junction blomstrade när jag var barn. Det fanns en butik i varje byggnad. Nu är allt stängt. Det är helt dött. 

Om inte Trump blir återvald kommer allt ta slut

Zane David Campbell föddes 1968 och tycker att USA vände neråt på 1970-talet. Hans skägg har blivit grått. På huvudet sitter hans sista hopp: en ”Trump 2020”-keps.

– Jag skyller allt på handelsavtal och globalisering. Nixon inledde diplomatiska samtal med Kina. Världsekonomin såg kinesiskt slavarbete som ett alternativ och alla orter som Mingo förlorade sina industrier. De senaste fyra åren har det förbättrats lite, men om Donald Trump inte blir återvald kommer jag inte stanna kvar här. Allt kommer ta slut då. 

undefined

”Mingo Junction blomstrade när jag var barn. Det fanns en butik i varje byggnad. Nu är allt stängt. Det är helt dött”, säger Zane David, här med Don Perkins.

Foto: MATTHEW HATCHER

 

Samhällen nära Ohiofloden i norra Mellanvästern, som Mingo Junction, Steubenville och Weirton, blev världsledande inom stålindustrin för hundra år sedan. Järnmalm skeppades hit på pråmar. Av stålet byggdes bilar i Detroit. 

Folk fick jobb på verken, i gruvor, i fabriker. Andra öppnade butiker och restauranger. Den amerikanska självkänslan var stor. 

En rad kriser har gjort den mindre. 

1974 lämnade Richard Nixon presidentposten efter Watergate, ett avslöjande om maktmissbruk som väckte cynism och kritik.

Under 1980-talet gynnade Ronald Reagans skattereform och nyliberalism de rikaste och slog mot många övriga. Arbetare fick se sina jobb försvinna till andra länder eller sina löner sänkas på grund av global konkurrens. 

2008 spräckte finanskrisen fastighetsbubblan och tio miljoner fick lämna sina bostäder.

En betydande andel amerikaner har inte sett någon reallöneökning på fyra årtionden

undefined

Veteranen Connie Waits vid sitt pyntade hem i Mingo Junction.

Foto: MATTHEW HATCHER

Bygderna vid floden har avfolkats. De mänskliga relationerna ändrats. 

– Det är inte längre vad det var. Släktingar och vänner säger upp bekantskapen med varandra beroende av vad de röstar på.

Oavsett vem som vinner presidentvalet tror Zane David Campbell att USA är på väg mot en väpnad konflikt. 

– Det är inte ens fridfullt just nu, det är upplopp på flera ställen. Det kommer finnas mycket fientlighet och förbittring.

USA har aldrig varit så här polariserat

På bänken bredvid honom: 56-åriga Don Perkins som har kommit hit till Mingo för att röka cigarr. Han är en förtidspensionerad begravningsentreprenör som bor på andra sidan floden i West Virginia. 

Halsen bredare än huvudet, magen större än bröstkorgen. Han blåser ut en nikotindimma mot en ”Make America Great Again”-banderoll.

– USA har aldrig varit så här polariserat, men jag skulle skydda min granne om någon kom för att bränna ner hans affärsrörelse, även om han röstar på Joe Biden. 

undefined

”Jag har röstat på Obama två gånger, men jag ändrade mig för fem år sedan. Jag röstade på Donald Trump då och jag planerar att göra det i november igen”, säger Don Perkins.

Foto: MATTHEW HATCHER

Don Perkins far, farfar och farbror jobbade alla i stålverk och var demokrater. Det var han även själv.

– Jag har röstat på Obama två gånger, men jag ändrade mig för fem år sedan. Jag röstade på Donald Trump då och jag planerar att göra det i november igen.  

Han upplever att det demokratiska partiet har gjort en hundraåttiograders vändning. 

– I dag är de ute efter de vita. Något som verkligen stötte bort mig från att vara demokrat är att de numera verkar försöka splittra folk istället för att ena dem. De håller fast vid sin politik och kommer inte gå ihop och samarbeta med andra som de gjorde när jag var liten.

På olika håll i USA där arbetare har sett baksidan av globaliseringen finns en besvikelse på det demokratiska partiet. De upplever att det har blivit ett parti för Wall Street och eliten. ​Med Bill Clintons frihandelspolitik och Nafta-avtalet 1994 övergav de vanliga arbetare. President Trump var den som rev upp det. 

– Det demokratiska partiet kommer aldrig att samarbeta med Trump, vad han än föreslår. Det är det som splittrar folk. 

Han tycker inte att Trump bidrar till spänningarna.

– Absolut inte. Det är kongressen, när de inte rör sig mer mot mitten och försöker komma överens. Det sitter folk i kongressen som är liberala demokrater in i döden.

 

Andra delen av filmen ”The Deer Hunter” visar en djungel långt borta. Männen från Mingo är i Vietnam för att tjäna sitt land. Nu är det människor som brinner i eld. Inte stål. Soldaterna tas till fånga och tvingas tävla i rysk Roulette. Revolvermynningar mot tinningar som rinner av tropisk fukt och doft av död, egna fingrar på avtryckarna. Lik kastas på hög, sedlar byter vakthänder.

undefined

I den andra delen av ”The Deer Hunter” är männen från Mingo Junction i Vietnam för att tjäna sitt land.

Foto: MARY EVANS PICTURE/TT

USA:s krig i Vietnam kostade med dagens mått runt sju biljoner kronor. De använde kemiska vapen. Napalm. Agent Orange. 

Ett år innan Nixon avgick förhandlade hans nationella säkerhetsrådgivare med fiendesidan över huvudet på de allierade. Den stora supermakten stod besegrad mot det mycket mindre landet och behövde dra sig ur. 

Kriget mot kommunism formade den politiska miljön i USA redan på 1940- och 1950-talen. Storskaliga och statliga lösningar kom att förknippas med socialism och därmed som något dåligt som under inga omständigheter skulle införas i landet. Det är en anledning till varför det inte finns en allmän sjukförsäkring. I Amerikas förenta stater skulle individers egna drömmar och arbete smida framgång. 

Men ​många amerikaner har ​aldrig uppnått den framgång som målats upp. I mitten av 1990-talet urholkades även medelklassens välstånd. En procent av de rikaste har nu mer pengar än hela landets medelklass

undefined

Zane David Campbell tror att USA är på väg mot en väpnad konflikt. ”Det är upplopp på flera ställen. Det kommer finnas mycket fientlighet och förbittring”, säger han.

Foto: MATTHEW HATCHER

I Mingo Junction har klockan blivit fyra på eftermiddagen när en man i kortbyxor och läsglasögon uppenbarar sig på gatan. Han har tillbringat dagen inne på Spuds, den enda baren som finns kvar och det enda ställe som är öppet förutom Zanes kaffebutik. 

Alla kommer svälta

Hans tröjtryck, ”Never Socialism”, muntrar upp männen på bänkarna. De tror att om Trump inte förblir president och fortsätter stå emot statligt fördelad välfärd och invandring kommer det leda till att ingen har någonting. 

– Alla kommer svälta, säger Zane David Campbell. 

Någon betydande ”vänster” har aldrig skapats i USA. När vänsterkrafter uppträtt har de motats tillbaka. Det demokratiska partiet står ideologiskt nära svenska liberala- och högerpartier. Men skräcken för socialism är ändå utbredd och Trump drar ofta upp ”socialistkortet” när han pratar om Joe Biden. 

Det är sådant som Don Perkins vill höra.

– I det här landet finns en lång historia av att vilja få saker gratis, de som inte jobbar vill ha samma förmåner och köpkraft som de som jobbar. Och med drygt trehundra miljoner invånare, inkluderat främlingar och illegala, vad du nu vill kalla dem, kommer det aldrig fungera. Det kommer vara slutet på USA som vi känner det. 

undefined

Stålverket i Mingo Junction hade en produktion före pandemin, men är stängt sedan flera månader tillbaka. Nästan allt i orten har klappat igen. Foto: MATTHEW HATCHER

Från uppgång till fall

Ståltillverkningen i Mellanvästern började redan 1817 längs Ohiofloden. Järnmalm fraktades på pråmar och järnväg från de stora sjöarna. Mellan 1875 och 1920 ökade den amerikanska stålindustrin explosionsartat och blev världsledande. Den genomsnittliga tillväxttakten dessa år var hela sju procent. 

Kolgruvor anlades för att ge bränsle till verkens masugnar. I samhällen som Mingo Junction, Steubenville och Weirton fick tiotusentals jobb på stålverk och i gruvor. Tusentals till kom och öppnade butiker och restauranger där arbetarna kunde handla. 

I staden Detroit byggde man bilar av stålet. Den första Fordfabriken öppnade 1903. 

Weirton Steel grundades 1909 och blev USA:s största tillverkare av tennbelagt stål. Nästan alla i Weirton jobbade på verket. 1983 omvandlades det till ett så kallat ESOP-företag, det största stålverket i världen som blev ”personalägt”. Det innebar att arbetarna fick aktier och en 32-procentig lönesänkning, samtidigt som produktionen skars ned. 

I dag är halva stålverket i Weirton bortschaktat och invånarantalet har minskat med ungefär en tredjedel. Tidigare industriägare blev miljardärer medan samhället sjönk ner i social misär. Den sista matbutiken har stängt, sjukhus gått i konkurs. 

Stålverket i Steubenville stängdes 2005 och invånarantalet har minskat med mer än hälften. De arbetstillfällen som har tillkommit är till största delen inom hälsovården och servicesektorn, med lägre löner och sämre förmåner än arbetarna hade på verket. 

Stålverket i Mingo Junction hade en produktion före pandemin, men är stängt sedan flera månader och har varslat anställda. Nästan allt i orten har klappat igen. 

Motorstaden Detroit gick i konkurs 2013. 

Ett undantag i Mellanvästern är staden Pittsburgh, som inte förlitade sig på stålindustrin utan istället blev ett säte för techföretag, medicinteknik och collegeutbildning.

Norrut längs floden ligger Steubenville. Kalla bruksskorstenar sticker upp ovanför skogens höstdräkt. När ångan steg ur dem bodde fyrtiotusen i staden, nu är inte ens artontusen kvar.

I bortre änden där vattnet kröker sig finns en bro byggd till minne av Vietnamveteranerna. På den motsatta flodbanken: Weirton. 

Här bor stålarbetaren Eric Young. Han brukade bilpendla till verket i Mingo Junction, som hade viss drift fram tills coronapandemin. Sedan det stängde har han varit hemma med sin dotter och väntat på krig. 

– Jag tror att det kommer bli en konflikt efter valet, för demokraterna har sagt att om Trump vinner så har han fuskat och republikanerna har sagt att om Biden vinner så har han fuskat. Ett val kan inte räknas som giltigt om femtio procent tror att den andra sidan fuskade. 

undefined

”Ena halvan köper vapen för att de tror att de ska strida i ett inbördeskrig och andra halvan köper vapen för att försvara sina hem. Jag är beredd att försvara mitt hem och min familj”, säger Eric Young. Foto: MATTHEW HATCHER

En gång hade han råd att ta sin dotter på semester

Hans lilla hus av trä står på en höjd med en trappa ner till vägen. Han har nästan betalat av det. Det var hans dröm, att kunna ha ett hus och en bil. 

En gång hade han råd att ta sin dotter på semester till Niagarafallen, en fyra timmars körning norrut. Det tyckte han var fantastiskt. Men han är rädd för att hans dröm är hotad. 

– Om Antifa börjar bränna ner landet, som de har sagt att de ska göra om Trump vinner, då kommer högersidan inte låta dem göra det och då blir det krig. 

Hur dåligt kan det bli?

– Jag tror att det kan bli riktigt dåligt, kanske inte den rent fysiska krigsdelen, men upploppen och bränderna kan stanna upp ekonomin, införseln av varor, möjligheten för folk att gå till jobbet. Det kan bli lika dåligt som den stora depressionen. 

Men betyder det här att folk inte tror på demokratin längre, ett resultat från ett val ska väl accepteras?

– Jo, vi borde acceptera det, men inte om vi upptäcker fusk med poströster eller vid valstationer. Det här har tagits upp, att ingen längre tror på valsystemet eller på röstningen.

Samtidigt tror allt fler amerikaner på att beväpna sig. För första gången i sitt 48-åriga liv har Eric Young hört talas om tomma hyllor i vapenbutiker.

– Ena halvan köper vapen för att de tror att de ska strida i ett inbördeskrig och andra halvan köper vapen för att försvara sina hem. Jag är beredd att försvara mitt hem och min familj.

undefined

Att fler amerikaner tror på att beväpna sig. Jonathan Lee och Sonja Smith tittar på vapen i en affär i Horn Lake, Mississsippi.

Foto: USA TODAY NETWORK/SIPA USA/TT

Från sin veranda ser han ut över Weirton. Åt andra hållet: jaktmarkerna. 

– På 1970-talet gick det inte att gå härnere på huvudgatan efter klockan tre på eftermiddagarna, det var fullt med bilar och folk. Tjugosextusen arbetade på stålverket, femtiotusen till kom för att jobba i butiker. Nu är halva verket bortschaktat och det är bara trehundra som jobbar kvar. 

Drogmissbruk är vanligt. Men han skyller inte situationen på varken politiker eller industriägare. Han skyller den på de yngre.

– Folk vill få gratis universitetsutbildning och tjäna sjuttiotusen dollar per år. Det är inte rimligt. 

En önskan om att bli akademiker, med drygt femtiotusen kronor före skatt i månaden.

– De kan gå som lärling här på verket istället i tre år och tillverka kastruller och leva på den lönen. Varför gör de inte det istället? 

Han svarar sig själv:

– Jo, för att de inte vill gå som lärlingar och för att de inte vill jobba hårt. 

undefined

Eric Youngs dröm var att kunna ha ett hus och en bil. En gång hade han råd att ta sin dotter på semester till Niagarafallen, en fyra timmars körning norrut. Men nu är han rädd för att hans dröm är hotad.

Foto: MATTHEW HATCHER

 

I ett land där medborgarna inte förlitar sig på sociala skyddsnät och har växt upp med den gemensamma berättelsen om att allt är möjligt genom eget arbete blir risken för politisk oro mindre. När förväntningarna på staten är små riktas inte heller frustrationen dit när det är svårt att få det att gå ihop.

Men i takt med att klassklyftorna har vidgats har även möjligheten att röra sig uppåt i klasserna avtagit. Chansen för ett barn att tjäna mer än sina föräldrar har fallit från nittio procent 1940 till strax under femtio procent. Den sociala mobiliteten rankas på 27:e plats i världen, efter länder som Malta, Tjeckien och Litauen.

När själva grundtanken om USA som möjligheternas land krackelerar rubbas hela systemets stabilitet. 

Möjligen är det vid den brytpunkten vi befinner oss i nu. 

Det är övertidstimmar som håller min familj i liv

Tredje delen av ”The Deer Hunter” visar hur soldaterna kommer tillbaka till Mingo Junction. Robert de Niros karaktär ”Mike” försöker rädda Christopher Walkens krigsskadade dito, men han skjuter sig själv i huvudet. Meryl Streep har gått från eftertraktad på klackar till övergiven i motellrum. Istället för bröllop är det begravning i kyrkan. 

Fembarnspappan Mike E Sponaugle vet hur det är att komma hem från krig. Han har lidit av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, sedan andra Gulfkriget. Dessutom har han karpaltunnelsyndrom i båda underarmarna från industrin. 

Men i dag tycker han att det var en bra dag.

– I dag var en övertidsdag. Det är övertidstimmar som håller min familj i liv.

undefined

”Amerika är inte ”great” längre. Många länder har det mycket bättre än USA, de har fri sjukvård och utbildning, det har inte vi”, säger Mike E Sponaugle.

Foto: MATTHEW HATCHER

Han häller i sig Budweiser från en röd burk. 

Bakom honom på uteplatsen: Halloweenskelett. Arbetskängorna, blåprickiga av färg som han har sprejat på tennbelagt stål sedan sju i morse. 

– Amerika är inte ”great” längre. Många länder har det mycket bättre än USA, de har fri sjukvård och utbildning, det har inte vi. Det var bra här på 1970-talet, Carter var bra, efter det har det gått utför.

Bara att ta sig till en mataffär är ett problem.

– Walmart ligger på toppen av berget. Man måste ha bil och alla har inte råd med bil. Det finns en buss, men man kan få vänta på den i två till fyra timmar för den stannar på många ställen. 

Han tömmer burken.

– Vi behöver jobb, för att rädda det här landet behövs jobb. 

Jag ska inte rösta nu heller. De bara snackar

Eftersom det saknas trygghetssystem för den som blir arbetslös i USA är det bättre att ha ett låglönejobb än inget alls. Det förklarar varför Trump är populär i områden där människor har fått jobb efter år av arbetslöshet även om lönen är usel. Att sakna ett jobb i USA är det största stigmat. ​Det är värre än att ha två eller tre jobb och ändå vara fattig.

Men Mike E Sponaugle stödjer inte Donald Trump. Han stödjer inte Joe Biden heller. 

– Jag röstade inte förra gången och jag ska inte rösta nu heller. Jag tror inte att någon av dem har en plan, de bara snackar.

undefined

”Om jag skulle bli allvarligt sjuk skulle jag inte kunna försörja min familj. Jag sydde sex stygn i armen nyligen för jag skadade mig på jobbet och de ville ha ettusentrehundra dollar, jag kunde inte betala den räkningen”, säger Mike E Sponaugle.

Foto: MATTHEW HATCHER

Han åkte och stred för sitt land när han var arton. Har betalat skatt hela sitt liv. Nu är han fyrtiosju och tjänar sexton dollar i timmen.

– Jag har aldrig någonsin tagit mina barn på semester. Jag tar dem till parken och de har vant sig vid det. 

Som låginkomsttagare har han ingen sjukförsäkring genom jobbet och inga pengar för att betala en själv. 

– Om jag skulle bli allvarligt sjuk skulle jag inte kunna försörja min familj. Jag sydde sex stygn i armen nyligen för jag skadade mig på jobbet och de ville ha ettusentrehundra dollar, jag kunde inte betala den räkningen. Jag skulle ha sytt det själv istället. 

Medicinen som Mike tar för sin PTSD får han subventionerad genom veteranprogrammet, men han tycker inte att hjälpen är tillräcklig. Han klarar inte av folksamlingar och går sällan någon annanstans än till sitt arbete. 

– Jag tycker inte att det som USA gjorde i kriget var rätt, jag tycker inte att de gjorde rätt mot de civila, men i krig lyder man order. Jag kan inte prata om det. Då åker jag i fängelse.

undefined

Femtioåttatusen namn på stupade amerikanska soldater står skrivna på Vietnammonumentet i Washington.

Foto: ERIK S. LESSER / Epa

I den amerikanska historieskrivningen om krig som USA varit inblandade i ingår inga erkännanden av andra länders offer. På det lika vackra som skrämmande Vietnammonumentet i Washington D.C. står samtliga över femtioåttatusen namn på stupade amerikanska soldater. Men ingenstans finns någon form av påminnelse om de två miljoner vietnameser som dog eller skadades. 

I en amerikansk kontext är berättelser om motståndares förluster helt otänkbara eftersom de skulle kunna tolkas som ett erkännande av amerikanskt övervåld. Istället är det avgörande för den politiska och militära maktapparaten att måla upp en bild av att USA aldrig bedriver krig annat än i syfte att ”rädda” länder och människor undan förtryck och orättvisor. Det ber man inte om ursäkt för.

undefined

Stålverket i Mingo Junction är tyst och tomt efter pandemin.

Foto: MATTHEW HATCHER

Mike E Sponaugle ställer sig i korsningen med en cigarett i ena handen och ett askfat i den andra. Han har bestämt sig för att sälja huset och flytta.

– Det är en fruktansvärd situation i USA i dag, jag vill inte ha mina barn här. Jag tror att det kommer bli ett raskrig, jag jobbar med svarta och de får lägre lön bara för att de har en annan färg på huden. Och när de blir stoppade av polis för någon trafikgrej får de en pistol mot huvudet. Vad är det? Den här rasismen kommer leda till krig. 

Jag tror att det kommer bli ett raskrig

I utkanten av Weirton bor femtonåriga Alias Pugh med sin mamma Sarah Simon och hennes sambo Jay Biggs. Hans pappa dog i cancer när Alias var åtta. 

Han haltar fram på otympliga kryckor. 

– Jag har ingen framtid. Det finns ingenting för mig här. Jag skulle vilja bli professionell fotbollsspelare, men jag har en cysta i bäckenet. 

Sarah Simon, som är 40 år och sjuksköterska, är besviken på nästan allt i samhället. Hon räknar upp några saker: lönegapet mellan män och kvinnor, ojämlikheten mellan vita och svarta, den dyra barnomsorgen som gör att det är mer lönsamt för många att stanna hemma. Men rösta ska hon inte, hon har inget hopp om att det skulle göra någon skillnad. 

undefined

Jay Biggs rastar hunden i Weirton. Sambon Sarah Simon är besviken på nästan allt i samhället.

Foto: MATTHEW HATCHER

Hon var höggravid med Alias äldre syster den 11 september 2001 och födde i efterchocken. 

– Jag tror att allt hade varit annorlunda om det inte hade hänt. Det är som att vi alla har PTSD. 

Att USA kunde attackeras var ett nationellt trauma. Känslan förstärktes av att de efterföljande krigen inte kunnat vinnas. 

Nu är hon säker på att det kommer bli våldsamt inom landets gränser. 

– Det är klart att det kommer bli en konflikt, jag kan inte se hur det inte skulle bli det?

Längre bort åker några ungdomar skateboard. Vad de känner står skrivet på en svart t-tröja: ”No Lives Matter”. 

Längs Ohiofloden har ingens liv någon betydelse.  

Skylar Gooch, 11, och Hunter Higgins, 10, åker skateboard en stund.

Foto: MATTHEW HATCHER

På Hunters svarta t-tröja står det: ”No Lives Matter”.

Foto: MATTHEW HATCHER

Amerikaner tyckte det var bättre förr

■ 1998 visade Gallup poll att 68 procent ansåg att det ekonomiska systemet var rättvist och 29 procent att det var orättvist. 2013 hade det svängt och 44 procent uppfattade att systemet var rättvist och över 50 procent att det var orättvist. 

■ Samtidigt har misstroendet mot politiker ökat. På 1950-talet hade åtta av tio av amerikaner stort förtroende för politiker. År 2015 kände endast två av tio samma förtroende.

. ■ Donald Trump använde sig av det när han kampanjade 2016 med sin slogan ”Make America Great Again”. Det signalerade att han förstått dem som drömmer sig tillbaka i tiden.

■ Under Trumpadministrationens fyra år har miljoner nya jobb skapats. Denna trend började under Obamaadministrationen, men den stora ekonomiska uppgången kom först 2017. 

■ Att börsen slår rekord betyder dock inte att folk kan betala sina räkningar. Många av de nya jobben har skapats inom låglönesektorn. Minimilönen i USA är cirka 63 kronor (10 000 kronor i månaden före skatt om man jobbar åtta timmar per dag, fem dagar i veckan). Merparten av USA:s delstater har infört en minimilön som är högre än så, men inte ens 131 kronor (knappt 21 000 kronor i månaden före skatt) räcker till att skapa trygghet i ett land där man själv måste betala för saker som barnomsorg, sjukvård och högre utbildning. 

undefined

Människor köar för att få mat och munskydd i hårt drabbade Harlem, New York. Foto: BEBETO MATTHEWS / AP TT

Fattiga och rika har helt olika tillgång till vård:

Att det aldrig har funnit ett allmänt sjukförsäkringssystem i USA går tillbaka till tiden efter andra världskriget, när det infördes ett stopp för löneökningar i USA. För att få arbetare att stanna på sina jobb började företagen istället erbjuda förmåner för sjukvård och försäkringar.

Inget eller dåligt sjukförsäkringsskydd beror i första hand på arbetslöshet, eftersom de flesta amerikaner är försäkrade via sina jobb. Det kan även bero att man jobbar inom låginkomstsektorn där anställningarna är otrygga och arbetsgivare inte erbjuder försäkringar. Att bekosta en försäkring själv är en omöjlighet för de allra flesta som saknar arbete eller har låg lön.

Medicaid är ett statligt försäkringsprogram som ska ge ett grundläggande skydd till de allra fattigaste. Man måste ansöka om att gå med och tjänar man över den uppsatta nivån i sin delstat måste man betala försäkringen själv. Det innebär inte att man faktiskt har råd och miljoner förblir oförsäkrade. Medicare är ett statligt program för alla över 65 år, men man behöver betala en summa varje månad för att minska kostnader för mediciner och sjukbesök.  

Majoriteten amerikaner som är sjukförsäkrade genom jobbet har trots det privata utgifter för tilläggsförsäkringar och mediciner. Arbetande amerikaner lägger i genomsnitt runt 45 000 kronor per år på kostnader kopplade till vård. Medelklass kan betala upp emot 75 000 kronor per år.

Hela en tredjedel av alla som är sjukförsäkrade har en personlig skuld kopplad till medicinska utgifter såsom provtagningar, röntgen eller mediciner som inte täckts av försäkringen. Närmare trettio procent av dem är skyldiga över 90 000 kronor. Det är inte sällsynt att svårt sjuka blir skuldsatta för livet eller till och med tvingas sälja sina hem för att kunna få behandling.

 

undefined

Fotograf Matthew Hatcher och reporter Magda Gad.