På ett ögonblick utplånades byar och semesterparadis

Dödens våg tog 543 svenska liv

På ett ögonblick utplånades byar och semesterparadis.

Dödsvågen dånade in med förgörande kraft.

Men det var bara början. För efteråt, under några hemska veckor, var kustlinjen helvetet på jorden när stränderna än en gång dränktes, nu av sorgen efter alla dem som var borta och som aldrig skulle komma tillbaka, hur mycket anhöriga än letade.

Publicerad 14 nov 2019 kl 04.11

Tsunami är ett låneord från japanska som betyder hamnvåg. Före julveckan 2004 hade många skandinaver bara en vag uppfattning om fenomenet – och framför allt om hur dödligt farligt det kunde vara.

Efter söndagen den 26 december 2004 var det få som svävade i ovisshet.

I länderna kring Bengaliska viken började morgonen som vilken dag som helst. Butiksägare plockade fram växelkassor och gjorde sig redo. Fiskare ordnade med redskap, andra befann sig redan ute till havs.

På hotell firade västerländska turister jul. Några passade kanske på att stanna en extra stund i sängen. De hade ju trots allt ledigt. Sedan väntade en lång och skön dag på stranden.

Men morgonen skulle inte bli som de föreställde sig.

Inte alls.

undefined
undefined

Första numret av Expressen trycktes under brinnande världskrig, den 16 november 1944. I 75 år har Expressen varit med där det händer – här kan du läsa mer om nyheterna som berörde mest.

undefined

Expressen-reportern Ida Thunberg hade nyligen återvänt från London, där hon varit korrespondent. Hon var 27 år gammal, bodde i en etta på Hagagatan vid Odenplan i Stockholm och var singel. Livet på den tiden bestod mest av arbete och – när hon hade ledigt – av krogbesök med kompisgänget.

Fast den här julen var hon hemma i Degerfors. Situationen var litet speciell. Ida Thunbergs mamma hade blivit sjuk bara några veckor tidigare. Så nu var familjen samlad.

Men på juldagen åkte Ida Thunberg in till stadshotellet i Karlstad för att träffa vänner och umgås med bekanta på den traditionella hemvändarkvällen.

På krogen träffade hon en kollega från Expressen, fotografen Robban Andersson, som precis som Ida Thunberg kom från Degerfors.

Ida Thunberg och Robban Andersson skulle snart mötas igen – bara några dygn senare – i ett land på andra sidan jordklotet. Där skulle de arbeta på fruktansvärda platser där de döda kropparna samlades i tusental.

Men om detta visste de två kollegorna ännu ingenting, den där litet galna och sorglösa hemvändarkvällen i Karlstad.

Expressens Ida Thunberg och Robban Andersson på plats i Thailand. Bara några dagar tidigare hade de firat hemvändarkväll i Karlstad.

Foto: Robban ANDERSSON

26 december 2004.

Märkliga saker skedde på stränder i länderna kring Bengaliska viken på annandagsmorgonen.

I ena ögonblicket var vattnet ovanligt grumligt, i nästa försvann strandlinjen när vattnet drog sig tillbaka. Där det nyss funnits havsbotten låg fiskar och sprattlade.

Synen var surrealistisk och obegriplig. Det var något onaturligt med naturen den här morgonen, som om fysikens lagar hade upphört att gälla.

Men naturlagarna rådde fortfarande. Märkligheterna på stränderna var i själva verket en konsekvens av en ödesdiger kedja av händelser som hade inletts samma morgon långt ute till havs.

Alldeles strax skulle kustlinjen drabbas av en ofattbart grym manifestation av naturens krafter.

 

Få visste det då, men allt hade börjat några timmar tidigare, cirka 160 kilometer nordväst om den stora indonesiska ön Sumatra, klockan 07.58.50 lokal tid.

Trettio kilometer under havsbotten kolliderade två enorma kontinentalplattor med varandra.

Jätteskalvet varade i tio minuter – i sammanhanget en evighet – och uppmättes till 9,1–9,3 på momentmagnitudskalan. Det gör skalvet till ett av de kraftigaste vi överhuvudtaget känner till.

Sammanstötningen märktes över Sydostasien. I Thailands huvudstad Bangkok, nästan 2 000 kilometer bort, svajade byggnader till.

Vid epicentrum höjde sig havsbotten med omkring tolv meter. Öar utanför Sumatra knuffades i väg ett tjugotal meter. Och så långt borta som i Alaska utlöstes mindre jordbävningar. 

Jätteskalvet påverkade jordklotets rotation och förändrade dess form, en aning i alla fall.

Nästan ofattbara mängder energi frigjordes. Kraften i de seismiska vågorna och tsunamivågorna beräknas ha motsvarat drygt 1 500 Hiroshimabomber. 

I Indonesien omkom åtta människor i samband med själva skalvet.

Men det värsta skulle inträffa efteråt. För när flera miljarder ton havsvatten pressades i väg måste det ta vägen någonstans.

Nu var den på väg mot land – med ett jetflygs hastighet av ungefär 800 kilometer i timmen.

Vågen.

Ett amatörvideoklipp, som tagits av en brittisk familj i Phuket, visar styrkan hos dödsvågen.

Foto: AP

Människor flyr i panik. Andra står kvar och betraktar vågen och förstår inte riktigt vad som är på väg mot dem.

Foto: AP

På djupt vatten var vågen svår att upptäcka och såg mest ut som krusning på ytan.

Forskare vid Stilla havets tsunamivarningscenter på Hawaii hade dock registrerat skalvet. Men det skulle dröja 50 minuter innan de skickade ut en varning om att länderna kring Indiska oceanen sannolikt skulle träffas av en tsunami.

Ett problem var att få ut budskapet till folk, något globalt varningssystem fanns inte.

På tok för sent ringdes panikartade samtal från Hawaii till regeringstjänstemän i Thailand och marinmyndigheter på Sri Lanka.

Men lokalt reagerade man långsamt eller inte alls. Inget av länderna kring Bengaliska viken utfärdade någon officiell varning.

En kvart efter jätteskalvet vräkte flodvågen in över ögrupperna Andamanerna och Nikobarerna. 

När tsunamin närmade sig grunt vatten nära land saktades hastigheten ner till mellan 30 och 50 kilometer i timmen. Vattnet skuffades uppåt och vågen växer sig högre. Till slut liknande den en skenande mur, på sina håll mellan 10 meter och 20 meter hög. I indonesiska provinsen Aceh, som var det landområde som låg närmast epicentrum, forsade vattnet nästan en kilometer inåt land.

Hela byar sveptes med och utplånades.

Vågen växer sig högre och högre ju grundare stranden blir. Bilden på svenska Karin Svärd, som springer mot sin familj som befinner sig ute i vattnet, publicerades efteråt i en rad tidningar världen över. Familjen hade tur och klarade sig.

Foto: AP

Bilden när svenska Karin Svärd trotsade vågen och sprang mot sin familj spreds över hela världen. Hon har berättat om händelsen i Expressen ett flertal gånger. ”Jag förstod nog inte innebörden, utan sprang på impuls bara”, har hon sagt.

Två timmar senare började stränderna i södra Thailand dra sig tillbaka.

Nyfikna turister samlades för att granska fenomenet. Ur strandväskor plockades kameror fram. I små pölar av vatten som blivit kvar plaskade nyfikna barn bekymmerslöst omkring.

För några var upplevelsen olustig. Man mindes detaljer från geografilektionerna och insåg att det var bråttom, fruktansvärt bråttom. De som anade vad som skulle komma försökte varna folk på stranden, föste ihop de sina och började springa för livet, uppåt, så högt det bara gick att komma.

Trots varningarna dröjde sig många ändå kvar. Men de allra flesta fick ändå aldrig någon.

Tjugofem minuter efter att vattnet dragit sig ut återvände det med fruktansvärd kraft.

Paralyserade människor stirrade när horisonten försvann bakom en mur av vatten som tornade upp sig över dem.

Inte kunde väl detta vara på riktigt? Det kändes fullständigt omöjligt.

Men egentligen fanns det ingen tid att fundera över saken. Det dånade som åska som aldrig ville sluta mullra, eller som ett godståg eller ett jetflyg.

Vågen drog med sig det mesta i sin väg.

Det som bara ögonblick tidigare varit lugna semesterparadis förvandlades på några sekunder till ett virvlande mardrömslandskap av vatten, lera och bråte.

Turister och lokalinvånare slungades omkring. Man försökte hitta något att hålla fast vid.

En andra gång samma morgon hade världen antagit en surrealistiskt form. Nu fanns havet överallt, även där det borde ha varit land.

undefined

Enorm och fruktansvärd är förintelsen. De döda är många, många. Tsunamin 2004 är en av de värsta naturkatastrofer som drabbat människan sedan 1900-talets början.

Foto: AP

I vardagsrummet hemma i Degerfors satt Ida Thunberg med sina föräldrar och sin lillebror och åt middag när telefonen ringde.

Ida Thunberg tog samtalet. Det var från tidningen. Expressen ville att hon åkte till Thailand för att rapportera om katastrofen som en av flera utsända.

Ida Thunberg tvekade inte en sekund.

Katastrofens omfattning var enorm – men varierande. Vissa platser hade drabbats hårt, andra inte lika mycket och några knappt alls.

De riktigt stora vågorna hade bara bildats vid grunda kuster.

Men ändå miste 220 000–280 000 människor livet i länderna kring Bengaliska viken. Över fem miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.

Av de europeiska länderna drabbades Sverige och Tyskland hårdast. 543 svenskar omkom, varav 122 var barn under 15 år.

Ida Thunberg och en reporterkollega klev på ett nästan tomt plan.

Nästan allt i nyhetsväg skulle handla om tsunamin.

Få ville åka till Thailand just då, direkt efter katastrofen.

Stanken har lagt sig som ett tjockt kväljande moln över stora områden

Expressens team av fotografer och reportrar bodde i Phuket town, som knappt hade skadats. Men varje dag åkte man till Khao Lak, som tillhörde den värst drabbade delen av Thailand. Andra Expressen-medarbetare befann sig på Phi Phi Island. 

Tidningens utsända besökte sjukhus och mötte förtvivlade anhöriga vid tempelområdena dit de döda fördes. Man följde med svenska frivilligarbetare och rapporterade om deras jobb.

Räddningsarbetarna var pressade, berättade Ida Thunbergs dåvarande Expressen-kollega Terese Cristiansson. Hon rapporterade om en av de thailändska hjältarna, frivillige Nan To. Trots att han hade förlorat vänner kämpade han hårt för att identifiera alla omkomna personer.

Terese Cristiansson skrev:

”Arbetet går fort. Kropparna sväller i värmen, stanken har lagt sig som ett tjockt kväljande moln över stora områden. De flesta bär munskydd och plasthandskar men hygienartiklarna börjar ta slut och många tvingas bära otillräckliga hemmagjorda skydd.”

Infektions- och epidemirisken ökade blixtsnabbt: ”Identifieringen av inhemska och turister måste gå snabbt så att massbegravningar och likbål kan påbörjas.”

undefined

Terese Cristiansson.

Ida Thunberg stannade i två veckor. Under tiden träffade hon en lång rad människor med unika berättelser. Men många skrev Ida Thunberg aldrig en rad om i tidningen. Hon kände instinktivt att personen inte var redo att dela med sig av sitt trauma, inte offentligt, inte än.

Sådana gånger bara lyssnade hon, utan att anteckna.

– Det blev ett så annorlunda uppdrag. Jag var mycket mer människa än jag var reporter den här gången. Så klart rapporterade jag hem, men det var samtidigt så mycket mer än bara det som blev viktigt, säger hon i dag.

Ingen, med något undantag, förstod allvaret

I Sverige blåste det upp till storm. Göran Perssons regering kritiserades hårt för hanteringen av katastrofen. Svenskar som satt fast i Thailand måste få hjälp att komma hem. Nu gjorde myndigheterna inte tillräckligt, menade kritikerna.

”Det räcker inte att Göran Persson sitter och ser ledsen ut. Nu måste han se till att de får lämna helvetet. De skadade, de övergivna, de förtvivlade svenskarna. Vi vet inte hur många svenskar som har dött, vill nästan inte veta”, menade Expressens krönikör Lars Lindström.

undefined

Lars Lindström.

Det tog alldeles för länge innan någonting överhuvudtaget skedde. Expressen-reportern Ingvar Hedlund skrev:

”Tre dygn efter katastrofen har regeringen reagerat. Expressen har kartlagt vad som hände i regeringskansliet under katastrofens första dag. Sammanfattningen är att ingen, med något undantag, förstod allvaret.”

En pressad Göran Persson fick frågan om regeringen kunde ha agerat snabbare.

”Säkert, men låt oss värdera det här när vi är igenom det så får vi se om det har begåtts några fel.”

Senare riktades kraftig kritik mot Göran Perssons statssekreterare Lars Danielsson.

Den första hemsändningsceremonin i början av januari 2005 på Phukets flygplats är något som Ida Thunberg särskilt minns. Många journalister var på plats.

Kistorna var sex till antalet.

Sex döda svenska medborgare som skulle skickas i väg på en sista resa, hem.

Men en kista var så liten, inte ens en meter lång.

Ida Thunberg hade jobbat bland de döda i en vecka. Hon hade sett tusentals döda kroppar och talat med mammor och pappor som berättat om hur de förlorat greppet om sina barns händer mitt i dödsvågen. Ida Thunberg hade sett så många förtvivlade blickar, blickar som ändå inte hade förlorat hoppet utan fortfarande letade på sjukhus och stränder efter anhöriga som ryckts bort.

Ida Thunberg hade inte gråtit en enda gång.

– För jag tyckte liksom inte att jag hade rätten att gråta. Jag hade ju allting kvar.

Men nu, framför den lilla lilla kistan, var det någonting som brast.

– Jag grät som jag aldrig tror jag har gjort varken förr eller senare.

undefined

Göran Persson dagen efter tsunamin.

Foto: Jan Düsing

Hem till Sverige återvände Ida Thunberg den 6 januari 2005. Hon blev erbjuden att sitta i business class eftersom det fortfarande var så få som reste.

Men egentligen spelade det ingen roll var hon satt, sådant kändes fullkomligt oväsentligt.

Det enda Ida Thunberg ville var att sova. Så blev det. Hon somnade innan planet lyfte och sov tills det landade.

Hemma i Sverige gick hon på grupp-debriefing med kollegor och hade möjlighet till egen psykologhjälp, vilket hon var på vid ett tillfälle.

Men det viktigaste sättet att bearbeta händelserna menar hon att hon fick några veckor senare. Då återvände hon för Expressens räkning till Thailand för att göra uppföljningsartiklar.

Allt var fortfarande sorgligt. Ändå handlade det om helt andra slags möten nu när den första chocken lagt sig och det inte längre rådde akuttillstånd.

Bland annat träffade hon Malin som saknade tre barn och som hade återvänt för att att leta. De har fortsatt att träffas, Ida och Malin. I dag tänker Ida Thunberg på Malin som en kär vän.

Tsunamin förändrade livet för många. Även för Ida Thunberg, som hade bevakat katastrofen men inte upplevt vågen, kändes det annorlunda efteråt.

– En sak som väldigt konkret hände var att jag under lång tid hade svårt att riktigt bry mig om andra nyheter, särskilt av det ”lättare” slaget. Allt kändes så oviktigt i jämförelse med det jag hade sett, upplevt och känt, säger hon i dag.

undefined

Hemsändningsceremonin i början av januari 2005 på Phukets flygplats. Svenskar som dött i tsunamin påbörjar sin sista resa hem.

Foto: AP

Det blev mycket tsunami för Ida Thunberg. Hon ägnade större delen av 2005 åt ämnet och har också skrivit i minnesbilagor i samband med årsdagar.

Men efteråt började hon tillbringa mer tid hemma i Degerfors. Hon ville vara nära familjen och hade fått ett helt annat behov av att koppla av.

– Jag märkte att jag började se annorlunda på saker, en sak var att jag började vara ute i naturen, det hade inte alls varit viktigt för mig tidigare. 

Sommaren året därpå träffade hon kärleken Patrik hemma i Degerfors. Ytterligare något år senare sade hon upp sig från Expressen – och flyttade hem. Paret köpte ett hus på landet och fick två barn.

– Det är ju alltid svårt att säga vad som exakt beror på vad, men jag tror faktiskt inte att jag hade varit lika öppen för att ändra livsinriktning på det sättet om jag inte hade upplevt tsunamin och allt efteråt, säger hon.

Ida Thunberg tror att hon blivit mer noga med att ta vara på livet.

– Det är ju lätt att det låter som en klyscha men när någon som har förlorat tre barn ser en i ögonen och säger ”Ida, du måste lova mig att du tar vara på varje stund av livet”, så tar man det på allvar.

Ida Thunberg lovade – och har försökt leva efter det:

– Jag och min familj har rest väldigt mycket, vi har varit mycket i Thailand och bland annat även gjort en jorden runt-resa på nio månader. Efter den bestämde jag mig för att öppna en egen resebyrå och den driver jag i dag. 

Thailand kommer alltid att ha en alldeles speciell plats i hennes hjärta.

 

I december i år har det gått 15 år sedan tsunamin 2004, som är en av de dödligaste naturkatastrofer som drabbat människan, i alla fall sedan början av 1900-talet.

I dag är det globala system som varnar för tsunamivågor utbyggt.

Har vi tur dröjer det länge innan en ny dödsvåg drabbar världen.

 

LÄS MER: Expressen 75 år – här är nyheterna som berörde mest