Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det här är människorna bakom dödsannonserna

Det här är berättelsen om Moder Teresa, dansande Anita, Tullinges klarinettkung och Målvakten. 

Personer som levde, älskades och fanns. 

Innan viruset tog dem. 

Anita Pettersson kom från Dalarna och älskade att dansa. Hennes dotter Alexandra är tacksam för att de två fick träffas sista gång. Samtidigt spelas hela tiden bilderna från den dagen upp i Alexandras huvud.

– Här är pappas! 

Mirrey May Gourie plockar upp en bunt ur den stora högen blommor som hon precis placerat ut på Mynttorget utanför riksdagen i Stockholm. Hon är iklädd svart och har tillfälligt dragit ner det grönblåa munskyddet under hakan. Bara fyra timmar tidigare begravdes hennes pappa Josef Gourie i Spånga kyrka, knappt två mil härifrån. 

Josef följde myndigheternas rekommendationer till punkt och pricka. Han lever inte i dag”, läser hon högt från lappen som hon tejpat fast på plasthöljet runt de gula rosorna. 

Från att ha varit fullt frisk tog han sitt sista andetag på S:t Görans sjukhus den 3 april, dagen innan han skulle ha fyllt 64. 

– När jag såg pappas kista... Det var som att det inte var han som låg där inne.

INTE BARA SIFFROR. ”Tinna. Finaste svägerskan. Sov gott. Vi ses i en annan värld”, ”Wafa och Tuija. Mormor och farmor. Våra älskade mammor”, ”Älskade pappa Arne. Varför hade inte hemtjänst och vårdpersonal skydd? Varför skyddade vi inte våra äldre?” går det att läsa på några av de många lapparna.
Foto: OLLE SPORRONG
SÖRJER. Dagen innan Mirrey May Gouries pappa skulle begravas skrev hon på Facebook att hon tänkte gå och lägga blommor och tända ett ljus för honom utanför riksdagen efter begravningen. Om någon ville att hon skulle lägga blommor åt dem kunde hon hjälpa till. Det blev så många att hon till slut var tvungen att sätta stopp.
Foto: OLLE SPORRONG

– Men, vad gör du här älskling? 

Orden kom från 78-åriga Teresia Jarjis den där morgonen som skulle bli hennes sista. Hon hade legat på infektionskliniken på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge i lite mer än fem dagar när Alan Shamoun, det yngsta barnet av fem – ”familjens lilla sladdis” – kom in till henne på rummet den 23 mars. 

Han ville röra vid henne. 

– Nej gör det inte, det är jättefarligt, sa hon med den lilla energi hon hade kvar. 

Det skulle bli deras sista möte. 

Timmarna före hade hon från sin mobiltelefon ringt släkt och vänner över hela världen för att varna även dem: ”Gå inte ut.”

Ibland var Teresia inte helt öppen med hur hon egentligen mådde. Åtminstone inte inför Alan. Han var på henne för mycket om det där med hälsan, tyckte hon. Men när han redan i slutet på januari varnade sina föräldrar för coronaviruset lyssnade de tack och lov. Båda skulle hålla sig hemma, det var ett löfte. 

Om det inte varit för den årliga läkarkontrollen på vårdcentralen, drygt hundra meter från hemmet i Akalla, den 5 mars, skulle hon inte ha lämnat hemmet en enda gång. Vid det laget talades det om coronaviruset överallt, inte minst på nyheterna. Enligt de senaste uppgifterna var 61 personer smittade i Sverige och det sades inte finnas några tecken på en allmän smittspridning – även om risken höjts från ”låg” till ”måttlig”. På lördagen samma vecka skulle dessutom Melodifestivalen hållas, med upp till 27 000 människor i publiken. 

Och hur farligt kunde ett läkarbesök vara? 

ÄLSKAD. Teresia Jarjis.
Foto: Privat.
TIO BARNBARN. Teresia, hennes man Issa och deras tio barnbarn samlade på en som samma bild, som är tagen i januari 2020. Bakre raden: Gulian, Yara, Simon (födelsedagsbarnet), John Tomas, Matilda, Maria, Jonathan och Issa. Nedre raden: Teresia, Emanuel, Gabriel och Mia Teresa.
Tårta på mors dag. De fem barnen brukade gå dit och överraska Teresia med något varje år.

Tolv dagar senare, tisdagen den 17 mars, parkerade Alan bilen och sprang mot föräldrarnas lägenhet. Ambulansen var också på väg dit. De hade ringt eftersom Teresia, som aldrig klagade eller ville vara till besvär, sagt att hon ville läggas in på sjukhus. Alan och hans syskon hade genast förstått hur illa det var då. 

Egentligen förstod de det redan tidigare: den 13 mars när de övertalade henne till att gå tillbaka till vårdcentralen eftersom hon kände sig dålig, men fick vända i dörren eftersom den sanerades. Eller den 14 mars, när de körde henne till Sankt Görans akutmottagning eftersom hon nästan helt slutat äta och hade hemska buksmärtor. Men också så sent som dagen innan – den 16 mars – då de återigen tog henne till vårdcentralen. Den här gången för att hon inte åt någonting alls. 

Ändå var det först efter att ambulansen kört Teresia till sjukhuset den där tisdagen som hon faktiskt testades för covid-19, och inte bara skickades tillbaka hem. När svaret kom klockan 16.09 dagen därpå blev den värsta mardrömmen till sanning. Åtminstone var det så Teresia yngsta dotter, Shilier Ljung, såg på saken. När hon var liten brukade mamman kalla henne för ”mitt lilla id-kort”, eftersom hon aldrig lämnade hennes sida. Även i vuxen ålder pratade de i telefon minst en gång per dag. 

– Jag tänkte att ”nu är det över”. Innerst inne ville jag ju tro att det skulle bli bra. Eftersom hon inte hade andningssvårigheter fanns det ändå ett hopp. Men det svåra med det här viruset är ju att man blir sämre efter tio dagar, och vi visste att hon inte hade kommit till det stadiet ännu. 

– Så jag sörjde nog mer den dagen än när hon avled. Jag grät dygnet runt. Att hon, som har fem barn och tio barnbarn, kanske skulle tvingas dö ensam. 

Tack vare en läkare vid namn Åsa blev det inte så. Shilier fick tillsammans med brodern Safeen vara med när hennes mamma tog sitt sista andetag, bara ett par timmar efter att Alan varit där. 

KRISTEN. Teresia Jarjis ville alltid hjälpa alla andra – men aldrig själv vara till besvär. Som kristen var det viktigt för henne att aldrig svära, vilket syskonen aldrig hört henne göra. ”Hon hette Teresia, men alla kallade henne för Teresa. Det var ett smeknamn, men samtidigt var det ett namn som passade henne: Moder Teresa”, säger sonen Alan Shamoun.
Foto: Privat.

Det går inte många minuter innan både Alan och Shilier nämner maten, när de ska beskriva sin mamma. Teresia lagade mat från hela världen, men det är svårt att säga exakt vilka rätter det var hon lagade. För det fanns sällan namn på dem. Man visste bara att det var gott och att det garanterat fanns mycket. Fick de gäster, det kunde räcka med en person, lagade hon minst tre rätter. Så var det alltid. Och trots att barnen flyttat hemifrån fortsatte hon att laga mat till dem med jämna mellanrum. Ibland fick dottern Shilier till och med hota med att lämna tillbaka maten om hon ”skulle fortsatta hålla på så där”. Men det struntade mamman i. 

– Det är det som på något sätt är bitterljuvt. Att vi alla fortfarande har mammas matlådor i frysen. Jag gick igenom den häromdagen men jag bara tryckte in allt så långt in jag kunde, säger hon. 

HEDRAD. På en av blombuketterna vid Mynttorget syns Teresias namn.
Foto: OLLE SPORRONG
Alan Shamoun skriver om sin mamma Teresia på Facebook.

Fram till natten mot den 27 april hade 66 personer som var smittade av corona avlidit i stadsdelsområdet Rinkeby-Kista, dit Akalla tillhör. Det gör det till det värst drabbade området i hela Stockholm, sett till antal invånare. Både Alan och Shilier tycker att debatten om informationsbristen kring corona i de drabbade förorterna är orättvis. De förstod. De gjorde till och med mer än vad myndigheterna rekommenderade – mycket tidigare dessutom. 

Ändå hände det. 

– Det som hände var att min mamma råkade bo i Akalla. Jag vet inte hur smittan kom dit, men hon gick till vårdcentralen på sin årskontroll. Det var allt hon gjorde. Och nu finns hon inte på grund av det, säger Shilier och fortsätter: 

– Jag kritiserar inte strategin, när jag pratar med mina europeiska kolleger tror jag inte att det är hållbart att låsa in sig heller. Men om man hade satt folk som kom från norra Italien i karantän på hotellen på Arlanda och inte släppt ut dem i samhället. Då kanske mamma hade levt i dag. 

Alan är lika besviken han. I dag kan han bli frustrerad bara han tittar ut genom fönstret, på det fik som ligger nära hans bostad. 

– För på uteserveringen kryllar det av folk. Jag kanske hade varit en del av dem om det här inte hade hänt mig. Eller så hade jag kritiserat dem. Jag vet inte. Det enda jag vet är att det värsta som vi hade kunnat föreställa oss har hänt nu. 

***

Det är den 24 april och en av årets ljusaste dagar när det brister för Alexandra Sjöstedt. Tillsammans med sin mammas bästa vän Elisabet Molin sitter hon i en av de främre bänkraderna, i den för dagen glesa kyrkan i Borlänge.

Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen, men det hjälper sällan de som blivit våta...”. I högtalarna strömmar Björn Afzelius ”Tusen bitar” från 1989 ut. Elisabet håller om Alexandra, klappar henne på huvudet och sjunger med i låten. I den vita kistan precis framför dem ligger hennes mamma Anita Pettersson, som bara blev 55 år. 

På varannan bänk är en gulsvart lapp med texten ”Undvik smitta! Håll avstånd! Välj en annan bänk!” fasttejpad.

SORG. Elisabet Molin tröstar Alexandra Sjöstedt när Björn Afzelius ”Tusen bitar”, en av hennes mammas favoritlåtar, spelas i kyrkan.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
SLUTET. Alexandra Sjöstedt tar ett sista farväl av sin mamma.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Anita Pettersson.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
SMITTA. Enligt prästen Antje Bernhardt, som höll i Anitas begravningsceremoni, är runt 80 procent av de begravningar hon har nu en följd av coronaviruset.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det är snart en månad sedan som Alexandra, som är 35 år gammal, tog farväl på infektionskliniken, avdelning 54, på Falu lasarett. Personalen hade släppt på restriktionerna och låtit henne vaka över sin mamma, som var på väg att kvävas till döds. I dag är hon tacksam för att hon fick träffa henne där och då. Samtidigt spelas hela tiden bilderna från det sista mötet, dagen innan hon dog, upp i huvudet. Och ljudet. Ljudet av mamman som inte kunde andas. 

– Jag ville att de skulle söva ner henne och lägga henne i respirator, så att hon inte behövde vara medveten om det som hände. Men de sa att de inte trodde att hon skulle klara av att komma ur den och att det därför inte var någon mening. Det är väl det som är det värsta med allt, att det slutade just så. 

För Anita var en riktig överlevare. 

Den 5 januari 1989 var hon med om en bilolycka som förändrade hela livet. Det var snöyra och en vägskylt som körts ner av en snöplog hamnade mellan framskärmen och hjulet på Anitas bil, som voltade. Ett varv till så hade hon hamnat i Dalälven. Anita blev förlamad från bröstet och Alexandra, som vid tillfället bara var ett par år gammal, blev enda barnet.  

– Vi skrev ett brev om hennes olycka. Ett helt kollegieblock. Och sedan eldade vi upp det. Hon var väldigt hatisk i början. Tyckte livet var orättvist, säger bästa vännen Elisabet.

De lärde känna varandra ett par år efter olyckan, i samband med att hon började jobba som personlig assistent till Anita. De fann varandra på alla sätt. På slutet kändes det inte ens som att hon åkte dit och jobbade, utan hem till en kompis som hon satt och häckade hos hela dagarna. 

Elisabet skrattar själv när hon minns sin vän. 

– Vi hade en sådan jättetaskig humor mellan oss. Den var så jävla rå, men också så hjärtlig. Hon kunde kalla mig jäkla pucko emellanåt. Då frågade jag henne alltid om hon skulle ha mosbricka till det. På den nivån var det. 

– Ibland kunde hon skratta så att hon höll på att ramla ur rullstolen. Då sa hon ”åh, vad jag glad jag är att jag har urinstomi, för nu kan jag i alla fall inte pinka på mig”. 

ETT SISTA FARVÄL. ”Jag hoppas att alla som går igenom den här jävla epidemin får ett namn och inte bara ett nummer. Det är ju människor”, säger bästa vännen Elisabet Molin.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Anita Pettersson.
Foto: Privat.
Anita Petterssons dödsannons publicerades i Dalarnas Tidningar (DT).

Elisabeth och Anita var ofta ute och gjorde ”sattyg som bara två gamla kärringar kan göra”, som att spana in killar. Förvisso hatade Anita sin rullstol, men hon älskade livet. 

Och att gå ut och dansa till dansband. 

– Hon shejkade loss och rattade runt med sin elstol på dansgolvet. Ibland sa jag till henne att hon får kika sig omkring så att hon inte kör på någon, men då sa hon bara att ”de väl får flytta på fötterna”. 

Ibland tyckte Elisabet till och med att hon kunde se hur Anitas ben ryckte med i takt till musiken. 

– Gör de? Sa hon alltid och kollade på dem. 

– Vi skojade och sa att år 2025 drar hon ut och cyklar. 

***

Anita Gårdefelt var orolig för att coronaviruset tagit sig in på sin mans äldreboende. Egentligen fick hon aldrig något svar annat än att Sven hade fått hosta. Eftersom det varit besöksförbud sedan mitten på mars hade hon inte träffat sin man på en månad när hon ringde det där samtalet på kvällen den 15 april och undrade om allt var bra med honom. Det var det. Han hade ätit och satt och tittade på tv, sa personalen. 

Det var nästan för bra för att vara sant, tänkte hon. 

Därför ringde hon även morgonen därpå eftersom hon visste att det då skulle vara en sjuksköterska på plats. Hon frågade sjuksköterskan som precis kommit in för dagen om hon kunde titta till Sven. Det kunde hon. 

20 minuter senare, klockan 09.50, ringde Anitas telefon. På en skakig röst, nästan gråtandes, sade sjuksköterskan att hon hade hittat Sven. Död. 

– Jag trodde jag skulle få en hjärtinfarkt. 

Anita är tyst en stund. 

– Så det blev inget farväl. Och det gör så ont, usch, nej... det är så sorgligt, så sorgligt.

ÄLSKAD. Sven Gårdefelt.
Foto: Privat.
Svens dödsannons ska publiceras i Lokaltidningen Mitt i den 5 maj.

Sven kunde spela alla låtar. Åtminstone kändes det så när Anita, som han varit gift med i 50 år, testade honom i jakt på en låt som han faktiskt inte kunde. Hon lyckades aldrig med det. Hennes man spelade både dragspel, fiol och piano. Men han kunde i princip alla instrument. En gång i tiden, innan han och Anita träffades, kallades han till och med för ”Tullinges klarinettkung”. Men egentligen var det dragspelet som var favoriten. 

– Han tyckte att ett dragspel var som en hel orkester, medan en fiol är ett soloinstrument. Och det har han ju rätt i, säger Anita. 

Hennes man var den där personen som spelade dragspel så att barnen kunde dansa runt midsommarstången, eller den som såg till att det blev bryggdans när de var ute med den älskade segelbåten. Alla fick önska låtar.

– Han hade en bred repertoar. Säkert 100-200 låtar som han kunde utantill, säger sonen Jerker Gårdefelt som ofta spelade tillsammans med pappan. 

– Det var: ”Kan du den här? Ta den i g!” och så körde han i gång. Då fick man haka på, oavsett om man ville eller inte. 

För ett par år sedan var Anita och Sven ute på en resa på en större båt. Där spelades dragspel och när chansen gavs var Sven föga förvånande framme och hälsade på personen som spelat. Men när han kom tillbaka och satte sig vid bordet igen var han sig inte lik. 

– Han hade fått världens stroke. Så han fick ta en ambulanshelikopter därifrån, säger Anita.  

Även om han repade sig bra var det mycket som inte blev sig likt efter den händelsen. Sven, som är elva år äldre än Anita, flyttade in på ett äldreboende medan Anita bodde kvar i huset han byggt. Där bor hon fortfarande. Trots omställningen funkade det bra. Äldreboendet låg nära och Anita var där varannan dag. De lyssnade på musik och pratade om minnen. De hade ett fint liv, helt enkelt. 

Just därför är det så himla orättvist, säger Jerker. 

– Och att han skulle dö ensam på det sättet? Även om det kanske var dags för honom att somna in så finns det värdigare avslut än så där. Och inte ha någon riktig begravning heller, efter ett så långt liv och efter att ha gjort så mycket för världen. 

***

Mirrey fotograferar blommorna som hon lagt fint på rad. Hon ska visa de andra anhöriga som inte är på plats, men som hon också köpt blommor till. Flera dussin blev det. Att hon lägger blommorna just utanför riksdagen handlar om att politikerna också ska få lära känna människorna som gått bort, säger hon. 

– Pappas liv förändrades på en dag. En dag. Men han kämpade, så jag ska också kämpa. För kärleken övervinner allt. Vi ska använda den för att rädda våra medborgare, som kämpat för det här landet. 

Hon startade grupp för att stötta andra som förlorat en anhörig

Hon beskriver sin pappa Josef som en stor man, nästan två meter lång, som älskade sport. På 80-talet, innan han kom till Sverige, spelade han till och med i det syriska fotbollslandslaget. Fram tills hans död kallades han fortfarande för ”Målvakten” just på grund av det. 

– På arabiska säger de Josef Al Golar, vilket betyder Josef Målvakten. 

Utöver sport – och barnbarn så klart – älskade han mat. Så mycket att han alltid sa hur gott det var, innan han ens smakat på den. 

– Det räckte att det var mat liksom, skojar Mirrey. 

SAKNAD. Josef Gourie hade suttit i kassan på Hemköp i över 30 år. Han älskade sitt jobb. ”Kunder har frågat efter pappa, var han är och varför han inte kommer”, säger dottern Mirrey May Gourie.
Foto: Privat.
FOTBOLLSPROFFS. Josef Gourie längst till höger. Bland annat spelade han i cupfinaler i Kuwait och Qatar under 80-talet.
Foto: Privat.
Mirrey skriver om sin pappa på Facebook.

Hon stannar upp och funderar en stund på frågan om vad hon tror hennes pappa skulle ha sagt om att hon nu blivit en samlande kraft för dem som nu sörjer sina anhöriga. 

– Min pappa ville helst att jag ska vara lugn. Skaffa familj och vara en normal medborgare. Och det är jag. Men just nu handlar det om att påminna om vilka alla dessa människor som dött är. 

– Personerna bakom statistiken. 

Människorna som avlidit i Sverige

 1 165 kvinnor och 1 504 män som hade corona har nu avlidit i Sverige. 

 Av dessa människor var 1 100 personer mellan 80 och 89 år gamla och 642 personer över 90 år. 

 Vissa är dock betydligt yngre. Tio personer mellan 30 och 39 har rapporterats in som avlidna, och 25 personer mellan 40 och 49. 

Källa: Folkhälsomyndigheten den 2 maj klockan 14.00. 

Blommorna utanför riksdagshuset i Stockholm ska visa politikerna personerna bakom dödstalen i coronastatistiken.