Nödropet från hemtjänst och särskilt boende: ”Som att vi inte finns"

De borstar sjukas tänder och torkar spyor – saknar skydd

De borstar coronasjukas tänder, byter deras blöjor och sitter bredvid när de kaskadkräks. 

Ofta blir de själva svårt sjuka. Men till skillnad från intensivvårdspersonal får de ingen extraersättning för riskerna de tar under pandemin. 

Expressen har pratat med Pernilla, Erica, Tina och Tahir, som vårdar människor i deras hem – utan vare sig ordentlig skyddsutrustning eller ekonomisk trygghet.

– Det är som att vi inte finns, det hörs inte ett ljud om vår situation, säger 56-åriga timvikarien Tina.

Publicerad 20 apr 2020 kl 18.04
undefined

Vårdaren Pernilla, 54, ligger i sängen med vad hon tror är corona och rosslar. Foto: Privat

undefined

Vårdaren Pernilla, 54, ligger i sin säng med vad hon tror är corona. Hon rosslar. Från sjukbädden lägger hon på Facebook ut en selfie och skriver:

Lönen denna månad kommer att bli skit, har ont överallt och har ångest över alla boende jag varit nära i helgen”.

Den höga febern smällde till när hon på söndagskvällen klev av helgpasset på det kommunala vård- och omsorgsboendet i Stockholm, för personer med intellektuell funktionsvariation. Pernilla – som aldrig annars brukar vara sjuk, men som den senaste månaden stannat hemma i två omgångar med hosta för att inte riskera att smitta andra och som då tappat flera hundra kronor om dagen i och med att karensersättningen på 700 kronor inte täcker hela inkomstbortfallet – beskriver sitt tillstånd som att det ”känns som att kroppen gett upp”. 

Tog hand om två coronasjuka – utan skydd

De senaste veckorna har hon tagit hand om två coronasjuka boende, varav den ena avlidit.

– Vi hade en boende i 50-årsåldern med knappt någon rörelseförmåga alls som hade haft dubbelsidig lunginflammation. Jag sade att hen inte borde åka till den dagliga verksamheten, men av någon anledning blev det så ändå. Plötsligt blev personen sämre och ännu rossligare och jag kontaktade sjuksköterskan som fick dit ambulanspersonal med full skyddsmundering. Den här boende hade hostat rakt i ansiktet på mig och min kollega, vi hade bytt blöja och sondmatat och det enda skydd vi hade haft var plasthandskar, berättar Pernilla.

Den boende hostade rakt i ansiktet på mig

En vecka senare dog personen på sjukhus och ungefär samtidigt insjuknade ytterligare en boende. När Pernilla kom in i personens rum var det spyor överallt.

– Jag sprang instinktivt fram och hjälpte personen till toaletten där det kom mer kaskadspyor. Den boende var förtvivlad och förstod inte vad som hände. Det var först när kräkningarna började avta som jag kom åt att sprita av mig, leta fram ett munskydd och få på mig plasthandskar. 

”Våra boende vill gärna kramas”

Pernilla erbjöd sig att stanna kvar och ta hand om personen så att ingen kollega skulle exponeras för smittrisken. Men det dröjde flera dagar innan den boende coronatestades positivt.

– Det är helt omöjligt att isolera den här personen, vi har varit ovanligt få på jobbet när många är sjuka och våra boende söker sig ut från sina lägenheter och tar kontakt med andra boende och vi har inga befogenheter att hindra dem. Våra boende vill dessutom väldigt gärna kramas och pussas, säger Pernilla.

Vi borstar tänder och byter mensskydd utan skyddsutrustning

Ett par dagar efter kräkincidenten kom Pernillas egna misstänkta coronasymptom. Dessförinnan hoppade hon in extra för att täcka upp för kolleger som sjukanmält sig med förkylningssymptom för att inte föra smitta vidare, men för det får hon ingen övertidsersättning. Pernilla jobbar nämligen 75 procent och då blir det bara så kallad mertid – vanlig timlön – i kompensation.

– Personalen på intensivvårdsavdelningarna är värd all beundran och extra ersättning, men vi på gruppboenden är lika nära coronasjuka. Vi matar, byter mensskydd, borstar tänder och hjälper till med toalettbesök och blöjbyten och vi har ofta inte ens tillgång till skyddsutrustning eller kunskap om hur den ska användas, menar Pernilla. 

undefined

Erica hoppar in på timvikariat på två olika kommunala stödboenden i Stockholmsområdet för personer med beroendeproblematik. Foto: Privat

undefined

Familjehemsmamman Erica, 52, skulle egentligen ha haft en föreläsningsserie för olika myndigheter i vår, om kvinnor i utsatthet. När allt sådant ställdes in på grund av corona behövde hon hitta en snabb lösning för att kunna försörja sig själv och de två tonårstjejer hon har boende hos sig. Erica hoppade då in på timvikariat på två olika kommunala stödboenden i Stockholmsområdet för personer med beroendeproblematik. Nu har hon tillfrisknat från vad hon tror varit sjukdomen covid-19.

– I vanliga fall är jag aldrig sjuk, men den här gången fick jag jättehög feber och det kändes som att jag hostade lungorna ur mig, berättar hon.

Men i och med att Erica bara är timvikarie och vid behov rings in fick hon ingen sjuklön. Varken för de fyra dagar som hon var riktigt dålig eller för den vecka som hon därefter höll sig hemma – för att inte riskera att smitta andra på de stödboenden där hon jobbar.

Får 165 kronor i timmen – och ingen sjuklön

För att skydda de boende, som ofta har kol och andra riskfaktorer, har Erica också undvikit kollektivtrafiken och cyklat till arbetsplatserna, som ligger nästan en mil från bostaden. Men en dag hade hon pyspunka och bestämde sig för att ta bilen, trots att det kostar 160 kronor att parkera och biltullarna går på 70 kronor. Erica kollade noga att hon gjort rätt när hon skulle betala i Stockholms stads parkeringsapp, men fick ändå 1100 kronor i böter.

Det är helt sjukt att jag ska behöva gå back på att jobba. Det är staden som har parkeringsappen och det borde gå att lösa så att vi som arbetar på kommunala stödboenden åtminstone får parkera utan att riskera böter. Då skulle jag även med kort varsel lätt kunna ta mig in till jobbet och täcka upp för andra, säger Erica.

Vi har inga arbetskläder annat än förkläden

De dagar hon blir inringd får hon 165 kronor i timmen. Och i och med att hon har eget företag för att kunna hålla föredrag så har Erica inte rätt till arbetslöshetsersättning.

– Nu börjar sparkapitalet ta slut. Jag tror inte att omgivningen förstår hur utsatt man är när man är timvikarie och arbetar inom beroendevården. Även i vanliga fall exponeras vi för hepatit, hiv, svinkoppor, vägglöss och hot att sticka sig på kanyler och knivar. Men nu i coronatider är det ännu fler virus att förhålla sig till. Vi har inga arbetskläder och inga skydd, annat än förkläden och engångshandskar. Jag har påtalat detta i tidigare jobb på akutboende, utan gehör. Kanske kan det bli en ändring nu, säger Erica. 

Hemtjänsten i coronatider

– 84 procent av hemtjänstpersonalen känner oro för bristen på skydd.

– 42 procent upplever att de varit med om situationer där de arbetat utan rätt skydd.

– 9 procent svarar att arbetsuppgifter inte har kunnat genomföras för att skyddsutrustning saknats. 

– 48 procent uppger att det inte finns skyddsutrustning för att skydda personal och omsorgstagare från smitta på arbetsplatsen. 

– 30 procent av arbetsgivarna har inte tagit fram riktlinjer för korrekt användning av skyddsutrustning. 

Källa: En undersökning som fackförbundet Kommunal gjort med skyddsombud i april med 2020 svarande. 

undefined

46-årige Tahir gör sin tionde arbetsdag i sträck inom hemtjänsten. Foto: Privat

undefined

18 mil norrut, i Gävle, gör 46-årige Tahir sin tionde arbetsdag i sträck inom hemtjänsten. Minst två brukare har bekräftad corona och munskydden är oftast slut. Tahir har för det mesta bara kortärmade arbetskläder, förkläde och plasthandskar när han matar, gör rent katetrar och byter blöjor. Däremellan går han till andra brukare som än så länge är friska.

Det som bekymrar mig är min hustru som har astma, är rullstolsburen och tillhör riskgruppen.

Tahir har föreslagit att kommunen ska skapa en grupp med hemtjänstpersonal som bara går hem till de coronasjuka, men hittills har det inte blivit verklighet.

– Jag var gerillasoldat och stred för ett fritt Kurdistan och är för egen del inte så orolig för att få corona eller för att mina tre barn ska bli smittade. Det som bekymrar mig är min hustru som har astma, är rullstolsburen och tillhör riskgruppen. Hon kan inte bo någon annanstans bara för att jag exponeras för smittrisk i jobbet, säger Tahir.

”Vi ska gripa in mer eller mindre oskyddade”

För att skydda henne duschar och skrubbar sig Tahir varje kväll efter arbetet i omklädningsrummet och lämnar de kläder han hade på sig på väg dit i en säck i källarförrådet. Skinnet svider också av all billig handsprit som till slut skakats fram. Tahir känner fyra personer som redan gått bort i corona och han är kritisk till att hemtjänsten inte automatiskt får ha så kallad dubbelgång – gå två och två - när brukarna har konstaterad covid-19.

– Går man in ensam blir det mycket mer oro. Vi exponeras verkligen för smittan när vi vänder, duschar och matar brukarna. På sjukhus har man full skyddsmundering, medan vi ska gripa in mer eller mindre oskyddade och utan några som helst risktillägg, säger Tahir.

Undersköterskor inom äldrevården larmar också

– 49-åriga Ulrika vittnar om att hälften av kollegerna fått corona sedan de tagit hand om sjuka dementa, som gjort ner sig. 

– Timvikarien och trebarnsmamman Jessica, 29, tog på sig att vårda den smittsamma åldringen, för att hon är ung. Men när hon själv insjuknade blev hon utan sjuklön. 

– Och på äldreboendet där Lovett, 52, jobbar fick personalen dela på tre munskydd när de skötte 50 personer – varav tio med corona.

Det berättar undersköterskorna för Expressen

undefined

56-åriga skötaren Tina vet inte hur hon ska få ihop till hyran. Foto: Privat

undefined

56-åriga skötaren Tina vet inte längre hur hon ska få ihop till hyran. Hon är timvikarie på tre olika privata dagverksamheter i Storstockholm och har dessutom börjat hoppa in som boendestödjare. Men när hon i två veckor låg däckad i misstänkt corona fick hon inte en krona i sjuklön. 

– Min marslön täcker inte ens mitt boende. Jag har den här månaden tvingats låna pengar av familjen och det känns jättejobbigt, säger Tina.

20 år efter sina senaste panikångestsymptom fick hon i helgen fick en ny attack.

Hon blev arbetslös i fjol, när vikariatet som assistent gick ut. Sedan i höstas har hon hoppat in på olika dagligverksamheter, var helst det har behövts personal. För det får Tina 150 kronor i timmen, mindre än vad hon tjänade som 20-åring.

Vi har inte ens skoskydd

Netflixabonnemanget sade hon upp för länge sedan och Tina gör storkok för att hålla matkostnaderna nere. Men innan hon blev sängliggande i misstänkt corona och tappade halva sin månadsinkomst brukade hon kunna unna sig en fika med kompisarna på någon uteservering. Det är det inte tal om nu – och hon oroar sig för hur hon ska ha råd att köpa någonting till syskonbarnen som snart fyller år.

”Det är som att vi inte finns”

Hur tätt inpå man kommer brukarna på dagverksamheterna är svårt att beskriva för folk som själva inte jobbat där, säger Tina. Brukarna och de andra som hon är boendestödjare åt vill ofta att man spelar spel och umgås och man är nära när man exempelvis peppar dem att städa lägenheterna. De kan bli arga när man säger till dem att tvätta händerna och vissa vill gärna kramas. Och någon testning görs inte på vilka brukare som har covid-19 och vilka som bara är allergiska, magsjuka eller krassliga i övrigt, så Tina och hennes kolleger exponeras i sina privata kläder hela tiden för smittrisker.

– Vi har inte ens skoskydd hos alla! I vanliga fall är jag en glad prick, men oron för ekonomin gör mig nedstämd. Nu i coronatider är det ännu svårare att få fast jobb. Och som timvikarie är man så himla utsatt. Det känns som att vi som arbetar med de här personerna och kommer så nära brukarna inte är värda ett dugg och några risktillägg får vi heller inte. Det är som att vi inte finns, det hörs inte ett ljud om vår situation. Men jag fortsätter att sitta här vid telefonen och vara beredd på att rycka in, säger Tina. 

Så svarar arbetsgivaren

Anders Forsberg, avdelningschef inom LSS (vård- och omsorgsboenden och boendestöd) på Norrmalm i Stockholm:

– Vi vet att vi har en ansträngd situation, såväl i landet i stort som i Stockholm, inte minst för dem som är längst ut i linjen. I vår stadsdel följer vi bemanningen och materialbehoven dag för dag. Just nu har vi en bra situation vad gäller bemanning och skyddsutrustning.
– Tillsammans med äldreomsorgen försöker vi nu erbjuda vikariat på upp till fyra månader för att slippa timanställningar och göra det mer attraktivt för arbetstagarna. På så sätt vill vi skapa en överkapacitet på bemanningssidan och då har arbetstagarna också rätt till sjuklön. Vi behöver ibland ta in timvikarier ändå, men än så länge har vi klarat det med personer som brukar jobba hos oss.

- För tillfället är det mest aktuellt med ett lönetillägg för anställda inom hemtjänst som bara ska gå hem till coronasmittade. 

Fotnot: Att chefen för Norrmalm uttalar sig betyder inte att de intervjuade arbetar i just den stadsdelen.

 

Missa inga nyheter om coronaviruset! Ladda ner Expressens app – och slå på notiser – för senaste nytt.