Där förskolan tvingas gömma barnen medan en man skjuts ihjäl

◼ Daniel var på väg för att hämta sina barn när han hörde skotten från automatvapnet.
◼ Maria satt inne i ett leksaksförråd och gömde 25 barn.
◼ Utan Daniel, Maria och flera andra som berättat om livet inifrån ett samhälle där kriminella har makten, hade det här reportaget inte varit möjligt.

Ett samhälle där folk är tysta och inte vågar är inget samhälle – det är bara en samling individer

                  Carlos, om Östberga 2017

Några minuter före mordet började förskollärarna sakta samla ihop barnen, mellan ett och fem år gamla, ute på gården.

Det var en tisdag, strax innan klockan 15, en tid då föräldrar börjar hämta sina barn.

Solen sken och även om sommaren inte hade varit särskilt varm kunde ingen klaga nu när temperaturmätaren höll sig över tjugogradersstrecket.

Några meter därifrån klev en man ut ur en vit Toyota Prius. I handen bar han ett automatvapen, en AK-47. Snart ekade de första skotten mot betongväggarna från utsidan på ett garage.

Förskollärarna rusade instinktivt fram till de lekande barnen, lyfte dem i sina armar och sprang och gömde sig i ett litet redskapsförråd, en liten bod på två gånger tre meter.

Inne i mörkret hörde de fem förskollärarna och 25 småbarnen hur skotten small.

De visste ännu inte att en man snart skulle mista livet och att en annan skulle skadas.

Tände mobillamporna i mörkret

Några tänkte på de senaste årens terrordåd runtom i Europa. Attacken på Drottninggatan fyra månader tidigare fanns färskt i minnet.

Kvinnorna tog fram sina mobiler, tände telefonernas lampor och pressade bort sin egen rädsla för att inte skrämma barnen, som redan tyckte det var märkligt att ha skyfflats in i det mörka förrådet.

Ute lät mördaren, som inte var maskerad, avtryckaren vila medan han såg livet rinna ur sitt offer. Luften var fylld av en distinkt metallsmak.

Runt omkring låg människor utspridda efter att ha slängt sig ner på marken. Någon såg att mördaren log innan han vände om och gick tillbaka till bilen.

Sakta körde han därifrån.

Attack på hela området

Den dagen, den 15 augusti 2017, miste en 21-årig man livet.

Den tragiska händelsen hade kunnat läggas till den allt längre listan av unga, kriminella män som skjutits ihjäl i gängkonflikter de senaste åren.

Men här fanns ytterligare en dimension av våldet.

Det såg ut som en attack på hela området, genom sitt tillvägagångssätt, mitt på dagen och alldeles bredvid en förskola.

Därför bestämde jag mig för att ta reda på vad som egentligen pågår i Östberga.

Från kommunens håll fick jag information om satsningar på området. En konstgräsplan, ett utegym, ett eventuellt allaktivitetshus, trottoarkanterna som ska kortas ner. Men jag möttes också av en ovanlig och stark ovilja att prata. Mina mejl besvarades inte eller så svarade man, felaktigt, till att deras chefer förbjudit dem att prata.

Det dröjde inte länge förrän jag insåg varför.

Poliser kryllade i området efter mordet

Efter mordet, när mördaren hade lämnat området, kryllade det av poliser i Östbergahöjden. En helikopter höll på att landa på förskolans lekplats men när piloten såg att det fanns barn i boden, två meter från farkosten, lyfte han igen.

Minst ett tiotal polisbilar stod parkerade tätt intill varandra längs vägen.

Förskolebarnen eskorterades, två och två i ett led, ut ur leksaksförrådet och in på förskolan.

Det var som om Stockholms alla poliser fanns där. Men så plötsligt på torsdagseftermiddagen var de uniformerade som bortblåsta. Ingen polis så långt ögat kunde nå under den grå himlen.

I deras plats samlades i stället ett tjugotal män i svarta kavajer och välpolerade, mörka finskor. Bredaxlade män med tatuerade halsar ovanför bländvita kragar.

En bit därifrån stod sammanbitna unga pojkar, från mitten av tonåren och uppåt och av utseendet att döma med alla möjliga bakgrunder. Några av dem sparkade på grinden till förskolan, kanske som ett slags utlopp för frustration och smärta. Då kände förskolepersonalen att de hade behövt polis på plats. En del föräldrar vågade inte gå fram och hämta sina barn.

SE MER: Civilminister Ardalan Shekarabi om Östberga: "Ett hot mot vår demokrati"

Ingen kommer in utan att nätverket får veta

Som på en given signal gick de unga pojkarna fram och bildade en skyddande barriär kring den innersta kretsen: Östberganätverket.

Ingen kommer in i Östberga utan att nätverket får reda på det.

Delvis för att området är litet, det finns praktiskt taget bara en väg in. Dels för att springpojkar håller koll. Polisen har sett tonåringar stå och hålla utkik utrustade med kommunikationsradio.

Den kriminella organisationen består av ett tjugotal män som främst bor i Stockholmsstadsdelen.

Överst i maktpyramiden finns en familj med fyra söner, varav två mördats och en fängslats de senaste fyra åren.

Kärnmedlemmarna har dömts för bland annat medhjälp till mord, mordförsök, grovt vapenbrott, våld mot tjänsteman, försök till mordbrand, rån, grovt narkotikabrott, våld mot tjänsteman, hot och våldsamt motstånd.

De misstänktes bland annat för att i slutet av april, tillsammans med det kriminella gänget Lejonen, ha kidnappat två personer, tagit med dem till en källare i Östberga och utsatt dem för tortyr och upprepade skenavrättningar.

De misstänktes ha tagit med dem till en källare och utsatt dem för tortyr och upprepade skenavrättningar

Offren var två före detta medlemmar i Östberganätverket som ska ha pressats på stora summor pengar. Trots att polisen senare grep elva personer för brottet fälldes ingen, sedan konflikten lösts internt och utredningen fick läggas ner.

De senaste årens mord och skottlossningar i och omkring Östberga misstänker polisen vara en del av ett pågående gängkrig mot det så kallade Bredängnätverket.

En konflikt om en knarkaffär ska ha varit början på våldet.

Bara i Östberga och dess kringområden har tre mord och flera mordförsök begåtts sedan 2013.

Smugglas ut från platsen

Första gången jag kommer till Östberga slutar besöket med att personal på en kommunal mötesplats smugglar ut mig därifrån.

Inte för min skull utan av oro för sina egna familjers säkerhet.

Det är egentligen inte de kriminella männen som intresserar mig. Den här typen av så kallade nätverk finns även på andra håll, i både Stockholm och resten av landet. Det jag vill veta är hur de som bor här påverkas av dem.

En mörk höstkväll när regnet piskar asfalten stiger jag in i värmen.

Personalen som möter mig är människor som bott eller jobbat i området en längre tid, som har trovärdighet och pondus och vars ord många respekterar. Precis de jag ofta träffar först. De som vet vad de pratar om, som tycker om sitt område och har bra kontakter.

Ser du? Ser du hur snabbt de kom hit?

Personalen tar mig åt sidan, en bit in i lokalen där ingen annan kan se eller höra oss. De förklarar att de inte vågar berätta något officiellt, av rädsla för att det kriminella gäng som har makten i området ska ge sig på deras familjer.

Efter att ha snackat en stund går vi tillbaka till ett gemensamt utrymme. Då har flera män som tillhör Östberganätverket redan tagit sig dit.

De har kommit för att övervaka mig.

Personalen och jag sätter oss ner med ett spel och låtsas ha roligt en stund.

– Ser du? Ser du hur snabbt de kom hit? Förstår du nu varför jag bad dig att inte säga att du är journalist?

När jag bestämmer mig för att lämna den kommunala mötesplatsen kommer personalen på att vi kan låtsas vara vänner.

På vägen ut skakar de min hand och ger mig en klapp på axeln.

– Hälsa familjen, kompis.

Maria fick själv tvätta bort blodet

Morgonen efter mordet tar förskolläraren Maria fram mopp och hink och tvättar bort blod från marken utanför förskolan.

Om mordet skett i en annan Stockholmsstadsdel än Östberga, då hade kommunen redan sett till att blodet tagits bort så att barnen slapp gå förbi det. Det är hon säker på.
I flera veckor ska ljus och blommor stå precis utanför förskolan. Dagligen ser barnen vuxna som gråter och skriker av sorg vid förskolans grind. Det tycks aldrig ta slut.
Småbarnen ställer frågor. Varför gråter tanten? Pedagogerna är noga med att svara konkret utan att berätta om mer än det barnen bett om.

När förskolan till slut ber kommunala Svenska Bostäder ta bort sorgedekorationerna säger bostadsbolaget nej av rädsla för vad som då ska hända.

Första året Maria jobbade i Östberga brann över 60 bilar i området. Hon visste att det var ett så kallat stökigt område men tänkte länge att det var något förskolan kunde hålla ifrån sig.

– Vi förskollärare är vaccinsprutan, garanten för att våra ungar inte ska hamna i samma spår som andra. Det där parallella samhället, den skiten får de ha utanför, men ge er inte på mina ungar, låt dem vara, säger hon.

Förskolläraren har jobbat i socialt utsatta områden som är mycket mer kända än Östberga. Där gjorde hon många fler orosanmälningar om barn som far illa än vad hon gör här. Men där upplevde hon ett starkare samhälle.

– Vuxna syntes ute på annat sätt. De gick ut, agerade och sa åt langare att ge sig i väg. I Östberga utmanar man inte dem.

Hennes teori är att en del områden som är kända som problemområden ändå ofta har starka föreningar och grupper. Invandrarföreningar som funnits i området i flera generationer exempelvis.

Östberga, ett klassiskt miljonprogram mitt i Stockholm, hade ett rikt föreningsliv och en stark sammanhållning fram till 1990-talet. Då gjordes en stor del av hyresrätterna om till bostadsrätter. Flera bostadsrättsföreningar anklagades senare för att ha fuskat fram ombildningen, vilket gjorde Östberga till en symbol i debatten om privatiseringen av allmännyttan.

Vissa huskroppar delades in i fyra bostadsrättsföreningar. Tvättstugan kunde ligga hos den ena föreningen, som tog bra betalt för att de andra föreningarna skulle få tvätta.

Den tidigare, starka sammanhållningen blev allt svagare. Idag har Östberga knappt några mötesplatser alls.

Nätverket stormade akuten

Timmarna efter mordet den 15 augusti, när 21-åringen ännu inte dödförklarats officiellt och hans vän var skottskadad, stormade delar av nätverket akutmottagningen vid Karolinska universitetssjukhuset, dit de skjutna förts. Efter att ha slagits med polis tog de sig in i väntrummet och tvingade akuten att evakuera och låsa in personal.

En tidig höstdag stannar en vit skåpbil mitt på vägen i Östbergahöjden. Två pojkar med påsar i händerna springer fram från ett par buskar. Här är det inte ovanligt att se springpojkar, vissa så unga som tio år, som transporterar det knark som är en del av nätverkets inkomstkälla.

Boden där förskolan förvarar sina pulkor hade tagits över av kriminella. Nätverket hade fyllt det med smuggelsprit och bytt lås.

Mannen som sköts ihjäl i närheten av förskolan misstänktes för att ha ansvarat för kokainhandeln. En annan gängmedlem håller i gräs- och haschförsäljningen och en tredje basar över spritförsäljningen. För ett år sedan upptäckte en av områdets förskolor att boden där de förvarar sina pulkor tagits över av kriminella. Nätverket hade fyllt det med smuggelsprit och bytt lås. Nu förstod polisen var alla fulla minderåriga som de omhändertagit köpte sin sprit.

"Bullerbyn" någon kilometer bort

Utanför en varm fritidsgård där tonåringar poppat popcorn och spelar biljard samlas fyra föräldrar för att nattvandra.

Regnet öser ner och höstmörkret har lagt sig som ett lock över oss.

Klockan är närmare nio på kvällen. Nattvandrarna går igenom en pärm där de ser vilken väg de ska vandra, fram till midnatt då de ska vara tillbaka när fritidsgården stänger och ungdomarna börjar promenera hem.

Vi befinner oss bara någon kilometer från Östberga, i den välbeställda grannorten Örby.

I Östberga finns inga nattvandrare. I Örby är de däremot så många frivilliga att varje förälder inte ens behöver gå ett pass per månad, ja inte ens varannan.
Regnet upphör när vi börjar promenera längs de väl belysta villakvarteren. Eller "Bullerbyn", som föräldrarna, någon av dem systemutvecklare till yrket, säger skämtsamt.

Nattvandrarna går förbi skolor och samlingsplatser där unga träffas. En del av de områden föräldrarna patrullerar tillhör inte Örby men Östberga går de inte in i.

När halva passet är avklarat sätter de sig med en varm kopp kaffe på en hamburgerrestaurang. Deras barn går i årskurs ett, de är sju år, men föräldrarna tänker att det är bra om ungarna redan nu ser att de är ute och håller koll.

Efter en stund tar de fram en händelserapport som ska fyllas i. När papperet står rakt under lampan syns spåren från vad som antecknats de senaste passen: "Ingenting särskilt".

Östberga ligger tre kilometer från Globen. Bara några meter över Östbergavägen står golfare från hela Stockholm och övar på träningsgreenen på Årsta golfklubb.

Ändå har delar av stadsdelen en isolering som påminner om avfolkningsområden. Trots områdets kända utanförskap har flera busslinjer dragits in och att ta sig till city via kollektivtrafiken tar lika mycket tid som från stationer som ligger längst ut i tunnelbane- och pendeltågsnätet.

Östberga är ett klassiskt arbetarklassområde med knappt 5 800 invånare, byggt under miljonprogramsåren, alldeles bredvid välbeställda Örby och Liseberg där villor har sålts för över tio miljoner kronor.

Stadsdelen kan delas in i två områden. Gamla Östberga som byggdes kring 1959 och Östbergahöjden som kom till tio år senare.

För de första invånarna kändes det lyxigt med badkar och varmvatten. Men redan den 4 december 1969 skrev signaturen "Trött husmor, Östbergahöjden" i en insändare till Expressen: "Östbergahöjden söder om Stockholm, som kan bli ett fint bostadsområde, ligger som en bortglömd, isolerad fästning utan ens gångvägar till intilliggande områden."

Området som Gud glömde

 Nästan 50 år senare lider området av samma problem.

– Området som Gud glömde, säger en kvinna som bott och jobbat i området i 30 år.

Östbergahöjdens centrum är stendött. Ödsligheten gör det enklare för kriminella att ta den mark som samhället tycks ha glömt bort.

Konditionsträningen "Boxercise" som hålls en gång i veckan och lockar deltagare från andra håll i staden, är en av få levande aktiviteter i området.

I en medborgardialog kallade invånare Östberga nyligen "sjukt område, medberoende, man interagerar med de som är kriminella".

"Först trodde jag att de skojade"

Daniel hade aldrig kunnat drömma om att han en dag skulle äga en lägenhet mitt i Stockholm. Att han dessuto skulle ha utsikt över Årstafältet, Globen och Hammarbys och Djurgårdens arena var ren bonus.

Östberga var en slags dröm som han, sonen till knegare i stadens yttre miljonprogramsområde, aldrig hade vågat drömma om och som nu blev sann.

De första veckorna gick i den andan.

– Grannarna och alla jag träffade i området var trevliga och hälsade vänligt. Även min fru och våra tre barn trivdes genast, säger han.

Vändningen kom sakta, bit för bit, som små varningssignaler.

Först en dag nere i parkeringshuset, när en samling män fick syn på honom och frågade om han inte kunde ge dem sin plats.

– Först trodde jag att de skojade. Varför skulle jag göra det? Östberga har dålig kommunikation, därför har de flesta i området bil och parkeringsplatserna är begränsade. Jag behövde bilen för att ta mig till jobbet, säger han.

Männen insisterade. Kom igen, ge oss platsen, sa de.

Nästa varningssignal kom när hans fru blev kontaktad.

Den här gången ville de byta lägenhet. De var inte aggressiva, knappt ens otrevliga. Men de gav sig inte. Det var nästan som att de inte förstod, eller snarare som om de hade bestämt sig för att tjata till sig lägenheten inte tänkte ta ett nej.

Tre veckor efter att ha flyttat in i Östberga brann Daniels bil.

Då kopplade han inte händelsen till något av det som skett tidigare. Han visste att bilbränder förekom i området.

Tre veckor efter att ha flyttat in i Östberga brann Daniels bil

Ytterligare några dagar senare skulle han förstå allvaret.

– Det var efter en diskussion på torget om bilbränder då jag försvarade polisens arbete. Tydligen var en av de som inte höll med mig släkt till det här nätverket. Vi hade bara olika uppfattningar men jag fick ett meddelande om att jag skulle passa mig och tänka på vem jag pratade med, säger Daniel.

"Det kändes som att befinna sig i en teveserie"

Den gången fick en släkting gå in och medla åt honom. Men nu förklarade även andra i området att han absolut inte skulle utmana nätverket.

– Jag förstod att de är gränslösa, säger han. När min fru gick och hämtade barnen en eftermiddag såg hon hur en av männen drog upp en pistol under ett tjafs med en annan man. Det kändes som att befinna sig mitt i teveserien "Narcos".

En kväll när Daniel parkerade bilen efter jobbet möttes han av några av männen i nätverket. De frågade varför han slösade tid på att jobba för småpengar och föreslog att han skulle hjälpa dem att smuggla knark in i landet.

– Jag hade svårt att inte säga emot. Jag blev förbannad helt enkelt. Det blev tjafs.

Situationen blev snabbt ohållbar.

När familjen drabbades av ett allvarligt hot, som inte går att beskriva utan att riskera att avslöja familjens identitet, fick de hjälp av polisen.

Det skulle visa sig att flera invånare flytt Östberga på grund av hot och trakasserier från nätverket.

– Vi tvingades packa och fly och ordna hemlig adress. De äldre barnen missade ett år i skolan på grund av det här.

"Folk pratar inte om vissa saker av rädsla för sitt liv"

De flesta utomstående som besöker Östberga skulle inte uppleva en hotfull stämning, de skulle snarare slås av intrycket att det knappt händer något alls i området.

Det är ingen felaktig upplevelse.

Otryggheten i Östberga handlar inte om att invånarna inte kan ta en promenad med hunden eller att folk inte kan vistas ute.

Trygghetsmätningar visar visserligen att otryggheten hos invånarna i Östberga är högre än genomsnittet både i sina närmaste grannområden och i staden som helhet. Valdeltagandet är lågt och likaså förtroendet för stadsdelsförvaltningen.

– Men folk går inte omkring och säger att de känner sig otrygga i Östberga, säger förskolläraren Maria. Det är när man skrapar på ytan och kollar vad man gör för att känna sig trygg som ser man att folk vidtar åtgärder som man inte gör överallt i Sverige. Som att inte prata om vissa saker av rädsla för sitt liv, eller att inte gå till vissa platser om nätverket står där.

En stor matbutik tvingades stänga sedan nätverket bestämt att det inte skulle få vara där

Maria vet precis hur det går till när det parallella samhället knackar på dörren. Det kan handla om subtila saker, positioneringar, som vem som tvingas väja undan från trottoaren. Eller att personer blir varnade, någon sätter sig på bilens motorhuv, om man talat med fel person. Det kan också vara direkta uppmaningar om var man ska handla.

I centrum står nu flera lokaler helt tomma. En stor matbutik tvingades stänga sedan nätverket bestämt att det inte skulle få vara där. Nu har invånarna ingen matbutik att gå till, bara en liten kiosk som säljer basvaror.

Maria tittar ut från förskolan och minns vad som hände den där tisdagen i augusti. Om mordoffret hade skjutit tillbaka hade han avfyrat i den riktning där hennes förskolebarn lekte.

– Varje gång man pratar om stadsdelen säger någon "ja men det pågår så mycket bra i området". Jodå, fine. Men nu har de här två samhällena krockat. På ett sätt vi inte kan slå ifrån oss genom att säga att vad härligt att vi har pingis en gång i veckan.

"Det är en stark reaktion"

Efter att ha samlat en rad vittnesmål från Östberga beger jag mig till Stockholms Stadshus en grå och blåsig förmiddag.

Karin Wanngård (S), finansborgarråd och kommunstyrelsens ordförande i Stockholms kommun, tar emot.

Hon får se när förskolläraren Maria berättar om situationen i Östberga.

Efteråt frågar jag hur hon reagerar.

– Det är en stark reaktion naturligtvis. Den här rädslan och otryggheten är fruktansvärd. Jag står ju för ett samhälle där ingen i Sverige ska behöva vara rädd eller känna sig otrygg. Mycket görs från staden och mycket görs från polisen men uppenbarligen räcker inte det.

Vad känner du när du ser det här?

 – Känslan är mycket det här att vi måste också enas i vilket samhälle vi vill bygga. Vilket samhälle vill vi ha? Politiken kan göra mycket men inte allt. Det är människorna som formar samhället. Här hoppas jag att vi från stadens sida kan organisera de som bor i Östberga.

Politiken kan göra mycket men inte allt

Förskollärarna sjöng för att lugna barnen

Tillbaka till minuterna då Maria och hennes kolleger gömde 25 småbarn i leksaksförrådet. Medan skotten från en AK-47 small utanför.

Från förskolans bod hördes en barnsång. "En liten båt".

Med darriga röster tog förskollärarna ton. De visste att det skulle ge barnen ro.

Snart sjöng barnen med:

"De viskar att det finns en skatt, långt ned på havets botten.

Jag undrar vem som fått den.

Jo, det var jag när jag fick dig. För du var den där skatten".

Fotnot: Namnen i reportaget är fingerade för att skydda de inblandade.