”Jag tänkte att jag absolut skulle klara det på egen hand”

LUND. Första gången hon blev mamma var hon gift och de var två om föräldraskapet.

Men efter skilsmässan längtade Linda Randsalu efter minst ett barn till – och sex inseminationer och en IVF-behandling senare har hon nu ensam fått lille Sixten.

– Jag tycker att det är bättre att min minsting inte har någon pappa alls än att han hela tiden ska behöva vara besviken på någon som kanske inte finns där, säger 36-åringen.

Expressens prisbelönade fotograf Christoffer Hjalmarsson har följt Linda från barnlängtan till förlossning.

TEXT: Karin Sörbring   FOTO: Christoffer Hjalmarsson

Publicerad 20 jan 2018 kl 10.01

Linda Randsalu stryker med handen över Sixtens fjuniga hjässa. Lillebror älskar att vara nära och lämnar bara den gröna bärsjalen då han ska bli ammad.

– Han är jättesöt, konstaterar storebror Villem, sju år, som bygger ihop det nya Ninjagolegot i familjens tvårumslägenhet på nedre plan i ett villaområde utanför centrala Lund.

Villem har i flera år varit medveten om att mamma Linda har kämpat för att bli gravid och han har med stort intresse följt hur magen har växt.

Men det som gick så fort och smidigt då Linda och Villems pappa bestämde sig för att skaffa barn har varit betydligt krångligare den här gången.

– Det har varit omvälvande och kostat mycket såväl känslomässigt som ekonomiskt. Ett tag kändes det som att jag levde i tvåveckorsintervaller, berättar Linda.

Hon syftar på tiden från sommaren 2016 och framåt då hon varje månad åkte till Köpenhamn för att för 8 000 svenska kronor per gång inseminera sperma. Det var två veckors väntan på ägglossning och därefter två veckor innan hon fick besked om spermierna hade fastnat i ägget. Vid ett av de sex inseminationstillfällena blev Linda faktiskt gravid, men hon fick missfall i tolfte veckan.

undefined

VÄNTAN. Geologen Linda Randsalu har varit öppen inför sonen Villem med att hon har försökt få ett syskon till honom. Separationen från Villems pappa var ”smärtfri”, men det var många stora förändringar i livet då Linda och Villem skulle flytta, Linda blev arbetslös och det inte gick på ett kick att få det andra barn som Linda längtade efter.

undefined

NÄR SKA LILLEBROR KOMMA? Enligt beräkningarna ska Lindas efterlängtade andra barn födas före jul, men Linda går en vecka över tiden och Villem och Linda hinner öppna klappar vid granen innan det den 29 december är dags att åka till BB.

undefined

FÖRBEREDER KROPPEN INFÖR PROVRÖRSBEFRUKTNINGEN. "Jag tyckte inte att det var så läskigt att ta sprutor i en hel månad för att äggblåsorna skulle utvecklas ordentligt, för jag hade gått igenom den processen två gånger tidigare då jag 2015 donerade ägg, förklarar Linda Randsalu, som även varit blodgivare och under studenttiden ställt upp på medicinska experiment.

 Vissa kostade mer och andra mindre. Och varför var Prebens säd dyrare än Karstens?

I samråd med läkarna bestämde sig Linda för att testa IVF-behandling, så kallad provrörsbefruktning, i och med att chansen att bli gravid på det sättet är mycket större. Det kostade dock 32 000 kronor per försök, pengar som Linda inte hade. Linda tog ett banklån och åkte till Köpenhamn på nytt. Den här gången följde Expressens fotograf Christoffer Hjalmarsson med för att dokumentera hela processen.

– Jag tyckte inte att det var så läskigt att ta sprutor i en hel månad för att äggblåsorna skulle utvecklas ordentligt, för jag hade gått igenom den processen två gånger tidigare då jag 2015 donerade ägg, förklarar Linda Randsalu, som även varit blodgivare och under studenttiden ställt upp på medicinska experiment.

Den 30 mars i fjol plockades 13 ägg ut ur Linda. På kliniken fick hon ta ställning till en rad frågor.

– Det var en absurd situation att välja donator. På den danska spermabanken på nätet kunde man se bebisfoton, läsa personliga brev från donatorerna, höra deras röster och se deras släktträd. Vissa kostade mer och andra mindre. Och varför var Prebens säd dyrare än Karstens? minns Linda.

undefined

MOT KÖPENHAMN. Den 30 mars i år plockas 13 ägg ut ur Linda. "Det var en absurd situation att välja donator. På den danska spermabanken på nätet kunde man se bebisfoton, läsa personliga brev från donatorerna, höra deras röster och se deras släktträd", minns Linda.

undefined

PÅ KLINIKEN. Efter sex inseminationsförsök hemma åker Linda Randsalu till kliniken i Köpenhamn för att genomgå en IVF-behandling. Chansen att bli gravid på det sättet är mycket större.

undefined

BEFRUKTNINGEN. Expressens fotograf Christoffer Hjalmarsson är med då Linda Randsalu genomgår provrörsbefruktningen. Linda visste att hon efter skilsmässan från äldsta barnets Villems pappa ville ha minst ett barn till. Hon dejtade lite grann, men relationerna gick aldrig så långt att det blev tal om att skaffa barn tillsammans.

 

Hon bestämde sig för en ”öppen donator” (identifierbar) som kliniken fick välja utifrån vilka spermier som hade störst chans att göra henne gravid.

– Och så ville jag att donatorn skulle vara någorlunda lik mig, Villem och Villems pappa. Jag vet att donatorn är 184 centimeter lång, har mörkt hår och gröna ögon, säger Linda.

Att donatorns identitet skulle gå att ta reda på var viktigt för Linda, som vill att barnet själv ska få avgöra om det vill utforska sitt genetiska ursprung. Då Linda donerade ägg registrerades också hennes uppgifter så att eventuella barn som blir till den vägen i framtiden kan söka upp henne.

 

Vad känner du inför donatorn?

– Tacksamhet. Att han vill donera och att han är öppen med sin identitet tycker jag pekar på att han är en ganska bra person, resonerar Linda.

Linda har alltid vetat att hon ville ha mer än ett barn, om det gick. Men det blev inte av att hon och Villems pappa försökte skaffa syskon, för Linda höll precis på att disputera i geologi och ville bli färdig med avhandlingen.

2013 var på många sätt ett smärtsamt år. Även om hon och maken var överens om att skiljas och det enligt Linda var en ”smärtfri separation” var det många stora förändringar i livet. Linda blev arbetslös, flyttade till en mindre lägenhet i samma huslänga och tvingades vända på slantarna.

– Det blev inte som jag hade tänkt mig med någonting och det dröjde ett år innan jag fick jobb som grundvattenplanerare i Kristianstad.

Storebror Villem började på förskolan då han var 1,5 år, men Sixten får nog starta redan till ettårsdagen.

– Det får bli så för det måste gå ihop sig ekonomiskt när jag är ensamstående. Men om det skulle bli så att jag byter jobb för att slippa pendla 1,5 timme enkel väg till Kristianstad så känner jag ingen jättestress för att jag eventuellt kommer att behöva vabba för att jag har små barn. Det låter kanske kaxigt, men jag vet att jag levererar när jag är på jobbet. Vem skulle de kunna hitta som är bättre än jag, haha?

undefined

GLÄDJEBESKEDET. Två veckor efter IVF-behandlingen, den 14 april 2017, kissar Linda Randsalu på graviditetstest-stickan. Linda och Villem jublar då texten "gravid" framträder på stickan.

undefined

SKAFFAR BARN UTAN PAPPA. "Jag är förstås glad att Villem har en närvarande och jättebra pappa, men det är många som växer upp utan pappor och jag tycker att det är bättre att min minsting inte har någon pappa alls än att han hela tiden ska behöva vara besviken på någon som kanske inte finns där", resonerar Linda.

undefined

ULTRALJUDSBILDER. "Det var en milstolpe då jag kommit längre i graviditeten än vid missfallet hösten 2016. Och jag fick tidigt en relation till krumeluren i magen i och med att jag gjorde ett tidigt ultraljud i vecka sex och såg hjärtat picka", säger Linda Randsalu.

undefined

EN ANSPÄNNING. De första tolv veckorna är ”jättejobbiga”. Linda reagerar så fort någonting känns konstigt i magen eller om det kommer bruna flytningar.

 

Med ett fast jobb på fickan lättade Lindas oro 2014 över hur det skulle gå och drömmarna om att få ett syskon till Villem blev starkare. Hon dejtade lite grann, men relationerna gick aldrig så långt att det blev tal om att skaffa barn.

– Jag visste ju också att jag ville ha barn och att det måste ske rätt snart. Det kändes konstigt och jobbigt att snabbt ta ställning till om en man skulle kunna bli en bra pappa och om jag kunde tänka mig att barnet skulle kunna bo på halvtid hos den mannen om det inte skulle funka mellan oss.

Och att gå ut på krogen och ragga upp någon som kunde göra henne gravid var inget alternativ för Linda.

– Att tajma in när man kan bli gravid och att ha i åtanke att mannen kunde ångra sig och helt plötsligt vilja vara en aktiv del av barnets liv kändes för osäkert. Då ville jag hellre göra det själv.

Tillsammans med en kompis bestämde hon – halvt på skämt och halvt på allvar – att de skulle åka till Danmark och skaffa barn på egen hand om de inte träffat någon ny man innan de fyllt 36.

Småbarnstiden med Villem var för all del tuff och trots att de var två föräldrar tyckte Linda att det var slitigt att aldrig få sova sammanhängande.

– Men även om alla barn är unika så visste jag ju hur barn funkar och jag tänkte att jag absolut skulle klara det på egen hand.

Linda berättar att hon dessutom har ett stort och bra nätverk i form av mamma som bor ett stenkast bort, två bröder med familjer och många och nära vänner som hon umgås med i vardagen.

– Jag har alltid velat klara mig själv, men den här gången tänker jag att jag ska bli bättre på att be om och ta emot hjälp.

undefined

HAR ETT BRA NÄTVERK. Lindas mamma bor bara ett stenkast bort och Linda har också två bröder med familjer och många och nära vänner som hon umgås med i vardagen.

undefined

"NÄR KOMMER HAN?" Storebror Villem kan knappt bärga sig innan bebisen ska födas. Linda har involverat Villem hela vägen under graviditeten.

undefined

INVENTERAR BARNKLÄDESFÖRRÅDET. Väskan som ska med till BB är sedan länge packad och klar. Linda älskar att sy och hoppas att lillebror bättre ska uppskatta hennes hemsydda plagg än vad Villem har gjort.

Jag fick tidigt en relation till krumeluren i magen

Två veckor efter IVF-behandlingen, den 14 april 2017, kissade Linda Randsalu på graviditetstest-stickan. Fotograf Christoffer Hjalmarsson närvarade även denna dag och fick dela Lindas och Villems glädje då texten ”gravid” framträdde på stickans display.

– Tidigare hade jag fått mens 12–13 dagar efter försöken, så jag hade en känsla av att det hade fungerat den här gången. Den första reaktionen var en enorm lättnad att jag inte behövde tänka på att göra om processen och att få råd med fler IVF-försök.

De första tolv veckorna var ”jättejobbiga”. Linda reagerade så fort någonting kändes konstigt i magen eller om det kom bruna flytningar.

– Det var en milstolpe då jag kommit längre i graviditeten än vid missfallet hösten 2016. Och jag fick tidigt en relation till krumeluren i magen i och med att jag gjorde ett tidigt ultraljud i vecka sex och såg hjärtat picka.

 

Allra helst skulle jag förstås vilja ha partner och hela familjegrejen, men när det nu inte blev så är det inte så himla viktigt

 

Att barnet inte kommer att ha någon pappa tycker inte Linda är något problem. Flera kvinnor i Lindas släkt har fostrat sina barn på egen hand och Lindas pappa var aldrig särskilt närvarande. Han veckopendlade till jobbet när Linda var liten, föräldrarna skildes då hon var nio år och därefter dök pappan bara upp emellanåt fram till dess att han dog 2006.

– Jag är förstås glad att Villem har en närvarande och jättebra pappa, men det är många som växer upp utan pappor och jag tycker att det är bättre att min minsting inte har någon pappa alls än att han hela tiden ska behöva vara besviken på någon som kanske inte finns där.

– Allra helst skulle jag förstås vilja ha partner och hela familjegrejen, men när det nu inte blev så är det inte så himla viktigt, fortsätter Linda.

Hon betonar att det finns många olika förebilder i barnens närhet, såväl manliga som kvinnliga.

undefined

PÅ FÖRLOSSNINGSAVDELNINGEN. "Allra helst skulle jag förstås vilja ha partner och hela familjegrejen, men när det nu inte blev så är det inte så himla viktigt, säger Linda.

undefined

NÄSTAN UTE. Lindas väninna Marie finns med i förlossningsrummet så att bebisen kan få sällskap om det blir kejsarsnitt och Linda behöver sövas. Nu fungerar det dock att föda vaginalt.

undefined

URKRAFT. Klockan är 06:01 och bebisen är född. Villem har fått en lillebror – Sixten.

undefined

DET GICK! "Livet förändras hela tiden och kärleken blir inte mindre för att den delas med fler. Jag känner att det här blev väldigt bra", konstaterar Linda Randsalu när hon ser sin andre son, nyfödde Sixten, i ögonen.

undefined

FOTODAGS. Så klart att brorsan ska förevigas på bild! Villem och mormor kommer på besök till BB och inspekterar underverket Sixten, som föddes efter IVF-behandlingen.

Kärleken blir inte mindre för att den delas

Vid förlossningen den 29 december var Lindas väninna Marie med.

– Det kändes viktigt utifall det skulle bli kejsarsnitt och om jag kanske skulle bli sövd. Då ville jag att någon skulle kunna ta hand om Sixten.

Än så länge verkar Sixten sova lika oregelbundet om nätterna som storebror gjorde som bebis, men skapligt om dagarna. Och till skillnad från Villem är lillebror inte stor nog att protestera mot mamma Lindas hemstickade kläder.

– Den här gången ska jag vänja barnet vid ylle från första stund. Jag har sytt och stickat massor, säger Linda och nynnar på ”Lilla snigel” för att vyssja Sixten till sömns.

Familjen står i kö för att få en större hyreslägenhet, men än känns det inte som någon brådska att flytta.

Linda kommer att vara öppen med att Sixten har tillkommit genom spermadonation.

– I min familj är vi osentimentala och praktiska. Vi pratar om döden, om organdonation och allt sådant. Jag har blivit extra rädd om livet sedan jag blev gravid med Sixten, slarvar aldrig med cykelhjälm och är mån om att komma i gång och träna snart igen. Jag måste göra allt för att hålla mig frisk så att jag kommer att finnas där för mina barn länge, länge.

Innan Sixten föddes var Linda orolig att Villem skulle tycka att hon svek honom genom att skaffa ett barn till.

– Jag var rädd för att hans tillvaro skulle förstöras eller att jag skulle behöva ta av min kärlek till Villem och ge till Sixten, men så funkar det ju inte alls. Livet förändras hela tiden och kärleken blir inte mindre för att den delas med fler. Jag känner att det här blev väldigt bra, säger hon.

undefined

Fotograf Christoffer Hjalmarsson