Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bilden på barnen som skrattar är den som fastnat hos mig

Expressenfotografen Niclas Hammarströms bilder från det krigsdrabbade Jemen hyllades nyligen av juryn i prestigefyllda Årets bild och bilderna här prisades som Årets bildreportage utland och en av dem blev Årets bild.

På Pressfrihetens dag – när vi minns alla fotografer som förlorat sina liv i tjänst – publicerar vi hans prisade bildreportage och påminner om den allt svårare och farligare situationen för världens nyhetsfotografer.

JEMEN/STOCKHOLM. I ett hörn inne i bårhuset står en helt vanlig frysbox, en sådan som vi har mat i hemma. I den ligger en 14-årig pojke. 

Pojken ligger på rygg med händerna på magen. Tröjan har åkt upp en bit och det ser nästan ut som om han sover.

Pojken är lagd ovanpå något som vid en första anblick ser ut som en madrass, men när jag kommer närmare ser jag att det är en annan kropp som ligger där, innesluten i en vit plastsäck.

Pojkens ansiktsuttryck ser nästan fridfullt ut, trots att halva hans huvud är bortskjutet. Han dödades av en prickskytt på en gata här i staden Taiz i Jemen.

På bårhuset i Taiz lyfter man upp en fjortonårig pojke ur frysen. Kroppen är stel och tung. Bilden utsågs till Årets bild. Foto: Niclas Hammarström
Grafik: Niclas Hammarström

Jag får ofta frågan om jag inte blir påverkad av det jag ser. Jag svarar alltid att det är klart att jag blir berörd och ledsen, framför allt när det är barn som drabbas. 

Men jag måste kunna släppa det. Jag måste, för annars går det inte att jobba. Då får jag byta yrke. Mitt yrke är att visa hur dessa människor har det och berätta deras historier.

Med en kamera i handen klarar jag nästan vad som helst. Utan kameran är jag löjligt blödig. Jag kan ju till och med gråta till Bolibompa!

I dag är det begravningsdag i Taiz och bårhuset ska tömmas på kroppar. Stämningen utanför är hätsk. Många anhöriga har samlats för att hämta sina nära och kära.

Det är inte ofta de har västerländska journalister på besök i staden och nästan alla vill prata med oss. Bara män och alla är upprörda. De berättar att de saknar det mesta, inte har fått lön av regeringen på gud vet hur länge och att de hindrats från att hämta sina anhörigas kroppar tidigare.

Rummet med alla kroppar är varmt och det luktar död. Det finns ingen ventilation och mannen som arbetar på bårhuset gör det barfota.

Jag och utrikeskorrespondenten Magda Gad är här på bårhuset för att på något sätt försöka att konkret visa att kriget i Jemen skördar offer, något som faktiskt är svårt att visa på bild. Det kan låta konstigt, vi befinner oss ju mitt i det som FN beskriver som den värsta humanitära katastrofen på jorden. Men censuren här är stark. Ingen av de stridande parterna är särskilt villiga att visa oss soldater eller offer från kriget.

Vi är i den halva av staden Taiz som hålls av den Saudi-ledda koalitionen och de släpper oss inte ur sikte. Vi blir tilldelade en överrock, en övervakare (ibland var det nästan två dussin) som bestämmer vart vi får åka eller inte.

I moskén i Taiz har man bett och tagit farväl av sex personer under dagen. Hundratals kommer för att visa sin respekt. Foto: Niclas Hammarström
Grafik: Niclas Hammarström

Vi följer kropparnas färd till moskén. Allt fler människor samlas. Fortfarande bara män och många av dem bär vapen. De döda läggs på golvet bredvid varandra och en efter en går männen fram till kropparna och tar ett sista farväl. En kyss i pannan eller en selfie. 

Begravningståget stämmer in i en bön när kropparna därefter bärs nedför den dammiga gatan mot begravningsplatsen. 

Ingen visar några känslor i det kaotiska myllret av människor på platsen där kropparna sänks ned i marken. Allt är över på några minuter. 

Sporadisk skottväxling ekar mellan de sönderbombade husen inne i Gamla stan.

Några barn leker i ruinerna och några andra i ett bilvrak. Några män berättar att de precis har återvänt till sina hus och att de nu försöker bygga upp dem igen. ”Ingen hjälper oss. Ingen bryr sig om oss”, berättar de. 

Jag försöker ta några bilder på kvinnorna på gatan men de vänder sig muttrande om och går. 

En soldat vi träffar tar oss med till frontlinjen i närheten. En handfull unga soldater guidar oss genom raserade hus och gångar.

Skottlossning hörs sporadiskt. Soldater från 22:a brigaden, sektion 2, inne i husen i Taiz. Foto: Niclas Hammarström

De pekar mot några hus lite längre bort och säger ”qunas” samtidigt som de formar händerna som ett gevär: ”Prickskytt”.
Jag tänker på den döde pojken i frysen. 


På stadens sjukhus träffar vi mammor som kommit dit med sina svårt undernärda barn. Några av barnen är så svaga att de inte ens orkar gråta. Men det gör mammorna. Och de berättar hur deras liv ser ut. Allt för lite mat, dålig sjukvård. Alla är rädda för kriget. Livrädda att deras barn ska dö.

En ung soldat ligger sövd på operationsbordet. Han har fått ena handen söndertrasad av en kula och läkarna försöker reparera den så gått det går.

En annan soldat ligger i en sjuksäng och vrider sig i plågor efter att ha blivit träffad av en kula i foten. Läkaren säger att de måste amputera annars kommer han att dö. Men det vill inte soldaten, han vägrar. Jag kan förstå honom. Vem vill bli av med sin fot? Soldatens mamma kommer för att prata förstånd med sin son. Det börjar bli sent och vi lämnar sjukhuset.

Pappa Ahmed sörjer sin son Hussein. Sonen satt fängslad hos houthier och dödades när fängelset blev bombat. Foto: Niclas Hammarström

I gryningen lämnar vi Taiz för att åka mot kuststaden Mocka. I Jemen färdas man inte på vägarna när det är mörkt. 

För mig som vit och man är det svårt att smälta in bland civilbefolkningen. Kamerautrustningen gör det inte lättare. Hade jag varit kvinna hade jag kunnat klä mig i niqab och smälta in. Nu kan jag bara gömma mig bakom min skäggväxt och hoppas på tur. 

Under våra knappa tre veckor i landet färdas vi från söder till norr och alltid i bil. Vägspärrarna är många och risken stor för kidnappningar.

Att arbeta som journalist i krig är tidskrävande. Ofta tar det längre tid att få alla visum och tillstånd än att verkligen arbeta på plats. Jemen är typexemplet. Det tog oss 1,5 år från det att vi sökte visum till dess att vi lyckas komma in i landet. 

Fågelvägen mellan Taiz och Mocka är kort men kriget och de olika grupper som strider gör att vi måste åka en lång omväg för att ta oss till kusten.

Det är slående hur skräpigt det är. Tusentals och åter tusentals slängda plastpåsar får det att se ut som om träden blommar med märkliga vita och rosa blommor.

Påsarna har innehållit khat, bladen som innehåller amfetaminliknande substanser. Alla tuggar det.

Vägen längs kusten är lång och rak. Solen står högt och utanför vår bil är det extremt varmt. Vi ser båtflyktingar från Somalia och Etiopien som går längs vägen. Deras slutmål är Oman, en vandring på ett par hundra mil genom brinnande krig och hettan i öken.

Vi kommer fram sent till Mocka. Solen är på väg att gå ner och det är fantastiskt vackert. I en vägspärr strax utanför staden intervjuar vi några soldater som ska till fronten. De frågar om vi vill följa med men vi tackar vänligt nej och byter telefonnummer med dem för att kunna kontakta dem följande dag. Vi har ännu inte koll på läget runt Mocka och det finns många olika grupperingar som byter sida efter humör. Både IS och al-Qaida finns i närheten. 

Mitt i natten blir vi väckta av att någon bultar på vår dörr i huset där vi sover. Jag öppnar och där står vår fixare och tolk i bara kalsongerna och säger att det har kommit folk till hans rum och de vill tala med oss. Han ser märkbart skakad ut.

På det lokala sjukhuset i Saada är den slitna akutmottagningen full av människor som behöver läkarvård. Staden har under en lång tid varit utsatt för den saudiska koalitionens bombflyg. En man står och väntar på att läkarna ska hjälpa hans son som är svårt skadad. Foto: Niclas Hammarström

Väl på hans rum möter vi en man som ser ut som om han är hämtad från en av IS propagandafilmer. Kamouflageklädd, väldigt lång och muskulöst byggd och med ett skägg som inger respekt.

Mannen säger att det finns folk som vill oss illa och att vi inte kan stanna kvar i Mocka. Han påstår att han är från en lokal milisgrupp som har till uppgift att skydda staden från andra grupper. Vi måste ge oss av i gryningen, säger han och försäkrar att han och hans män ska skydda oss tills vi ger oss av.

Den natten sover ingen av oss särskilt mycket. Inte bara för att det känns otäckt, men också för att vi är tvungna att ge oss av innan vi hunnit göra jobbet. Det känns som om vi inte hunnit med någonting, förutom att sitta i bil och vänta på en massa tillstånd överallt. Det var ju här jag kände att det fanns så många historier att berätta!

Vi överväger att trotsa beslutet men kom fram till att det säkraste är att lämna. Vi kör till Aden där vi varit tidigare och där det är säkrare. 

Vi tar en annan väg ut ur staden och en ny vägspärr dyker upp framför oss. På håll ser jag att det står en man mitt i vägen med en kalashnikov hängdes över axeln. När vi kommer närmare ser jag att det är en ung pojke. Jag ber vår chaufför att stanna bilen och stiger ur för att prata med killen. Han heter Mohammed och är 13 år gammal. Mohammed berättar att han har skjutit och träffat människor med sin kalashnikov, men han vet inte om han har dödat någon. Däremot har han sett döda människor. 

Mohammed, 13, står vakt i en vägspärr. Han berättar att han skjutit människor och sett flera döda. Foto: Niclas Hammarström

Jag kan inte låta bli att tänka på hur den tunna barnkroppen orkar stå emot rekylen från ett automatgevär.

Mohammed, och flera andra av dem vi träffar under tre veckor i Jemen, kommer att vara kvar hos mig för alltid.


Längst in i hörnet i en sal på ett sjukhus i Aden ser jag en liten flicka ligga tyst med tom blick. Jag går fram till hennes säng och flickan orkar knappt rikta blicken mot mig. Hennes ögon och kinder är alldeles insjukna. Till och med hennes hår ser sjukt ut.

En kvinna kommer fram och berättar att den lilla är hennes barnbarn. Flickan heter Lamia och är tre år gammal. Hon väger bara sex kilo.

På Al Sadakah-sjukhuset i Aden sitter mormor med sitt barnbarn Lamia, 3, i sängen. Treåringen väger endast sex kilo och är kraftigt undernärd. Foto: Niclas Hammarström

Lamias mormor berätta att Lamia varken orkar tala eller resa sig. Hon vill visa hur sjuk den lilla flickan är, hon sätter henne i sitt knä och drar upp hennes tröja för att visa magen. Flickan grymtar som om hon vill gråta, men det kommer inga tårar eller gråt.

När vi lämnar sjukhuset kan jag inte låta bli att tänka på hur mina barn såg ut när de var tre år gamla.


Men den bild från Jemen som starkast stannat hos mig är ändå den av de två barnen i gamla stan i Taiz.

För ett ögonblick är livet som vanligt och barnen skrattar bland ruinerna i Taiz, Jemen. Foto: Niclas Hammarström

Den delen av staden ser verkligen ut som en klassisk krigsscen. De flesta husen är totalt förstörda av bomber. Väggarna är fulla av skotthål. Nästan inga människor bor kvar här.

Plötsligt kommer de två barnen hoppande och skrattande på gatan. Det är en pojke och en flicka, kanske sex–sju år gamla. De slår sig ner på trappan till ett sönderbombat hus. De fnittrar och pratar högljutt som om ingenting har hänt.

För mig var det en underbar scen att se. Man kan tro att bara för att det är krig så slutar folk att leva. Att de bara går runt och gråter och är rädda hela tiden. Men så är det inte. Livet fortsätter och de två barnen visar det så tydligt.

Kriget i Jemen – det handlar det om

 Trots oljetillgångar rankas Jemen som ett av världens fattigaste länder. Samtidigt är det omgivet av några av världens rikaste stater och landets geografiska läge gör det till en viktig strategisk position.

 Efter att tidigare ha varit uppdelat i två olika länder, Nord- och Sydjemen, blev landet enat 1990 under president Ali Abdullah Saleh. Men i takt med att oljeinkomsterna sjönk och de interna problemen blev allt större underminerades presidentens makt.

 Sedan 2004 har houthirebellerna och landets regering legat i konflikt.

Efter den arabiska våren 2011 avsattes landets president Saleh av houthirebellerna som tog makten. Den 25 mars 2015 gav sig en koalition ledd av Saudiarabien in i konflikten och började bomba rebellstyrda områden och kriget var ett faktum.

 Kriget i Jemen är komplext men bakom konflikten står i huvudsak två parter. Stormakten Iran har pekats ut för att stötta houthirebellerna, men har hela tiden förnekat detta. På andra sidan står Hadi-regimen stödda av en saudiledd koalition som i sin tur har fått stöd av länder som USA, Frankrike och Storbritannien.