Barnen lever på öarna som försvinner i havet

HAN ISLAND-PAPUA NYA GUINEA. 

– Folk utifrån säger att vår ö håller på att sjunka ned i havet. Men mina föräldrar säger att det aldrig kommer att hända. Det kommer monstret i skogen aldrig att tillåta, säger Ratu, 11 år.

Flera av Ratus kamrater har kallats för världens första klimatflyktingar. 

Han bor på en skör atoll i Stilla havet, utanför kusten i Papua Nya Guinea.

Publicerad 26 apr 2019 kl 17.04
undefined

Expressen Klimat samarbetar med Unicef för att stödja barn i länder drabbade av klimatförändringar. Missa inte galan ”Världens viktigaste kväll – och roligaste” i TV4 1 maj kl 20.00.

 

LÄS MER På Expressen Klimat

undefined

Solen har gått ned och det fläktar äntligen i det fuktiga mörkret som här och där blir upplyst av sol- eller vevladdade ficklampor. Småpojkarna klättrar upp i de höga palmträden och slänger ned kokosnötterna i sanden. 

Nere i buskarna vid strandkanten skrämmer barnen upp varandra med historier om skogsmonstret.

– Han är jättestor och hårig med långa tänder! Det är svart man. Han har redan ätit upp tre utlänningar som aldrig kom tillbaka från skogen. När det är mörkt får man aldrig gå dit, förklarar Ratu och hans kamrater fyller i om hur monstrets alla offer har försvunnit på mystiskt vis.

LÄS MER: De tror inte på klimatkrisen – de tror på svart magi 

undefined

Ratu, 11, har klättrat upp i den höga kokospalmen för att titta på stjärnorna.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Monstret har inte mycket plats att jaga på. På sin höjd en knapp kvadratkilometer av palmträd, utspridda bananplantager och odlingar med sötpotatis. 

Han Island är en liten atoll i Carteret Islands – en grupp av ett halvdussin atoller som formar en utkastad hästsko i det Stilla havets starka strömmar och vulkaniska havsbotten. Ögruppen liknar en handfull sköra konfetti bland stora landmassor som rör på sig i ett hav som sakta men säkert har börjat stiga millimeter för millimeter. Den ligger mitt i en häxkittel av klimatförändringar, tyfoner, erosion och kontinentalplattor i rörelse. 

undefined

Solen börjar gå ner över Han Island och luften blir svalare. Öns unga samlas vid stranden.

Foto: Niclas Hammarström

En hel kultur kan sjunka ner i havet

Samtidigt är den högsta punkten på Han Island inte mer än ett barns höjd över havsnivån. Öarna har blivit sandur för en grym nedräkning. Om ett par eller några decennier kan de ha sjunkit helt, eller i bästa fall ha blivit fullständigt obeboeliga. 

Det vore slutet inte bara för monstret – utan även för en hel kultur och livsstil på Carteretöarna. 

Om ett par decennier kan de ha sjunkit helt

För det kan finnas en sanning bakom skogsmonstrets existens.

När fotograf Niclas Hammarström och jag går runt atollen kommer vi till ett förbjudet område i skogen och tvingas gå en omväg utan vidare förklaring. 

undefined

Barnen skrämmer upp varandra med historier om skogsmonstret. Foto: Niclas Hammarström

undefined

När solen gått ner tänds eldar runtom på Han Island. Grytor plockas fram och snart är middagen klar. I många av husen är det så varmt att man väljer att stanna kvar och sova på stranden.

Foto: Niclas Hammarström

Efter att vi börjat ställa frågor om möjligheten att få veta mer om eventuella initierings- och mandomsriter på ön blir stämningen nervös inom byrådet. Vi kallas till ett nattligt råd i mörkret intill stranden. Byrådet vill veta vem som har talat med oss om mandomsriter? Det talas om plågsamma dödsstraff för den som gläntar på männens hemligheter. Det talas om folk som har försvunnit efter att ha försökt ta reda på mer.

Det är mycket som inte har ändrats genom århundraden på Han Island. Atollen är ungefär så isolerad som en ö kan bli. Här finns inget telefonnät, ingen postgång och inte ens regelbundna transporter till ön från ”fastlandet”, det vill säga den stora Bougainvilleön, som ligger, grovt sett, nordväst om Australien.

Så isolerad som en ö kan bli

undefined

På isolerade Han Island finns inget telefonnät, ingen postgång och inga regelbundna transporter till ön. Foto: Niclas Hammarström

Vägen till atollen går i en öppen styrpulpetare under en knappa fyra timmar lång resa över öppet hav. När vi har tappat allt land ur sikte förlitar sig styrman på en kompass och på sin erfarenhet. Men det händer då och då att någon fått motorstopp och driver iväg ut på Stilla havet, eller kapsejsar, får vi veta. Strömmarna är starka och väderleken ombytlig.

Det är svårt att inte ägna en tanke åt de migranter som tar sig över andra hav i liknande farkoster.

Sköldpaddan kedjas fast för att gödas

Från relingen ser vi flygfiskar, havsfåglar och till slut en havssköldpadda som styrman Louis sliter upp ur vattnet. Sköldpaddan kommer att leva sina sista dagar fastkedjad i vattnet på ön för att gödas och slutligen ätas. Det är ont om variation i kosten på Carteretöarna och en sköldpadda är en familjefest i likhet med de få grisar som rotar i jorden framför hyddorna.

Styrmannen Louis sliter upp en havssköldpadda ur vattnet.

Foto: Niclas Hammarström

Sköldpaddan ses som en delikatess på ön.

Foto: Niclas Hammarström

Efter att ha götts under några dagar grillas sköldpaddan över elden.

Foto: Niclas Hammarström

Bridget och hennes son provsmakar köttet.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Många av barnen på ön har hennarött hår som Hilda, 12. Föräldrarna förklarar hårfärgen med all tid de spenderar i havet och solen. Näringsbrist kan vara en annan förklaring.

Foto: Niclas Hammarström

Barnens vardag kretsar kring skola och fiske från träkanoter i lagunen bakom de skyddande korallreven. De utgör majoriteten av öns knappa tvåhundra invånare. Fler finns på grannöarna i pärlbandet. Föräldrarna förklarar barnens ofta hennaröda hårfärg med all tid de spenderar i havet och solen. En annan gissning skulle kunna vara protein- och näringsbrist, så kallad Kwashiorkor-sjukdom.

10-åriga Sasa Kirotta vadar ut i det varma vattnet från familjens kanot med en surrad rev i handen som hon kastar ut för att fånga fisk. Under våra dagar på ön slutar hon nästan aldrig att le, ett litet mystiskt leende från en tillbakadragen flicka med en hörselskada som hon drog på sig när en insekt kröp in i örat. 

undefined

Sasa, 10, vadar ut i vattnet och börjar vant kasta krok och lina i vattnet. Det dröjer inte många minuter innan hon får sin första fisk. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Kvinnorna på ön har en bit av stranden på Han Island som bara är deras. Hit går de för att tvätta sig eller bara hitta svalka i den varma solen.

Foto: Niclas Hammarström

”Barnen växer upp med något annat”

I likhet med alla andra barn på ön- och speciellt flickorna - bidrar hon till hushållets överlevnad. 

undefined

Sasa drömmer om att bli lärare. Det tror hennes mamma Stella att hon kommer kunna bli med lätthet. Trots att skolgången ofta haltar på grund av uteblivna lärare och båtar.

– När Carteretbornas barn blir äldre och vi skickar dem till fastlandet för gymnasiestudier så tar det inte lång tid innan de kommer ikapp och ofta går om fastlandsbarnen i studieresultat. Vi har kanske inte datorer och telefoner här, men barnen växer upp med något annat som gör att de ändå klarar sig bättre än de flesta, säger Stella eftertänksamt och med viss stolthet. Hon tittar på sin dotter i vattnet. Sasa drar upp en decimeter lång fisk och ler ännu bredare.

Men Sasas generation kan bli den sista som får del av det där ”något annat”.

På fastlandet vill lokalregeringen förekomma den hotande katastrofen. Därför försöker den sedan ett femtontal år erbjuda en ny framtid åt de kommande generationerna av Carteretbor. Den katolska kyrkan har avsatt landområden på Bougainvilleön dit öbefolkningen ska flyttas. På fastlandet erbjuds de landlotter, hus och utbildning i ett nytt liv anpassat för fastlandet. De nyanlända får lära sig att odla rotfrukter och hålla sig med kycklingar.

Carteretborna har i media fått etiketten ”världens första klimatflyktingar”. Det kan diskuteras. Men programmet är en unik generalrepetition för vad som kommer att krävas i fler hotade ökulturer i världen när havsnivåerna stiger.

undefined

Trädet står 20 meter ut i havet vid Han Island. Fortfarande är det ett av barnens favoritträd, men sjunker sakta ner mer i havet. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Maira, 4, leker i det nyplanterade mangroveträsket. Förhoppningen är att bromsa sanderosion, men många behöver veden. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Blantin, 6, vilar en stund på ett avbrutet palmträd. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Många av träden på stranden på Han Island har fått ge vika för havets krafter.

Foto: Niclas Hammarström

I höstas underströk 18 av Stilla havets statschefer i den så kallade Boedeklarationen att klimatförändringar är det största, enskilda hotet mot Stilla havsfolkens överlevnad och säkerhet. Flera öar över hela planeten riskerar att försvinna i havet eller bli obeboeliga. 

Världsbanken har förespråkat att man i ett tidigt skede och gradvis börjar erbjuda nya liv åt utsatta befolkningar på säker jord, i till exempel Australien.

13-åriga pojken Vianney Jr Samsis föräldrar beslutade förra året att acceptera erbjudandet om flytt till fastlandet. Nu är pojken tillbaka på Han Island för ett förlängt skollov eftersom det inte finns någon båt tillbaka. Livet på fastlandet blev inte vad familjen hade hoppats på. Maten är bättre, huset är finare och skolgången är mer regelbunden, berättar Vianney Jr samtidigt som han matar bästisen Chris Dustins kan-kanfåglar med småfisk som de just har dragit upp i ett nät. 

undefined

Nästan allt på ön kretsar kring fiske. Pojkarna förbereder sig för att åka ut med kanoten för att lägga nät. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Småfiskarna ska de ge till bästisens kan-kanfåglar.

Foto: Niclas Hammarström

Vianney Jr har funderat mycket på det där med att hans ö sjunker ner i havet.

– Ön blir mindre. Förr var den större. Varje gång vi kommer hit så faller fler kokospalmer och kokosnötter ned i havet. Jag mår dåligt av det. Alla kommer att dö. Utom de som seglar iväg, berättar han med en röst och en blick som redan är någonstans i framtiden.

I nästa sekund är han tillbaka i nuet.

– Ibland äter jag inte på morgonen. Då är jag hungrig. Men är jag törstig kan jag dricka kokosmjölk. Ibland har vi inte lunch heller. Mammorna är lite lata här, säger han och tänker efter. 

Varje gång så faller fler kokospalmer och kokosnötter ned i havet

undefined

Getty, 21, bär hem kokosnötter som är en viktig tillgång på ön. Dels innehåller de vatten som man dricker samt kokosfett som man äter och använder till matlagning. De tomma skalen torkas för att sedan användas som bränsle till elden.

Foto: Niclas Hammarström

Han kliar några elaka bett och sår på benen som han har fått av öns rika insektsliv och fortsätter:

– Men de vuxna är snälla här på ön. På fastlandet dricker de och röker marijuana. Varje dag röker de marijuana. Ibland kommer de äldre fastlandsbarnen i gäng och retar oss. De säger att vi måste åka hem till oss. Att det är deras land. Att de ska bränna ner våra hus, förklarar han och menar att hans jämnåriga på fastlandet inte är lika mycket barn som hans kompisar på atollen.

– De vill alla vara som de stora. De härmar dem med att röka och dricka, säger han. 

Varje dag röker de marijuana

Ändå är fastlandsbarnen lättskrämda, menar Vianney Jr:

– Det räcker med att de ser en stor fisk för att de ska skrika. De vet inte hur man dödar en fisk. De vet ingenting om vind och segel heller. Fast de kan ta hand om grisar och så jorden, fortsätter han. 

Pojken saknar riktiga vänner på fastlandet. Barn som är som bästisen Chris:

– Chris hjälper mig alltid med allt, med att fiska och så.

undefined

Barnens vardag kretsar kring skola och fiske från träkanoterna i lagunen. Ansel åker ut med pappa Alex Kirotta. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Ben, 20, fiskar bland korallreven utanför ön. Idag får han bara småfisk. För att få de större fiskarna måste vi bege oss längre ut i havet.

Foto: Niclas Hammarström

Hans egen pappa har börjat dricka allt mer på fastlandet. När vi träffar Vianney Jr senare på kvällen ligger hans pappa och sluddrar i sanden på stranden. Luften är fuktig och blir upplyst av spridda eldar utmed havskanten.

– Pappa är full, säger Vianney Jr med en monoton resignation.

Nötterna ger ett rus som alkohol

Hälsoproblemen är många i samhället, berättar öns doktor, Fred. Han har själv tillbringat tio av sina första år på sjukhus i en kronisk sjukdom som kostade honom ena benet. Egentligen är han bara undersköterska, men alla kallar honom för doktor.

– Malarian är utbredd och sen finns det tuberkulos, säger han. 

Från fastlandet har befolkningen fått vanan att tugga arekanötter från betelpalmer. Blandat med kalk och löv ger det stimulans, hjärtklappning och ibland ett alkoholliknande rus. Salivutsöndringen ökar så användarna sprider långa, röda spottloskor på marken – som i sin tur sprider sjukdomar. Arekanötterna har också gett Papua Nya Guinea världens högsta andel av muncancer.

I likhet med den tioåriga flickan Sasa börjar många tugga arekanötter tidigt i livet.

– Jag försöker säga till Sasa att hon inte borde tugga, men det är svårt att få henne att sluta, säger flickans mamma, Stella Kirotta.

undefined

Ibland blir det ingen frukost. Då finns kokosnötterna där för att släcka törsten och värsta hungern på stranden vid Han Island. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Patricks tänder är röda från arekanötterna han brukar tugga på.

Foto: Niclas Hammarström

På en sjunkande ö i Stilla havet är färskvatten och hygien en bristvara. Öborna lever på regnvattnet som de samlar in från plåttaken i stora dunkar intill hyddorna. 

undefined

I takt med att ön krymper så krymper också den brukbara jorden.

Ben Sailiks 4-åriga dotter skrattar och jollrar i ett mangroveträd tillsammans med sin två år äldre lekkamrat Blantin. Deras sorglöshet står i kontrast till pappans bekymrade min när han talar om den stigande bristen på jordmån:

– Vi har inte mycket att äta. Det finns ingen mer jord för mig att odla på och jag måste ju hitta mat till mina barn! Jag är verkligen oroad för det här med klimatförändring, säger han. Till och med havet som alltid har varit befolkningens skafferi blir allt tommare, förklarar han. 

När Ben var ung räckte det i princip med att slänga ut ett nät eller en rev vid stranden för att få en ordentlig fångst med fisk.

– Nu måste vi åka allt längre ut i havet med kanoterna för att hitta stora fiskar, säger han och pekar mot horisonten bortom det mullrande korallrevet som vågorna krossas mot och blir till vitt skum.

Till och med havet blir allt tommare

undefined

När Ben var ung räckte det att slänga ut ett nät vid stranden för att få ordentligt med fisk. Nu måste de åka allt längre ut för att få fångst.

Foto: Niclas Hammarström

Det gör inte saken bättre att flera av de asiatiska grannländerna skickar fisketrålare och flytande fiskfabriker för att tömma vattnet utanför atollen på en allt större mängd fisk. Norr om ön ser vi ett stort skepp som kryssar fram och tillbaka.

Under tiden får öborna förlita sig mer på kokosnötterna. 

Tolvåriga Lisa Lanta forslar hem en kanot med dagens last av kokosnötter till huset vid strandkanten. Hon gör det med långa stavtag i vattnet. Hennes färd formar ett paradisliknande vykort. Men det är ett hårt slit. Trots det skulle hennes föräldrar för ingenting acceptera regeringens flyttprogram till fastlandet med löfte om ett lättare liv.

– Jag dör hellre, säger Lisas mamma Agatha Lanta, 38. 

undefined

Lisa, 12, håller koll på sina småsyskon medan hon vilar en stund mot en kokosnöt. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Lisa forslar hem dagens last av kokosnötter till huset vid strandkanten.

Foto: Niclas Hammarström

Att låta hennes barn växa upp på ön ger henne en känsla av trygghet, förklarar hon. När Agatha var ung i slutet på 1990-talet så skakades fastlandsön Bougainville av ett blodigt inbördeskrig där olika fraktioner av rebeller, självständighetsrörelser och inhyrda, brittiska legosoldater orsakade tiotusentals offer mot bakgrund av rika koppar- och guldfyndigheter. 

undefined

I år ska öborna folkomrösta om öns framtida status.

Så för Lisas föräldrar är det djupa havet och det långa avståndet mellan Carteretöarna och Bougainville den bästa försäkringen mot konflikter och blodig girighet. 

Under tiden kan Lisa ägna sig åt sina favoritämnen i byskolan: religionskunskap och engelska.

Åtminstone så länge som ön är beboelig. Redan i dag står flera trädstammar tiotals meter ut i havet på vissa strandremsor.

undefined

Havet tar sig allt närmare träden och drar ner dem i vattnet. Foto: Niclas Hammarström

undefined

”Det här var min trädgård när jag var liten. Här odlade mina föräldrar sötpotatis”, berättar Cosmos Babes.

Foto: Niclas Hammarström

Rädslan för att se ön försvinna är lika stark bland de som troligen inte kommer att finnas där när det händer. Det är de äldre som bäst ser vad som redan har skett.

– Det här var min trädgård när jag var liten. Här odlade mina föräldrar sötpotatis, säger 67-årige Cosmos Babes. Idag står han med vatten till knäna, tjugo meter ut i det ljumma saltvattnet på det ställe där han förr lekte på marken.

Vid den nya strandkanten har öborna med hjälp från fastlandet försökt resa en mur med sten och stålnät mot havet. Den liknar ett monument av vanmakt när tidvattnet rinner förbi muren. Något effektivare är kanske då planteringen av mangroveträden som delvis hindrar sand och jord från att spolas ut i havet.

undefined

Rädslan för att se ön försvinna är stark bland de boende på Han Island.

Foto: Niclas Hammarström

”Det är inte lätt att flytta en hel befolkning”

På fastlandet i Bougainville finns det de som drömmer om en räddningsaktion av en helt annan dimension. 

För att rädda Carteretöarna så måste de förändras i grunden, både bokstavligt och kulturellt. Det hävdar Thomas Raivet. Som statssekreterare är han ansvarig för folkförflyttingsprogrammet i den lokala regeringen på Bougainville. 

undefined

– Under de här åren har vi lärt oss att det inte är lätt att flytta en hel befolkning. Tillräckligt många har inte accepterat att lämna öarna. Låter man dem bara flytta till sina närmaste anhöriga på fastlandet så skapar det dessutom problem med lokalbefolkningen, säger han.

Det handlar om både befolkningsmix och om tillgänglig jordmån. En lösning som hans lokalregering nu prövar är att upplåta jord på nya ställen där befolkningen ändå har en viss klantillhörighet med de nyanlända.

Många har inte accepterat att lämna öarna.

Foto: Niclas Hammarström

Ansel och mamma Stella lagar mat i sitt hus. Ansel har en ficklampa för att kunna se grillen.

Foto: Niclas Hammarström

En lokal diskmaskin under palmerna. Första skålen: tvätt, andra skålen: skölj. Sedan torkas disken i vinden.

Foto: Niclas Hammarström

Tvätt hänger på tork i träden.

Foto: Niclas Hammarström

undefined

Vattnet är kristallklart utanför ön.

Foto: Niclas Hammarström

Men Thomas Raivet tror inte att det kommer att räcka. Lösningen är att de sjunkande öarna börjar växa istället för att sjunka. 

Han är själv född på en av atollerna och hans mamma äger två av de sjunkande öarna.

– Vi behöver en backuplösning mot klimatförändringens effekter! Jag skulle gärna se att en privat investerare leasade öarna på, låt säga 99 år. Med en rejäl investering skulle de kunna pumpa upp sand och sten i lagunen och bygga ett konstgjort berg på ön, förklarar han.

– Sen skulle de kunna bygga ett lyxhotell för rika turister som vill komma och njuta av djuphavsfiske och av bad. Öborna skulle kunna utbildas i turism och få anställning, säger Thomas Raivet och understryker att ett sådant projekt så klart måste respektera vissa krav på hållbarhet och respekt för den sköra biologiska mångfalden på ön. Men ingen omelett utan krossade ägg…

undefined

De tomma skalen från kokosnötterna torkas för att sedan användas som bränsle till elden. Här läggs skalen på glöden för att torka ordentligt på Han Island. Foto: Niclas Hammarström

undefined

Solen går ner över ön som snart kanske inte finns längre.

Foto: Niclas Hammarström

Situationen börjar bli desperat

– Helst skulle jag se att det var en godhjärtad miljardär från USA eller någonstans där de har förståelse för hållbar utveckling. De kinesiska investerarna vill jag helst inte fråga. Jag litar inte på dem. Fast de skulle lägga upp pengarna på bordet med en gång, hävdar han.

– Det är bråttom! Situationen börjar bli desperat för öarna, slår han fast.

Den unika samklangen mellan människa och natur på Carteretöarna kommer inte att vara oföränderlig i evighet, menar statssekreteraren.

Vår avfärd från Carteretöarna blir försenad av dåligt väder. När vår öppna styrpulpetare väl sätter kurs mot hemmahamnen dyker ett par delfiner upp och visar oss färdriktningen.

Se fler bilder från Expressens fotografer på Instagramkontot Expressen Photo 

undefined

SÅ KAN DU HJÄLPA TILL

Om Unicef. Alla katastrofer slår hårdast mot barnen. Det gäller även katastrofer som orsakas av klimatförändringar. Barnen drabbas av sjukdomar, undernäring, missad skolgång och riskerar att dras ännu längre ner i fattigdom. Unicef, världens största barnrättsorganisation, finns på plats i över 190 länder och ser till att barn får rent vatten, näring, hälsovård, vaccin och utbildning.

Så kan du hjälpa. Som Världsförälder hos Unicef skänker du 100 kronor varje månad via autogiro – till alla de barn som mest behöver din hjälp. Du är med och ser till att barn blir vaccinerade mot farliga sjukdomar, får rent vatten, möjlighet att gå i skolan och skydd mot våld och övergrepp. Anmäl dig på unicef.se eller ge en gåva genom att swisha till 9020017.