Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Anette jobbar i landets mest drabbade region: ”Krigszon”

Anette Lundborg, 56, är intensivvårdssjuksköterska i Sörmland – den region som drabbats allra värst av coronaviruset, sett till antalet dödsfall per invånare. 

Hon liknar sin arbetsmiljö vid en krigszon.

– Vi har i alla fall inte låtit någon dö ensam hittills. Men när en människa dör framför ögonen på en är det också hårt, säger hon.

I Uppsala berättar sköterskan Anna Bredberg, 50, hur intensivvårdsplatserna blivit fulla bara på någon vecka.

Och 80 mil därifrån, i Piteå, befarar intensivvårdssköterskan Carina Nilsson, 55, att smittan kan kräva mer personal än vad som finns där uppe. 

Under veckan som gick meddelade Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell att det ser ut som att coronaepidemin är på väg att flytta från Stockholm ut i landet. 

– Det sker en avplaning i Stockholm just nu men vi börjar se en viss ökning i resten av landet, sa han på en presskonferens den 8 april. 

Mot bakgrund av detta och med hjälp av Folkhälsomyndighetens data har Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, tagit fram kartor som visar hur antalet avlidna spritt sig över landet – bara under de senaste två veckorna. 

– Stockholm och Sörmland har ju stuckit ut i antal avlidna per invånare. Nu kan man se att en ganska stor del av landet ligger på samma nivå som Stockholm och Sörmland gjorde för två veckor sedan, säger hon. 

Antalet dödsfall per 10 000 invånare den 26 mars respektive den 10 april.
Grafik: Charlotta Mellander / Högskolan i Jönköping

Mälarsjukhuset, Eskilstuna

När intensivvårdssjuksköterskan Anette Lundborg, 56, svarar i telefonen har det bara gått lite mer än fem veckor sedan det första bekräftade coronafallet i Sörmland. Under den tiden har regionen blivit den värst drabbade i hela landet, både sett till antalet sjukdomsfall och till antal dödsfall per invånare. 

– Det var klart att vi hade hört om det här i början på mars. Men vi trodde aldrig att det skulle bli så här. Vi har ju sett den ordinarie intensivvården i många, många år. Men vi har aldrig sett så många patienter på rad. Aldrig någonsin, säger hon. 

Situationen går nästan inte att ta in

Anette Lundborg har jobbat på Mälarsjukhuset i Eskilstuna i snart 25 år nu. Genom åren har hon sett det mesta. Trots det är hon uppriktigt orolig för vad detta kommer att sluta i. För det hon upplever nu har hon aldrig varit i närheten av. 

– Hela situationen går nästan inte att ta in. Det är som att jobba i en krigszon. 

Intensivvårdssjuksköterskan Anette Lundborg, 56, säger att de än så länge har den utrustning de behöver. ”Men de här patienterna har ju minst sex dagar i respirator. Jag undrar när det tar slut? När tar patienterna slut? När tar apparaterna slut? När tar skyddsutrustningen slut?”, säger hon.
En handfull intensivvårdssjuksköterskor förbereder sig inför nattpasset på tre avdelningar med covid-19-patienter på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

Egentligen handlar det inte om att själv kanske få smittan, säger Anette Lundborg. I det avseendet känner hon sig säker med det skydd hon har. Vad hon ser framför sig är däremot en fara som egentligen inte går att skydda sig från: Det som sätter sig på näthinnan.  

– Det vi upplever nu kommer nog alltid att sitta kvar mentalt. Vi jobbar oss sjuka, och jag är rädd att vi inte kommer att kunna köpa oss friska från det här. 

Corona i Sörmland

9 mars. Första bekräftade fallet. 

16 mars. Första dödsfallet. 

7 april: Stockholm erbjöd att ta emot sörmländska coronapatienter för att avlasta sjukhusen i Nyköping och Eskilstuna.

12 april: 83 avlidna, 64 intensivvårdade. 222,2 sjukdomsfall per 100 000 invånare.

Källa: Folkhälsomyndigheten. 

***

Akademiska sjukhuset, Uppsala

Anna Bredberg, 50, hade jobbat i 17 år som intensivvårdssjuksköterska när hon för ett par år sedan i stället valde att öppna en liten vaccinationsmottagning. Nu är hon – precis som många andra av hennes tidigare kolleger – tillbaka på intensivvårdsavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Bland mina nuvarande kolleger var det jag som hade varit borta från intensiven kortast tid, så det blev jag. Det blev tre inskolningspass innan det smällde till. Ett för varje år jag varit borta, skojar hon. 

Men egentligen är det gravallvarligt. 

När vi pratar är det en och en halv vecka sedan som hon gjorde sitt första pass. På den korta tiden har det skett stora förändringar på intensivvårdsavdelningen, säger Anna Bredberg: Från ”helt okej” till ”fullt” och ”väldigt fullt”. Något som inneburit att varje sjuksköterska har fått ta hand om betydligt fler patienter än det normala. Det har också inneburit att de tvingats hushålla med vissa sömnmedel som annars riskerar att ta slut. 

Corona i Uppsala

27 februari: Första bekräftade fallet. 

23 mars: Första dödsfallet.

12 april: 30 avlidna, 41 intensivvårdade. 117,0 sjukdomsfall per 100 000 invånare. 

Källa: Folkhälsomyndigheten. 

I den sal som Anna Bredberg senast jobbade i hade man rullat bort de skärmar som vanligen står emellan de inlagda patienterna, berättar hon. Detta eftersom det ger en bättre överblick och då anhöriga ändå inte får komma dit längre. Dessutom är det lättare att springa mellan patienterna nu när man ska vårda tre i stället för en eller två. 

– Och det innebär naturligtvis att man inte riktigt räcker till. I stället för att hela tiden ligga steget före och hinna se vad som är på väg att hända med patienten så får man lösa saker och ting allt eftersom, lite släcka bränder när de uppkommer. Man måste prioritera bort det som inte är absolut nödvändigt och hoppas på att det kan göras senare. 

Intensivvårdssjuksköterskan Anna Bredberg, 50. Munskyddsskavet anas redan efter första arbetspasset.
Intensivvårdssjuksköterskan Anna Bredberg arbetar på Akademiska sjukhuset i Uppsala – där hon är rädd att intensivvårdsplatserna ska ta slut.
De flesta känner inte någon som hamnat på sjukhuset eller någon som blivit riktigt dålig. Ännu

Raster och pauser kommer man aldrig till eftersom man hela tiden har något som måste göras nu, säger Anna Bredberg.

– Man börjar med patient nummer ett, går vidare till nummer två, hoppar tillbaka till nummer ett för att något händer, sedan händer plötsligt något med patient nummer tre som måste åtgärdas akut och så vidare. 

Anna Bredberg nämner den naivitet som hon anser att många har inför smittan, vilket innebär att de kanske inte är försiktiga nog när de rör sig i samhället. 

– Jag tänker att de inte förstår. Det är liksom inte deras värld ännu, de har inte kommit dit. För de flesta är ju fortfarande friska. Så är det i Uppsala i alla fall. De flesta känner inte någon som hamnat på sjukhuset eller någon som blivit riktigt dålig. Ännu. 

– Om man dessutom är ung kanske det är ännu svårare att förstå allvaret. För vi pratar hela tiden så mycket om de äldre och att det är de som blivit svårt sjuka. Men det är ju faktiskt yngre som blir ordentligt sjuka också, även om de har en mycket bättre prognos. 

Själv håller hon sig mest med sin familj mellan de långa passen. 

– Jag tänker att om jag kan hålla mig frisk. Då är det i alla fall två, tre stycken till som i alla fall kan få vård. 

***

Piteå sjukhus, Piteå

– Hollywood nästa! skojar intensivvårdssjuksköterskan Carina Nilsson, 55, efter att hon skickat i väg en film på sig själv i skyddsutrustning från sjukhuset. 

Carina Nilsson jobbar vanligen på Sunderby sjukhus utanför Luleå, som är det största sjukhuset i Norrbotten. I skrivande stund är det ”bara” sju personer som avlidit i hennes region och smittspridningen är ungefär till hälften av Uppsalas. 

Här väntar man fortfarande på att det ska ”slå till”. 

Ändå åker Carina Nilsson sedan en tid tillbaka till Piteå sjukhus ett par dagar i veckan, där regionen just nu har ett sorts ”covidcentra” för patienter som behöver intensivvård. 

Corona i Norrbotten

9 mars: Första bekräftade fallet. 

25 mars: Första dödsfallet. 

12 april: 7 avlidna, 16 intensivvårdade. 53,6 sjukdomsfall per 100 000 invånare. 

Källa: Folkhälsomyndigheten. 

Planen är att hon och hennes kolleger ska jobba så fram till att de har 14 intensivvårdspatienter på Piteå sjukhus. Då kommer de att börja intensivvårda coronapatienter även på ”hennes” sjukhus, där man hittills valt att fokusera på att slutföra regionens mest akuta operationer. 

Trots att det än så länge är hyfsat lugnt har Carina Nilsson och hennes kollegers scheman redan lagts om. Just nu är ett pass 12,5 timmar långt. 

Intensivvårdssjuksköterskan Carina Nilsson, 55: ”Även om vi kan vårt arbete och vi gör det i vanliga fall också så är det en prövning att vara i den här situationen. Man är rädd för att bli smittad. Bara det är en psykisk påfrestning i sig”, säger hon.
Intensivvårdssjuksköterskan Carina Nilsson filmar från sin avdelning på Sundeby sjukhus, där de byggt en sluss för covidpatienter.
Hur ska vi i personalen räcka till?

Hon frågar sig hur man i regionen ska kunna ha personal nog när det smäller till. 

– För det är naturligtvis ett krisläge även här. I nuläget flyttas personal omkring i länet. Intensivvårdsutbildade sjuksköterskor har plockats ”hem” från andra enheter för att fylla på och fylla upp. 

– Man pratar om allt mellan 25 och 35 personer som ska kunna intensivvårdas samtidigt, och det kräver ju otroliga resurser för det. Det man känner då är: Hur ska vi i personalen räcka till? 

Mälarsjukhuset, Eskilstuna

På en intensivvårdsavdelning är döden inte ovanlig, det vet Anette Lundborg vid det här laget. 

Ändå är det hon upplevt dessa veckor något helt annat. 

Man önskar ju i de bästa av världar att människor inte ska behöva dö ensamma

– Vi har ju inte svaren som vi brukar ha när vi bedriver intensivvård. Därför blir svaret ofta ”jag vet inte” när en anhörig ringer. Sällan får man ens själv reda på hur det gick. Det är mer ”den dog” eller ”ingen aning” när man frågar. För det är så många nu, så det går inte att ha den kollen på alla man vårdar. 

En ”vanlig” intensivvårdspatient som avlider har alltid möjlighet att få dö tillsammans med närstående, säger Anette Lundborg. Men som läget är i dag finns inte längre den möjligheten. 

Än så länge har anhöriga till de patienter som avlidit på hennes avdelning i efterhand fått träffa den anhöriga i ett isolerat enkelrum. Av naturliga anledningar är det ”se men inte röra” som gäller vid ett sådant möte. 

– I de bästa av världar önskar man att människor inte ska behöva dö ensamma. Vi har i alla fall inte låtit någon dö ensam hittills. Men när någon dör framför ögonen på en är det också hårt. När man inte kan göra så mycket mer.