Kvällen avslutas med fest och kompisgänget. De är 15 tjejer som ses så ofta det bara går. I princip varje helg är det hemmafest eller utgång i Borås, i bland åker de till Göteborg.
– Alla är drivna och jobbar hårt och då är det kul att ha roliga grejer att se fram emot. Jag fick höra att jag inte skulle ha någon fritid alls när jag valde linje men för mig är det viktigt att kombinera jobb, skola och vänner. Jag vill inte vara den som sitter hemma och pluggar och låter skolan äta upp mig. Jag har B i betyg men har inte heller satsat på att vara bättre.
– Vardagarna är så mycket plugg och krav, helgen blir som en ”belöning på slitet”. Färgglada drinkar, bruncher på stan och dagens outfit.
Men allt är inte fest och glitter i Amandas liv.

Bilderna som Amanda Edvardsson postar i sina sociala kanaler under julen är något helt annat än snöblasket i Borås och gör nog en avsevärd del av följarna gröna av avund. Palmer med julgransbelysning, andäktiga solnedgångar, bikini och saltstänkt hår. Hon älskade att vara på Sri Lanka med sin mamma under helgerna men resan var också, bokstavligen, en väg bort.
– Jularna är så annorlunda efter skilsmässan så vi firar inte jul längre. Det var skönt att komma ifrån allt, säger Amanda och får ta sats.
Det hugger fortfarande i henne när hon uttalar ordet; ”skilsmässobarn”.
– Fast det har varit värre, nu är det bättre.

Föräldrarna gick isär när Amanda precis hade börjat ettan på gymnasiet. Samma vecka som skolan började flyttade hon med sin mamma till en lägenhet i Borås medan hennes två år yngre bror bodde kvar hos pappa i huset med poolen i Sandared.
– Jag gjorde klart redan när de berättade om skilsmässan att jag inte ville bo i en resväska och våra föräldrar var ense om att vi skulle få bestämma själva. De ville inte tvinga oss till varannan vecka.
– Men att inte vara med sin brorsa varje dag är det jobbigaste. Man ser varandra i skolan och hälsar. Det är jättekonstigt.
Trots att Amanda har flera vänner med separerade föräldrar och många att prata om skilsmässan med, upplevde hon det som en jättetuff tid.

Amanda Edvardsson har över 1900 följare och öppen profil på Instagram. Hon bloggar och vloggar och tycker om att både dela med sig av sitt eget liv och att följa andras på sociala medier - men tror samtidigt att det finns en risk med att inspireras f ö r mycket av kändisar som livnär sig som influencers.
– De kan gå och köpa dyra väskor trots att de är hemma och umgås med sina barn om dagarna, f ö r att de delar hur de umgås med sina barn. Det kan man bli avundsjuk på, man vill också köpa väskor och leva så. Jag tror att YouTube har gjort min generation bortskämd. Man tror att man ska få allt och att det är lätt.
Just nu påverkas hon dock mer av jollrande minimänniskor på nätet än getingmidjor.
– Många av de Youtubers jag följer har små barn, som Margaux, Ida Warg och Jocke och Jonna. Det är mycket bebismys och det kan jag bli inspirerad av. Det verkar kul att vara en ung mamma.
Hon vill tänka positivt och har en i grunden tro på långvarig kärlek och en jämställd lycklig familjekonstellation, men konstaterar att generationen över henne har satt käppar i hjulet.
– När man har fått vänja sig vid att så många är skilda, till och med ens egna föräldrar, är det lätt att tänka att det inte finns äkta kärlek. Man blir inte så optimistiskt över framtiden för egen del.

Den politiska banan ligger som en utrullad röd matta framför den engagerade och talföra unga gotländskan. När det drar ihop sig till val står Anna Hallbom som fjärde namn på Gotlandsliberalernas riksdagslista och på sjätte plats på listan till regionfullmäktige. Medierna tävlar om att rapportera om landets yngsta riksdagskandidat.

Anna intervjuas av Sveriges Radio och SVT och tidningen Metro listar henne som en av ”2000-talisterna att hålla koll på”.
– När jag är ”klar” med Gotland blir det kanske riksdagen. Kanske partiledare, säger Anna Hallbom i SVT-intervjun.
Allt från ”högertroll" till kompisar inom ungdomsförbundet Luf har alltid sagt det, att hon kommer att bli statsminister en dag, men med kompisarna diskuterar Anna inte politik.
– De sätter stopp "Anna, nu går du igång igen".
De jämnåriga tjejerna vill hellre prata träning, fest, killar och smink.

Men Anna är uppslukad av sitt politiska kall. När sommaren närmar sig reser hon till Bryssel och EU-parlamentet, hon gör upp schema för alla debatter under den kommande valrörelsen. Säger ja till allt. Samtidigt går hon andra året på ekonomiprogrammet med inriktning juridik på Wisbygymnasiet, hon är kassör i elevkåren, distriktsordförande på Liberala ungdomsförbundet och jobbar extra på Coop. Det finns en baksida men den vet vi inget om.

Almedalsveckan blir inte alls som landets yngsta kandidat till riksdagen har sett framför sig. Efter att ha varit på tå under hela året och genom alla intervjuer, känner sig Anna Hallbom plötsligt apatisk, vill helst vara i stugorna och servera kaffe och kakor bara. Men hon kör på, går på styrelsemöten och tillställningar, tar debatten.
– Det var så mycket kul jag ville vara med på. Jag var den av alla kandidater som gjorde flest skoldebatter under valrörelsen, fem av sju.
Anna upplever att hennes politiska röst blir hörd, känner att hon kan göra skillnad på riktigt i det kommande valet. Samtidigt har hon skolan att tänka på. Hon delar frikostigt med sig av sina uppdrag på sociala medier.
– Jag bara körde på, jag kände inte att det var på väg att brista.

För det gör det. Dagen efter valet kommer kraschen. Anna får tredje mest röster av alla kandidater från Liberalerna på Gotland till fullmäktige och tredje mest till riksdagen, fler än Jan Björklund på Gotland. Men när hon vaknar den 10 september kan hon inte komma ur sängen. Hon tänker att det nog är för att hon var på valvaka hela natten och bara behöver vila lite.
– Men en dag blev en vecka, en vecka blev en månad, och en månad blev tre. Jag kom inte ur sängen.
– Nu står vi här i dag och jag är lika trött.

I november söker Anna Hallbom läkarvård för att bli sjukskriven från skolan, vilket hon har varit i perioder under hela andra året på gymnasiet.
– Jag var engagerad i så mycket, jag ville göra allt. Allt detta kombinerat med en massa tvivel "Kommer folk att rösta på mig, är jag tillräckligt smart, har jag svar på tal?”. Det blev för mycket.
Hur är det att vara 18 år och känna att kroppen inte orkar?
– Just då kunde jag inte reflektera över vad som hände. När man är utmattad och har passerat gränsen vet man varken vad som händer eller hur man ska ta sig ur situationen.
– Jag måste ha en examen, jag vet det. Men jag slipper gärna skolmiljön.
På sin blogg börjar Anna dela med sig av sin historia. Den andra, den som inte syns och som inte signalerar ”heta 00-talister att hålla koll på”.

Hon berättar att hon har varit utsatt genom hela sin skolgång, hur mobbarna satt längst bak i skolbussen och att chauffören var hennes trygghet och sköld.
– Jag har fått stenar och grus, pennor och sudd och linjaler kastat efter mig. När jag var yngre slog jag tillbaka mot mobbarna, jag var så jäkla kaxig och brydde mig inte. När jag blev äldre började jag att ta åt mig av kritiken.
Hon rättar sig själv. Inte "kritik", rasism. Annas mamma är född i Thailand och det menar hon, räckte på norra Gotland.
– De kallade mig för "neger". Det ordet dök upp redan i förskoleklass. Men ful och dum har jag också varit. Högstadiet var värst. Jag gick till skolan men satt i en soffa och dök inte upp på lektionerna.
Var det ingen lärare som reagerade?
– Ingen, och det har jag tänkt på i efterhand. En gång var det en kurator som såg mig gråta och köpte en dricka till mig, annars aldrig.

I slutet av november köper Anna Hallbom sin första bil och flyttar till egen lägenhet i Visby. Hon säger att hon aldrig har känt sig så vuxen och så liten på samma gång som när hon skulle teckna hemförsäkring.
– Jag ringde Folksam och pep "Hej, jag heter Anna och jag vill ha en försäkring". Jag kände mig superlöjlig, skulle jag vara vuxen nu plötsligt?
Hon kom inte in i riksdagen, den här gången. Men är styrelseledamot och sitter som ersättare i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden på Gotland. Dessutom kandiderar hon till EU-valet. Trots att året har varit tufft med utbränd kropp och tvivel ser den 18-åriga gotländskan med tillförsikt en framtid inom politiken. Kanske snarare, tack vare.
– Det är så många barn som hamnar i ett svart hål på grund av sin barndom men jag har bestämt mig för att inte låta det hända. Det är det som är mitt driv. Jag reser mig för alla andra barn, för att visa att det går att göra något gott av allt som jag har varit igenom.
– Jag blir hellre skjuten för att jag står för något än lever mitt liv i rädsla utan åsikter. Men jag kommer vara bättre på att säga nej om det blir för mycket igen.

Vad gör du när du är 28?
– Då hoppas jag att jag har barn, jag älskar barn. Jag ska vara gift, helst i går så att jag kan satsa på min politiska karriär ha ha. I en civil karriär kan jag tänka mig lärarvikarie eller polis.
– Poliser är superhjältar, de räddar barn och håller medborgarna säkra. De är Batman men på riktigt.
Så var det det där med skolan. Anna Hallbom säger att hon har bestämt sig för att läsa om tredje året men ska fira studenten med sin klass om drygt en månad. Hon har beställt både balklänning och studentmössa. Det står ”Anna Hallbom - Partiledare”.

Zara Liyan Kilincaslan har valt att ha stängda konton på Facebook, Instagram och Snapchat. Dels för att hon inte har ”något behov att visa upp hela sitt privatliv” men för Zara handlar det också om just den anledningen. Kraven och förväntningarna, på hur hon som ung kvinna ska se ut, vara och prestera.
– Tjejer ska inte svära, tjejer ska vara fina och agera rätt i alla lägen, i skolan och hela livet. Killar kan vara lite hur som helst och ändå betraktas som duktiga.
Och det räcker inte med att vara smal, konstaterar Zara, det ska vara tunn midja men former, stora bröst och stor rumpa.
– Om man inte uppfyller kraven är man "fin... men”. Jag som är 1.70 brukar får hör att jag är ”för lång för att vara tjej”. Det är så dumt, jag kan väl inte bestämma min längd heller.

Zara berättar om en kompis i nian som lade upp massor av bilder av sin kropp på Instagram och hade flera tusen följare och där utropen om hur snygg och fin hon var haglade i kommentarsfältet. På gymnasiet stängde vännen kontot och postade en text med kontentan; hon ångrade inte sina selfies men mådde inte bra av att en massa okända människor tyckte saker om hennes kropp utan att veta något om hennes som person.
– Det har blivit lite så i dag, säger Zara. Att människor tycker om en för hur man ser ut och inte för den man är. För att man inte visar sig som den man är.

Zara är född och uppvuxen i Sverige men familjen kommer från den kurdiska delen av Turkiet och flyttade också tillbaka dit under tre-fyra år när Zara hade fyllt tio. Hennes pappa är aktiv i kurdisk politik och själv kallar hon sig både stolt kurd och stolt svensk.
– Mina föräldrar tycker att jag är vuxen nog att ta mina egna beslut men de vill också att jag ska prioritera skolan och backar mig oavsett.

På sin studentmössa har Zara valt att skriva ”kvinnor, jämlikhet, frihet” på kurdiska. Zara Liyan Kilincaslan har bestämt sig för att läsa vidare direkt efter gymnasiet men vet inte riktigt vad hon landar i för utbildning.
– I trean ska man veta vad man vill bli men jag vet inte vad jag vill bli. Det är en press som hänger över en ”kommer det bli för sent att välja?” ”tänk om jag ångrar mig”.
– Jag vill bli något nytt varje vecka. Ett tag var det pilot eller politiker. Nu lutar det åt åklagare eller advokat.
Vad gör du när du är 28?
– Då ska jag ha ett bra jobb, en utbildning, en egen bil och min egen lägenhet. Inte barn, det låter tidigt. Det kan gärna vänta ett tag.