Huset äts upp av gruvans slukhål: ”Hur törs du bo här?”

Gruvan som splittrar en stad: ”De kastar ut oss”

KIRUNA. Den offensiva gruvbrytningen längst upp i norr har inneburit åtskilliga miljarder i statskassan – men också ryckt marken under fötterna på Kirunaborna.

Medan LKAB går en kamp mot klockan för att hitta nya vägar att nå malmfyndigheterna på djupet får människorna och naturen betala priset.

Hundra år senare handlar det inte längre om staten, gruvan och folket.

Det handlar om staten, gruvan, folket – och miljön.

– Alla har en relation till gruvan och det gör frågan extra känslig. Kirunaborna vill varken prata om miljön eller gruvan, säger Kirunabon Per-Nils Idivuoma.

Publicerad 6 okt 2019 kl 06.10
undefined

PER-NILS HUS ÄTS AV GRUVAN

Kranierna ligger staplade över reservdäcken utanför garaget och på motorhuven. Per-Nils Idivuoma har varit på slakt i Girjas sameby i Nikkaluokta och fyllt frysen med så här före brunsten särskilt fint och fett renkött. Dessutom har han 15 extra skallar med från fjället. En underkäke tillagade han redan i går, nu ska han dra skinnet av överdelen för att stoppa i grytan med vatten och en halv näve salt. 

– Renögon är det bästa du kan äta, det tycker till och med min tjej som är från Stockholm. Käken är fin också och klövarna, det är gelé i som i grisfötter. En delikatess, försäkrar Per-Nils Idivuoma. 

undefined

Renarna fångade med lasso på fjället åker rakt ner i grytan. Foto: Lisa Mattisson

undefined

Varje natt mellan klockan ett och två vaknar Per-Nils Idivuoma av sprängsalvorna i gruvan.

Foto: Lisa Mattisson

Utanför köksfönstret i eftermiddagsdimman ruvar Kiirunavaara, en av världens största och modernaste underjordsgruvor vars fyndigheter av järnmalm i över hundra år bidragit till Sveriges välstånd och industriella utveckling, för Kirunaborna ett lika självklart inslag i landskapsbilden som i dygnsrytmen. Per-Nils Idivuoma är van vid sättningarna som får porslinet i skåpen att skallra men vaknar ändå varje natt runt  01.50 när nattskiftet spränger för dagskiftet, och för ett tag sedan kom skakningen med en ny smäll. En dörr i vitrinskåpet hade kraschat. 

– Det var glassplitter över hela köksgolvet, bara att gå upp och sopa, säger den 71-åriga tidigare radioarbetaren i stadsdelen Norrmalm. 

Allt det andra som händer i huset bekymrar honom desto mer och har fortsatt att gäcka sedan september förra året då han var på semester i Spanien och sonen ringde och sa ”pappa, marken är borta”

undefined

Vad händer med mitt hus? Per-Nils Idivuoma visar hur golvet i bastun har sjunkit av hålet därunder.

Foto: Lisa Mattisson

Per-Nils Idivuoma hasar sig fram över kakelplattorna i bastun och plockar bort de stora brädor han lagt över golvet för att inte barnbarnen ska trilla igenom. Han visar, ”se här vattnet rinner inte ut längre, jag måste skyffla för hand”

Sprickan går rakt genom huset

Golvet har sjunkit så mycket som tio centimeter men det som verkligen oroar är hur det ser ut under, i husgrunden.

– När de var här från en utomstående firma och knackade sa de att det var ihåligt under golvet, tomt. Det är ett slukhål. Sprickan går rakt genom huset.

Han fortsätter att visa allt det lustiga i tvåplansvillan som inte är lustigt. Murbruket som har rasat från öppna spisen och upptäcktes när det började ryka in i fjol, dörren till toaletten som ”rinner ut”, vilket tyder på att huset lutar. Staketet i trädgården har vält mot grannens garage och så hålet, det som fick sonen att ringa. Det går rakt in i grunden vid sidan av ytterdörren. Per-Nils Idivuoma  har täppt igen det med nio renskinn men hålet blir större. 

Han säger att hans hus äts av gruvan.

undefined

I testgruvan Konsuln 486 meter pågår försöken med ny hållbar malmbrytning. Foto: Lisa Mattisson

undefined

SEX EIFFELTORN OM DAGEN

Lukten av ammoniak sticker i näsan. I själva huvudgruvan finns 50 mil bilväg, som mellan Stockholm och Göteborg, men det räckte med 30 meter in i berget och under jorden för att världen skulle bli svart. Vi är på baksidan av Kiirunaavara, i LKAB:s testgruva Konsuln, 486 meter under jord. Det är här framtiden för den statliga gruvdriften ska avgöras. Varje dygn och 365 dagar om året bryts 150 000 ton järnmalm i LKAB:s brott, motsvarande omkring sex Eiffeltorn i mängden stål räknat – men hösten 2018 kom larmet från bolaget med en omsättning på 26 miljarder som fick näringslivet att skaka som sänggavlarna hos Kirunaborna klockan 01.50: Malmkroppen i Kiruna var inte lika omfattande som LKAB trott och malmen vid huvudnivån beräknades vara färdigbruten i början av 2030-talet.

– Det du ser här är att vi förbereder för att kunna prova ny brytningsteknik. Vi ska testa nya metoder och utrustning för att ta fram malmen på djupet. Längre hål, ropar Mikael Bohm, ansvarig byggledare för testgruvan, för att överösta maskinen som smäller i väggen.

Ortdrivning på gruvspåk.

Borren gör fem meter djupa hål in i berget, därefter sprängs det, tre till fyra salvor per dag där varje salva öppnar fem meter. 

– En helt ny värld där ingen varit förut. Vad som finns där? Malm hoppas vi, säger Mikael Bohm.

undefined

Hösten 2018 kom larmet från LKAB om att malmfyndigheten i den ”brödskiva” där man brutit i Kiirunavaara skulle ta slut 2030. Foto: Lisa Mattisson

undefined

Den svenska gruv- och mineralnäringen står för cirka åtta procent av Sveriges koldioxidutsläpp.

Foto: Lisa Mattisson

Helt i blindo famlar inte gruvbolaget. Tre 2 300 meter djupa borrhål har gett indikation på att fyndigheten fortsätter norr om den befintliga malmkroppen åt gamla dagbrottet i Luossavaara till. 2023 ska resultatet av testerna i Konsuln presenteras för styrelsen för beslut om LKAB:s framtida brytning i Kiruna och Malmberget.

Men det handlar inte bara om malmen och att kunna sörja för en gruvbrytning på större djup och en fortsatt export efter 2030.

Det handlar om naturen, att säkra framtiden för klimatet också. 

Den svenska gruv- och mineralnäringen står för cirka åtta procent av landets koldioxidutsläpp och LKAB har just nu tre prestigeprojekt i gång för att ställa om till en hållbar gruvdrift. Man pratar i termer som ”Sveriges största industriinvesteringar någonsin” och målet är högt satt: en digitaliserad, autonom och koldioxidfri framtida gruva. 

undefined

Mikael Bohm är byggledare i testgruvan Konsuln.

Foto: Lisa Mattisson

I malmgruvan norr om Polcirkeln är den stora Co2-källan dieselgasen från maskiner och fordon, SUM-projektet som är ett samarbete mellan LKAB, ABB, Epiroch och Volvo handlar om att ersätta dieselmotorerna med förarlösa hjullastare och autonoma gruvtruckar. 

– Det kommer alltid att vara manuellt körda fordon i gruvan också och det gäller att få  batterilastmaskiner och människor att fungera tillsammans. Men jag tror på det här, säger Mikael Bohm och spår batteridrivna maskiner på plats ”inom ett år”. 

Byggledaren blinkar inte ens när ljuset ovan mark chockar ögonen.

– Jag trivs i gruvan, snart är det ändå mörkt dygnet runt. 

undefined

”FINNS INTE GRUVAN FINNS INTE VI”

Staten, gruvan och folket, en slags kärleksaffär sedan 1907 men en relation som i dag knakar. Hundra år av gruvbrytning har förvandlat Kiruna till ett rasriskområde och 2004 meddelade LKAB att stan måste flytta.

Nya centrum ska växa upp två kilometer österut i Tuolluvaara på tidigare gruvmark som har sanerats och på denna septemberdag 2019 när snön singlar vit står ”Gula raden” redo att lyftas för att sättas ner på ny plats – de tre träkåkarna utmed Hjalmar Lundbohmsvägen med kulturhistorisk värde att bevara.

”Snusdosan”, ”Spottkoppen” och ”Berlinmuren” däremot, ska jämnas med marken. 

I Kiruna 2.0 handlar det inte bara om staten, gruvan och folket – men om miljön.  

Enligt kommunens sektorövergripande planeringsunderlag ska hållbarhet liksom jämställdhet ”genomsyra allt arbete i kommunen”:

”Vi ska sträva efter att ha den bästa luften, de renaste vattnen, de friskaste skogarna och de av människan minst påverkade naturmiljöerna så att de kan få bestå även i framtiden”

”Gruvnäringen utgör basen i vårt näringsliv. Utveckling av nya gruvor ska dock avvägas mot påverkan på andra verksamheter och annan markanvändning samt naturmiljön. Kortsiktiga gruvprojekt är inte hållbara. Hänsyn ska tas till kommande generationer och där har gruvnäringen ett viktigt ansvar i att utveckla den hållbara kommunen.”

undefined

”Gula raden” av träkåkar står redo att lyftas för att sättas ner på ny plats. Foto: Lisa Mattisson

undefined

”Finns inte gruvan, finns inte vi, det är bara att gilla läget”, säger Marie-Helen Spett Aldenlöw som åkt till sopstationen för att återvinna.

Foto: Lisa Mattisson

På återvinningscentralen står Marie-Helen Spett Aldenlöw med konservburkarna i en korg och längtar till allt är klart.

– Det börjar bli som Ryssland med alla tomma hus. Jag tycker det känns spännande med en ny stad. Finns inte gruvan finns inte vi, det är bara att gilla läget, säger den 51-åriga fritidspedagogen på Raketskolan som åkt till sopstationen med sitt plast och brännbara. 

För att lyfta Kiruna ur den tidigare dystra statistiken som sämst sopsorterare i landet. 

– Jag har varit ganska duktig tidigt och tänkt mycket på miljön. Äldre resonerar kanske  annorlunda ”det spelar väl ingen roll, allt blandas ändå” men jag läser på och tar reda på vad jag själv kan göra. Jag kommer inte sluta äta kött men min äldsta dotter är vegetarian och vi äter vegetariskt en dag i veckan. 

Fast, säger hon: 

– Det är lätt att sitta i Stockholm och säga att vi ska minska flygandet, hur ska vi ta oss härifrån?

undefined
undefined

”Så länge jag får bo så här är jag nöjd”, säger Eva Wettainen som valde att flytta permanent till huset vid Rakkurisjöarna.

Foto: Lisa Mattisson

ABBORRARNA SOM FÖRSVANN

Utedasset är en timrad röd paviljong där den elektriska förbränningstoaletten bygger på biologisk nedbrytning. Vattnet hämtar hon i en brunn på gården.

Eva Wettainen, 68, flyttade till huset vid sjön ett par mil sydväst om Kirunas tätbebyggelse när hon gick i pension för sju år sedan. Hon jobbade på Coop då men började sin yrkeskarriär på LKAB som 14-åring, eller ”LK” som de säger.

– Jag hoppade av åttan för att jobba på vaktmästeriet i gruvan innan de utbildade mig till ritbiträde. Min pappa jobbade på LK och det blev ett ”go” för mig. Jobben i gruvan går som i arv, konstaterar Eva Wettainen.

Hon är glad att hon slipper flytta själv när centum ska byta plats men har processat saken.

– Först var jag emot men nu börjar jag tänka att vi ju måste, annars finns inte Kiruna kvar. Nu är det bestämt så och då måste vi göra det bästa. 

Gruvan tar och gruvan ger, jobb och inkomst för så många. Inget av hennes egna barn jobbar för LK, sonen är chef på Clas Ohlson i stan och dottern arbetar på rymdbasen Esrange men hon är glad att båda blev kvar. Själv har hon aldrig ens övervägt att lämna Kiruna. 

På tomten där hon och maken Kjell bor hade Evas föräldrar tidigare fritidshus. Hon har badat och fiskat här i hela sitt liv. 

Men det är något med sjön. 

undefined

Flera vanställda fiskar hittades i februari. I en av sjöarna saknas nu abborrarna helt.

Foto: Lisa Mattisson

I februari 2019 kom ett larm från LKAB om missbildade abborrar i ett vattensystem som tar emot vatten från gruvverksamheten. En till två procent fiskar hade vanställda underkäkar, gällock och ryggrader. 

”Vi har aldrig sett något liknande tidigare. Vi har upprättat en handlingsplan och går nu vidare med undersökningar som ska visa om det är vi som är orsaken eller om det finns naturliga förklaringar”, sa LKAB:s informationschef Anders Lindberg till Norrbottens Media.

Vi har aldrig sett något liknande

Eva Wettainen läste i tidningarna om de missbildade fiskarna. Huset med brunnen där hon själv bor ligger vid just Rakkurisjöarna utanför Kiruna. Inte vid den varifrån aborrslarmet kom men den lite mindre bredvid. Och här, berättar Eva - i ”hennes Rakkurisjö”, finns inga aborrar kvar. 

– Här har alltid varit rikt med abborre men för några år sedan kvavade fisken. Vi upptäckte det på våren när isen smälte, abborrarna var fastfrusna i isen. Det kan hända om fiskarna har fått för lite syre. 

undefined

Eva Wettainen är för gruvan, men glad att hon slipper se den från köksfönstret.

Foto: Lisa Mattisson

Fiskdöd behöver inte vara orsakad av yttre påverkan, naturligt kvavning kan ske om fiskpopulationen blir för stor, till exempel. Men det har gått flera år och fiskarna har inte kommit tillbaka, berättar Eva.

– När pappa fortfarande levde sa han ”det är bara kvavning, det händer, de kommer tillbaka” men det är fortfarande bara gädda i sjön. Mitt yngsta barnbarn älskar att fiska och frågar varför, och vi kan inte riktigt förklara. Men kanske är naturen satt ut spel. 

Miljöförstöringar vill hon inte tänka, eller att det skulle ha med gruvan att göra. 

– I bäcken här borta var det en förorening men den har de lyckats få bort. Jag har aldrig tänkt att det ska komma hit och tror inte det heller. För mig är gruvan ”där borta”, säger Eva Wettainen och pekar vidare över sjön. 

Hon är för gruvan men glad att hon slipper se den från köksfönstret.

undefined

200 HEKTAR URSKOG HÖGGS NED

Butikerna i Kupolen-gallerian har klappat igen för att förekomma grävskoporna, Ica-Toppen är borta och Tempo som skulle ersätta Kirunabornas mataffär i centrum gick i konkurs. Miljöpartiets lokaler på Bergmästaregatan ser ut att ha övergivits i steget.

Men även gruvor står tomma.

”När gruvan i Mertainen ett par mil söder om Kiruna skulle öppna avverkades 200 hektar urskog – för att ge plats åt ett avfallsupplag för gråberg. Naturskyddsföreningen överklagade beslutet men rätten avgjorde till gruvbolagets fördel. En kort tid därefter lades gruvplanerna på is på grund av för låga marknadspriser på järnmalm. Det kanske inte ens blir någon gruva, men urskogen är för alltid borta. I somras sålde LKAB gruvans maskiner”.

Fredrik Reinfeldt beskrev gruvnäringen för Sverige som vad oljan är för Norge och när LKAB 2010 började anlägga ett nytt dagbrott på Svappavaarafälten hette det fler arbetstillfällen och säkrad efterfrågan på världsmarknaden. 

Än i dag ligger brottet i malpåse och Naturskyddsföreningen listar Mertainengruvan som ”en av Sveriges värsta Brottsplatser” ur miljösynpunkt. 

undefined

Naturskyddsföreningen klassar Mertainen som miljöbrottsplats. ”Det var ”bråttom, bråttom” med tillstånd, uppger miljöingenjör David Berggård om gruvan som står still.

Foto: Magnus Strømseth / Naturskyddsföreningen

Att den lyckade gruvindustrin kommer med en smutsig baksida är det få som förnekar i dag. Gruvverksamhet klassas som ”tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet” och enligt Naturvårdsverkets expert ligger en del av utmaningen i den stora mängden sidoberg som blir vid brytningen. 

Av Sveriges totalt 142 miljoner ton avfall 2016 (hushåll och företag) kom 109 miljoner från gruvindustrin.

– Om berget innehåller sulfider kan det spidas för väder och vind, tungmetaller riskerar att förgifta närliggande sjöar och vattendrag, tydliggör Jennifer Brammer, handläggare vid Naturvårdsverkets miljöskyddsenhet och påminner om Blaiken-gruvan utanför Sorsele som hittills kostat 400 skattemiljoner i sanering.

 – De bröt bara något år men även en liten brytning kan få väldigt stor påverkan på miljön under lång tid, säger Jennifer Brammer.

undefined

Att Kiirunavaaras råvara är magnetit och inte hematit innebär ett lägre koldioxidavtryck.

Foto: Lisa Mattisson

LKAB bryter en högvärdig järnmalm innehållandes 60–70 procent magnetit, vilket innebär relativt mindre avfall. Men David Berggård, miljöingenjör vid Länsstyrelsen i Norrbotten, talar ändå om en ”oåterkallelig och irreparabel effekt”.

– Den dag man slutar bryta i Kiruna är det ett påtagligt förändrat landskap. Du kommer att se en stad byggd på annat ställe och en gruva som sannolikt kommer fyllas med vatten. Sen återstår att se hur förorenade vattendragaren är. 

Miljöingenjören betraktar LKAB:s SUM-projekt där elautomatiserade fordon ska ersätta diesel i gruvan som ett bra steg men poängterar att bolagets stora stöttetsten är de sex malmförädlingsverken. 

undefined

Efter hundra år av gruvbrytning har Kiruna förvandlats till ett rasriskområde. 2004 meddelade LKAB att stan måste flytta.

Foto: Lisa Mattisson

– Man kan göra en hel del på transportdelen men det är alltjämt pelletsverken som står för 80–90 procent av utsläppen, säger David Berggård.

Att Kiirunavaaras råvara är magnetit och inte hematit som malmgruvorna i Brasilien innebär lägre koldioxidavtryck men likväl: LKAB är en av de industrianläggningar i Sverige som släpper ut mest fossil koldioxid.

Sveriges största koldioxidutsläppare

Siffran visar antalet miljoner ton koldioxid 2018

1. SSAB, ståltillverkning (Luleå, Oxelösund, Borlänge): 4,9 

2. Cementa, cement (Gotland, Öland, Skövde): 2,4

3. Preem, oljeraffinering (Lysekil): 2,2

4. LKAB, järnmalm/pellets (Kiruna, Malmberget och Svappavara): 0,7 

5. Borealis, plast (Stenungsund): 0,6

 

Källa: EU:s utsläppshandel

undefined

I september krävdes LKAB på 180 000 kronor för otillåten miljöverksamhet.

Foto: Lisa Mattisson

Två år i rad överskred det statliga gruvbolaget gränsvärdena för utsläpp av stoft och svaveldioxid från malmförädlingen i Kiruna och bolaget krävdes i september 2019 på 180 000 kronor i företagsbot genom ett strafföreläggande för otillåten miljöverksamhet.

– Enkelt sagt tål inte klimatet mer utsläpp egentligen men så länge de håller sig inom kvoterna för EU:s system för utsläppsrätter kan vi som motpart i prövningar inte ställa mer långtgående krav. Är de med i systemet är de ”don´t touch this”, säger David Berggård.

undefined
undefined

”Industrier är en sak men alla kan göra något”, säger den tidigare läraren Eva Jonsson som strejkar varje fredag för klimatet.

Foto: Lisa Mattisson

MILDA VINTRAR, PRUNKANDE SOMRAR

Fredag den 13 september när världens idag mest kända klimataktivist hade seglat över Atlanten för att strejka utanför Vita huset i Washington med tusentals anhängare i ryggen och en indignerad amerikansk president för synen, stod en ensam kvinna med plakat utanför nybyggda stadshuset Kristallen i Sveriges nordligaste kommun.

När Fridays for future Kiruna annonserade strejken på Facebook fick eventet noll intressenter.

– När fler och fler lämnade återbud och jag förstod att det skulle bli ensamt tänkte jag: ”Äh man är van vid att stå på barrikaderna”, säger Eva Jonsson, 74. 

Hon växte upp i Skellefteå men har bott i Kiruna hela sitt vuxna liv och undervisat elever i svenska och engelska på Hjalmar Lundbohmsskolan i 40 år.

– Jag har varit engagerad i kvinnofrågor sedan 80-talet och när jag förstod hur mycket av naturen och luften som förstördes av krigsövningarna här uppe kom jag in på miljön. Det räcker med att se hur det ser ut i världen med bergen och isarna som smälter. Men jag har märkt också hur Kiruna har förändrats med milda vintrar och prunkande somrar. Det är varmare, det märks utan att behöva se bilder på Kebnekaises sydtopp, säger Eva Jonsson.

En fredag var hon helt ensam utanför nybyggda stadshuset men ”Kirunas Greta Thunberg” känner stödet.

Foto: Lisa Mattisson

Klocktornet från det gamla stadshuset fick vara kvar när nya Kristallen byggdes.

Foto: LISA MATTISSON

Enligt statistik från European Centre for Medium-Range Weather Forecasts (ECMWF) är Kiruna den stad i Europa som har haft högst temperaturökning i hela Europa. Gruvorten norr om Polcirkeln har blivit 3,4 grader varmare sedan år 1900.

Eva Jonsson har sålt sin bil, tar tåget till Stockholm ocn när hon strejkar åker hon buss till stadshuset (ett årskort med lokatrafiken kostar 100 kronor) med budskapet skrivet på baksidan av en chokladkartong: ”Vad gör DU för klimatet?”

Samtidigt, när ett nytt cykelställ monterades i city blev det diskussion i Facebook-gruppen ”Kiruna”:

”Har aldrig haft sett en cykel parkerad där, hur används den egentligen?”

”Behövs det verkligen i Kiruna? Har aldrig upplevt att det är speciellt många som cyklar och de som cyklar har en kort säsong”.

”Hade man kollat läget först hade man insett att det är bortkastade pengar men vissa politiker som tror sånt räddar världen, tänker inte längre än näsan räcker” 

undefined

”Behövs det verkligen i Kiruna?”, kommenterade Kirunaborna på Facebook när cykelstället monterades i city.

Foto: Lisa Mattisson

Eva Jonsson konstataterar att de flesta som kommer fram när hon strejkar är positiva även om det finns en del ”skeptiker”. 

– Om man som jag är kritisk mot flygövningarna kan det bli en del munhugg mest från unga killar som tycker att barnen ska vara i skolan och att klimatet är trams, blaha. Man blir alldeles matt. 

– Men många säger ”ni gör det så bra” och folk får sig en tankeställare även om de inte står utanför Stadshuset. 

Hon betonar att hon verkligen inte är ensam. I början av året var de över 30 på fredagsstrejken, hennes man Hans är med varje gång han inte är och fiskar och när Fridays for future Kiruna lämnade in ett medborgarförslag till kommunen om en koldioxidbudget med nollutsläpp 2030 var det med 340 namnunderskrifter. 

Men det ligger inte för Kirunaborna att skrika högt på barrikader, säger Eva Jonsson. Det är mycket ”inte ska väl jag” och ”tänk om någon ser mig”, hon utesluter inte att frågan är extra stigmatiserande med tanke på den mullrande gruvan.  

undefined

”Greta är fruktansvärt modig, rak och inte tillkrånglad i språket. Hon måste vara jättestark för att stå emot hatmejlen och alla som förnekar”, säger Eva Jonsson.

Foto: Lisa Mattisson

Själv är hon miljöaktivist och för gruvdrift. 

– De gör ju mätningar på utsläppen och de har blivit bättre vad jag förstått. Om man från statens håll anser att det är en viktig industri för hela landet måste man satsa resurser på klimatjobbet. Kanske Greta ger skjuts åt reningsarbetet i gruvan också, säger Eva och fortsätter: 

– Det enda jag har emot gruvan är att pengarna inte kommer oss här till del mer, våra vägar, skolor och sjukvård. 

Om gruvan vill att vi flyttar så flyttar vi

I storstäderna söderut klagar man på att gruvan är smutsig men verkar glömma var elen kommer ifrån, konstaterar Eva Jonsson som tycker klimatdebatten är lite väl Stockholmscentrerad med snittblommor och halloumi. 

– För oss handlar det om fjällen och skotrar. Alla har minst en skoter, jag vill veta hur mycket mindre de nya modellerna släpper ut. 

Gruvortens ivrigaste klimataktivist ser fram emot att se ett nytt Kiruna växa fram: 

– Om gruvan vill att vi flyttar så flyttar vi. Vi har inget alternativ men jag tycker det är fantastiskt att flytta en stad! Jag ser fram emot nya häftiga hus, ny arkitektur och nya vägar, det blir som en storstadskänsla.

undefined
undefined

”Om inte vi bryter mineralerna och metallerna måste vi importera”, säger Bo Krogvig och visar hur det statliga bolaget ska minska sina utsläpp.

Foto: Lisa Mattisson

”DET VACKRASTE MAN KAN TÄNKA SIG SOM IDÉ”

För 34 år sen var han med och vann valet åt Olof Palme genom en reklamkampanj med budskapet att även en yuppie kunde rösta på Socialdemokraterna. 

Nu är det Bo Krogvig som ska få oss att tro på en framtida grön gruvindustri. 

LKAB:s kommunikationsdirektör backar i sin powerpoint och pekar på siffran igen: Hur det statliga bolaget ska minska sina utsläpp med 25 procent till 2030 för att nå en positiv koldioxidbalans senast 2045.

– Internationellt har gruvbranschen ett jävligt dåligt rykte, på goda grunder, men jag tror man kan säga att svensk gruvindustri generellt har ett bra rykte.

Från förvaltningskomplexet vid Kiirunavaaras fot som byggdes med FN-skrapan i New York som förebild, är utsikten över Malmbanan fri. Tio tåg om dagen till Narvik och fem till Malmberget. 

– I Brasilien kan man skotta järnmalmen från ytan med snöspade, vi är en och en halv kilometer ner i berget. Det innebär helt andra utmaningar, konstaterar Bo Krogvig. 

– Men vi vill ju överleva i 125 år till. 

undefined

Statliga gruvbolaget LKAB går en kamp mot klockan för att ställa om till en mer hållbar gruvdrift.

Foto: Lisa Mattisson

undefined

SUM-projektet tillsammans med bland annat Volvo fokuserar på ny brytningsteknik och infrastruktur i gruvan.

Foto: Lisa Mattisson

Även om han uttrycker det som att ”de här samhällena fanns inte innan oss och en förutsättning för dess fortlevnad är nog gruvverksamheten”, handlar det inte om Kiruna, 4 500 jobb och 26 miljarder i statens plånbok, när nu larmet ljuder om sinande malmtillgångar. 

– Ska vi nå FN:s hållbarhetsmål med två miljarder människor som lyfts ur fattigdom kommer det behövas otroligt mycket stål till bostäder, telefoner och cyklar. Efterfrågan på stål kommer öka i hela världen, säger Bo Krogvig.

Omställningen till hållbara alternativ är inte bara en fråga om överlevnad,  miljöanpassningen är ett konkurrensverktyg, betonar LKAB:s kommunikationsdirektör. Den som inte satsar på hållbarhet fullt ut kommer inte att finnas kvar om 15-20 år. 

SUM-projektet i testgruvan Konsuln med fokus på ny brytningsteknik och infrastruktur är enligt Bo Krogvig bara hemläxan inför det riktigt stora: Hybrit-initiativet, som drivs tillsammans med Vattenfall och SSAB och som ska göra svensk stålindustri först i världen med malmbaserat fossilfritt stål. 

Redan nästa sommar ska ett av pelletsverken i Malmberget drivas med bioolja, istället för kol som blir co2 ska vätgas som blir vatten tillsättas för att få syret ur järnet.

– Det vackraste man kan tänka sig som idé, säger Bo Krogvig. 

”Vi har minskat våra utsläpp av koldioxid till en femtedel sedan 1960-talet, stålindustrin i Europa ligger kvar på de nivåer LKAB hade för 60 år sedan”, säger Bo Krogvig.

Foto: Lisa Mattisson

LKAB:s förvaltningskontor vid foten av gruvan.

Foto: LISA MATTISSON

Som gammal kampanjchef för Socialdemokraterna, hur mycket politik är det i gruvan?

– Klart det är politik, vi är en väldigt reglerad bransch. Det finns flera skäl till att vi är statsägda och att det kallades för nationalrikedomen.

På frågan om allt omak med att flytta städer och gräva djupare inte bara är konstgjord andning en bransch utan framtid, ryter Bo Krogvig i: 

– Säger man det så säger man att vi ska fortsätta ha klimatproblem. Det där med att ha gruvdrift är inget val. Det val vi har i vårt land är att bestämma oss för om vi ska göra det på det mest hållbara sättet som vi gör, eller de inte fullt lika acceptabla förhållanden som med barnslavar i Kongo. 

Då får vi fan hitta på något annat

Han ser varken tiden eller den intensifierade klimatdebatten som ett hot mot gruvans överlevnad. Malmen finns, det har borrningarna visat och ”geologerna är inga dumhuvuden”, säger Bo Krogvig och fortsätter: 

– Säg att det inte går att reducera järn till stål med vätgas, men då får vi fan hitta på något annat. 

undefined
undefined

I 34 år har Inga-Lill Lundström bott med utsikt över gruvområdet i Kiruna.

Foto: Lisa Mattisson

BARA HON HADE FÅTT BO KVAR

När hon ska lägga sig kan hon inte sova och när hon går upp för att dricka morgonkoppen är siluetten med de klassiska trappstegen av kasserat gråberg det första hon ser. I dag ångrar hon att hon har varit så arg på disktrasorna som blir svarta av gruvdammet på fönstren. Bara hon hade fått bo kvar.

– Nu har ni hittat hem till den största gnällkärringen i stan. Stig på men varning, jag kommer börja gråta, säger Inga-Lill Lundström och avbokar sin tandläkartid för att få berätta hur hon känner. 

Det är ju de som kastar ut oss

I 34 år har hon bott med utsikt över gruvan, på åttonde plan i det 12 våningar höga punkthuset på Vänortstorget av Kirunaborna kallat  ”Snusdosan”, granne med ”Spottkoppen”. 

Senast 2022 måste hon ha flyttat när Snusdosan rivs. 

 – Men vars? säger Inga-Lill Lundström. Det måste jag själv söka. Vi ville ha nyckel mot nyckel så vi hade vetat var vi skulle ta vägen och det var nog det värsta med allt; när jag sökte till bostadskön på LKAB och en flicka sa spydigt: ”Det går inte, för du har fått pengar”. 

– Jag vill inte ens köpa någon lägenhet. Det är ju de som kastar ut oss. 

undefined

Hon har vetat i över tio år men det gör ont ändå att se Kirunas själ försvinna med gamla centrum, säger Inga-Lill Lundström.

Foto: Lisa Mattisson

Inga-Lill Lundström fick 1,3 miljoner i ersättning av LKAB för hyrestvåan på 59 kvadrat där hon betalar 2500 kronor i månaden. Hon har betalat över 240 000 i skatt, säger hon och gett en peng till barnbarnen. En etta i de nya höghusen som byggs vid Loussavaara går på 1,2 miljoner. 

– Det handlar inte om pengar, det handlar om trygghet. Ska jag ge mig in i en lägenhetskarriär som 79-åring? Och var ska alla dementa ta vägen? Det finns ingen plats på äldreboenden. En gubbe i huset säger att han ska slå upp ett tält i Järnvägsparken där jag kan få bo.

Hon skrattar till men när det gamla stadshuset jämnades med marken stod hon påbästa läktarplats i fönstret och grät. Hon pekar, ”där, till höger om flaggstängerna låg det”. 

I huslängorna nedanför, ”Berlinmuren” och ”Mullbänken” är persiennerna neddragna. 

Många har lämnat Kiruna, tagit pengarna och flyttat till Luleå, Piteå, Stockholm och sina stugor i Tornedalen, säger Inga-Lill Lundström.

Hon vill inte sticka, hon älskar stan, till och med gruvan fast hon hatar den. 

undefined

”Det handlar inte om pengar, det handlar om trygghet”, säger Inga-Lill Lundström som älskar sin tvårummare i Snusdosan.

Foto: Lisa Mattisson

Det har varit en del av kontraktet, hon har vetat i tio år att hon måste flytta för att ge plats åt spängsalvorna under jord, har själv sett från sitt fönster hur gruvan krupit närmare. Men det spelar ingen roll. När det nu händer är hon ändå förtvivlad.  

– Jag vet att gruvan måste finnas, jag är inte dum så. Men jag är arg på gruvan, jag måste få säga det. Det är som att man inte får sörja och vara ledsen, då är man en gnällkärring. Kirunaborna är lite mesiga så, kan inte demonstrera och säga ifrån. Jag måste acceptera som alla andra. För jag har fått pengar.

– Men vars? upprepar Inga-Lill och frågar om vi har varit förbi och sett det nya flotta stadshuset. 

– Jag tycker det ser ur som en surströmmingsburk. 

undefined
undefined

Samuel Eneslätt, Ella Stålnacke och Elmina Lundström går industritekniska programmet på Hjalmar Lundbohmsskolan.

Foto: Lisa Mattisson

FRAMTIDENS GRUVARBETARE

Hjalmar Lundbohm, ”Kungen av Lappland”, LKAB:s förste disponent. På gymnasieskolan som bär hans namn har framtidens gruvarbetare haft dagens första lektion. 

Ella Stålnacke, 18, från Svapavaara valde att läsa underhåll och drift – en linje i tätt samarbete med LKAB efter att ha sommarjobbat i gruvan – och för att för att få jobb efter skolan. 

För Samuel Eneslätt, 18, som bor med sina föräldrar i Lombolo handlade det mer om tradition, förväntan. Flera släktingar har jobbat i gruvan och svaret kom av sig själv nästan. 

– När man var yngre och den stora frågan ställdes ”Vad ska ju jobba med?” blev det naturligt att svara ”gruvan”. Men vi får se nu om malmen tar slut efter 2030. Man kan inte stanna i en stad där det inte finns jobb, säger Samuel Eneslätt som inte tror att guidade turer på fjället någonsin kan ersätta vad gruvan ger. 

– Turistnäringen är inte en fraktion av vad LK tjänar åt Sverige. Det kommer aldrig bli en hundra procent ren gruva men det pågår ett stort miljöarbete. Det är lite segt att bli utmålad som bov för att vi bor i norr och jobbar åt gruvan, bli antagoniserad för att man kör bil och ”arbetar åt en miljöbov”. 

undefined

När Samuel Eneslätt var yngre och fick frågan vad han ville jobba med satt svaret i ryggraden. Gruvan. Foto: Lisa Mattisson

undefined

Elmina Lundström har sju mil till skolan från hemmet i Vittangi öster om Kiruna.

Foto: Lisa Mattisson

Det finns ofta inga alternativ än bil för de unga i Norrbotten, framhärdar de tre studenterna unisont. 

– Om jag missar bussen får jag vänta en dag på nästa, säger Elmina Lundström som kommer från Vittangi, drygt sju mil öster om Kiruna. 

Ibland vill jag bara leva lycklig och klaga på min bensinskatt

Ingen av 18-åringarna har klimatstrejkat utanför stadshuset Kristallen men det innebär inte att de inte har ett miljöengagemang. De berättar att de handlar ekologiskt, källsorterar och cyklar när de kan. 

– Men det är inget du skriver om på Facebook, att du har varit på ÅVC med dina Bullens pilsner-korvburkar. Här håller man det för sig själv. Det är lite mind your own business, säger Samuel Eneslätt och klasskompisen Ella Stålnacke nickar: 

– Också för att man vet att det är ett känsligt ämne, en grej många blir upprörda över ”Jaha, du är miljöpartist, hur kan du vara det med våra förutsättningar här uppe?” 

Samuel är inte säker på att hans barnbarn om han får några, ens kommer veta vad ”Kiruna” är. Om orten överlever lär den inte vara i närheten så stor som i dag, tror han.

– Jag kan bli deprimerad av att följa rapporteringen om hur jorden besudlas. Ibland vill jag bara leva lycklig och klaga på min bensinskatt. 

undefined
undefined

Per-Nils Idivuoma flyttade in i huset 1980 med hustrun som gick bort för 19 år sedan. Nu visar han Expressen hur sprickan i grunden förstört hans hem.

Foto: Lisa Mattisson

”FOLK SÄGER: HUR TÖRS DU BO HÄR?”

Det var för naturen han valde att leva sitt liv i Kiruna.

 – Hur skulle jag annars kunna gå ut och hämta en slaktren mitt på dagen och koka huvudet till middag?

Per-Nils Idivuoma stoppar gårdagens rester i mikrovågsugnen och berättar att det som same har varit extra svårt att förhålla sig till gruvan. I alla tider har kampen om marken varit hård. 

– Det har varit renarna mot gruvan där rennäringen har fått stå tillbaka mer och mer. Samtidigt är många beroende av de jobb gruvan skapar, till och med samerna, säger Per-Nils som var samnordisk reporter för Sveriges Radio under sin yrkeskarriär och berättar att hans båda söner är kontraktsanställda i gruvan. 

Det ni oroar er för i Stockholm är bara bagateller

Brevid den inrasade öppna spisen står ett konstverk av en missbildad ren med ögon åt alla håll, som en förebådning. 

– Kanske är det så renarna ser ut i framtiden efter alla miljöeffekter, säger 71-åringen. Gruva eller inte men utsläpp och föroreningar generellt, det jag är mest rädd för nu är miljön. 

– Det ni oroar er för i Stockholm är bara bagateller när vi står inför det stora, att naturen här blir förstörd och renskötseln påverkas.

undefined

”Alla tar inte hand om skallarna” men för den tidigare Sveriges Radio-medarbetaren är renskallarna delikata.

Foto: Lisa Mattisson

Han är bokstavligen född med gruvorten längst i norr. Samma dag som Kirunas stadsrättigheter ropades ut den 1 januari 1948 – kom Per-Nils Idivuoma till livet i ett hus i Soppero. Hans farmor hjälpte till vid förlossningen och hans mor fick diplom av kommunledningen för att ha levererat stadens förstfödde. 

– Nu kanske jag försvinner med stan också om hela huset rasar, säger han och skojar men inte utan allvar. 

Vad som ska hända med villan på Skrädaregatan som han flyttade in i 1980 tillsammans med hustrun som gick bort i hjärnblödning för 19 år sedan, vet han inte. 

Han tror att det är en kraftig sättning som orsakat skadorna och säger att LK har varit där och mätt men att han inte ”fått ta del av resultatet”. Hans hus var tidigare på listan över de ungefär 3000 bostäder som skulle rivas men i somras upplevde han att flyttade LKAB gränsen till ovanför hans hus, berättar Per-Nils Idivuoma. Han vet inte varför. 

– Det är inte klarlagt vad som har orsakat skadorna på huset, utredningen pågår fortfarande. LKAB bryter inte malm under några områden där människor bor eller vistas, och alltså därmed heller inte under detta hus. Inga markdeformationer orsakade av gruvan har uppmätts i området, skriver LKAB:s presschef Anders Lindberg i mejl till Expressen och fortsätter:

– LKAB ska enligt planerna köpa huset cirka 2028. Någon gräns har inte flyttats ”ovanför” hans hus i somras, det ligger alltså fortsatt i det område som kommer att påverkas.

För Per-Nils Idivuoma är det en sorg oavsett hur och när det blir. 

 – Jag vill inte flytta egentligen. Gruvan har alltid varit min granne, det har varit en bra granne men nu har den stökat. Folk säger ”hur törs du bo här?” Det kan när som helst rasa, man vet inte. Det är olustigt.

Det plingar i mikron. 

– Sa jag att käken är fin också? Delikatess!

undefined

Renögon är det bästa du kan äta, konstaterar Per-Nils Idivuoma. Vatten och salt räcker i grytan.

Foto: Lisa Mattisson

LKAB:s 3 stora projekt för att ställa om

SUM: Sustainable Underground Mining, där LKAB samarbetar med ABB, Epiroc, Combitech och Volvo. Målet är att skapa en digitaliserad och koldioxidfri gruvproduktion på stora djup (under nuvarande huvudnivån som är på 1365 meter). Försöken utförs i testgruvan Konsuln i Kiruna samt i en  virtuell testgruva och pågår fram till 2022. 

HYBRIT: Samarbete med SSAB och Vattenfall där målet är att ta fram världens första fossilfria malmbaserade ståltillverkning och där initiativet har potential att minska Sveriges totala koldioxidutsläpp med tio procent.  För LKAB:s del genom att kol ersätts av vätgas och förnybar energi i pelletstillverkningen. Just nu etableras en anläggning baserad på bioolja i Malmberget.

REEMAP: Projekt som syftar till att återvinna gruvavfallet och omvandla det till sällsynta jordartsmetaller (REE) och fosforprodukter (MAP). Pilotfas fram till 2020. Vid etablering av fullskalig industri förväntas produktionen av MAP enligt LKAB uppgå till 500 procent av Sveriges behov.