TORBJÖRN NILSSON: Liberalernas val – historien om den brända jordens parti

Jan Björklund brände allt – och bäddade för Sabuni

Jan Björklund brände partiet och Nyamko Sabuni sådde i askan.

Torbjörn Nilsson ser den förre partiledarens avgörande roll under Liberalernas stormiga år – och ett nytt läge som borde oroa centerpartister.

Publicerad 3 jul 2019 kl 06.07

Efteråt, när allt är sagt och gjort och han fått sig ett glas och en dunk i ryggen, när han knappt tar sig därifrån eftersom alla han passerar på vägen vill haffa honom, hålla honom kvar en liten stund till.

– Jag vill bara säga att det här gjorde du bra, Erik!

– Erik! Tack för dina insatser!

– Hälsa hem nu!

Det är så konstigt.

Det här landsmötet, där de valt en partiledare som egentligen vill ha en annan regering än vad partiet vill ha, som är kulmen på många år av samvetslösa internstrider, det tar karaktär av ett kramkalas. De skålar. Och skrattar. Nyss lutade sig Jan Björklund fram och kindpussade Cecilia Wikström.

Och från den där minglande stimmiga trängseln försöker Förloraren gå. Han lägger in en påse General under läppen, och det är en signal så god som någon att nu är han färdig här. Men detta är också människor han känt hela livet, som känt pappa och mamma innan han själv ens fanns.

Man måste stå ut.

undefined

Erik Ullenhag under Liberalernas extra landsmöte i förra veckan.

Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES FREDRIK WENNERLUND

Erik Ullenhag, 46, kryssar sig tålmodigt grupp för grupp mot utkanten av minglet, gör en utbrytning från en kvinna i något långt och mycket blommigt och får en ren raka till den fria luften därute. Han har bara tio meter kvar till dörren. Då bryter en högljudd applåd ut. Det är Stockholms delegation – den som ändå stödde honom – som sitter här, långt från händelsernas centrum. De klappar när han går förbi. Det blir pinsamt. Det här är hotellets vanliga bar. Här finns vanliga människor. Sådana som inte ägnat en månad åt att försöka mygla till sig makten i Sveriges näst minsta riksdagsparti.

Det måste tas en selfie till. Spotta ut snusen i handen. Le. Stå ut. Le lite mer. En sista gång.

Sedan försvinner Erik Ullenhag – han som var ämnad att bli partiledare – från svensk politik.

Han går ut genom svängdörren och är borta.

I detta parti där de inte håller med varandra om någonting är de överens om att Jan Björklund körde sönder partiet

Inte ens Nyamko Sabunis egna supportrar trodde att hon skulle vinna, de suckade i telefonen för ett par veckor sen och sa: Det går nog inte.

Efteråt har de glasklara förklaringar:

Nyamko var inte del av etablissemanget. Nyamko vände sig direkt till medlemmarna. Nyamko går genom rutan.

De är sanna allihop, ändå missvisande. De får det att framstå som om något avgörande skedde den här våren, fast det skedde långt mycket tidigare. Bakom varje förklaring finns nämligen en liten berättelse om något som Jan Björklund har gjort för mycket länge sedan.

Rimligare alltså att säga som det är:

Det handlade om Jan Björklund.

Juni 2019: Jan Björklund, avgående partiledare, och Nyamko Sabuni, hans efterträdare, på Liberalernas extra landsmöte i Stockholm.

Foto: ERIK SIMANDER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Jan Björklund lämnar över partiledarskapet till Nyamko Sabuni.

Foto: ERIK SIMANDER / TT / TT NYHETSBYRÅN

På båda sidor om helvetesgapet i detta parti berättar de samma historia när de berättar om Nyamko och Erik – historien om hur Jan slet ut partiet, hur han vände människor mot varandra i sina ansträngningar att behålla makten, hur han tillämpade den brända jordens taktik om så krävdes. De är ense om detta. Det tål att noteras. I detta parti där de inte håller med varandra om någonting är de överens om att Jan Björklund körde sönder partiet, och att det förklarar allt.

Det är inte snällt att skriva det, efter tolv års slit.

Men det är vad folk säger och snällism har förresten aldrig varit en journalistisk ideologi.

Man bör om man vill förstå de rätt invecklade turerna börja i gryningen en dag i februari 1995 när Lars Leijonborg och Jan Björklund knackade på hemma hos Maria Leissner. Hon skulle bli partiledare då, och Leijonborg och Björklund – kungamakarna – skulle granska det installationstal hon skrivit under natten. Det förvånade folk redan då att Leissner, som betraktades som lite vänster, slog sig samman med högerfigurer som Leijonborg och Björklund, och när hon av delvis privata omständigheter lämnade ledarskapet 1997, var det också Leijonborg och Björklund som tog över.

undefined

Mars 1997: Maria Leissner och Lars Leijonborg i samband med Folkpartiets extra landsmöte, där Leijonborg enhälligt valdes till ny partiledare efter Leissner.

Foto: JACK MIKRUT / MIKRUT JACK PB PRESSENS BILD

Så länge har högern, kravliberalerna, kalla dem vad du vill, haft makten i det här partiet.

Och högerns representant i partiledarvalet 2019 var Nyamko Sabuni.

Hon stöddes av Lars Leijonborg och av alla dem som tagit ställning mot januariavtalet.

Ser man saken i det ljuset är valet av henne inte alls ett brott mot något etablissemang utan en kontinuitet. I tjugo års tid har vänstern, socialliberalerna, snällisterna, försökt att vinna inflytande och varje gång misslyckats.

Då, 1997, hette ungdomsförbundets ordförande Erik Ullenhag. Vältalig, son till den mångårige riksdagsledamoten Jörgen, sågs han som ett framtidsnamn. Men han var – förenklat – mer vänster än partiledningen, och även om en del skilde honom från efterträdaren Birgitta Ohlsson kom de två att ses som partiets starka framtidsnamn, och båda var socialliberaler.

undefined

November 2009: Birgitta Ohlsson, då kvinnoförbundets ordförande, talar på Folkpartiets landsmöte.

Foto: HANS RUNESSON / SCANPIX SWEDEN

Delvis bör det beskrivas som en generationsfråga. De som kom in via ungdomsförbundet på 1980-talet – Jan Björklund och hans krets – var höger. De som kom samma väg på 1990-talet var vänster.

Men, och det har få tagit fasta på under våren, det fanns undantag. I Erik Ullenhags förbundsstyrelse satt ledamoten Nyamko Sabuni, och när Ullenhag avgick 1999 var hon en av tre som betraktades som möjliga efterträdare. Hon tog aldrig strid då. Men blev upplyft av Lars Leijonborg några år senare och talade – i strid med ungdomsförbundets företrädare – för den rådande partilinjen med språkkrav och ordning och reda och högljudda utspel och 2002 års valframgångar.

Återigen, den partiledare som det här partiet nu har valt sig är ingen nykomling, hon har i tjugo års tid varit del av den gruppering som styrt partiet.

Leijonborg vrålade att ”den här partisekreteraren har ni tvingat på mig, han är inte mitt val”.

Man kan betrakta saken i blixtbelysning hösten 2006. Då hade succén från 2002 – när Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni och Birgitta Ohlsson kom in i riksdagen – vänts till ett drastiskt väljarnederlag. En dataintrångsskandal där partisekreteraren Johan Jakobsson – en gammal medarbetare till Björklund som Björklund rekommenderat Leijonborg – var inblandad bidrog. Folk förlorade jobb. Folk förlorade poster. Och bland dem som tvingade lämna riksdagen fanns Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni.

Båda fångades upp av partiet.

Sabuni blev integrationsminister, Ullenhag partisekreterare.

Men historierna om hur det gick till är talande. Sabuni var Leijonborgs val, Ullenhag var det inte. Det ska ha funnits ett möte – jag har hört den historien från flera partister genom åren – där Leijonborg frustande vrålade att ”den här partisekreteraren har ni tvingat på mig, han är inte mitt val”.

Jan Björklund kunde sina militära strategier. Söndra och härska.

Högern, den gruppering eller falang som styr det här partiet, har aldrig varit enig internt. Det är här det blir riktigt komplicerat, så tillåt en förenkling: Lars Leijonborg och Jan Björklund har inte alltid dragit personligt jämnt.

Det finns ännu idag flera personer som hävdar att Jan skulle ha vunnit om han bara struntat i mamma Ragnas rekommendation och tagit strid mot Leijonborg redan 2001, men det gjorde han inte. Han tog över 2007 istället, i något slags fred, men personer som varit Leijonborg nära fick aldrig riktigt samma uppbackning som tidigare – och Nyamko Sabuni var en av dem. Så beskriver människor hennes avhopp 2013 – hon var fortfarande del av den ledande grupperingen, men fick inte sina specifika önskemål uppfyllda.

Jan Björklund kunde sina militära strategier. Söndra och härska. Bränna jorden om någon intern fiende kom för nära. Hans tid som partiledare är imponerande i ett hänseende: partiet förlorade varje gång det frågade väljarna om stöd, det finns idag en hel generation liberalpartister som aldrig har fått vara glada på en valvaka, ändå behöll han makten. Han byggde sin position på ett persongalleri från 1980-talets ungdomsförbund – kärnan i högern – sådana som Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt och Christer Nylander och Torkild Strandberg.

Lotta Edholm.

Foto: FREDRIK PERSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

Madeleine Sjöstedt.

Foto: GUNNAR SEIJBOLD

Christer Nylander.

Foto: NILS PETTER NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Torkild Strandberg.

Foto: ANNIKA PERSSON

Han visste att söndra och härska, och att futta eld på egna lador om den interna fienden riskerade att komma för nära.

Han gjorde det i sakpolitiken. Det där som hade fungerat så bra 2002 – att utmana i integrationsfrågorna – det hade inte alls samma effekt i ett politisk landskap där Jimmie Åkesson först såg ut att komma in i riksdagen och sedan gjorde det. Han övergav det spåret, det är så människor i partiet beskriver det, men lika sant är kanske att det stals ifrån partiet. Så sedan var man jagande. Med ett vått finger i luften. För det var den stora lärdomen av Lars Leijonborgs år – det gällde att hitta ett definierande utspel.

Människor passerade revy i takt med bytena av profilfrågor. Hopp tändes och släcktes. Och Jan Björklund stärkte greppet om partiet.

Det är, det måste sägas, imponerande att inte bli avsatt efter en sådan svit av valnederlag som Jan Björklund levererade. Hade han bara tagit partiet in i regering hösten 2018 skulle han kunnat fortsätta som partiledare, det är också en sak människor i båda falangerna är ense om.

Istället ställdes två före detta halvmisslyckade integrationsministrar mot varandra. Man kan fråga sig hur det ens blev så. Varför blev det inte Birgitta Ohlsson mot Erik Ullenhag, som många såg framför sig i början av 2000-talet? Eller Birgitta Ohlsson mot Nyamko Sabuni?

Jan Björklund, är svaret.

undefined

Juli 2016: Jan Björklund och Birgitta Ohlsson i Almedalen.

Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jan Björklund ville verkligen inte att Birgitta Ohlsson skulle få makt i ett parti som han var med i, det är vad de säger när man ringer runt. Han ägnade anmärkningsvärd tid och energi åt att stoppa henne. Hon var inte hans förstaval som minister. Han nödgades ta in henne, som Leijonborg tagit in Ullenhag. Riktigt besvärligt blev det inför och efter valet 2014, för då fanns nog en majoritet för att välja Birgitta Ohlsson till partiledare. Ringde man runt då fick man positiva signaler också från högermänniskor. De tyckte att hon mognat som politiker, och att Björklund bara levererade nederlag. Hade Birgitta Ohlsson utmanat våren 2015 hade hon nog blivit vald.

Men det gjorde hon inte.

Istället rände Anna Starbrink och Tina Acketoft ut i tidningarna och började ifrågasätta Ohlssons position, vilket på goda grunder tolkades som Björklunds motoffensiv. Han mobiliserade hela högerfalangen för att knäcka stödet för Ohlsson, och när hon till slut ställde upp – ett drygt år före valet 2018 – var situationen förändrad.

Björklund vann och Ohlsson försvann.

Det är kanske det avgörande momentet i 2019 års partiledarstrid, att den mest profilstarka socialliberalen försvann. Att det i efterträdargenerationen då bara fanns vänstermannen Erik Ullenhag och högerkvinnan Nyamko Sabuni kvar.

Relevant var också att ungdomsförbundet slutade fungera som leverantör av politiker under Jan Björklund ledartid. Där förr hela grupper av människor skolade tillsammans tog plats i partiet, rörde sig en hel generation – den efter Ullenhag och Ohlsson – bort från partiet. De tyckte inte att de fick plats. De önskade andra jobb. Effekten blev i alla fall att kretsen kring Jan Björklund ytterligare förstärktes.

Ungdomsförbundets 1980-talsgeneration fortsatte att dominera, medan 1990-talsgeneration försvagades, och 2000-talsgenerationen försvann.

Gulan Avci.

Robert Hannah.

Foto: MAGNUS FRÖDERBERG

Juno Blom.

Foto: STELLA PICTURES / STELLA PICTURES

De nya som kom in kom snarare direkt till partiet – Gulan Avci, Robert Hannah, Juno Blom med flera – och blev å ena sidan lättare att styra, de saknade den kollektiva kraften, å andra sidan svårare att kontrollera, de var starka individualister. Framför allt definierade de sig som borgerliga. Flera av dem gick mer med i alliansen än i partiet. Vilket stärkte högern i partiet.

Särskilt tydligt var det i Skåne, där gick partiet högerut. Och där fick partiet relativt bra resultat. Skåningarna, som Jan Björklund gjort upp med och fått stöd av för att trycka bort Lars Leijonborg 2007, blev viktigare. Eller mer högljudda.

Och då, i det ögonblicket, bytte Jan Björklund falang.

Det är så de säger.

Att han blev vänster.

Som tack vände sig Jan Björklund bort från de egna. Det var bara för mycket.

Vändningen är svår att tidsätta.

En del beskriver det som att Jan Björklund under intryck från partisekreterare Maria Arnholm successivt under flera år rörde sig bort från sin gamla politiska profil. De pekar på sakfrågorna, hur han började lyfta mjukare frågor – ett resonemang som inte saknar motargument.

En mer tydlig skiftning finns i en berättelse om när Jan Björklunds mamma gick bort våren 2017. Flera personer pratar om att Jan förändrades, att hans sätt att berätta historien om mamma som flydde över fjällen från nazisterna i Norge blev helt nytt. Att han plötsligt upptogs av kampen mot nationalismen, att han definierade om sin uppgift som partiledare. Det finns invändningar också mot den beskrivningen, så sent som våren 2018 drev Jan Björklund på för att Jimmie Åkessons parti skulle tilldelas positioner i utskottet i riksdagen som alla andra partier.

undefined

Maj 2019: Jimmie Åkesson och Jan Björklund debatterar EU-politik i Expressen TV.

Foto: OLLE SPORRONG

Detaljerna skiljer sig åt.

Men i det övergripande är de överens: Jan Björklund övergav partihögern. Han agerade för att partiet skulle byta samarbetspartners och han ville att partiet skulle sätta sig i regering. Det fick skåningarna – och många andra i högern – att bli vansinniga. Inte bara för att de tyckte att det var fel i sak, lika mycket för det svek de upplevde. Jan Björklund hade använt deras falang för att trycka ut Birgitta Ohlsson och alla andra som kunde hota honom. Erik Ullenhag, till exempel, hade plötsligt en dag kastat in handduken och blivit ambassadör.

Och som tack vände sig Jan Björklund bort från de egna.

Det var bara för mycket.

Människor var sura över allt det andra också: att partiet inte hade någon sammanhängande idé, hur det våta fingret i luften och önskan efter ett bra utspel fick partiledningen att jaga från fråga till fråga, byta ståndpunkter hux flux. Men det viktiga var att skåningarna – kanske fler än så – kände sig utnyttjade och bestämde sig för att det var nog.

undefined

Juni 2019: Utfrågning i Lund med Liberalernas partiledarkandidater. I dag är Johan Pehrson nybliven gruppledare i riksdagen och Nyamko Sabuni nyvald partiledare medan Erik Ullenhag återvänder till ambassadörsjobbet i Amman.

Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Och så följde den där stormiga hösten 2018, när tidningarna fylldes av intern kommunikation och Birgitta Ohlsson gamla vänner samlade sig bakom Jan Björklunds politiska linje. I den meningen var januariavtalet betydelsefullt i kampen mellan Nyamo Sabuni och Erik Ullenhag – den gjorde det möjligt att beskriva Erik Ullenhag som Jan Björklunds kandidat, som en del av det rådande etablissemanget. Fast Ullenhag alltid tillhört vänsterfalangen, den som alltid förlorat. Nyamko Sabuni – hon som bar på förhoppningen att partiet skulle återgå till en högerlinje efter det där konstiga året då Jan Björklund plötsligt blev vänster – kunde beskrivas som ståendes utanför etablissemanget, fast hon var Lars Leijonborgs kandidat och tillhörde den gruppering som styrt partiet i två decennier.

Nej, politik är inte enkelt.

Men rätt underhållande.

Björklund brände partiet och Sabuni sådde i askan.

Birgitta Ohlsson krävde en nationell medlemsomröstning. Vilket Jan Björklund lyckades sätta stopp för.

Ta bara medlemsomröstningarna, de som blev strategiskt helt avgörande för Nyamko Sabunis kampanj, att de alls hölls berodde också på Jan Björklund. När Birgitta Ohlsson försökte bli partiledare insåg hon att hon behövde kringgå det Björklund-trogna mellanskiktet i partiet. Hon krävde en nationell medlemsomröstning. Vilket Jan Björklund genom valberedningen lyckades sätta stopp för.

Ett länsförbund – Östergötland – vägrade följa ordern och höll ändå ett eget primärval. Tanken var att Jan och Birgitta skulle stå på en scen och argumentera för sin sak, men Jan vägrade dela scen med Birgitta – vara i samma lokal som henne – så det krävdes en paus mellan talarna för att genomföra evenemanget. Sedan röstade folk.

Och Jan vann.

Inför 2019 års partiledarprocess sa valberedningen att det inte skulle hållas någon medlemsomröstning, men släppte det fritt för varje länsförbund att ordna egna. Vilket nästan alla direkt gjorde. Dels för att de var så trötta på att Jan Björklund hade sinkat och hållit tillbaka idén om mer direktdemokrati, dels för att medlemsomröstningen som ändå hölls i processen mellan Björklund och Ohlsson inte visat sig leda till en revolution.

Fast, det var just vad omröstningarna ledde till 2019.

Nyamko Sabuni vann nästan allihop.

Erik Ullenhag blev utklassad.

Erik Ullenhag lovade att han skulle skapa fred i partiet, men själva hans kandidatur visade sig vara splittrande.

Efteråt äter han glass.

– Det jag önskade var en radikal förändring, det var vad stod för och står för, men det uppfattades inte så. Jag misslyckades få fram det, man hörde inte vad jag sa.

Han är fortfarande rödblommig om kinderna av värmen i trängseln på minglet.

– Det är svårt för de man träffar i en sådan här process är ju mest sådana som vill ha en, man riskerar att höra fel saker. Det är ju uppenbart så här i efterhand att det som efterfrågades av medlemmarna var så mycket förnyelse som möjligt, jag tyckte jag stod för det, men tydligen gick det inte fram.

– Jag ville att vi skulle ta en position som är ledig i svensk politik, en position som Alf Svensson hade ett tag. Välfärd från höger. Att vara ett parti i mitten-höger med ett starkt socialt engagemang, ett parti som löser finansieringen av framtidens välfärd. Det där är ju den underliggande frågan som skär konflikten mellan land och stad, vi kan inte ha en situation där folk betalar 35 spänn i kommunalskatt men inte får fungerande välfärd.

undefined

September 1998: Alf Svensson förde Kristdemokraterna till rekordresultatet 11,8 procent i riksdagsvalet.

Foto: BJÖRN LUNDBERG

Han sitter där, Erik Ullenhag, på glassbaren efter att ha blivit utslagen och fastnar i sitt kampanjtal. Han pratar om känslan folk har av att imorgon blir sämre och att igår var bättre, om liberalismen, men till slut också om hur det kändes när han inte längre kunde framstå som en enande kandidat.

Det var ju medlemsomröstningarnas verkliga effekt.

Erik Ullenhag lovade att han skulle skapa fred i partiet, men själva hans kandidatur visade sig vara splittrande.

– Det var jobbigt förstås, för hade jag fortsatt kampanja hade det blivit en bild av att jag körde över medlemmarna. Jag var tvungen att kasta in handduken.

– Alltså, jag vet inte, vi har väl alltid bråkat i vårt parti, men när jag kom hem nu efter ett par år utanför politiken blev jag faktiskt förvånad över nivån, tonläget, hur extremt splittrat det var. Och är. Det har mycket med Jan att göra, irritation över hans ledarskap, men inte bara.

Han blir tyst en stund.

– Det är något annat också, men jag vet inte riktigt vad.

Och sedan lägger han in en snus och säger hej då.

Man kan göra rätt mycket utan att direkt bryta ett avtal man har slutit med socialdemokrater.

Jag hör en utsaga en dag när jag försöker förstå vad det är för parti Nyamko Sabuni nu ska leda. Det är i riksdagen. I en korridor springer jag på en person som kampanjar för den nya partiledaren. I förbifarten säger hen:

– Det är för svårt som det är nu, med två liberala partier på samma sida blockgränsen.

Jag kan inte sluta tänka på det uttalandet.

Det här är en liberalpartist som fullt ut accepterar det faktum att en ny blockgräns faktiskt har dragits upp, att de själva och centerpartisterna tillhör ett annat block nu. Men också en person som inte tror att det gynnar vare sig partiet eller liberalismen att de två liberala partierna håller ihop, hen vill ha ett liberalt parti i varje block istället.

Det låter som 1923 i mina öron.

Det var då det stora liberala partiet i svensk politik splittrades.

Under den här partiledarprocessen har jag stundtals suttit och betraktat saken på avstånd alltmedan jag gått igenom arkivmappar om hur Frisinnade landsföreningen – som partiet hette på den tiden – fastnade i en fråga och inte klarade av att lösa den på annat sätt än genom att spränga sitt parti i luften.

Parallellerna till samtiden är påtagliga.

Då hade en grupp i partiet i tjugo års tid drivit ett par specifika krav, i första hand rätten att lokalt förbjuda handel av rusdrycker, i syfte att lösa ett samtida socialt problem: alkoholen och dess effekter. Frågan skar där det alltid har varit besvärligt för liberaler. Bör en stat ta sig rätten att förbjuda företeelser ens när de kan vara av ondo? Vems frihet – subjektet som gör något eller objektet som påverkas – ska sättas främst?

Affisch från svenska alkoholförbudsomröstningen 1922.

Men mer än så, faktiskt. Nykterheten handlade om kultur och om identitet. För de internt röststarka förbudsivrarna var det inte bara frågan om en lag. De frisinnade, för så kallades grupperingen, såg nykterheten och den kristna tron som avgörande fundament i sin liberalism, i sitt sätt att leva. Och partiet hade ju, sa de, redan för tjugo år sedan lovat att lösa nykterhetsproblemet.

Mot dem stod kulturradikalerna, som delvis ville uppnå samma mål – avskaffad statskyrka, till exempel, men av helt andra skäl: inte för att vem som helst skulle få delge nattvard utan för att en företeelse som gud var ett dumt påhitt. För kulturradikaler var friheten att ta ett glas en del av identiteten. Och det där löftet om lokalt veto som partiet ställt ut var mer en inriktning, en signal.

undefined

Affischer ur IOGT-NTO:s arkiv.

Nykterhetsfrågan var enormt stor vid den här tiden. Och när en folkomröstning till slut skulle avgöra riksdagens hållning om det lokala vetot väcktes en förhoppning i detta liberala parti att också det resultatet skulle lösa splittringen i partiet. I själva verket skärpte den motsättningarna. För till saken hörde, att mot det lokala vetot stod i praktiken ett slags kompromissförslag om att inte förbjuda alkohol men väl begränsa tillgången, lanserat av liberalen Ivan Bratt. För de frisinnade kom slaget mot det efterlängtade förbudet så att säga inifrån det egna partiet. Från de där jävla stockholmarna som alltid skulle bestämma.

Nils Edén, som partiledaren hette, hade inte en chans när Carl Gustaf Ekman utmanade. De frisinnade tog över hela partiet, rensade allt och alla, och Edén och resten av kulturradikalerna fick vackert gå och bilda en egen liten förening. Det stora liberala partiet ledde Carl Gustaf Ekman från och med nu och under resten av 1920-talet blev han vågmästare i riksdagen och statsminister flera gånger om.

Carl Gustaf Ekman.

Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN SCANPIX

Nils Edén.

Foto: DN

Vad har hänt i partiet 2019?

En grupp i partiet har i tjugo års tid drivit ett antal krav för att lösa ett socialt problem: invandringen och dess integrationseffekter. Den gruppen är sur för att ledningen aldrig gjort verklighet av det vägval partiet då tog. Någon folkomröstning har vi inte haft, men för stora delar av det politiska Sverige blev den långa valrörelsen till riksdagsvalet 2018 ett slags votering om migrationspolitiken. En mer restriktiv linje vann, men inte den mest restriktiva. Och för ganska många människor sjunker migrationspolitiken i betydelse. Frågan är inte utlöst, men laddningen har avtagit. Fast inte inne i liberalpartisternas parti, där har de istället – som i efterhand – nu haft sin stora uppgörelse. Och precis som 1923 sopades kulturradikalerna bort.

En avgörande skillnad finns förstås.

Det går att dela på ett parti som har väljarstöd på 20 procent. Det var vad partiet hade då.

Det går inte dela på 3,8 procent.

Och det är när jag tänker på det som den där rösten från riksdagskorridoren ekar inne i huvudet.

Betraktar man de två liberala partierna i dagens riksdag som en enhet – som jag vet att en del ledande centerpartister ändå gör – då hamnar saken i ett annat ljus. Man kan ju dela på en liberalism som tillsammans valde en väg. Man kan slå undan förutsättningarna för tanken på ett tredje block i mitten av svensk politik.

Man kan göra rätt mycket utan att direkt bryta ett avtal man har slutit med socialdemokrater.

Ikväll håller Nyamko Sabuni sitt första stora tal.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.