Svenska judar: Israel är säkrare än Sverige

Alice: Jag var två kvarter från ett terrordåd i Tel Aviv där jag bor. Men jag tycker att jag är säkrare här.

TEL AVIV Alice och Natalie, Joel och Jean-Pierre.

De är svenska judar som utvandrat till Israel under senare år.

De har alla upplevt antisemitiska incidenter i Sverige – och säger att de känner sig säkrare i sitt nya hemland.

Text: Arne Lapidus
Publicerad 17 jan 2018 kl 09.01

– I Sverige vågar jag inte visa att jag är jude. Folk på tågstationen ropade ”Jävla jude!” när jag gick omkring med en davidsstjärna som halssmycke, säger Natalie Ivgi, 25, från Mölndal utanför Göteborg som i dag bor i Israel.

Andra svenska judar som flyttat till Israel säger att de paradoxalt nog ofta känner sig säkrare i sitt nya hemland – trots krig och terror – än i Sverige.

– Jag var två kvarter från ett terrordåd i Tel Aviv där jag bor. Men jag tycker att jag är säkrare här. Här vet jag att folk på gatan skulle gripa in omedelbart och hjälpa mig om det händer något, i Sverige är jag inte så säker på det, säger Alice Hüttner, 26, från Stockholm.

Många svenska judar vittnar om rädsla för antisemitism och i till exempel Judiska församlingen i Göteborg går mer än hälften av medlemsavgifterna till säkerhetsåtgärder.

 

 

Förra månaden kastades brandbomber mot ett judiskt kapell i Malmö och en synagoga i Göteborg. Två nyanlända från Mellanöstern, en palestinier och en syrier, har häktats som misstänkta för mordbrand i Göteborg. I Malmö skanderade en folkmassa ”vi ska döda judarna” under en demonstration. I Helsingborg kallade en imam judar för ”apornas och svinens avkommor” tidigare under året. Och Judiska föreningen i Umeå lade förra året ned sin verksamhet efter hot från nazister.

Mer än hälften av förövarna bakom antisemitiska hot och attacker uppfattas av offren vara personer med extremistiska muslimska åsikter, enligt en forskningsrapport. Också nazister har flyttat fram sina positioner under senare år med flera uppmärksammade marscher.

Under de senaste fem åren har i genomsnitt 228 antisemitiska hatbrott anmälts per år, enligt Brottsförebyggande rådet (Brå). I Sverige finns cirka 20 000 judar, enligt Judiska centralrådets uppskattning.

Under de senaste åren har ett 30-tal svenska judar utvandrat till Israel varje år, enligt de israeliska migrationsmyndigheterna. Sammanlagt har 2 654 judar flyttat från Sverige till Israel sedan den judiska staten grundades 1948.

Här berättar några svenska judar om varför de flyttade till Israel, om känslorna för Sverige och om livet i sitt nya land.

 

Natalie Ivgi flyttade från Mölndal till Israel 2012. Här är hon hemma i köket i Herzliya norr om Tel Aviv tillsammans med sin sambo Yaniv Salama.

Foto: Lisa Mattisson

 

Natalie Ivgi, 25

Flyttade till Israel: 2012.

Från: Mölndal utanför Göteborg.
Bor: med sambo i Herzliya norr om Tel Aviv.
Gör: Studerar företagsekonomi.

 

"Jag känner mig själv orolig när jag är i Sverige på besök"

Natalie Ivgi, 25, är född och uppvuxen i Mölndal utanför Göteborg. Hon flyttade till Israel för sex år sedan och bor i Herzliya, en dryg mil norr om Tel Aviv. Nu studerar hon företagsekonomi på högskolan IDC i Herzliya.

Hon säger att den judiska identiteten och Israel alltid har varit viktiga för henne. Men att antisemitism i Sverige också är ett skäl till att hon flyttade.

– Antijudiska incidenter är inget nytt i Sverige. Det har jag upplevt i många år. I Sverige vågar jag inte gå ut och öppet visa att jag är jude, säger Natalie Ivgi.

– Jag brukade ha en davidsstjärna som halssmycke. Men folk skrek på gatan och tågstationen. De ropade ”Jävla jude!” och ”Smutsiga jude!”.

– Det var hakkors ritade på väggarna nära skolan och i området där jag bodde. Jag är mörk så på bussen frågade folk varifrån jag kom. Jag vågade inte säga att jag är jude, säger hon.

Natalie berättar att hennes pappa är religiös jude och därför alltid har huvudbonad. Han är busschaufför och hade i många år kippa på huvudet när han arbetade. Men han blev attackerad så ofta att han var tvungen att sluta med den religiösa markeringen; i dag har han keps på sig när han kör buss.

"Ropar man på hjälp kommer folk och hjälper en, i Sverige är det inte samma sak", säger Natalie Ivgi.

Foto: Lisa Mattisson

 

– Jag blev mest attackerad av svenskar, inte av folk från Mellanöstern. En gång rev jag ned en nazistisk affisch på tågstationen hemma. Då kom två män emot mig, säger Natalie.

– De var hotfulla. ”Vad gör du, vem tror du att du är?” skrek de. Jag blev rädd och gick snabbt därifrån.

– Jag var med en kompis. Sista biten hem sprang vi. Vi vågade inte vända oss om, inte titta bakåt, säger hon.

Natalies pappa kommer från Israel och hennes mamma från Sverige. De träffades när mamman var på semester i Israel och har sedan bott och arbetat i Sverige hela livet. Natalie har fyra syskon. Också en äldre bror har flyttat till Israel, medan de övriga tre är kvar i Sverige.

Hon säger att hon blev mycket orolig för sina yngre systrar hemma i Mölndal när hon hörde om brandbomberna mot synagogan i Göteborg förra månaden. Attacken kom när det pågick en judisk ungdomsfest där, just en sådan aktivitet som hon och hennes syskon brukat delta i.

– Det var fruktansvärt. Jag blev jätteorolig för att mina systrar kunde ha varit där. Det finns alltid en risk, det är alltid vakter i synagogan, säger Natalie.

– Jag är också orolig för mina föräldrar. Och jag känner mig själv orolig när jag är i Sverige på besök, säger hon.

 

Nazistiska NMR tilläts demonstrera i Göteborg samtidigt som bokmässan – och jom kippur.

Foto: Anna-Karin Nilsson / EXPRESSEN

LÄS MER: Britta Svensson: NMR sprider antisemitism mot svenska judar i Göteborg

 

Hon säger att hon blev mycket illa berörd av nazisternas marsch – med polistillstånd – i Göteborg i höstas på jom kippur, det judiska årets heligaste dag.

Natalie gillar livet i Israel trots att allt är dyrt och lönerna låga. Hon åkte dit direkt efter gymnasiet och jobbade ett år på en kibbutz, ett av de berömda israeliska kollektivjordbruken av vilka de flesta nu har privatiserat nästan allt av verksamheten. Sedan gjorde hon värnplikt två år i armén.

– Jag tycker mycket om Sverige och åker dit en månad varje år. Men ett skäl till att jag flyttade är att jag känner mig säkrare här trots krig och terror. Ropar man på hjälp kommer folk och hjälper en, i Sverige är det inte samma sak, säger hon.

I sommar gifter hon sig med sambon Yaniv Salama, 33, som kommer från Kanada och har bott fyra år i Israel. De har redan bokat lokal för bröllopsfesten.

Tidigare Army of Lovers-stjärnan Jean-Pierre Barda gillar trädgårdsarbete. Här krattar han löv på uteplatsen intill sitt hem i Tel Aviv.

Foto: Lisa Mattisson

 

Jean-Pierre Barda, 52
Flyttade till Israel: 2015.
Från: Stockholm.
Bor: i Tel Aviv.
Gör: Frisör, trädgårdsarbetare, tidigare popstjärna i Army of Lovers

 

"Jag hamnade i två kategorier, både 'judesvin' och 'bögjävel'"

Kändisfrisören och tidigare popstjärnan Jean-Pierre Barda, 52, bor sedan ett par år i Israel. För att återknyta till sina judiska rötter, säger han – men beslutet att flytta dit påverkades även av hans oro över det han ser som en ökande antisemitism i Sverige.

För 25 år sedan gjorde han och popgruppen Army of Lovers succé med ”Israelism”, en humoristisk hyllningslåt till Israel. Nu har han själv flyttat till Israel – och säger sig njuta av livet i gaymetropolen Tel Aviv där han känner sig hemma både som jude och homosexuell.

Vi träffar honom i trädgården utanför hans lägenhet i centrala Tel Aviv, där det finns både fikonträd och olivträd. Och han har hängt en israelisk flagga intill dörren.

– Som jude i Sverige är man ständigt utsatt för det antiisraeliska medieklimatet. Större delen av antiisraelismen är förklädd antisemitism. Det blir uppenbart när ropen skallar ”Död åt judarna!” i demonstrationer, säger Jean-Pierre Barda.

– Israel är en oupplöslig del av vår judiska identitet och kultur. Sedan behöver man inte gilla den israeliska regeringen. Precis som jag älskar Sverige men inte gillar den svenska regeringen.

– Visst är antisemitismen oroväckande. Jag har flera judiska vänner som inte vågar bära davidsstjärnan. Själv har jag aldrig tagit av min, säger han.

 

Jean-Pierre anser attden ständiga medievinklingen mot Israel förstärker antisemitismen” i Sverige. Den förtäckta antisemitismen är svårare att bemöta än öppna och tydliga antijudiska slagord som hörs i demonstrationer, säger han.

– Svenska politiker arbetar inte aktivt mot antisemitism. Framför allt inte mot den nyare typen, den som inte kommer från högerextremister utan från islamistiskt håll, säger han.

Han säger att han aldrig har varit utsatt för några egentliga antisemitiska hot, inga som han brytt sig om i alla fall.

– I början av karriären med Army of Lovers fick jag meddelanden på telefonsvararen och dåligt stavade brev från skinnskallar. Inga hot, bara hat. Jag hamnade i två kategorier, både ”judesvin” och ”bögjävel”, säger Jean-Pierre.

– Jag lät det passera, hade ingen lust att ge det uppmärksamhet. Det avtog. I takt med framgång har sådant där en tendens att minska och försvinna, säger han.

 

Född i Paris kom Jean-Pierre som sexåring till Sverige och växte upp i Stockholm i en traditionellt judisk familj. Han gick i den judiska Hillelskolan. Han var med i en religiös ungdomsförening och inställd på att flytta till Israel efter skolan.

Men när han var 15 år kom han ut ”ofrivilligt” som homosexuell och flyttade samtidigt ”ofrivilligt” hemifrån, säger han. Och lämnade det judiska bakom sig. Han blev stjärna i ett av 1980- och -90-talens mest uppmärksammade band, han blev stylist och frisör.

När han fyllde 50 började han ställa sig den klassiska frågan om vad han skulle göra resten av sitt liv.

– Är jag nöjd med tillvaron? Svaret blev nej, jag saknade en högre livskvalitet på alla plan. Jag började söka mig söderut, säger Jean-Pierre.

– Siktet var inställt på Barcelona, men jag kände mig inte hemma där. Jag träffade många israeler där, i Barcelona fick jag upp ögonen för Tel Aviv. Började resa hit, det sa klick, säger han.

Hans första besök i Tel Aviv var på klassresa i sexan. Nästa resa dit kom 2013, nästan 40 år senare. Då hade han också börjat hitta tillbaka till sin judiska tillhörighet.

– I Tel Aviv fanns allt jag tyckte om i Barcelona plus en massa annat. Plötsligt hade jag en bakgrund som många andra här med föräldrar, far- och morföräldrar från olika länder, säger Jean-Pierre.

– Jag känner att jag återknyter till mina farföräldrars bakgrund. Den sefardisk-judiska kulturen, till exempel musiken och vissa maträtter som jag minns från min farmor som kom från Algeriet.

– Det var en väldigt sentimental resa. Det första året här var emotionellt överväldigande, säger han.

LÄS MER: Så hjärntvättas vi syrier att hata judar

 

Jean-Pierre Barda åker fortfarande till Sverige var tredje månad för att jobba. Som frisör har han kvar många av sina gamla kunder. Men nu ska han hyra en stol i Tel Aviv och börja arbeta som frisör också där.

Han understryker att flytten till Israel blev en livsförändring. Han bytte miljö och tillvaro, han uppfyllde drömmen att få syssla med något helt stressfritt. Fram till nu har han jobbat med trädgårdsarbete i ett företag som driver ekologiskt jordbruk och anlägger köksträdgårdar. Han beskriver det som ”stressfritt, skön miljö, fysiskt arbete”.

– Livet här är dyrt. Inkomsterna är lägre medan priserna är som i Sverige eller högre. Jag har valt en livsstil som är lugnare på alla sätt, även ekonomiskt. Jag har hoppat av konsumtionskarusellen, säger Jean-Pierre.

– Jag har mycket mindre budget än i Sverige. Är gammal shopaholic men har slutat shoppa. Har gjort mig av med 95 procent av mina ägodelar, men tycker fortfarande att jag har för mycket saker, säger han.

Jean-Pierre säger att han hade hoppats kunna vara mera anonym i Israel än i Sverige, men blir ändå igenkänd på gator och stränder av ”vissa ryssar och vissa bögar, beroende på generation”, som han uttrycker det. Army of Lovers har inte upplösts, men gör inga nya låtar. Bandet uppträdde på Pride-veckan i Tel Aviv förra året.

– Alla delar av min identitet här hemma i Tel Aviv, både som jude och gay. Gaylivet blomstrar här. Det finns bara en gaybar här, det behövs inte mer eftersom hela staden är gay, säger Jean-Pierre.

– Jag har aldrig sett så många gaypar visa ömhet offentligt, hand i hand, kramar. Har sett mer här på två år än under ett halvt liv i Sverige. Vi har babyboom här, man ser många gaypar med barnvagnar.

 

Joel Lagerlöv flyttade från Malmö till Israel 2001. Här är han hemma i Givat Shmuel nära Tel Aviv tillsammans med sin fru Edia och barnen Assaf och Ella.

Foto: Lisa Mattisson

 

Joel Lagerlöv, 35
Flyttade till Israel: 2001.
Från: Malmö.
Bor: Med fru och tre barn i Givat Shmuel strax utanför Tel Aviv.
Gör: Företagare, on line-marknadsföring

"Pelaren räddade oss från tryckvågen. Vi kastades till golvet, men överlevde."

Joel Lagerlöv, 35, är född i Malmö och åkte till Israel direkt efter gymnasiet. Redan som ung blev han utsatt för antijudiska påhopp i skolan och säger att han kände att Malmö höll på att förändras.

Samtidigt hade han en stark religiös och kulturell judisk identitet. Så Israel var ett självklart val för honom när han flyttade dit 2001.

I dag bor han med fru och tre barn i Givat Shmuel utanför Tel Aviv. Han är egen företagare och sysslar med marknadsföring på nätet.

– Jag kände antisemitism tidigt. Jag kände att jag inte var som andra. På min tid kom attackerna både från nazister och från folk från Mellanöstern, i dag är det mest nyanlända från Mellanöstern, säger Joel Lagerlöv.

– En dag när jag och en kompis gick hem från skolan, vi gick i tvåan eller trean, kom en pojke på cykel och spottade på mig. ”Jävla judar!” ropade han. Jag fattade ingenting, säger han.

 

Joel säger att det blev värre i högstadiet. Där blev han utsatt oftare. Kanske för att han var mörk och ”såg mera judisk ut” än andra judiska elever i skolan, säger han.

– I högstadiet var det riktigt jobbigt. Elever från Mellanöstern skrek ”Jävla jude, synd att Hitler inte avslutade sitt jobb!”. En annan, från Polen, var på mig dagligen och skrek: ”Jude, jude!”, säger Joel Lagerlöv vars morföräldrar är överlevare från Förintelsen.

Han berättar att det ett par gånger blev näst intill slagsmål med elever som gav sig på honom för att han var jude. Men senare, i gymnasiet, gick skollivet utan incidenter.

Joel var medlem i en religiös judisk ungdomsförening. Han hade kippa på huvudet när han gick till aktiviteterna på söndagarna. På 1990-talet gick det ännu att bära kippa på Malmös gator utan att bli påhoppad. I dag deltar politiker och andra i särskilda kippavandringar i Malmö för att visa solidaritet med stadens utsatta judar.

Han är inte överraskad av den senaste tiden antisemitiska incidenter i Malmö – och säger att antijudiska stridsrop på arabiska länge har förekommit vid demonstrationer mot Israel i staden.

– Se på rabbinen i Malmö. I tio år har han blivit påhoppad på gatan. Det är fruktansvärt att man inte kan gå runt som jude på Malmös gator, säger Joel.

– Det är situationen, den kommer inte att ändras. Jag är inte tillräckligt stark för att bo i ett sådant samhälle. Därför väljer jag att bo i Israel.

– Här måste man vara stark på ett annat sätt. Här är det en annan känsla av broderskap och systerskap. Trots alla krig, trots all terror, säger han.

 

LÄS MER: Därför eskalerar antisemitismen i Malmö

 

Terror är något Joel har upplevt på nära håll. Han överlevde 2002 en av de blodigaste palestinska självmordsattackerna i Israels historia. Och för ett par år sedan följde han dagligen sina barn till skolan av rädsla för knivattacker under den så kallade kniv-intifadan.

På den judiska påskaftonen i mars 2002 satt hela familjen Lagerlöv från Malmö på hotell Park i kuststaden Netanya för att delta i den traditionella påskmåltiden tillsammans med ytterligare 250 gäster. Den palestinska intifadan rasade i Israel och de palestinska områdena – och just den månaden slog dödssiffran rekord.

Joel bodde redan i Israel, hans föräldrar och syskon var där på besök. De satt vid en pelare nära utgången i hotellets matsal och tyckte att de hade fått dåliga platser. Där de satt var det svårt att se och höra den ceremoniella delen av påskfirandet.

– Vi diskuterade om vi skulle försöka byta plats. Men mamma sa: ”Det här är vårt öde.” Det var tur det, annars hade jag inte varit här i dag, säger Joel.

– Pelaren räddade oss från tryckvågen. Vi kastades till golvet, men överlevde. Det tjöt i öronen, jag hörde inget, men vi fick bara skrapsår av splitter, säger han.

Den palestinske självmordsbombaren sprängde hotellet och tog 30 människor med sig i döden, bland dem en 79-årig kvinnlig turist från Sverige. 140 människor skadades.

Framtiden för Joel Lagerlöv och hans familj finns i Israel trots at det är mycket tuffare ekonomiskt än i Sverige.

Foto: Lisa Mattisson

 

Efter massakern reste de tillbaka till Malmö, men Joel återvände till Israel redan efter en månad – för att rycka in i armén. Han gjorde militärtjänst som infanterist i 1,5 år och blir sedan dess inkallad till repmånad varje år. Han säger att han nu vid 35 års ålder försöker trappa ned och minska på repmånadstjänstgöringen.

– Det är tufft ekonomiskt här. Lägre löner än i Sverige, högre utgifter. Lägenheter kostar samma eller mer än i Sverige, för barnfamiljer är det svindyrt, säger Joel.

– Inte samma sociala skyddsnät som vi är vana vid i Sverige. Sämre villkor för sjukskrivning och dåligt anställningsskydd, man kan få sparken. Sämre välfärd trots att vi betalar mycket i skatt, pengarna går till försvaret, säger han.

Men Joel Lagerlöv ser sin framtid i Israel där han bor med hustrun Edia, 36, som arbetar inom tech-sektorn, och barnen Dolev, 12, Ella, 9, och Assaf, 5. Som religiös jude trivs han med att bo i en stadsdel där nästan alla är modernt ortodoxa judar. Det ger en känsla av gemenskap, säger han.

 

Malmö har internationellt dåligt rykte sedan världens medier rapporterat om alla antisemitiska incidenter där genom åren – och sedan förre USA-presidenten Barack Obama till och med skickat dit sin speciella antisemitism-rådgivare för att undersöka läget.

– När jag flyttade till Israel hade ingen hört talas om Malmö. I dag känner alla till staden, den har fått så dåligt namn. Nu frågar folk med oro i rösten om jag har familj där, säger Joel.

– När jag var i armén frågade kompisarna: ”Vad gör du här? Är du dum i huvudet som kommer hit när du kan bo i Sverige?”. I dag tycker folk synd om mig. De uppmanar mig att säga till familjen i Malmö att flytta hit, säger han.

LÄS MER: Ilskan mot "antirasisterna" efter judeattackerna i Malmö 

 

Alice Hüttner flyttade från Stockholm till Tel Aviv 2015. Här går hon på kafé- och affärsgatan Dizengoff i sin nya hemstad, inte så långt från där hon bor.

Foto: Lisa Mattisson

 

Alice Hüttner, 26
Flyttade till Israel: 2015.
Från: Stockholm.
Bor: i Tel Aviv.
Gör: Har en masterexamen i säkerhet och diplomati, söker jobb.

 

"Jag var trött på att vara en minoritet och annorlunda, här är jag inte det."

Alice Hüttner, 25, från Stockholm flyttade till Israel i juli 2015. Men hon kände sig hemma i landet redan tidigare efter att ha varit där ofta med familjen på semestrar och lov. 

 Hon berättar att hon fått en traditionell judisk uppfostran och att hon kommer från en av de äldsta svenskjudiska familjerna. En förfader var bland de första judarna som fick tillstånd att bo i Sverige. Han kom till Karlskrona 1780, så på sin pappas sida är hon svensk i åttonde generationen.

Antisemitiska attacker har aldrig drabbat henne personligen, även om hon minns några incidenter när hon gick på det judiska högstadiet i skolan Vasa Real i Stockholm.

– Det var en period när våra skåp blev inslagna tre gånger i veckan. Hakkors ristades på skåpen. Man satte upp övervakningskameror, säger Alice Hüttner som nu bor i centrala Tel Aviv.

– Då var jag aldrig riktigt rädd eller upprörd. Jag tänkte bara ”Aah, skåpet nu igen”. Det var tröttsamt men jag minns inte att det talades om antisemitism, säger hon.

 

Men i dag ser hon antisemitism i Sverige som ett problem, särskilt som det kommer från två håll: högerextremister och nyanlända från Mellanöstern.

– Högerextremister gör mig mera nervös. De påminner om nazismen, jag får ångest av Förintelsen. Jag är mera rädd för nazisterna, det känns att deras hat är äkta. Hos de andra är det mera emotionellt, säger Alice.

– Men jag har aldrig känt mig rädd för att gå på gatorna i Stockholm eller i synagogan. Det känns som att hatet är mera snack än verkstad. Å andra sidan krävs det bara en person som vid terrordådet mot synagogan i Köpenhamn häromåret, säger hon.

Alice understryker att det inte är antisemitism som fått henne att flytta till Israel.

– Det är ingen faktor bakom mitt beslut att komma hit. Snarare en anledning att stanna kvar och inte låta hotet vinna. Ingen annan ska bestämma var jag ska bo, säger hon.

I stället är det hennes starka judiska identitet som fått henne att flytta till den judiska staten. Dessutom gillar hon mentaliteten i det nya hemlandet.

– Vibbarna i Tel Aviv passar mig. Folk är hetsigare här, det passar mitt tempo. Jag gillar att allt inte är ordning och reda, att folk inte kommer i tid, säger Alice.

– Här identifierar jag mig mer med det israeliska, inte det judiska. Jag var trött på att vara en minoritet och annorlunda, här är jag inte det. Skönt att slippa förklara allt man gör, säger hon.

För Alice Hüttner är den judiska identiteten det största skälet att bo i Israel. Men hon har med sig en bit av Sverige.

Foto: Lisa Mattisson

Det finns ett säkerhetssystem här som jag tror på. Och alla som går på gatan här har gjort militärtjänst. De kan gripa in snabbt och hjälpa till om det händer något,

Alice har tagit en masterexamen i säkerhet och diplomati vid Tel Avivs universitet. Nu söker hon jobb och hoppas hitta något som har med internationella relationer att göra. Hon pluggar hebreiska och går på en arbetsmarknadsutbildning som migrationsdepartementet ordnar för nya invandrare.

Alice säger att många har det svårt ekonomiskt i Israel. Minimilönen är motsvarande 60 kronor i timmen, många har två jobb för att klara sig. Hon jobbade i kundtjänsten på ett företag under en period – och säger att ”lönen kändes symbolisk”.

Terrorism och oroligheter skrämmer henne inte, säger hon. Strax efter det att hon flyttat till Israel utbröt den så kallade kniv-intifadan, en serie palestinska angrepp runtom i Israel och de palestinska områdena. Hon berättar om attacken mot en pub på Dizengoffgatan i centrala Tel Aviv för två år sedan.

– Jag sitter på ett kafé två kvarter från terrordådet. Jag ser en massa utryckningsbilar. Tänker att så länge israelerna är lugna, är jag lugn, säger Alice.

– Plötsligt börjar servitriserna skrika. Jag ser en beväpnad man springa på gatan utanför. Vi slänger oss ned på golvet.

– När jag ligger där på golvet pratar jag med min bror i telefon. Han bor också i Israel. Han säger ”Håll dig borta från fönstret”, säger hon.

Men hon känner sig säker i Israel.

– Det finns ett säkerhetssystem här som jag tror på. Och alla som går på gatan här har gjort militärtjänst. De kan gripa in snabbt och hjälpa till om det händer något, säger Alice.

Tre typer av antisemitism

Det finns tre typer av antisemitism, skriver forskarna Lars Dencik och Karl Marosy i en forskningsrapport som studerar åtta europeiska länder med fokus på Sverige:

  • Klassisk antisemitism kopplad till konspirationsteorier om judar; Israelhärledd antisemitism kopplad till den israelisk-arabiska konflikten; ”upplysnings”-antisemitism hos motståndare till centrala judiska religiösa traditioner som koscherslakt och omskärelse av nyfödda pojkar.
  • Bara 4 procent av svenskarna har klassiskt antisemitiska attityder, den lägsta siffran i Europa.
  • Däremot är den Israelhärledda antisemitismen utbredd i Sverige. 51 procent av förövarna bakom antisemitiska hot eller attacker uppfattas av offren ha extremistiska muslimska ståndpunkter, 25 procent ha vänsteråsikter och 5 procent högeråsikter. Rapportens författare betonar att detta är offrens uppfattning.
  • Sverige är det land – av åtta – där judar oftast undviker att öppet bära kippa, davidsstjärna och annat som identifierar dem som judar. 60 procent av de svenska judarna upplever antisemitism som ett stort problem i sitt land. Där toppar Ungern listan med 90 procent.
  • Rapporten ”Different antisemitisms: Om three distinct forms of antisemitism in contemporary Europe – with a special focus on Sweden” publicerades 2016 av Kantorcentret vid Tel Avivs universitet.

Fotograf Lisa Mattisson och reporter Arne Lapidus på plats i Tel Aviv.