DEL 1: EN KROSSAD DRÖM DEL 2: DE VÄGRAR GE UPP DEL 3: TILLBAKA I KAOSET DEL 4: OMRINGAD AV TALIBANER FAKTA: AFGHANISTAN PÅ 3 MIN
Tre pojkar – tre öden

Tre pojkar reste till Sverige. I dag är en död, en är häktad för mord, en har gått under jorden

MALMÖ. En morgon hittas en knivmördad person på en kyrkogård i Malmö.

Ingen vet vem han är, ingen tycks leta efter honom.

Enligt fingeravtrycken är han sexton år.

Landet han kom till ville inte ha honom, landet han kom från vill inte ta emot hans kropp.

Det här är historien om två afghanska bröders öde efter att de kom till Sverige, rekordåret 2015.

Publicerad 24 mar 2017 kl 05.03
Annons:
Annons:

En bild på två bröder som återförenats.

De har rest i ett halvår, på var sitt håll.

Arbetat svart som städare långa timmar i Turkiet.

Levt i fängelseliknande flyktingläger i Sydeuropa.

Nu sitter de tillsammans på en bänk på Malmö Centralstation.

Äntligen har de nått målet.

Kanske kan livet börja nu.

Foto: Privat

Kroppen har flera stickskador, troligtvis av upprepade knivhugg

Klockan är strax efter halv tio en måndagsförmiddag när en person som rastar sin hund på Östra kyrkogården i Malmö får syn på en till synes livlös kropp.

Den ligger bakom en stor komposthög mellan den judiska och den muslimska delen av kyrkogården. Hundägaren tar upp sin mobil och ringer ambulans.

Molntäcket ovanför spricker upp och solen tittar fram. Personalen konstaterar snabbt att kroppen inte har någon puls.

Det är måndagen den 19 september 2016. Timmarna går utan att någon kan identifiera kroppen. Över tjugofyra timmar senare, på tisdagseftermiddagen, vet polisen ännu inte vem den döde är. Däremot kan man konstatera en sak: allt tyder på att ett mord begåtts.

Kroppen har flera stickskador, troligtvis av upprepade knivhugg.

Polisen kör offrets fingeravtryck mot olika register men lyckas ändå inte identifiera personen.

Utredarna vädjar om hjälp från allmänheten men ingen hör av sig.

Först på tisdagskvällen händer något.

Via Migrationsverkets fingeravtrycksregister upptäcker polisen att den mördade är en sextonåring afghan som kommit till Sverige och registrerats som ensamkommande flyktingbarn.

Mordet på sextonåringen får ingen större uppmärksamhet i medier, jämfört med andra mord där en väldigt ung människa bragts om livet.

Annons:
Annons:

En förklaring är att ingen för hans talan. Ingen tycks sakna honom.

Han har inte ens anmälts som försvunnen och ingen har letat efter honom. På HVB-hemmet i Trelleborgs kommun där han bodde har ingen reagerat trots att han varit borta i flera dagar.

Han kom från Afghanistan, växte upp i Iran och dödades i Malmö.

Iran vill inte ta emot den avlidnes kropp

Vem var egentligen sextonåringen som flydde till Sverige, vars liv slutade vid en kompost på en kyrkogård i Malmö?

Jag börjar söka efter andra ensamkommande som kan ha känt honom, som kan hjälpa att lägga pusselbitarna om vem han var.

Det dröjer några timmar. Snart plingar det i mobilen. Några av hans vänner kan tänka sig att träffa mig.

Jag cyklar till en persisk föreningslokal i närheten av Möllevångstorget i Malmö där två killar som kände den mördade sextonåringen möter mig.

Det visar sig att den mördade växte upp i Teheran där föräldrarna och tre systrar bor kvar.

Mohammed, broder till dödade sextonåringen, sörjer. Han önskar att han kunde ha föräldrarna nära. De trodde att sönerna skulle gå i skolan i Sverige, något de aldrig fått göra i Iran.

Foto: Jens Christian

Föräldrarna vädjar om att sonens kropp ska flygas till Iran så att de kan ha honom nära sig. En gravplats de kan besöka. Det finns dock ett problem. Familjen, som tillhör folkgruppen hazarer, en förföljd minoritet som till skillnad från majoritetsbefolkningen i Afghanistan är shiamuslimer, lever som papperslösa i Iran. Landet vill inte ta emot den avlidnes kropp. I Irans ögon har han aldrig funnits.

 

Hans bror, Mohammed, bor i Malmö. Han kan berätta mer

Via vännerna och personal på HVB-boenden får jag reda på sextonåringens namn: Ali. Efter att ha pratat i en timme klär jag på mig för att gå ut i regnet. Innan jag hinner till dörren ropar en av killarna åt mig att vänta.

– Hans bror, Mohammed, bor i Malmö. Han kan berätta mer, säger han.

Annons:
Annons:

Vi ringer upp brodern, som ska vara ett år äldre, men han orkar inte prata. Jag tänker att han måste få sörja ifred och att jag kan höra av mig om någon månad i stället.

Men nästa gång jag söker Mohammed vet ingen längre var han är. Det visar sig att han fått höjd ålder av Migrationsverket, från sjutton till nitton, och avslag på sin asylansökan. Han har därför tvingats flytta från familjehemmet. Nu är han spårlöst borta. Papperslös igen, precis som i Iran.

Någon säger att han bor på gatan i Malmö, att han sover vid Centralstationen eller olika soprum.

Alan Kurdis öde blev en symbol för flyktingkatastrofen

Ett år innan Ali hittas livlös på en kyrkogård i Malmö sprids bilden på en annan livlös flykting: Alan Kurdi, den treårige syriske flyktingpojken som spolats upp på en turkisk strand.

Fotot blir symbol för den pågående flyktingkatastrofen. Tusentals svenskar reagerar. Hjälporganisationer slår insamlingsrekord, allt fler solidariserar sig med flyktingarna som tagit sig hit på en livsfarlig resa över Medelhavet.

När Ali kliver av ett tåg i Tyskland möts han och andra flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan av jublade människor med välkomstskyltar och applåder.

Expressen, 3 september 2015.

Många i Sverige tycker att det är självklart att flyktingarna ska få komma hit. Här tas Ali emot av frivilligarbetare som arbetar långa pass för att hjälpa med mat och sovplatser.

Ali är en av de 16 744 afghanska ensamkommande som söker asyl i Sverige oktober-december 2015. Tio gånger fler än under hela 2014.

Snart blir mottagandet kaotiskt. Antalet ensamkommande är så många att kommuner och HVB-hem anställer praktiskt taget vem som helst. Många utan tidigare arbetslivserfarenhet får ansvaret att ta hand om unga asylsökande som kommit från krigskonflikter, traumatiska flyktresor eller ett hårt liv på gatan.

Annons:

Ali blir tidigt anmäld för skadegörelse på ett boende. När han inte kommer hem den där sista kvällen i sitt liv i september 2016 har personalen så bristande kompetens att de varken ringer socialtjänst, polis eller hans gode man. De ringer bara några gånger på hans mobil.

Hur säger man att, nej, den person du älskar finns inte längre?

Några dagar efter mordet på Ali sitter hans bror Mohammed i ett rum och slår numret till sin mamma på mobilen.

Han funderar på hur han ska formulera sig.

Hur han ska förklara vad som hänt.

– Hur säger man till föräldrar som uppfostrat sitt barn, som alltid velat ha honom nära men som tvingats göra det svåraste för att han ska få ett bättre liv än de själva fick? Hur säger man att, nej, den person du älskar finns inte längre? säger Mohammed flera månader senare.

Några signaler går utan att någon svarar sedan hör han sin mammas glada röst.

”Ali finns inte längre”, säger han snabbt som för att få ut orden ur sin kropp.

Linjen är dålig, det är svårt att höra något. Kanske säger hon inget.

”Ali är död”, säger han högre för att bryta igenom knastret med sin röst.

Sedan bryts samtalet.

– Några timmar senare ringde de upp mig. Mamma och mina systrar grät och skrek. Pappa grät också, och frågade hur Ali dog. Men vad skulle jag svara?

Mohammed smeker Alis namn på den gröna plankan som sticker ut från jorden. Han sätter ner sju rosor och lägger därefter lite jord på kvistarna, för att de inte ska bäras bort av blåsten.

Foto: Jens Christian

När en vän sprang på Ali i Malmö känner han knappt igen honom

Bara några månader efter att flyktingar välkomnats i Sverige och opinionssiffror visat att allt fler är positiva till flyktingmottagningen så vänder inställningen hos många. Över hälften av svenskarna vill nu begränsa antalet flyktingar. Minst femtio misstänkta attacker mot flyktingboenden rapporteras. Många HVB-hem för ensamkommande hålls hemliga för att skydda barn och unga som bor där.

Den 23 oktober 2015 kommer regeringen och allianspartierna överens om en uppgörelse i migrationspolitiken. Nya lagarna klubbas igenom. De innebär bland annat att den flykting som fyllt arton år, inte har barn och som inte längre får vistas i Sverige förlorar rätten till boende och dagersättning från Migrationsverket. Möjligheten till familjeåterförening begränsas rejält.

Ali inser att Sverige inte är det förlovade land som han trodde. Åtminstone inte för honom och majoriteten av de andra ensamkommande afghanerna.

När en vän råkar träffa Ali i Malmö en dag känner han knappt igen honom. Han har börjat röka hasch, gått ner i vikt och verkar deprimerad.

”Det här livet är sämre än det vi lämnade”, säger han enligt vännen.

Den 7 december 2016 griper polisen tre personer för kyrkogårdsmordet, som det döps till. En av dem misstänks för mordet, två ska ha skyddat mördaren och låtit bli att kontakta polisen.

Alla tre gripna är ensamkommande.

Nästan två veckor senare begravs Ali på Östra kyrkogården, bara ett tiotal meter från den plats där han hittades mördad.

Flera av Alis vänner kommer till begravningen. De berättar att han kom från staden Bagher Abad i Teheran-provinsen. Ett område där många afghaner bor och där stora industriföretag utnyttjar papperslösa som billig arbetskraft.

Ungefär två miljoner afghaner bor i Iran. Det är människor som flytt Sovjetunionens ockupation på 1980-talet, eller inbördeskriget i början av 1990-talet, talibanernas terrorvälde i slutet av 1990-talet eller USA:s och Natos invasion som inleddes 2001.

I Iran var Alis och Mohammeds familj långt från våldet i Afghanistan, men de fick dagligen känna att de inte tillhörde. Att Iran aldrig skulle bli deras hem.

De kunde inte gå i skolan, inte få något ordentligt jobb och de visste att de förr eller senare skulle utvisas. Vilket hände Mohammed för några år sedan, när polisen tog honom i en rutinkontroll.

Han skickades till Afghanistan, ett land han inte hade varit i sedan han var fem år. Där tvingades han ta hjälp av smugglare för att ta sig tillbaka till familjen i Iran.

Från sju på morgonen till elva på kvällen arbetade alla i familjen med att samla plastburkar som de sedan kunde sälja till iranska industriföretag i Bagher Abad.

För folkgruppen hazarer är det, i jämförelse med andra afghaner, svårt att smälta in bland andra iranier. Därför är gruppen extra utsatt.

De som inte utvisas kan skickas till fronten som kanonmat i Irans inblandning i kriget i Syrien. De som återvänder till Afghanistan riskerar, framför allt om de är hazarer, att avrättas av talibaner eller det som hänt senaste åren: halshuggas av IS-terrorister.

När afghanska medier år 2015 börjar rapportera om att EU öppnat sina gränser för flyktingar tolkar Ali och Mohammeds föräldrar det som ett tecken.

När gränskontroller införs på bland annat Kastrup, i januari 2016, minskar antalet afghaner som kommer till Sverige radikalt.

Foto: Jens Christian

Ensamkommande kallas för ”gataslödder”

 Under 2016 förekommer unga afghaner som kommit hit utan sina föräldrar allt oftare i medierapporteringen om negativa ämnen. Flera badhus skärper bevakningen på grund av sexuella ofredanden mot flickor och kvinnor och stor kritik riktas också mot att många ensamkommande ljuger om sin ålder för att öka sina chanser att stanna.

Enligt flera av Alis vänner är han egentligen inte sexton år, som det står i medier. Han är född i juli 1994, vilket betyder att han är 21 när han kommer till Sverige.

På sociala medier kallas ensamkommande bland annat "gatuslöddren”.

När gränskontroller införs på bland annat Kastrup, i januari 2016, minskar antalet afghaner som kommer till Sverige radikalt.

Den 5 oktober, bara veckor efter mordet på Ali, skriver den svenska och den afghanska regeringen ett avtal som gör det möjligt att tvångsutvisa tusentals afghaner som inte får asyl och som vägrar lämna Sverige.

Lärare larmar om att ensamkommande mår allt sämre. I flera gymnasieskolor uppstår stora, uppmärksammande bråk där afghaner drabbar samman med elever med annan bakgrund.

Polis som jag talar med säger att det här troligtvis bara är början. Många ensamkommande är så pass bortstötta och utsatta ungdomar att de löper stor risk att fångas in i droger och kriminalitet.

Samtidigt berättar flera kommuner om sina framgångar med att sätta ensamkommande i arbete och studier, däribland Falun. De talar om afghanernas stora motivation att snabbt komma in i samhället, lära sig språket och jobba. Boenden med miljö som liknar familjelivet, meningsfulla sysselsättningar och bra samarbete mellan gode män, lärare och socialtjänst beskrivs som framgångsfaktorer.

Enligt Mohammed har hans familj blivit hotad av den misstänkte nittonåringens familj i Iran, som pressat dem för att få honom ut ur häktet.

Foto: Jens Christian

Tänk, att kunna betala en hyra. Bara en sådan sak.

Efter några månaders sökande får jag veta att Mohammed inte längre finns i Malmö. Han har lämnat gatulivet och flyttat in hos en kompis i en småstad i Mellansverige.

Det är där jag når jag honom till slut.

Vi bestämmer att vi ska träffas i Malmö. Han vill besöka sin brors grav.

– I går ringde jag hemmet där min bror bodde. Jag ville se om de hade hans tillhörigheter men personalen som svarade hade ingen koll, säger han över telefon.

Vi möts först på Centralstationen i Malmö. Jag beställer något att äta men han rör inte maten. En vän som följt med Mohammed säger att han inte äter något, att han gått ner femton kilo på tre månader.

– Jag blir hungrig. Jag är ju också människa. Men när jag tänker på min bror är det som att jag blir mätt direkt, säger Mohammed och petar på tallriken framför sig utan att titta upp.

Det skilde bara ett år mellan Mohammed och Ali. Bröderna var vana att umgås och höll gärna ihop under barndomen, även om de kom var för sig till Sverige och bodde på olika orter.

– Alis mål var att få en utbildning. Att plugga, få jobb, tjäna pengar. Tänk, att kunna betala en hyra. Bara en sådan sak.

– Han älskade taekwondo men hade inte så mycket tid att träna, alla i familjen behövde hjälpa till med att jobba och skaffa pengar.

Flera gånger har han mött svenskar som sagt att afghaner får allt gratis, att de är utsugare och aldrig kommer jobba för sitt uppehälle.

– Jag blir förbannad. Men då blundar jag och önskar att jag kom från ett land där invånarna kunde stanna och bo, säger han.

Vi sätter oss i en bil och kör till kyrkogården. Mohammed önskar han kunde ha föräldrarna nära. Han berättar att de trodde att sönerna skulle få gå i skolan i Sverige, något de aldrig fått göra i Iran. Kanske kunde resten av familjen följa efter.

Mohammed rasade i vikt, 15 kilo på tre månader. "När jag tänker på min bror är det som att jag blir mätt direkt," säger han.

Foto: Jens Christian

– Många afghaner som tar droger och langar gör det för att de inte har föräldrar som kan leda dem. De känner ensamhet. De har inga vuxna som visar rätta vägen, säger han.

En av dem som langat knark är den nittonåring som misstänks för mordet på Ali. Enligt Mohammed har nittonåringen dock varit kriminell redan innan han kom till Sverige.

– Jag har vänner som bott med honom i Skåne. Han har ett namn i Sverige, och ett annat i Iran där han också gjorde kriminella saker. Han begick rån, sålde droger, snodde motorcyklar. Allt möjligt. Och när han kom till Malmö sålde han droger här också.

Enligt Mohammed har hans familj blivit hotad av den misstänkte nittonåringens familj i Iran, som pressat dem för att få honom ut ur häktet. Det har de inte lyckats med. Efter tre månader i häktet valde nittonåringen nyligen att byta försvarsadvokat.

– Han körde min bror till den där avlägsna platsen i moped. Jag antar att han hade planerat det hela. Eller så gick något väldigt fel.

Mohammeds och Alis resa från Afghanistan till Sverige tog över ett halvår. Men storebrodern är lika papperslös i Sverige som han var i Iran. Medan lillebror Ali ligger begravd under jorden i ett land som helst hade skickat tillbaka honom.

– Livet krossade mitt hjärta, säger Mohammed och böjer sig ner över sin brors grav.

Det är grått och det blåser en rå och kall vind på kyrkogården.

Mohammed smeker Alis namn på den gröna plankan som sticker ut från jorden.

Han sätter ner sju rosor och lägger därefter lite jord på kvistarna, för att de inte ska bäras bort av blåsten.

– Jag kommer aldrig att lämna Sverige utan min bror.

När vi ger oss av sätter sig Mohammed längst bak i bilen och tittar på en bild han har på mobilen.

Där sitter båda på den där bänken på Malmö Centralstation.

De har nyligen kommit till Sverige. Ali har sin arm runt Mohammed.

Det är bilden på två bröder som återförenats.

 

FOTNOT:

Domen i fallet med Ali föll den 28 juli 2017. Samtliga tre män som stod åtalade för mordet friades – en av dem dömdes för brott mot griftefriden.
Ingen har alltså dömts för mordet på Ali.