DEL 1: EN KROSSAD DRÖM DEL 2: DE VÄGRAR GE UPP DEL 3: TILLBAKA I KAOSET DEL 4: OMRINGAD AV TALIBANER FAKTA: AFGHANISTAN PÅ 3 MIN
Tillbaka i landet de lämnade

”Ja, jag är 22… fast i Sverige är jag 17 år”

KABUL. Med de ensamkommande afghanerna gör sig Sverige redo att skicka hem fler asylsökande än någonsin i modern tid.

Från frontlinjen mot IS i öster till Kabuls attentatskådeplatser och i Panjshirs stillsamma dalgångar mötte Expressens team de närmast berörda.

– Jag förstod att det fanns en del av svenskarna som inte tyckte om oss, säger Zia Muhammadi.

Publicerad 26 mar 2017 kl 05.03

Vår Toyota Corolla skakar oss åt alla håll på den guppiga, torra jordvägen i en av Kabuls västra förstäder. Solen börjar gå ned över de ljusbruna byggnaderna i jord och murbruk. Vi stannar vi framför ett lite finare, nybyggt hus. En ung man med en brottares breda axlar, hazarernas lite snedare ögon och ett blygt leende tar emot oss.

Familjen är viktigare än allt

Han är klädd i en traditionell afghansk långskjorta.

– Hej välkomna, säger Zia Muhammadi på bruten svenska.

Vi går upp en trappa till lägenheten där hans far tar emot i salongen. Det är en värdig man i vitnande skägg. Pappan satt gisslan hos talibanerna, innan familjen lyckades köpa honom fri för lite drygt tretusen kronor.

Zia inledde sin resa till Sverige under sommaren 2015. Han – som sökte ett säkrare liv – säger att han är 22 år gammal, men att han i Sverige var strax över 17.

Foto: Niclas Hammarström

– Men de behandlade mig ganska väl som gammal man. Det var värre för de yngre, säger pappan.

Zia häller upp lite te under tiden som vi får ordning på kameror och anteckningsblock.

– Är du 22 år, frågar jag efter att ha kollat stavningen på hans namn.

– Ja, jag är 22… fast i Sverige är jag 17 år. Sjutton och lite till, säger Zia, rycker lite på axlarna och ler ursäktande.

Han lägger upp kakor på fatet.

Zias berättelse är lika gripande som hundratusentals andra öden i vår tid.

Sommaren 2015 beslöt sig Zia att ta sig till Sverige. Hans far hade slutat arbeta i den kakbutik som han drev. Säkerheten och arbetsmarknaden i Afghanistan var inte bra för en ung mekaniker. Speciellt inte för en hazar, menar Zia.

Hazarer är ofta shiamuslimer och det är vanligt att de föraktas av sunnitiska pashtuner och tadzjiker.

Återvände frivilligt när mamman insjuknade

Zias resa genom Iran, Turkiet och Europa blev dyrköpt, både ekonomiskt och psykologisk. Han såg 25 människor dö på vägen.

Men väl framme på Stockholms tågstation stod folk och välkomnade honom och de andra afghanerna.

De var så fint. Senare förstod jag också att det fanns en del av svenskarna som inte tyckte om oss, säger han.

Livet i Sverige var ett gott liv. Han fick ett rum i Kristineberg i Stockholm, studerade på gymnasium och tränade i klubben BK Athén. Den träningen har han fortsatt med i Kabul, även om klubben inte är lika bra, förklarar han.

Men hösten 2016 blev hans mamma sjuk i cancer. Trots alla invändningar från lärare, vuxna och vänner i Sverige, så beslöt sig Zia för att återvända till Kabul där familjen nu bor.

30 000 kronor. Det var vad Zia fick i återvändarbidrag. Pengarna gick åt till att betala skulderna för resan till Sverige.

Foto: Niclas Hammarström

– Familjen är viktigare än allt, säger han.

Under tiden hade Sverige ändrat sin attityd mot invandrare. Den unge afghanen fick skriva på ett papper där han lovade att inte återvända till Sverige. I gengäld fick han resan betald och ett återvändarbidrag på motsvarande 30 000 kronor.

– De pengarna gick åt för att betala mina skulder för resan till Sverige. Jag har fortfarande en del skulder kvar, berättar Zia Muhammadi. Till sommaren hoppas han återuppta arbetet som mekaniker.

Men en dag vill han återigen kunna fly misären och krigets Afghanistan för att återvända till Europa.

Alternativen: Ta pengarna eller stanna illegalt

Den dörren har blivit svårare att komma genom. Flera länder som Sverige och Tyskland ställer i dag högre krav på flyktingar. Har man kommit till Sverige som minderårig – eller åtminstone accepterats som minderårig – så får man i regel stanna. Men när personen i fråga blir 18 år och myndig så är ingenting längre givet. Allt oftare får personen en utförlig förklaring över två scenarier: återvänd med lite pengar på fickan, eller stanna i Sverige och lev i olagligt utanförskap på gatan i samhällets gråzon.

Sverige är ett bra land. Jag hade gärna stannat, men det gick inte

18-årige Fawad, vi kallar honom så, sattes på ett plan i tisdags. När han kommer ut från Kabuls flygplats med sin svarta resväska under onsdagsmorgonen har han inget lokalt simkort till mobiltelefonen.

18-åringen har precis landat. Det är första gången han är i Kabul och via telefon får han höra att ett attantat mot ett militärsjukhus har stört trafiken och att kompisen som ska hämta blir sen.

Foto: Niclas Hammarström

Han lånar vår telefon för att ringa den kompis som skulle hämta honom. Men ett blodigt attentat mot militärsjukhuset i Kabul har kraftigt stört trafiken får Fawad reda på över telefon. Hans besvikelse är tydlig när han får höra att utbetalningen av de utlovade 30 000 kronorna ibland kan ta både dagar och veckor.

– Sverige är ett bra land. Jag hade gärna stannat, men det gick inte säger Fawad och ser sig omkring. Han har aldrig satt sin fot i Kabul förr.

– Det heter att återvända självmant. Det är ett ganska svårt ord att översätta till andra språk. ”Självmant” är någonstans mellan tvång och frivillighet, säger Kjell-Terje Torvik, 41 år och Migrationsverkets samordnare i Kabul.

Man kan tycka att det är hårt. Men min roll är en konsekvens av besluten 

Det är på hans axlar det ligger att samarbetet mellan svenska, internationella och afghanska myndigheter fungerar så bra som möjligt när tusentals individer ska skickas från Sverige till Afghanistan. Vi träffar honom i den slutna fästning där Sveriges ambassadpersonal lever och arbetar i Kabul.

Kjell-Terje Torvik betraktar sig inte som en kugge i en infernalisk maskin som skickar folk i döden. Snarare som en demokratins väktare.

Kjell-Terje Torvik står utanför fästningen där Sveriges ambassadpersonal jobbar. Han har en stor roll när det kommer till att få ihop samarbetet som krävs för att skicka tusentals personer från Sverige till Afghanistan.

Foto: Niclas Hammarström

Sveriges riksdag har röstat genom en tuffare politik mot flyktingar.

– Man kan tycka att det är hårt. Men min roll är en konsekvens av besluten. Fattade beslut behöver ju följas för att de ska bli legitima. Annars förstår jag inte varför man har en myndighet som fattar beslut som bara blir pappersprodukter, säger han.

Enligt Kjell-Terje Torvik går det att bygga upp ett värdigt liv i ett land som befinner sig i konstant inbördeskrig sedan snart fyrtio år.

– Jag säger inte att det alltid är lätt. Men i Kabul eller i regioner som Bamyan, Daikundi och Panjshir går det att leva.

Söker sig till säkrare ställen för att koppla av

Panjshir är en sluten dalgång norr om Kabul. Genom årtionden av krig lyckades befolkningen, främst tadzjiker, hålla både ryssar och senare talibaner stången vid infarten i det trådsmala passet till de Fem Lejonens dal. Det var här som den i dag nästan avgudade ledaren Ahmed Shah Massoud mördades av Usama bin Ladins utsända dagen innan den 11 september 2001.

Panjshir, strax norr om Kabul. Regionens byar omsluts i sina dalar av snöbetäckta berg. Hit återvände bara elva afghaner under 2016.

Foto: Niclas Hammarström

Bara elva afghaner återvände 2016 till Panjshir enligt International Organization for Migration, IOM. Dalen liknar en fattigare variant av Schweiz. Våra pass kollas noga vid vägspärrarna invid den skummande Panjshirfloden där män fiskar forell.

– Jag känner två killar som nyligen lämnade sin by för Sverige, säger Ahmed Jawad, en 13-årige pojke i basaren i samhället Bazarak.

Panjshir är ett bra ställe. Här är man säker och vädret är härligt

Utvandrarna var 16 och 17 år gamla. Själv tänker Ahmed aldrig resa. Hans pappa har förbjudit honom.

– Med ett startbidrag på tvåtusen dollar kan du köpa dig en butik här, men jag tycker ändå inte att man ska kasta ut afghaner från Sverige, säger Fazlukhuda, 24, som just kommit ut från fredagsbönen.

Ahmed Jawad, längst fram i bild, känner två killar som alldeles nyligen begav sig mot Sverige. Själv stannar han kvar. Hans pappa har förbjudit honom från att lämna.

Foto: Niclas Hammarström

Panjshirborna är omringade av branta berg där kriget rasar på andra sidan.

Men det är hit som Kabulborna Ghulam Sediq Mujahad och hans vänner väljer att resa över dagen på veckoslutet för att ha koppla av, äta picknick, dricka te och röka en joint i goda vänners lag.

– Panjshir är ett bra ställe. Här är man säker och vädret är härligt, säger Ghulam och bjuder på en kopp grönt te.

 

De som blir utkastade från Europa skapar ett socialt problem 

 

Den analys av säkerhetsläget i Afghanistan som Migrationsverket Kjell-Terje Torvik gör får stöd av en högutbildad afghan som vi möter i baren på lyxhotellet Serena i Kabul. Khyber Farahi är speciell rådgivare åt Afghanistans president i frågor om hemvändande.

– Situationen i Afghanistan är inte så illa som den speglas i media. Men folk har använt alla sina besparingar för att komma till Europa. Sedan blir de utkastade. De skapar ett socialt problem, säger Khyber Farahi.

Han menar att skillnaderna på stödnivå från olika länder kan skapa avundsjuka och i slutändan social oro i landet. Enligt Khyber Farahi har drygt hälften utvandringen från Afghanistan har främst ekonomiska motiv.

Khyber är en belevad och lågmäld man. När han talar låter han som en nybakad projektansökan från EU-kommissionen. Ord som holistiskt tänkande, politiskt ramverk, medborgarfördrag, individanpassade och projektbaserade närmanden, aktionsplan och affärsklimat kantar hans förklaringar om hur EU bör bidra för att hjälpa återvändarna.

Vem ska slussa ut pengarna i slutändan?

– Det bör den afghanska regeringen göra, svarar han.

Bildspel från Panjshir – svajpa eller tryck på pilarna för att titta

Vännerna njuter av helgen och det fina vädret i Panjshir.

Foto: Niclas Hammarström

Ghulam Sediq Mujahad, längst bak i bild, berättar att de ofta brukar åka från det stökigare Kabul till den lugnare dalen. – Panjshir är ett bra ställe. Här är man säker och vädret är härligt, säger Ghulam.

Foto: Niclas Hammarström

Några pojkar sparkar fotboll. När de får frågor om Sverige svarar de: ”Zlatan”.

Foto: Niclas Hammarström

13-åriga Omar spejar ut över dalgången i Panjshir. Han har aldrig tänkt tanken på att lämna. Han trivs och tycker att livet är perfekt.

Foto: Niclas Hammarström

Korruption, svindleri och pengar som aldrig kommer fram

Ett problem – eller en utmaning som ämbetsmännen säger – är att Afghanistan är ett av de mest korrupta länderna i världen. Pengar som går genom regeringen har inte alltid nått fram. 2010 tömdes centralbanken på 820 miljoner dollar för att täcka upp för en svindel i Kabul Bank där flera anhöriga till landets högsta ledning var inblandade.

Bristen på transparens är man väl medveten om på den prunkande innergården i Kabul där FN:s migrationsverk, IOM, arbetar och lever tillsammans med beväpnade vakter och några katter.

Det är till IOM som hemvändarna ska vända sig till för att få ut sina återvändarbidrag. Generösast är norrmännen. I EU är det Sverige som toppar. De som beviljas återetableringsstöd får mellan 15 000 kronor för en minderårig och upp till 75 000 kronor för en familj.

De lägsta bidragen betalar tyskarna ut, förklarar Sarah Craggs som är biträdande chef på IOM i Kabul.

Norrmännen har sedan en tid fryst sin IOM-budget i väntan på att få klarhet i hur bidragen redovisas och vart pengarna går. En rapport från konsultfirman Deloitte satte stopp för utbetalningarna.

– Det var en fråga om papper som inte fanns men som de aldrig heller hade bett om. Vi räknar med att det snart är uppklarat, säger Sarah Craggs.

Situationen blir bara värre här

IOM sitter lite i en rävsax. Är de för lättvindiga med att dela ut återvändarbidragen anklagas de av bidragsgivarna för att brista i revision. Är de för byråkratiska så riskerar de behövande aldrig få sina pengar i tid.

– Det här är en väldigt kontantintensiv apparat. Det är inte lätt att hantera. Vi uppmanar därför alla bidragsländer att komma ned och besöka oss i Kabul för att själva se hur situationen är, säger Sarah Craggs.

Abdul Ghafoor driver ett hem i Kabul för deporterade afghaner.

Han deporterades själv 2013 från Norge. Abdul Ghafoor anser att alla utvisningar av afghaner bör frysas, oavsett om det skulle få fler att resa till Sverige.

– Situationen blir bara värre här. Om någon har lyckats ta sig in till Sverige så behöver den personen skydd. Du kan aldrig garantera att någon ger sig ut på resan för att de söker lyx, men detta handlar om humanitet och om internationella konventioner, säger Abdul Ghafoor.

Bildspel från Kabul – svajpa eller tryck på pilarna för att titta

Nooqria, 5 år, vårdas för en allvarlig skottskada i magen på Emergency Hospital i Kabul. Efter en första operation var hennes tillstånd bra men efter någon dag blev flickan akut dålig och fick snabbt opereras igen.

Foto: Niclas Hammarström

Shamso Rahman 11 år, ligger på Emergency Hospital i Kabul. Han vårdas för en skottskada i halsen. Han kan inte prata eller svälja och han andas genom ett hål i halsen.

Foto: Niclas Hammarström

Farida 14 år, ligger på Emergency Hospital i Kabul. Hon vårdas för en splitterskada i magen.

Foto: Niclas Hammarström

En soldat tittar på förödelsen efter attentatet mot militärskolan i Kabul. Självmordsbombare tog sig in på skolan, sprängde sig och sköt ihjäl elever. Talibanerna tog senare på sig attentatet där många skadades och dog.

Foto: Niclas Hammarström

Måste vara hotad för att få stanna

Sveriges riksdag anser att situationen i Afghanistan är sådan att beslut om avslag på asylansökan ska fattas på individuell bas.

Det räcker alltså inte att bara vara afghan eller hazar för att få stanna i Sverige. Det måste finnas ett individuellt hot mot personen.

Den som själv drar tillbaka sin asylansökan kan få ett återetableringsstöd. Det finansieras av Sverige men utbetalas av FN-organet IOM (International Organization for Migration) i Kabul. 2016 fick ungefär 600 stöd och 200 fick avslag. En av fyra.

Abdul Ghafoor hjälper oss att ordna ett möte på hans kontor med Mustafa Nauibi, en ung afghan som bott i Vänersborgstrakten. Mustafa, som tidigare figurerat i Expressen och andra riksmedier, berättar nu hur olycklig och rädd han är i Kabul.

I Sverige kämpar människor för att Mustafa ska kunna återvända till Sverige. ”De håller mig stark. De skickar meddelanden, kärlek och kramar”, säger han.

Foto: Niclas Hammarström

Han lever ett ensamt liv isolerad i sin lägenhet tillsammans med en vän som är i en liknande situation. Dagligen är han i kontakt med vänner och värdfamilj i Sverige.

– De håller mig stark. De skickar meddelanden, kärlek och kramar, säger han.

Aktivistnätverken i Sverige håller hans hopp om ett snart återvändande till Sverige levande. Hans liv har blivit en del av deras mission.

Under tiden är det inte aktuellt för honom med någon form av nystart i det afghanska samhället. Alla planer på att starta eget företag eller gå utbildning i Afghanistan skjuter han ifrån sig.

I stället berättar han hur bitter han är på IOM som trilskas med att ge honom pengar till mat och hyra.

Han ser sliten ut och berättar hur jobbigt det är att tillbringa sina dagar att be folk om pengar. Han fyllde nitton i förra veckan.

Mustafa Nauibi, 19, tvingades lämna Sverige för några månader sedan. Han vill tillbaka. I Kabul är han rädd, olycklig och han lever ensam, isolerad i sin lägenhet.

Foto: Niclas Hammarström

Det vi ser är en vilsen tonåring som inte har kontakt med sina föräldrar i Iran. Vuxenvärlden har för honom blivit en snårskog av människor som alla tycks vara övertygade om att veta hans bästa.

Problemet är att de alla säger olika saker.

På IOM ser man hellre att bidragstagarna kommer med färdiga planer på nystart i livet än att de bara ber om pengar till hyra och mat.

Jag fick inte ens ta ut pengar på mitt bankkonto innan jag deporterades

Från och med i år ska de i samarbete med EU också inleda en rad kollektiva återvändarinsatser. Det handlar om att stävja den sociala oron och känslan av orättvisa när vissa återvändare kommer hem med bidrag större än vad andra får.

Plötsliga uppbrott efter åratal av livet i ett nytt land

Många som återvänder har mycket hastigt fått lämna ett helt liv kvar kvar i Europa.

– Jag hade ett väktarjobb, en flickvän, en lägenhet och en bil i Tyskland. Jag fick inte ens ta ut pengar på mitt bankkonto innan jag deporterades, förklarar Habib Khan.

Habib Khan deporterades från Tyskland. Hastigt tvingades han lämna tillvaron han byggt upp med jobb, lägenhet och bil. Nu bor han på en förläggning för återvändare i Kabul.

Foto: Niclas Hammarström

Han sitter på sängkanten i IOM:s nybyggda tvåvåningshus för återvändare i Kabul. I upp till två veckor får han dela ett litet rum med två andra afghaner. Han är 25 år och har levt de senaste åtta åren i Tyskland, berättar han. Här i IOM-hemmet känner han sig som en total främling. Nu har han två veckor på sig att skapa sig en ny framtid i Afghanistan. Så länge får han stanna i hemmet.

I Jalalabad råder kaos – med terror, kidnappningar och droger

De sämst lottade återvändarna i Afghanistan hittar vi utanför Jalalabad i östra Afghanistan. Här är det tydligare än på många ställen hur Afghanistan krackelerar. Vägen dit går genom ett smalt bergspass med spikraka och marmorrika väggar som få vågar använda efter mörkret inbrott.

I Jalalabads dammiga gatuvimmel härjar haschsmugglare, kidnappare och självmordsbombare. Officiellt håller regeringen talibanerna och IS stången. Men när vi träffar några av klanledarna i Jalalabad sticker de inte under stolen med att situationen är desperat.

– Talibanerna och IS kontrollerar 70 procent av regionen här, säger Zabihullah Zmaray, medlem av provinsrådet.

Han har själv en 16-årig systerson som är i Sverige.

– Det finns många anledningar till att de reser i väg: kriget, jobb, klanfejder… För en del familjer är det också lite av prestige att kunna skicka en av sönerna till Europa. En familj gör det och då vill inte grannfamiljen vara sämre, säger han när vi åker i riktning mot de Vita bergen och Tora Bora där Usama bin Ladin en gång höll till.

Vår bil kör ofta i mitten på vägbanan som är kantad av hål efter vägbomber. När vi närmar oss byn Papeen kommer en ambulans i motsatt körriktning. Det är en regeringssoldat som just blivit skjuten av en av IS prickskyttar vid frontlinjen. En kula räckte. Ingen hann fatta var exakt den kom ifrån.

Fast egentligen är det fel att tala om en linje.

Sympatierna för regering, talibaner och Islamiska staten är lika skiftande som flaggorna på gravplatserna som vi åker förbi i det karga landskapet kantat av risodlingar och fortliknande Qalat-hus i lera. Vissa flaggor är färggranna, andra är vita och uppsatta av talibanerna för att hedra deras stupade. Bara jorden är densamma för alla döda.

De stängde skolor, de stängde kliniken. De halshögg folk. Hängde folk.

Runt byn Papeen har regeringstrupperna sedan ett par dagar återerövrat byn ett par kullar från den Islamiska staten, IS. Byns sågverk brändes av IS.

Stridsmoralen är sådär bland regeringssoldaterna. De har inte fått betalt på länge och maten är lika sporadisk som usel, berättar de mellan ljuden från salvorna av automatkarbiner och mindre kanoner. Vinden blåser upp damm och kyla kring vindskydden av plast- och tygbitar högst uppe på kullens topp.

Från sina ställningar ett par hundra meter bort besvarar IS elden.

Några dagar efter vårt besök är regeringstrupperna besegrade och IS har återigen intagit området.

Bildspel från Jalalabad – svajpa eller tryck på pilarna för att titta

Najbullah, 3 år, med sin pappa Khyber.

Foto: Niclas Hammarström

Najbullah skadades av splitter från en granat när han var ute och gick med sin pappa.

Foto: Niclas Hammarström

Mudasir Khogyani, endast 34 dagar gammal, ligger svårt undernärd på lokala sjukhuset i Jalalabad. Hans mamma vakar vid hans sida.

Foto: Niclas Hammarström

Soldaten hänger på sig raketer. Här är det inte långt mellan civila, soldater och talibaner.

Foto: Niclas Hammarström

Soldaterna får ständigt försvara sig mot attacker från talibanerna. De säger att de inte får tillräckligt med mat och deras boende vid fronten är under all värdighet.

Foto: Niclas Hammarström

Soldaterna är redo i Jalalabad, där talibanerna är många.

Foto: Niclas Hammarström

På sjukhuset i Jalalabad berättar den 13-årige Farman enstavigt om vad som hände när IS först kom till byn Papeen:

– De stängde skolor, de stängde kliniken. De halshögg folk. Hängde folk. Om någon hade arbetat åt regeringen tog de allt, säger pojken i svarta traditionella kläder. Hans egen mamma dödades för två månader sedan.

– När regeringen gick till motattack sköts det överallt. Farman försökte springa i väg för att hämta sin pappa, men träffades av en kula i benet.

Allt vanligt liv i trakten är förenat med livsfara. Många vågar inte längre gå på begravningar av rädsla att själva dö. Att handla mat på basaren kräver dödsförakt.

När 28-årige Shira Agha gick dit exploderade en självmordsbombare sig själv.

– Jag vaknade upp här på sjukhuset, berättar överlevaren.

Hans familj har slutit upp kring hans säng.

– Det inget liv här! Det är explosioner överallt. Men jag är fattig och sedan pappa dog är det jag som försörjer familjen. Jag kan inte resa till Europa. Jag har inga pengar till det och dessutom behöver familjen mig här, säger Shira.

I östra Afghanistan har återvändandet ett annat ansikte än i luckorna på FN-kontoren i huvudstaden. Hundratusentals afghaner som sedan många år flytt över gränsen till Pakistan trakasseras och motas nu ”hem” till Afghanistan – ett land där var tionde medborgare inte längre kan bo hemma utan har tvingats fly av olika anledningar. I år kan det handla om ytterligare en miljon personer.

Nafsagul har sju barn. Arzo är yngst. Hon är undernärd och familjen lever på under hundra dollar i månaden.

Foto: Niclas Hammarström

Nafasgul är en av återvändarna från den andra sidan gränsen. Hon håller det yngsta av sina sju barn i famnen. Flickan heter Arzo och är kraftigt undernärt.

– Vi har knappt hundra dollar att leva på i månaden. Vad ska vi göra, säger Nafasgul och tittar på sitt barn.

Arzo betyder hopp.