Wilma, 19: ”I år skulle det vara min tur”

Sju elever berättar 🔸 Så här är det att inte få fira studenten

Känslorna är många för Sveriges studenter. 

Det blev inte som tänkt. Inte alls. 

”Låt oss vara ledsna just nu”, skriver 19-åriga Wilma Björkman. 

Här berättar sju gymnasieelever från olika delar av Sverige med egna ord om hur det känns att inte få ta studenten så som man längtat efter 2020.

Text: Ebba Larsson
Publicerad 17 maj 2020 kl 16.05
undefined

Nellie Meijer, 18, Göteborg.

Foto: Privat

Nellie Meijer, 18, Göteborg

Helt ärligt, jag är helt förkrossad. Studenten är alltid något man i alla år sett fram emot, längtat till och beundrat. I år skulle det vara min tur. Men jag kommer aldrig få uppleva den känslan av att få springa ut med min klass med hög musik, familj och vänner väntandes. Känslan av frihet och att för en dag få känna sig odödlig, ostoppbar. 

Jag ska inte ens prata om flaket och hur jag och mina kompisar varje sommar sprungit ner till stan för att se alla glada studenter dansa på flaken – jag ville också få uppleva det. Men sanningen är att det aldrig någonsin kommer att hända, för att ingen vill lyssna på oss. Ingen vill hjälpa oss eller förstå vår situation, för vi ska ge uppoffringar. Men säg mig då, varför är grundskolorna öppna? 500 elever som trängs i skolmatsalen dagligen? När det enda vi vill ha är en student, ett flak och någon som faktiskt kan lyssna på oss. 

Vår skola har inte kommit ut med något och jag vet inte vad som är värst längre, att inte veta vad som kommer hända eller att bara få det överstökat med ett besked som kommer krossa våra hjärtan. 

Jag har nu suttit hemma i två månader, mina betyg går nedåt och min ångest har blivit min närmsta kompis. Jag mår verkligen dåligt och det är ingen som vill lyssna på oss längre.

undefined

Wilma Björkman, 19, Mora.

Foto: Privat

Wilma Björkman, 19, Mora

I 13 år har jag gjort mitt bästa i skolan för att en dag få fira, glädjas och ta studenten. Jag har gjort alla uppgifter i tid, skrivit prov, utmanat mina rädslor, stressat, gråtit, hoppats, svettats och nästan gett upp. Men jag har inte gett upp, jag har skrivit några extra sidor på uppgiften för att ”kom igen, inte långt kvar till studenten”. Suttit i timmar med matteboken och bara gråtit men ”ge inte upp, snart tar ni studenten”. 

Jag har längtat efter dagen då jag skulle få tåga genom stan, se min släkt och familj så där stolta, skrika mig hes på flaket med bästa vännerna, tävla tillsammans med klassen, gå på champagnefrukost, se mina bästa vänner i sina fina klänningar på balen, stå med våra skyltar klädda i vita klänningar, festa tills solen går upp, ta emot vänner och släkt på en stor mottagning. 

Jag har längtat i flera år. Men den dagen kommer inte.

Det blir inget flak, inga tävlingar, inget tåg, ingen helig studentvecka, ingen stor studentmottagning, ingen studentfest, ingen bal och inga sådana minnen. Det är slut på tårar nu, jag är helt tom, för jag vill att det ska kännas värt det. 

Jag vill vara så där stolt och lycklig. Men det jag trodde skulle vara min bästa tid i livet blev allt annat än så. För det jag längtat efter - kommer aldrig. Man har bara en chans.

Snälla, vi vill inte höra att vi är ungdomar som inte kan ta vårt ansvar, vi har i månader suttit hemma och på egen hand kämpat med skolan för att minska spridningen. Säg inte att vi blir historiska, för vi vill inte hamna i historieböckerna som första årskullen att inte ta studenten. 

Bli inte irriterade för att vi är besvikna över vår student. Det är ingen av oss som vill att någon ska dö, det är ingen av oss som vill smitta våra äldre. Men låt oss vara ledsna just nu och sen låt oss göra det bästa av situationen. För vi kommer vilja fira det vi kan, i våra kompisgäng, efter dessa år av slit och minnen, men framför allt en längtan efter dagen, veckan och terminen som nu inte kommer bli som vi drömt om.

undefined

Adam Ahlström, 19, Nyköping.

Foto: Privat

Adam Ahlström, 19, Nyköping

Vi studenter vet hur det ser ut just nu. Vi vet att regeringen måste sätta ner foten och att det krävs uppoffringar i dessa tider. Vi vill förstås att mormor ska få så många år som möjligt och att sjukvården snart får vila.

Men, i cirka tolv år har vi gått upp tidiga morgnar, skrivit matteprov och långa uppsatser, stannat uppe långt in på natten för att göra klart läxor och just nu... känns allt förgäves. Tro mig, vi förstår att det är det liv efter studenten som vi ska se fram emot, och det gör vi, men att inte längre ha någon morot, inte ha någon direkt anledning att fortsätta detta plugg, tar musten ur en.

Vi har arbetat hårt, länge och rejält för att vi har sett fram emot denna dag i åratal. Utan att ens överdriva kan jag med stolthet säga att vi förtjänar en student. Vi förtjänar ett rejält avslut.

Skolor är öppna, caféer rullar mer eller mindre på som vanligt och barer serverar öl som om corona var en myt, samtidigt sitter vi hemma med våra dyra, fina studentmössor, kostymer och klänningar som inte kommer att användas.

Vi begär inte mycket. Vi är väl medvetna om att årets student kommer att bli annorlunda, den tanken har vi redan försonat oss med. Vi vill bara ha ett vackert och lyckligt slut på detta slit som vi har tagit oss igenom, vi vill också ha det minne som alla ni vuxna har.

Jag tror att jag kan tala för alla studenter när jag säger att vi inte begär världens bästa och härligaste student, vi vill bara få något. Och med något menar jag inte mösspåtagning över internet, utan ett minne som vi aldrig kommer att glömma. 

Ett ljus i slutet av tunneln, en morot helt enkelt. Jag vet att vi studenter är mer än öppna för förslag om att kompromissa studenten så länge som den faktiskt blir av, vare sig den flyttas eller att planering av utspring ändras så vet jag att vi är villiga att kompromissa.

Så jag ber dig som läser detta att sätta dig i vår sits, hur hade du reagerat om inte du fick någon student?

undefined

Moa Lundin, 19, Västerås.

Foto: Privat

Moa Lundin, 19, Västerås

Att studenten blir annorlunda känns för mig väldigt surt. I början när beskedet om att kortegen inte blir av var jag väldigt arg och ledsen och nu är jag bara besviken att man inte har kunnat fixa en lösning för att vi ska få åka våra flak. Men samtidigt förstår jag ju varför besluten är tagna.

Min skola har bestämt att vi får springa ut klassvis till två anhöriga per elev och att vi faktiskt får ett utspring gör mig superglad.

Jag hoppas nu att alla får en underbar student trots omständigheterna!

undefined

Hanna Emneborg, 19, Olofstorp.

Foto: Privat

Hanna Emneborg, 19, Olofstorp

13 år av slit i skolan, tidiga morgnar för att hinna i tid till lektioner, sena kvällar med plugg och ett ständigt kämpande för att uppnå önskade betyg. Allt för att det en dag äntligen ska få vara min tur. Min tur att få ta studenten, ta ett sista farväl av klassen, lärare och självaste tonåren. Min tur att få springa ut i glädjerus klass framför familj och vänner, och få känna lyckan ända in i benmärgen som skriker ”Jag klarade det!”.

Helt plötsligt ska jag och mina klasskompisar inte få uppleva den student som vi har väntat på i alla dessa år. Emellanåt är det svårt att greppa det faktum som råder, men när det väl slår en känns det som att bli puttad utför ett stup där man tappar all kontroll. 

Oavsett vad som händer under studentdagen har vi blivit bestulna på hela vår sista termin i gymnasiet. Den våren som alla pratar om när kurser börjar gå mot sitt slut, man börjar uppskatta skolan mer och tar tillvara på den sista tiden man har ihop. Istället har den här tiden blivit världens antiklimax.

Självklart finns det viktigare saker i livet än studenten. Det kommer alltid att finnas de som har det värre än en själv, men bara för det betyder det inte att det kan kännas tungt och jobbigt i sin egen situation. 

Vi vet om hur viktigt det är att följa restriktionerna, och att motsatsen kan få förödande konsekvenser. Vi är inte dumma. Det senaste året har studenten varit allt för oss som går sista året på gymnasiet, och att andra utifrån försöker förminska vår känsla är bara naivt.

I dagarna nu har min skola gått ut med att vi kommer att få fira studenten, men anpassat efter de restriktioner som lyder. Vi ska få samlas i klassen med vår mentor, och klassvis tåga runt i stan med musik och tutor. Det känns som det bästa utifrån förutsättningarna, trots att vi inte får den student vi drömt om. Det finns väl egentligen inte så mycket annat att göra nu än att jobba med sorgen kring förlust av vår sista gymnasietid tillsammans, och acceptera läget som det är.

undefined

Foto: SHUTTERSTOCK

I da Vestman, 19, Sundsvall

Jag och min klass har sedan slutet av ettan planerat denna dag. Att inte få fira som vi planerat gör ont i alla oss, och vi sörjer. Men vi kommer att fira ändå. Vi kommer att fira på vårt egna sätt, vi kommer ha ett eventuellt utspringande, ta fina bilder i våra studentmössor, studentklänningen och studentkostymen. Vi kommer ha champagnefrukosten, studentmiddagen, studentlunchen. Men framför allt, fira med varandra. 

Vi kommer att vara där för varandra den dagen då skolan är över. Vi kommer att skratta, gråta, skrika och grina tillsammans i juni innan vi kommer att skiljas åt.

Jag tror vi alla är förbannade över regeringens prioriteringar, att vi inte få fira en dag medan grundskoleeleverna sitter hopträngda i gympasalen, matsalen, lärosalen, men vi får inte stå under rekommendationen på ett lastbilsflak och ha roligt.

Det är vi som gjort som regeringen och Folkhälsomyndigheten sagt till oss och vi har pluggat hemma med motivationen som rört sig upp och ner.

Men om man kan tänka så här: det är vi som kommer bli ihågkomna framöver. Vi är eleverna som fick den speciella studenten och det är vi som är dem som med en annorlunda student lyckats med en lyckad och rolig student trots dem förhinder vi stött på.

undefined

Linnéa Carlsson, 18, Falköping.

Foto: Privat

Linnéa Carlsson, 18, Falköping

På grundskolorna står man med två meters avstånd i kön till maten men sitter ändå fullpackat i matsalarna. Pubarna står med öppna dörrar varje helg för berusade, oansvariga personer som jag har svårt att tro kan hålla avstånd till varandra. Restaurangerna och matbutikerna kör på som vanligt med några ynka mellanrum mellan borden. Och hemma sitter vi gymnasieelever, utan glädje, utan social kontakt och utan hopp. I flera år har vi föreställt oss ett år som inte skulle vara något annat år likt, det skulle bli ett av våra livs bästa. Men så blev det inte.

Våren i trean på gymnasiet skulle vara fylld av fest, glädje, förväntan, studentresor, förberedelser och slutprov i skolans alla stressande kurser. Men Den sista tiden ihop har dragits ifrån oss och den enda sociala kontakten vi får tillsammans är via Google Meet. På flera håll i landet görs numera mösspåtagningen digitalt och många skolor kommer inte ens ha en student. Men pubar, grundskolor, restauranger och andra allmänna platser står fortfarande med öppna dörrar. Det är just det som gör så ont, att vi inte kan få en enda dag tillsammans och fira vår student i vanlig ordning, medan pubarna smockas fulla och likaså skolorna runtom oss. Det handlar inte om att vi vill utsätta riskgrupperna för onödig fara, vi vill bara att vår student ska vara på samma villkor som andra sammankomster. Att inte ens kunna få åka studentflak med begränsat antal elever per lastbil tycker jag är trångsynt, för vi är inte över 50 personer. För om det är något vi i denna jobbiga tid behöver, är det glädje. Och om vi studenter bara skulle få göra en så enkel sak som att åka 20 minuter på en lastbil och hoppa och sjunga, så skulle den glädjen räcka längre än vad ni kan ana.

Vi studenter hade inte gjort uppror om det inte vore för att vi visste att ni, vuxna människor och politiker, hade gjort erat yttersta för att ge oss en värdig student. Det handlar bara om besvikelse och frustration i en sorglig tid.