Professor Gunilla Brattberg: Jag ger mig aldrig

Gunilla Brattberg fick diagnosen Aspergers syndrom när hon var 55 år.

 - Jag hade alltid känt att något var fel. Så det var positivt att få veta vad det var. Jag kunde förstå mina problem bättre, och sortera bort de värsta påfrestningarna - som att försöka ha trevligt på fester.

 Om Gunilla fått diagnosen tidigare hade hennes liv varit enklare, tror hon.

 - Men jag hade knappast kommit lika långt yrkesmässigt. En diagnos kan bli en etikett som är svår att tvätta bort hur duktig du än är. Någon klok person hade säkert sagt: Nej, det där klarar du inte.

 - Men jag gav mig den på att övervinna mina svårigheter.

 Personer med Aspergers syndrom är ojämnt begåvade; de är överbegåvade inom vissa områden och mindre begåvade inom andra - speciellt i sociala sammanhang.

 Gunilla förklarar:

 - Jag har inga sociala muskler. Därför blir jag fort trött tillsammans med andra. Vi med funktionshindret måste tänka oerhört mycket i det sociala samspelet eftersom vi inte kan läsa av minspel, gester och undertexter på ett lika självklart sätt som andra.

 När Gunilla var nyutbildad läkare tyckte hon att det var jobbigt med ögonkontakt, och hon vågade knappt prata inför en grupp. Men hon har tränat, och steg för steg blivit säkrare. I dag känner hon sig trygg som föreläsare också inför stora grupper - och hon kan "föra sig" i de flesta sammanhang.

 Men hon mår bäst ensam.

 - Det finns som en glasvägg mellan mig och andra - det jag kallar min sarkofag, förklarar hon.

 - Jag känner mig mer ensam tillsammans med andra. Sarkofagens vägg blir tydligare.

 Som flicka var Gunilla med i scouterna, något som stärkte hennes självkänsla.

 - Jag fick uppskattning trots att jag inte var så social. Man fick vara i fred, vara den man var. Jag blev expert på komplicerade knopar och på att göra upp eld i skogen när det regnade.

I skolan var Gunilla duktig i matte och biologi. Hennes biologipärm blev omtalad, med detaljerade teckningar av kroppsdelar med dess latinska namn. Efter studenten läste hon kemi, och sen läkarutbildningen.

 Hon jobbade som narkosläkare och började arbeta med smärtproblematik på 1970-talet - då var hon pionjär på området. Hon blev specialist i anestesi och smärtlindring - och så småningom professor i rehabiliteringspedagogik i Lund. Hon är en auktoritet inom sitt område och har byggt upp smärtcentrat Värkstaden i Stockholm, som växt till över 40 värkstäder runtom i landet där människor med långvarig smärta får hjälp.

 I dag arbetar Gunilla främst med rehabilitering och utbildning på nätet.

 Hon har skrivit 27 egna böcker, och medverkat i ytterligare fyra - lägg därtill en mängd skrifter och artiklar. Den senaste boken "Innanförskap", som kom 2009, handlar om hennes liv med Aspergers syndrom.

 Gunilla lever ensam. Från sin balkong ser hon åtta av Stockholms kyrktorn. Lägenheten på sjätte våningen - granne med Kungsholmens kyrka - är ljus och full av böcker, prydligt och systematiskt uppradade på hyllorna.

 Varje vår flyttar hon till en annan milsvid utsikt - till en skrivarstuga som hennes farfar byggde på 1940-talet vid Ålands hav, med nästan 180 grader obruten havshorisont.

 - Mitt funktionshinder är egentligen inget problem för mig, säger Gunilla.

 Problemen uppstår när omgivningen inte förstår:

 - Som när jag bara orkar stanna en stund på en fest. Eller vill dricka kaffe framför datorn i stället för i fikarummet. Det kan tolkas som att jag är oartig, negativ eller vantrivs på festen eller arbetsplatsen.

 Och hon är ärlig:

 - Jag kan inte säga att något är "fantastiskt" om jag inte tycker det. Frågar du om jag gillar din blus har jag ingen "social lögn" till hands om jag ogillar den. Jag avstår hellre att svara.

 - Att vi med asperger är så raka i vår kommunikation kan såra andra som inte förstår hur vi fungerar.

 Gunilla tar ett annat exempel: Hennes tvättmaskin går sönder. Då blir hon helt upptagen av att lösa det problemet. Hon kan inte tänka: Det fixar jag sen.

 - Jag kan inte mentalt lämna problemet förrän jag har en plan för att lösa det.

 Och hon tänker konkret. Har man bestämt en träff klockan 14 förväntar hon sig att det är klockan 14 och blir oerhört frustrerad om den hon ska träffa kommer senare.

 - Vi tolkar bokstavligt. Om någon säger "Oj, vad varmt det är här inne!" då uppfattar en person med asperger inte undertexten: "Kan du öppna fönstret?"

 Gunilla har en annorlunda dygnsrytm. Hon vaknar vid fyratiden. Vid sextiden tar hon på sig träningskläder och ger sig ut och springer en halvmil. På kvällen lägger hon sig vid sju.

 Hon behöver vila mycket. Samtidigt gör hennes funktionsnedsättning henne kreativ; hon har en väldig förmåga att gå upp i och koncentrera sig på sitt arbete.

 - Jag kan sitta framför datorn tolv timmar i sträck för att lösa ett problem om det är viktigt för mig. 

 - Jag ger mig aldrig - och det har jag troligen mitt funktionshinder att tacka för.

Personer med Aspergers syndrom är en outnyttjad arbetskraft, menar Gunilla.

 - Vi är noggranna, pålitliga, plikttrogna. Och vi pladdrar inte bort arbetstid på fikaraster.

 - Men tyvärr är det många som inte platsar i yrkeslivet - eftersom de inte kan det sociala spelet, som till exempel att småprata på fikarasten. Det är sorgligt och det borde vi ändra på.