Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Privat är jag en dyster person"

Humorprofessor. Foto: Cornelia Nordström
Gösta Ekman, du har din verksamhet på Teaterhögskolan sen ett halvår tillbaka, där tjänstgör du som vår första humorprofessor. Vad gör en sådan?

FAKTA

Det här är Gösta Ekman


Ålder: Fyller 70 i sommar.
Familj: Hustru Marie-Louise Ekman, ny chef för Dramaten, de sammanlagt fem barnen Måns Ekman, född -64, Johanna Bergenstråhle, född -72, Lovisa Bergenstråhle, född -75, Billie Ekman, född -81 och Robin Ekman född -82.
Bor: På Söder.
Uppvuxen i: Stockholm, Limhamn, Malmö,
Stockholm.
Mamma var: Konstnären Agneta Wrangel.
Pappa var: Regissören, manusförfattaren, skådespelaren med mera Hasse Ekman.
Farfar var: Sin tids stjärnskådespelare, Gösta Ekman den äldre.
Är själv: Just nu professor på Teaterhögskolan.
Karriär: Har gjort allt från att vara regiassistent åt Ingmar Bergman och ha jobbat med Hasseåtage till att gestalta Papphammar, Sickan i Jönssonligan och Martin Beck.
Goda egenskaper: Jag är pålitlig, jag har arbetskapacitet. Sämre egenskaper: Jag har lätt för att sjunka ner och bli tråkig och osocial och gå för mig själv.
Gör vågen för: Marie-Louise, hon är rent sällsynt.
Sågar: Det är för jävligt att så kallade kulturarbetare har så taskigt betalt.
Motto: Akta dig för att gå i din pappas fotspår, du kan hamna
på din mammas gata!

- Det är faktiskt inte humorprofessor jag är, även om några kallat det så. Skådespelarutbildningen är sen i höstas tre- och inte fyraårig. Men efter avslutad examen och en tid ute i verkligheten går det att söka ett fjärde, så kallat masterår. Och det är det året jag har hand om och det ägnar jag och en liten grupp elever åt det jag kallat "den skrattretande teatern". Vi undersöker vad som är underhållning, vad som är just skrattretande.
Kan man verkligen lära ut humor, lära andra hur man lockar till skratt?
- I viss mån kan man det, man kan försöka analysera vad det är vi skrattar åt. Men humor behöver inte vara något man skrattar högt åt, jag kan tycka att något, kanske en roman, är underhållande utan att man gör det.
Och vad är då humor för dig?
- Om jag inte kunde vara skrattretande, då vet jag inte hur jag skulle klara av det svåra som livet är. Jag tycker att verkligheten är väldigt jobbig, tung att bära. Humor är ett sätt att försöka lätta på den bördan, att se proportionerna, men också ett sätt att betrakta det allvarliga.
Vad får just dig att skratta högt?
- Mycket lite. Jag är känd för att jag så sällan gör det. Jag kan vara mycket road, men jag låter väldigt lite. Det kommer ett litet ljud ur mig ibland som folk inte kan tolka, men det är mitt skratt.
- Jag var och såg Klungan på Södran nyligen, det var rent snillrikt roligt, men jag tror inte att någon där kunde höra mig skratta. Klungan får du inte missa, de har bara några föreställningar kvar och de är utsålda. Du får hoppas på att någon biljettinnehavare dör.
Klungan tycker du är kul. Vad annat?
- Tja, det finns mycket. Jag såg Dorsin på Scala, det var väldigt bra. Och Mia och Klara har premiär på sin nya tv-serie denna söndag. För att bara nämna några just nu.
- Jag har fått träffa och jobba med många roliga personer i mitt liv. När jag var tonåring var det som en uppenbarelse att få träffa sådana som exempelvis Yngve Gamlin. När han var i gasen var han oöverträffad.
- Krogen var väldigt mycket mina universitet, man satt på gamla Oscarianska på Hamburger Börs efter föreställningarna och där droppade det ena snillet efter det andra in. Man tog sig en rackabajsare och vädrade dagsläget och det var fantastiskt kul ibland.
Vad är det som gör att vissa är så mycket roligare än andra? Är det en egenskap de är födda med?
- Det kan vara genetiskt betingat. Det är ett sätt att se på saker. Och tar man ett konkret exempel som Hasse Alfredson och hans Lindemän, handlar ju mycket om att han har ett vanvett, något barnsligt galet, i det han gör.
Du började som regiassistent åt Ingmar Bergman. Hur kul var han?
- Han gjorde ju en del roliga filmer, "Sommarnattens leende", "Kvinnors väntan", men han var inte särskilt kul privat. Fast han hade många roliga människor omkring sig och tyckte om att få garva.
- Jag har suttit bredvid honom när han kört gamla slapstickfarser med Chaplin och Buster Keaton. Då skrattade han inte det där stora tjusiga hohoho-skrattet han använde på Dramaten, utan mer hehehe, det lät som en gammal tant som man satt sig på, ungefär.
Har humorn förändrats under de år du varit verksam i branschen?
- Humor är mycket rums- och tidsbundet. Satiren hos Molière och Shakespeare kan i dag vara svår att hitta det skojiga i. Jag har själv gjort saker som om man betraktar dem med nutida ögon inte är så himla kul men man kan kanske förstå att de var kul då.
Det som de unga skrattar åt nu, mobbningshumor à la Alexander Schulman och dylikt, tycker du att det är roligt?
- Jag är rätt obevandrad i det nya, jag kan känna att jag fått mitt kvantum garv och sitter nöjd. Men ibland tittar jag ut på vad som pågår och det tilltalar mig väl inte så väldigt mycket.
- Det är lite kallt ibland, cyniskt och elakt och snaskigt, snuskigt på ett sätt som jag inte är van vid. När jag 1964 sa "pitt" på scenen var det vågat. Det är liksom lite häftigare i dag.
- Men jag undrar om det inte vänder snart. Det brukar göra det, gå i vågor.
Om du känner ett plötsligt behov av att skratta, vad tittar du på då?
- Jag är en dyster och rätt tung person privat. Jag har inget behov av att få skratta. Däremot har jag ofta roligt i glada vänners lag, men det är en annan sak.
Vad är det bästa du själv gjort, vad ligger dig varmast om hjärtat?
- Jag har aldrig legat mig varmt om hjärtat. Jag har haft rätt svårt för mig själv. Jag har tidigare sagt att jag lider av en obesvarad kärlek till mig själv och det har varit jobbigt.
- Jag tycker att det börjar bli bättre och jag kan säga att jag har åtagit mig den här professuren bland annat för att pyssla lite med det, alltså: varför har jag varit skrattretande?
- Förr har jag alltid varit tvungen att glömma det jag gjort tidigare för att orka våga göra någonting nytt i hopp om att det inte ska vara samma sak. Det är därför jag alltid varvat det så kallat allvarliga med det skrattretande, vilket är två företeelser jag egentligen tycker hänger ihop.
Din Marie-Louise, är hon rolig?
- Ja, hon är jätterolig, hon är snudd på snille, och vi har gjort många roliga pjäser tillsammans. Dessutom är hon jävligt rolig rent privat, vi har väldigt kul, kort sagt: vi umgås på allvar.
Hon har just blivit chef för Dramaten. Har du jobbat där?
- Jag sökte dit 1959, för prick 50 år sedan, men jag sprack i tredje provet. Jag och Marie-Louise regisserade "Gäckanden" tillsammans där nyligen, men jag har aldrig stått på scenen. Min farfar Gösta skrev ett kontrakt med Dramaten precis innan han dog, jag har det hemma. Men annars har ju Stadsteatern varit min scen.
Du fick en Hedersguldbagge förra året. Det måste ha varit skoj.
- Min första tanke när Cissi Elwin ringde var att herregud, men det är väl en gammal person som ska få en sådan, så det är förstås för att jag klivit åt sidan i förtid som jag får den stora äran redan så här tidigt.
- Hade jag inte begripit förut att jag var gammal, så förstod jag det alltså då. Och nu tänker jag att jag ska vara glad för att jag har fått bli gammal, jag har en oändlighet av kompisar som inte blev det.
Önskar du så här på din ålders höst att du fått en allvarligare image, att du inte, med dina egna ord, varit så skrattretande?
- Nej, nej, nej. Om jag, vilket jag faktiskt kan säga att jag är bortskämd med, möter människor som tackar mig för att de haft roligt, blir jag så stolt att stoltare kan man inte bli.
- Att kunna göra så att andra har kul, det tycker jag är den största present man kan få.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!