Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Presidentens fruktade mordpatruller dödar en efter en: "han är galen"

Marvon Mamocod, pappa till tre barn, har skjutits till döds. Foto: Niclas Hammarström
Tvåbarnspappan Christopher Castillo sköts av polisen utanför ett snabbköp i Manila. Foto: Niclas Hammarström
I häktet sitter alla för drogrelaterade brott, det är så trångt att fångarna inte kan röra sig. Foto: Niclas Hammarström
Mitt framför ögonen på dottern Joana sköt maskerade män Johnny De Luna som skulle köpa kaffe. Foto: Niclas Hammarström

MANILA. Rodrigo Duterte valdes till Filippinernas president förra året med ett löfte: alla knarklangare skulle skjutas.
Nu är han på god väg att hålla sitt löfte. Polis och dödsskvadroner går från hus till hus och låter blodet rinna på Manilas gator.
Duterte – som hävdar att USA:s president Donald Trump på telefon uttalat sitt stöd – kallar det "Kriget mot droger".
Expressens Magnus Falkehed (text) och Niclas Hammarström (foto) rapporterar om en vecka i staden där både missbrukare och langare avrättas utan rättegång.

Ambulanspersonalen bär i väg kroppen, genomborrad av nio kulor, i den trånga gränden.

Fjortonåriga Joana ser tyst på. Högerarmen på hennes munkjacka är rödfärgad av blod. I handen håller hon hårt om pappas trasiga armbandsur och en plånbok som det inte finns några pengar kvar i.

Foto: Niclas Hammarström

Joana, 14 år, vet inte vart hon ska vända sig. Hennes pappa har just skjutits av tre maskerade män. Hans blod är kvar på hennes kläder.

Politiska taktiken – mörda knarkare och knarklangare

Johnny De Luna skulle gå och köpa en kopp kaffe och tog med sig dottern ut. När tre maskerade män dök upp i gränden sköt han bryskt flickan ifrån sig. Johnny visste vad som väntade. Sekunder senare låg han på marken i en pöl av blod.

– Han sa så sent som i går att jag skulle ta hand om hans barn. Han fruktade att någon skulle döda honom, säger Joseline Reyes, Johnnys exfru.

I Filippinerna finns det en term för det som hände Johnny De Luna: utomrättslig avrättning, eller EJK (extrajudicial killing). Bakom fenomenet EJK står president Rodrigo Duterte, 71 år.

Under sin tid som borgmästare i provinsstaden Davao gjorde han sig både fruktad och populär med en politik som handgripligen går ut på att mörda knarklangare, knarkare och alla som kan misstänkas ha samröre med dem.

Presidenten hävdar att han själv har skjutit langare.

– Jag patrullerade på gatorna, åkte runt på en motorcykel och spanade efter bråk. Jag var verkligen ute efter en sammanstötning så att jag kunde döda, berättade Rodrigo Duterte nyligen under ett möte med affärsmän i Davao, där han fortfarande spenderar de flesta av veckans dagar.

Foto: Noel Celis / AP TT NYHETSBYRÅN

"Släng knarklangarnas kroppar i Manilabukten så att fiskarna blir tjocka och feta", säger president Rodrigo Duterte, även kallad Asiens Donald Trump.

Kallade barack Obama för "horunge"

Presidentens medarbetare försökte skyla över uttalandet, det var bara bildligt menat, påstod de.

Men Rodrigo Duterte talar sällan i bilder. Tvärtom sätter han en ära i att tala som folket gör – inte som en yrkespolitiker. Under förra året, då han fick kritik av USA:s dåvarande president, svarade han genom att offentligt kalla Barack Obama för ”horunge”.

När det gäller landets knarkare har Duterte – som kallats "Asiens Donald Trump" – varit ännu tydligare: "skjut dem".

Foto: Niclas Hammarström

Tvåbarnspappan Christopher Castillo misstänktes både för bilstölder och för att langa knark. Han sköts av polisen utanför snabbköpet vid plaza Noli i Manila. Ett offer av närmare 7000 på sju månader.

Vill återinföra dödsstraff och sänka straffmyndig ålder till nio år

Sedan kampanjen "Krig mot droger" drog i gång den 1 juli 2016 har, enligt polisens egna källor, 6 700 knarklangare dödats. Detta i ett land som avskaffade dödstraff för drygt tio år sedan.

Nu vill Rodrigo Duterte inte bara återinföra dödsstraffet, utan också sänka straffmyndig ålder till nio år.

I måndags pausade presidenten tillfälligt drogkriget då det framkommit att polisen kidnappat och strypt en sydkoreansk affärsman i utpressningssyfte. Duterte funderar nu på att låta militären ta över jakten på narkomanerna. Oavsett hur det blir med den saken är han fast besluten om att drogkriget ska fortsätta till år 2022, då hans mandatperiod som president går ut.

 

LÄS MER: Här är 7 gånger den filippinske presidenten hånat världsledare

 

Maskerade män bröt sig in i langarens lägenhet

Klockan var halv tolv på kvällen när det knackade på hemma hos familjen De Chavez. Deras hem ligger på en trång gata i en av kåkstäderna i norra Manila där alla kvarter ser likadana ut: ett gytter av gränder, ruckel på ruckel med plåttak.

En viskande och hest förställd röst sa:

– Öppna dörren.

Arian Riece, 32, minns den isande känslan av skräck och hur de okända männen strax därpå sparkade in den tunna dörren av plywood.

– Männen bar rånarhuvor och motorcykelmasker. De visste exakt vart de skulle gå. In i min brors rum.

Brodern, 26-årige transpersonen Heart, langade narkotika vid sidan av arbetet på en skönhetssalong. Det försörjde familjen, om än knappt.

Deras hem är ett skjul med två innerväggar och några lakan som kompletterande vägg. De fyra barnen och mormor sover på betonggolvet framför ytterdörren. Den gemensamma toaletten är inte mycket mer än en igenproppad bidé.

I det här området bor inga penningstinna knarkbaroner. Däremot är en stor del av slummens invånare beroende av det crackliknande metamfetaminet shabu. Det var just shabu som Heart sålde.

I Manila går dödsskvadronerna under namnet Vigilantes. De kommer ofta civilklädda, i grupp, precis som de maskerade männen som stormade in hos familjen De Chavez.

De släpade ut den skräckslagne Heart.

– Jag bönade dem att inte göra honom illa, berättar mamma Elena De Chavez, 61.

Hon kände sig som förstenad. Systern hävdar att hon med säkerhet kände igen en av männen med mc-mask som en polis från en station inte långt bort.

– Mamma, hjälp mig, var det sista som familjen hörde av Heart.

Mer om Filippinerna

■ Befolkning: 100 miljoner, ett av de tätast befolkade länderna i Sydöstasien.
■ 7000 öar, de flesta obebodda, är bra grund för smugglare av alla de slag.
■ President Duterte försöker nu stifta fred med den kommunistiska revolten i norr och muslimska separatister i söder.
■ Terrorgruppen Islamiska staten, IS, har fått flera trogna anhängare, bland annat med gruppen Abu Sayyaf. De har utfört flera kidnappningar och terrordåd.

Efter att ha gått ett tiotal meter i gränden kom en av männen tillbaka och lade ett pennskrin med metamfetamin i Hearts knappt tre kvadratmeter stora krypin.

Av grannar fick de senare höra att mordpatrullen tvingade Heart att visa var ytterligare en langare bodde, ett par hundra meter bort. De drog in honom i det utpekade huset. Fyra skott hördes, följt av tystnad. Hearts kropp låg bredvid den andre langaren med en kula i bröstet och ett kulhål strax under högra ögat.

 

Nu ligger Heart i en vit kista, välsminkad i en ram snidad med ordet Love. Likvakan hålls i den före detta förskolan, ett betongskjul med plåttak mittemot familjehemmet.

Systern Arian riktar sin ilska mot president Duterte.

– Han är galen! Han dödar sitt eget folk. Alla här i kvarteret älskade min bror och kallade honom för Vännen, säger hon.

Att Heart langade shabu är inget de hymlar om. Narkotikabruket är utbrett i den här stadsdelen.

– När jag blir hög försvinner alla mina problem. Jag var 24 år första gången jag tog shabu. När jag tar det glömmer jag all smärta och alla mina problem. När jag inte får min shabu så blir jag däremot irriterad och blir arg för minsta sak. Jag tappar hunger och sömn. Heart och jag brukade röka tillsammans, berättar en av de boende som inte vill uppge sitt namn.

I samma kvarter träffar vi 44-årige Ben. Han har brukat metamfetamin sedan han var 15 år. Innan han tänder på under en folieremsa och suger in röken med en plastpenna berättar han om sin fruktan:

– Jag har tappat räkningen på hur många av mina vänner som har dödats den senaste tiden. Nu är jag rädd för mitt eget liv.

Några minuter senare har hans rädsla ersatts av en rödglansig blick som han döljer bakom solglasögon i nattmörkret.

Foto: Niclas Hammarström

– Jag har tappat räkningen på hur många av mina vänner som har blivit mördade, säger "Ben". Han är en av Filippinernas användare av metaamfetamin (som han röker här). Det är den miljön som miljoner barn växer upp i kåkstäderna.

Löftet: 100 000 människor skulle skjutas

President Duterte ger inga tecken på att matta av den systematiska massakern på drogmissbrukare. Tvärtom.

– Jag tänker fortsätta om det så ska kosta mig min post före mandatperiodens slut, säger han till The Philippine Star.

I början av kampanjen, när presidenten uppmanade till mord på knarklangare, lovade han att 100 000 människor skulle skjutas. Han meddelade att kroppar kunde dumpas i havet så ”att fiskarna i Manilabukten blir tjocka och feta”.

Kort om president Duterte

President Duterte, 71, växte upp långt från huvudstaden Manila. Han har berättat att han som tonåring blev sexuellt utnyttjad av en Jesuitpräst.


Rodrigo Duterte är son till en lärarinna och en advokat som också blev guvernör i den provins där han själv senare följde i pappas fotspår och blev advokat, åklagare och slutligen borgmästare i staden Davao under 22 år.


Under hans styre iscensattes den metod som blev han kännemärke: utomrättsliga avrättningar av misstänkta brottslingar. De illegala metoderna, liksom ett återinförande av dödsstraff och förakt för en styrande elit i huvudstaden Manila gav honom segern i presidentvalet i maj 2016.


1 juli 2016 inledde han det så kallade Kriget mot droger.
Nyligen hotade han korrupta politiker med vedergällningar.
– Är ni korrupta så kommer jag och hämtar er i helikopter och kastar er ut från den. Jag har redan gjort det, sa Rodrigo Duterte och syftade på en kinesisk medborgare som var anklagad för mord och våldtäkt. Kort efter tog han tillbaka uttalandet och sa att det var ett skämt.

 På begravningsbyrån Veronica Memorial Chapel kommer en aldrig sinande ström av kroppar – offer från ”Kriget mot droger”. Den här kvällen verkar någon ha tagit presidenten på orden. Ur havet har ett kvinnohuvud fiskats upp. Ett par dagar tidigare hittades också en huvudlös kropp i vattnet, men de båda kroppsdelarna verkar inte höra ihop.

– Det här är mitt första huvud för i år, säger Alejandro Ormeneta på begravningsbyrån och lägger ned det i lådan efter att ha avslutat balsameringen.

Han ler ett ursäktande leende. Själv har Alejandro för länge sedan upphört att förfasas över vad han ser, berättar han. På golvet ligger två mördade narkotikamissbrukare i väntan på jordfästning. En kackerlacka kryper över hakan, läpparna och över näsborrarna på ett av liken.

– Familjen kom hit. De grät, skrek och slog nävarna i väggen, men sedan gick de i väg utan att ta kroppen med sig. De hade inte råd att hämta ut den. Det händer ofta. Fortsätter det så här så kommer vi att gå i konkurs, säger Alejandro Ormeneta och sätter sig vid det lilla lunchbordet intill båren.

Dödas av polis

Ungefär en tredjedel av de knarkare som skjuts på Filippinerna dödas av polis – alltid i självförsvar, enligt rapporterna. De övriga avrättas av de civilklädda dödsskvadronerna.

För filippinarna, och speciellt för de journalister som rapporterar om avrättningarna, har en ny vokabulär vuxit fram.

”Död i polisoperation” är när någon blivit dödad av uniformerad polis som gör ett tillslag. I så gott samtliga fall hävdar polisen att det fanns vapen och narkotika vid offret. ”En summarisk avrättning” heter det när offret har bakbundits och ibland fått ansiktet invirat med silvertejp. ”En utomrättslig avrättning”: när maskerade, civilklädda mördare till fots eller på motorcykel skjutit någon.

Det är en vokabulär gör det absurda till vardag.

– Under ett dygn i augusti bevakade vi tjugo avrättningar. Efter det skickades vi alla till psykolog av våra redaktioner för avlastande samtal. Idag är vi nästan alla helt avtrubbade, berättar journalisten Ernie Manio på tevekanalen ABS/CBS News.

Foto: Niclas Hammarström

Häktet i polisstation 9 i centrala Manila. Stanken är outhärdlig. Alla är här för drogrelaterade brott, packade bokstavligen på varandra. Tuberkulos och hudsjukdomar härjar bakom gallret där 58 män buntats ihop på några kvadratmeter.

Kritik från biskopen: "Vad är det för polisstyrka"

Att ultravåldet blir vana oroar honom. Enligt en opinionsundersökning uppskattar mer än åtta av tio filippinare president Duterte. Ernie Manio fortsätter:

– I början tycker nästan alla att det är helt OK att skjuta just den skurken eller den knarklangaren. Men efter en tid… Vad är det för samhälle som vi låter barnen växa upp i? Vilka signaler skickar vi, frågar han sig.

Ernie Manio är troende katolik och lyssnar på en av de få mäktiga institutioner som vågar ifrågasätta presidentens blodiga politik: den katolska kyrkan.

I slutet av januari kritiserade biskopen Teodoro Bacani polisen för att den inte hade arresterat någon ur de civilklädda dödsskvadroner som härjar i landet.

– Vad är det för polisstyrka vi har som inte kan arrestera de som mördat 4 000 medborgare? Det är en fråga vi ställer oss. I Guds nådiga namn ställer vi oss den frågan.

Biskopen satte också fingret på en känslig punkt: de mystiska listor som president Duterte ofta hänvisar till för att hota knarklangare, borgmästare och parlamentariker med döden.

Gigantisk dödslista med hundratusentals namn

En förklaring kan vara det som går under namnet TokHang – ett program där narkotikaberoende under hösten uppmanades skriva in sig. Avsikten var att bli av med sitt beroende och att officiellt säga att man tänker upphöra med allt som har med narkotika att göra. Många fruktar nu att det nationella rehabiliterings- och amnestiprogrammet i själva verket har blivit en gigantisk dödslista med hundratusentals namn och adresser.

Det misstänker i varje fall biskopen.

– TokHang är inte bärare av förlåtelse, utan en bärare av död, säger Teodoro Bacani, enligt nyhetssajten Rappler.

"Vi har målet att rensa samhället helt rent från droger"

Alla knarkare skjuts inte. Några av dem har tur och hamnar i stället i häkte eller i fängelse. I stadsdelen La Piña sitter Patrick, 18, på golvet i häktet med knäna uppdragna under hakan. Han äter en skål med ris och något litet köttliknande i.

– Det är samma rätt som i morse och som alla dagar, säger han.

Att han sitter med knäna uppdragna beror på att det är enda positionen som utrymmet i cellen tillåter. Det, eller att stå upp.

– Jag sover sittande så här, säger han genom gallret.

Michael, en av hans 52 cellkamrater, förklarar att nästan alla är där på grund av brott relaterade till narkotika. Michael har själv stulit för att få ihop till sitt metamfetamin. Samma sak gäller i buren bredvid där ett tiotal unga kvinnor sitter, däribland 20-åriga Kazue.

– Alla här har haft något med droger att göra. Men för mig var shabu alldeles nytt, säger hon.

Foto: Niclas Hammarström

Även om det inte finns plats, sätts fler fångar i häktet.

Polisens ögon smalnar: "Då tror jag att du skulle kunna bli skjuten"

Michael säger att han absolut inte uppskattar presidentens krig mot droger.

– Polisen kan inte uppföra sig som barbarer! Då måste respektera spelreglerna, säger han.

Jemar Mudequillo, polischefen i La Piña, är däremot på det klara med sitt uppdrag.

– Vi har målet att rensa samhället helt rent från droger så vi riktar in oss på de små drogerna. De är inkörsporten till all kriminalitet, säger han.

Polisbefälet fördömer inte heller dödsskvadronerna, utan väljer i stället att skyla över deras roll som en möjlig del av gängkrig. Att det skulle förekomma dödslistor baserade på det nationella rehabiliteringsprogrammet utesluter inte heller den fryntlige polischefen.

– Så kan det kanske vara. När någon misstänker någon för att syssla med brott och kanske hjälper någon som försöker hindra det, så kanske det är på den grunden… Om någon informerar någon så kanske det är så det går till, säger han.

Det enda polischefen har nolltolerans mot är bara läckor inom den egna organisationen.

– Om du skulle ha information om arbetet i det här polisdistriktet och läcker det till någon, ja, då tror jag att du skulle kunna bli skjuten, säger han med ett brett leende – medan blicken plötsligt smalnar.

Med sitt inramade självporträtt i Stålmansdräkt och sina lite buffliga, sexistiska skämt känns polischefen besläktad med president Duterte.

En mer lågmäld inställning till polisyrket finner vi en ännu vidrigare miljö: polisstation nummer nio i centrala Manila.

En frän stank av urin, svett och avföring slår emot besökaren. Här har poliserna svårt att trycka in de nyanlända, narkotikaberoende fångarna i cellen. På ett utrymme av tolv till femton kvadratmeter trängs redan 58 män.

Fångarna ligger bokstavligen på varandra, i hängmattor i flera lager. Någon har näsan i en annans armhåla, en annan har en medfånges fot i ansiktet. På golvet: kropp mot kropp, tätt intill och ibland ovanpå. Att ta sig till hålet i golvet längst in i cellen för att uträtta sina behov är näst intill omöjligt.

Foto: Niclas Hammarström

Ett mördarkommando stormade in i familjens hus och slet ut Alvin Ronald De Cahavez, kallad Heart. Han fick peka ut var ytterligare en langare bodde. Där avrättades han. Familjen fruktar att mördarna övervakar likvakan.

"Vi fortsätter att fylla på även om det inte finns mer plats"

Rosslande hosta påminner poliserna om tuberkulosen som härjar bakom gallret i den fönsterlösa cellen.

– Vi har hudsjukdomar här inne! Se här, säger en mager man och sticker ut en tatuerad arm. En man som heter Michelangelo sträcker ut sin hand genom gallret för att nå sin fru, Lanie som hålls i cellen bredvid.

De kan röra vid varandra, men inte se den andre i ögonen.

– Vi fortsätter att fylla på även om det inte finns mer plats. Vi måste göra vårt jobb. Men jag skulle verkligen önska att vi hade mer utrymme och gärna en rastgård, säger Rogelio Ramos, polisstationens nytillsatte polischef.

Han är på sätt och vis också offer för en drogpolitik som är nästan uteslutande repressiv.

– Det är psykiskt krävande att arbeta i den här lukten, med ljuden och den unkna luften och att behöva se fångarna så här, säger han och tittar på de mänskliga köttstycken som sitter klistrade mot cellgallret.

Poliser betalar patruller för varje död kropp - Amnesty larmar

I veckan har Amnesty International riktat skarp kritik mot Filippinerna. Organisationen har släppt en rapport där man räknar upp systematisk brottslighet kopplad till drogkriget. Det handlar bland annat om planterade bevis, fabricerade polisrapporter och poliser som betalar dödspatruller för varje död kropp.

Även från Kommittén för mänskliga rättigheter, CHR, i Manila kommer kritik mot drogpolitiken.

– Vi uppmanar regeringen att se på drogbekämpningen även ur ett hälsoperspektiv och att införa drogupplysning i skolundervisningen, säger Atty Jacqueline.

Hon fruktar att hela det demokratiska samhället under president Dutertes krig mot droger kommer att krackelera.

– Konsekvensen av det här så kallade kriget mot droger blir att folk förlorar tilltron till de demokratiska institutionerna och till mänskliga rättigheter. Drogproblemet måste bekämpas med en förstärkning av institutionerna, säger Atty Jacqueline.

I väntan på en förstärkning av demokratin råder snarast en motsatt utveckling i Filippinerna. Situationen börjar påminna om den som rådde i dödsskvadronernas Centralamerika under 1980-talet: ett skenande ultravåld som i sin tur lade grunden till våldskultur som skakar den delen av världen än i dag.

Graces sambo torterades och mördades

Det sista sms som Grace Lopez fick av sin sambo Precious Galan i stadsdelen Caloocan City var en uppmaning till henne att gå och lägga sig. En halvtimme senare kom ett annat sms, från en vän: ”Precious är död”.

Precious föll offer för en EJK – en utomrättslig avrättning. Men inte nog med det.

– De torterade honom, säger den Grace Lopez, 26, mamma till deras två barn.

Hon tittar på sin make genom det lilla fönstret i kistan under likvakan. Grace visar bilder på sin telefon.

– De slog sönder hans båda knän. Sedan skar de upp en flik av skinnet på armen och drog loss huden, säger hon.

Bara här i kvarteret har de dödat ett trettiotal personer
Foto: Niclas Hammarström

Grace Lopez man torterades innan han avrättades. Han hade fått hot sedan flera veckor.

Hade fått dödshot nästan varje dag

Grace säger att hon hörde från en bekant att fyra civilklädda poliser ska ha deltagit i avrättningen.

Hon gör inga försök att skönmåla sambons livsstil. Precious var droglangare.

– Han hade fått flera dödshot den senaste tiden, nästan varje dag. Våra barn visste om det och mådde riktigt dåligt och grät ofta, säger hon.

I höstas skrev Precious in sig på TokHang-programmet för att lämna över sig till myndigheterna. Kanske gjorde det att han hamnade på en dödslista? Grace tycker inte att det är väsentligt.

– De dödar folk ändå, med eller utan lista. Bara här i kvarteret har de dödat ett trettiotal personer, säger änkan.

”De” i är hennes mun poliserna.

– De borde ge folk en andra chans. Jag har fått höra att Precious höll upp händerna ovanför huvudet. Men det gav honom aldrig en andra chans. De tar ifrån oss våra mänskliga rättigheter, säger hon.

Intill rummet med kistan skriver grannar och närstående på ett band som de sedan klipper en bit av, så som traditionen påbjuder.

Foto: Niclas Hammarström

Grannar och närstående är med på vakan.

Maskerade män på motorcyklar sköt Marvon Mamocod

I en annan stadsdel som också är ökänd för sin droghandel, ligger Marvon Mamocods kropp intill en rännil av blod på trottoaren. Han sköts av fem civilklädda, maskerade män på motorcyklar.

Även trebarnspappan Marvon hade skrivit in sig på TokHang-programmet. Hans familj försökte övertala honom att ge upp langandet.

– Men han fick aldrig någon andra chans, säger svägerskan Emilda Manucud.

Hon berättar att de flesta på gatan rycker till vid ljudet av en motorcykel. Flera har blivit mördade av beväpnade män på motorcyklar.

Gatsoparen Marlyn Aquino, 45, var granne med Marvon Mamocod.

– Det var en god man, en god granne. För flera år sedan räddade han livet på min son som var då var fem år och hade ramlat ned i ett hål i gatan.

– Myndigheterna mördade honom, säger hon.

Foto: Niclas Hammarström

Marvon Mamocod hade skrivit in sig på TokHang-programmet.

Order på automatvapen från USA till polisen

Den terror som kvartersinvånarna syftar på kan öka. Presidenten uppskattar att det finns en miljon langare och drogberoende i landet. Så fort det stod klart i höstas att Donald Trump skulle bli president skrev Rodrigo Duterte under en stor order på automatvapen till polisen från USA.

Foto: Rex/Shutterstock

"Det är just så som problemet ska hanteras", sa USA:s president Donald Trump om mordvågen till president Duterte – enligt Duterte.

Kriget mot droger kan trappas upp

Enligt Duterte har Trump på telefon gett uttryckt sitt gillande för hans drogpolitik och kallat den ”det rätta sättet” att hantera problemen, skriver New York Times.

Relationen mellan Trump och Duterte

En politiker som Rodrigo Duterte respekterar är USA:s president Donald Trump. Enligt Duterte är det ömsesidigt.
Donald Trumps filippinska affärspartner, Jose Antonio, är i dag presidentens specielle sändebud gentemot USA:s statschef.


Tillsammans med Jose Antonio äger Donald Trump en skyskrapa i Manila, The Trump Tower, liksom en bar som heter Ringside Bar och en med namnet Mixed Nuts Ladyboy Bar, enligt uppgifter till nyhetssajten Quartz.

 

Trump Tower, Manila.

Hotar med att införa officiellt krigstillstånd

I slutet av januari förklarade president Duterte att kriget mot droger kan komma trappas upp. Filippinernas president hotar med att införa officiellt krigstillstånd. Åtminstone om situationen ”försämras till något mer omskakande”. Enligt landets konstitution ska krigstillstånd bara kunna införas i händelse av invasion, uppror eller när den allmänna säkerheten kräver det. Det har inte Filippinerna haft sedan diktaturen under Marcos på 1970- och 1980-talet.

Ingen kan hindra presidenten från att utöva den makten om ”det gäller att rädda nationen”, sa president Duterte nyligen till medlemmarna av Handelskammaren i hemstaden Davao. Han fortsatte:

– Ni kanske tror att jag inte menar allvar. Men jag tänker avsluta det här jobbet.

Niclas Hammarström (foto) och Magnus Falkehed (text) på plats på Filippinerna. Foto: Niclas Hammarström

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!