Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Polisman om Husby: Jag vill inte längre tiga

Foto: Tommy Pedersen

Thomas Martinsson har arbetat som polis i Stockholm i två decennier.

Han jobbar särskilt med ungdomar och har förgäves sökt gehör hos polisledningen för ett projekt att låta främst småkillar få en relation till poliser och brandmän.

Martinsson skriver nu:

"Jag kan och vill dock inte längre stillasittandes tiga och se på när samhället och min egen arbetsgivare ständigt misslyckas med att effektivt jobba med problematiken kring ökad utslagning och kriminalitet bland unga människor".

Efter Husby - här är hans förslag till vad samhället behöver göra.

Borde sexåringar få lära känna poliser och brandmän?

Jag har jobbat som polis i drygt två decennier i Stockholm, större delen med ungdomar på glid i utsatta områden. De sociala insatsgrupperna är egentligen ett självklart sätt för samhällets olika aktörer (polis, socialtjänst, skola, landsting etc.) att samverka i. En bra idé, men jag är övertygad om att det är otillräckligt då insatsgrupperna inriktar sig mot ungdomar alldeles för sent. Dessa hade kunnat få bra effekt för 30 år sedan.

Detta skrivet mot bakgrund av vad som nu händer i Stockholms - och andra städers segregerade förortsområden – med stenkastning, bilbränder, skadegörelse och upploppsliknande situationer.


Det är sannolikt
en hel cocktail av faktorer genom flera årtionden som lett fram till ett massivt missnöje hos invånare i utsatta och eftersatta bostadsområden vars effekter vi nu förfärat tvingas bevittna. Den absoluta majoriteten av de boende i dessa bostadsområden tar självklart avstånd ifrån det meningslösa våldet. Det är ju de som främst drabbas.

De som utför dessa illgärningar är, till det stora flertalet, arga, unga män som hamnat på glid i samhället och där många hunnit olika långt i den kriminella trappan. En björntjänst gör sig dock dem som försöker avfärda dessa våldsyttringar med att det är kriminella element som endast är ute efter uppmärksamheten. Så naiv får man inte vara.

Det finns självklart en koppling mellan upplevd social nedmontering gällande skolor och andra serviceinrättningar som drabbar boende i utsatta områden. Dessa är både föräldrar, farföräldrar och på annat sätt släkt till dem vars kastade stenar singlar ner över brandkår, polis och alla andra som försöker återskapa ordning, trygg- och säkerhet. De äldres frustration överförs till yngre och gestaltas olika beroende på ålder och insikter.


Problemet är minst
sagt komplext och det kommer att krävas djupa spadtag och mycket stort ansvar av samtliga samhällsaktörer för att lösa detta stora problem med social utslagning, misstrohet, brist på tillhörighet. Partipolitisk pajkastning, fingerpekning med mera tillför ingenting.

Här krävs uthålliga politiskt blocköverskridande insatser - snabbt!

Beträffande sociala insatsgrupper är jag inte i detalj inläst, men det är ett samarbete mellan bland annat polis, socialtjänst och skola och har sin utgångspunkt i en tätare och mer synkroniserat verksamhet i syfte att försöka identifiera unga ungdomars riskbeteenden och sätta in tidiga insatser för att undvika att de hamnar i kriminalitet. All effektiv samverkan är bra men samhällsinsatser kostar mycket pengar.


Ponera att sociala
insatser sätts in mot en ung tonåring med svåra hemförhållanden och destruktiv umgängeskrets etc. För att komma till en stabil situation för individen, där hemmaförhållanden förbättrats och umgängeskretsen eventuellt bytts mm, krävs uthållighet över lång tid. Insatsen börjar med frivilliga åtgärder som ofta övergår i tvångsåtgärder (LVU, lagen om vård av unga).

Innan påbörjad insats kan avslutas och tonåringen anses rehabiliterad, har det inte sällan förflutit minst ett par år. Insatsen kostar skjortan!


Bara att placera
en ungdom på ett behandlingshem kostar omkring fyra till sex tusen kronor per dag (källa: statens institutionsstyrelse). Notan seglar ofta upp i flera miljoner kronor innan en insats kan avslutas. Lägg därtill kostnader för den frivilliga insatsen som föregår tvångsvårdsalternativen.

Det positiva är dock att chansen till att tonåringen kommer att klara sig och undvika återfall i destruktivt leverne ändå ökar. Som sagt, jag anhängare av sociala insatsgrupper som koncept men det är alldeles försent att gå in med insatser mot ungdomar i 13-15 årsåldern. På tok för sent!

Min förhoppning är att de sociala insatsgrupperna har kommit för att stanna men de behöver kompletteras med ytterligare insatser i mycket lägre åldrar.

Jag påstår att det faktiskt finns ett sätt att, utan en enda samhällelig kostnadskrona, betydligt minska risken för ungdomar att hamna på glid och in i kriminalitet.


Det finns ett par
yrkesgrupper som sticker ut vad beträffar idolskap hos barn: Poliser och brandmän. Det är uniformen och hjältemodigheten som bidrar till det. När polis eller brandkår kommer till en skola i full mundering slår nästan alltid uppståndelse, upprymdhet och förtjusning i taket hos alla barn. Oaktat om det är en vildbatting eller ett tyst och försynt barn vill alla titta och ställa en mängd frågor. Alla vill på sitt sätt få bekräftelse genom att antingen berätta att det gjort något bra, varit med om eller sett något läskigt, berätta var grannpojken gömmer sitt hasch eller brukar utlösa brandvarnaren i skolan. De flesta barn pockar på uppmärksamhet och spontaniteten hos dem flödar. Utnyttja det då!

För de flesta skolor, i alla fall i Stockholms län, finns det en utsedd polis som har att ta ett lite större ansvar för sin respektive skola. Skolan ska besökas med jämna mellanrum och kontakt tas med elever och lärare. Det är nästan uteslutande poliser från närpolisorganisationen som har dessa ålägganden. Resurser sätter givetvis ofta käppar i hjulet men så är det tänkt.


Engagera barnen redan
när de går i sexårsverksamheten eller första klass. Tidigt kan man läsa av barns olika beteenden. Lugna, tillbakadragna, busiga, stökiga etc. Som ett exempel skulle man kunna utveckla polisens närvaro i skolan med att låta de barn som vill och har ett mer utagerande och krävande sätt engagera sig i enkla uppdrag givna av lärare och polis.

Dessa uppdrag skulle kunna bestå i att se till att skolans möss- och klädregler efterföljs, att hjälpa till vid mellanmål på fritidsavdelningen, att vara en extra bra kompis till dem som inte har så många, med mera. En gång i månaden eller kanske två gånger per termin skulle man kunna ha en återkoppling på skolan eller på den lokala närpolisstationen där man berömmer och uppmärksammar det positiva barnen åstadkommit i uppdraget.

Syftet med detta är att tidigt leda in barn på den goda vägen, att göra bra saker och ingjuta känslan av att bli sedd, uppskattad och uppmärksammad av sina idoler i stället för att stämplas som bråkstakar i skolan. Om dessa barn inte har det så lätt omkring sig i övrigt är det viktigt att det får känna någon slags uppskattning över vad de åstadkommer.


En annan synnerligen
god sida av detta är att barnen (främst killar) i denna ålder svårligen kan lockas med tjejer, bilar och pengar av kriminella då det är värden som inte hunnit få fäste hos barn på samma sätt som unga tonåringar. Hos små barn har fortfarande drömmar och idoler störst betydelse. Det är där vi ska komma in och börja jobba.

Forma och uppmuntra dem när de är som mest mottagliga. Att vi som deras idoler ska försöka hjälpa barnen att nå sina drömmar genom att styra dem till att göra bra saker och uppmärksamma dem för det.


När vi hunnit
jobba med dem ett antal år, väglett till goda ställningstaganden och givit dem verktyg till att skilja rätt från fel, står de mycket bättre rustade att möta dem som vill rekrytera ungdomar in i kriminalitet. Samhället har då förhoppningsvis lyckats återta initiativet genom att tidigt ge barn identitet och samhörighet med goda krafter i samhället, i stället för att kriminella så lätt ges möjlighet att rekrytera. Dessa tankar ska ses som ett råmanus och det finns säkert en hel del att ta i beaktande här men vi (samhället) har varken tid eller råd att trampa vatten och gång efter annan komma med ineffektiva samhällsåtgärder.

Detta skulle kunna genomföras i polismyndighetens och den kommunala räddningstjänstens linjeverksamhet utan en enda tappad budgetkrona.

För drygt ett år sedan utvecklade jag tankarna för rikspolischefen med stab. De fann det intressant men de hade inte plats för fler projekt sades det. Av högsta ledningen uppmanades jag dock att utveckla tankarna på lokal nivå med tillägget att närmast berörda chefer gav sitt samtycke men där blev det tji. De tyckte att det dels inte var polisiärt och dels att det inte fanns resurser för det. "Barn under femton är socialtjänstens problematik"… Jag konstaterar bara: If there is a will, there is a way.


Jag kan och vill
dock inte längre stillasittandes tiga och se på när samhället och min egen arbetsgivare ständigt misslyckas med att effektivt jobba med problematiken kring ökad utslagning och kriminalitet bland unga människor.

Jag skulle vilja påstå att polisens verksamhet behöver integreras i större utsträckning med socialtjänstens samtidigt som man skulle behöva se över och harmonisera viss lagstiftning mellan myndigheterna när det gäller ungdomar. Vi är många kollegor som i åratal har ropat efter insatser mycket längre ner i åldrarna än vad som sker i dag. Många goda tankar har förts fram men eko tycks fortfarande vara det mest gångbara svaret. Jag är väl medveten om att problemet är komplext beträffande lagstiftning, men det är möjligtvis ett hinder, inte ett permanent stopp, som det kan upplevas.

Finns det ingen bro bygger man en. Vi måste ju över…


Thomas Martinsson
, Stockholm city, polis i drygt två decennier.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!