PATRULLERAR. Polisinspektörerna Diana Sundin och Andreas Ånblad menar att ingen helg är så isolerande som julen. "De jobb vi åker ut på stannar ofta i minnet. Vi möter stor ensamhet - och många bråk. Foto: Martin Von Krogh
PATRULLERAR. Polisinspektörerna Diana Sundin och Andreas Ånblad menar att ingen helg är så isolerande som julen. "De jobb vi åker ut på stannar ofta i minnet. Vi möter stor ensamhet - och många bråk.  Foto: Martin Von Krogh

Polisen: Ingen helg är så isolerande som julen

Publicerad
Uppdaterad
Julen är skinka, klappar och barn med tindrande ögon.
Men inte hos alla.
Stängda dörrar döljer fylla, våld och ensamhet.
Dit kommer polisen, socionomen, ambulanssjuksköterskan och beteendevetaren.
Här berättar de om familjerna som inte fick julefrid.
Den 70-åriga kvinnan var på väg till källaren för att hämta en burk äppelmos. Det var julafton och hon skulle äta julskinka till lunch.
På juldagen hittades hon av polisen i hyreshusets trapp.
Hon hade suttit död där i över ett dygn.
Saknad av ingen.


Polisbilen gungar mjukt mot Solna centrum och dess 120 butiker. Polisinspektörerna Diana Sundin - med 31 år i yrket - och Andreas Ånfors - snart 10 års erfarenhet - håller ett extra vakande öga på julhandeln, med anledning av bombdådet på Drottninggatan i Stockholm.
De har arbetat många jul- och nyårshelger.
Diana berättar:
- En juldag fick jag åka till ett hyreshus. En anonym person - förmodligen någon som bodde i huset - hade ringt och sagt: "Det sitter en ensam kvinna i trapphuset. Hon har nog gjort sig illa."
Diana och hennes kollega parkerade polisbilen utanför trevåningshuset. Det snöade lätt.
Diana såg henne först.
- Hon satt i en liten trapp ner mot källardörren, en 70-årig tant. Hon höll händerna på knäna, och huvudet böjt med hakan mot bröstet. Jag minns så väl den där stora, välknutna rosetten på ryggen. Hon hade ett sånt där prydligt förkläde, med bröstlapp, som min farmor hade. Och så en liten kjol under.
Diana gick ner till kvinnan och la handen på hennes axel och sa: Hej! Hur mår du? Det är från polisen.
Hon pratade försiktigt för att inte skrämma henne, men det ekade i det tysta trapphuset.
- Med ens blev jag alldeles kall. För den lilla damen var iskall, och stel - och jag förstod att hon var död. Och att hon varit död länge.
- Hon är död! ropade jag. Nähe! sa min kollega. Det är väl inte möjligt?
Läkaren som kallades till platsen förklarade att kvinnan dött av en hjärnblödning eller en hjärtinfarkt.
"Det här har gått snabbt", sa han.
- Han var förundrad över hennes ställning, att hon kunde sitta så där - med nästan rak rygg och raka armar - utan att sjunka ihop.
Poliserna ringde på hos grannarna i huset, och flera av dem hade sett kvinnan. De sa: Vi trodde att hon satt och vilade. Och: Vi ville inte störa.
En sa: Hon var en sån som man inte märkte så mycket.

Kvinnan bodde högst upp i huset. Diana och hennes kollega knackade på. Ingen öppnade men dörren var olåst.
Där inne var det julpyntat och välstädat. Hon bodde ensam, hennes make hade dött för några år sen. De hade inga barn. Hennes närmaste var en syster som bodde i andra änden av Stockholm.
- En patrull åkte till systern den dagen med dödsbudet, och jag sa åt dem att ta med en präst. Systern var också ensamstående.
- Sen fick jag veta att kvinnan ringt sin syster någon gång mellan nio och elva på förmiddagen på julaftonen. Hon skulle fira jul ensam och hade berättat för systern att hon skulle äta julskinka till lunch. "Jag ska bara gå ner i källaren och hämta en burk äppelmos."
När Diana kom hem efter jobbet den juldagen var hon tvungen att förklara för sin familj varför hon var ledsen.
- Den lilla tanten i trappan har stannat kvar i mig - som en bild av ensamheten, och en påminnelse om att det alltid är bättre att hälsa eller fråga en gång för mycket. Ingen hade saknat henne! Det var julafton, Kalle Anka började på tv, det blev mörkt ute och ljus och granar tändes. Först på juldagen larmade en granne.

Andreas Ånfors körde med påslagna sirener till en lägenhet strax efter tolvslaget en julnatt. En ambulans var också på väg, samt en akutbil och ytterligare en polisbil.
En kvinna hade ringt 112 och förkunnat:
"Jag har dödat min bror."
- Vi var första bilen på plats, och rusade in i lägenheten, berättar Andreas. Där bodde ett par i 50-årsåldern. Kvinnan hade en bror, och de kom väl inte så bra överens. Men så hade hon och maken enats om att nu bjuder vi hit honom - det är ju ändå jul.
Först hade syskonen blivit osams om en julklapp som den ena gett den andra. De hade druckit för mycket alkohol och vid halv tolv sa systern att nu tycker jag att det är dags för dig att gå hem.
Men det tyckte inte brorsan, han ville dricka mer grogg. Då rann sinnet på systern och hon kastade sig över honom och tog ett stryptag. Han ramlade och hon satte sig grensle över honom och fortsatte att pressa händerna runt hans hals - tills han tuppade av.
- Förmodligen lika mycket av alkoholen som av syrebristen, säger Andreas.
Systern fick panik, och ringde och tog på sig mordet.
Men när Andreas klev in höll mannen som bäst på att kvickna till.
- Det blev kramkalas och stora kärleksförklaringar. Och jag ringde efter en taxi till mannen som förklarats död.

Över juldagarna brukar det vara något lugnare än vanligt, är Andreas och Dianas erfarenhet.
- Men de jobb vi får är ofta speciella, funderar Diana.
- Jobbar man på stationen blir det många långa samtal med ensamma.
Andreas instämmer:
- Ingen helg är så isolerande som julen.
Han skakar på huvudet.
- Sen tänker jag på alla separerade föräldrar som bestämt sig för att bita ihop och fira jul tillsammans - för barnens skull. Så börjar de dricka, och bråken urartar. Ibland är det ett barn som ringer 112 - livrädd för att föräldrarna ska slå ihjäl varann.
- En julafton åkte jag till en lägenhet där kvinnan jagade sin exman med själva julgranen. När vi kom dit låg granen i ett hörn med kulor och glitter i en enda röra. Barnen berättade vad som hänt.

Diana Sundin arbetade på krim och utredde våld mot kvinnor i åtta år.
- Vi hade alltid extra mycket att göra efter jul och nyår. Kvinnor som lever med män som misshandlar dem har ett ännu större helvete över julen. Man har många lediga dar tillsammans, och dricker mer alkohol.
Diana ryckte ut till ett lägenhetsbråk en gång i mellandagarna. En granne hade hört förtvivlade skrik och glas som krossades.
När Diana och hennes kollega bröt sig in i hemmet var mannen på väg att sticka ut kvinnans ena öga med ett fäktvapen.
- Han hade böjt det så att lansen såg ut som ett u. Och han var på väg med spetsen mot hennes öga.
- Han satt på henne. Hennes bakhuvud var blodigt, han hade lagt en handduk under hennes huvud och sedan dunkat det. Hela golvet var täckt av krossat glas.
- Vi tog bilder av vapnet, av kvinnans skador, av hans blodiga händer, av lägenheten.
- Sen pratade jag med kvinnan i fyra timmar innan hon gick med på att läkaren skrev ut ett rättsintyg.
När det senare - först nästa höst - blev rättegång hade paret flyttat ihop och fått en bebis.
- Mannen nekade. Men också kvinnan nekade till att hon blivit misshandlad den julen, berättar Diana.
Mannen dömdes ändå till sex månaders fängelse - eftersom Diana och hennes kollegor dokumenterat misshandeln.
En julafton kom Diana till ett radhus efter ett larm om inbrott.
Vid ytterdörren stod en stressad tomte med en säck full med klappar, och hojtade:
- Förbannat, de har hyrt mig och släpper inte in mig, och jag är redan sen till nästa adress!

Tomten hade bultat på dörren först, som en tomte ska göra, och sen tryckt ner handtaget - för han hade fått order om att kliva in. Men det var låst. Då började han rycka i handtaget, och banka hårdare. Familjen där inne trodde att det var tjuvar och greps av panik.
- Barnen grät - ja, det var en riktig cirkus, minns Diana.
- Det var pappans syster - själv bortrest - som ordnat tomten som en överraskning till sina syskonbarn. Jag hörde hur pappan skällde på den stackars fastern i telefonen - hon hade ordnat en säck med julklappar till alla. Men de blev sams, klapparna delades ut och vi skrattade alla gott till sist. Även tomten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag