Det nordiska samarbetet har fått sig en rejäl törn, konstaterar Nordenministern.
– Vi har tagit den stabila plattform vi har i Norden för givet, och sedan plötsligt står det militärer vid gränsen mot Norge. Det är oerhört dramatiskt. Vi har jobbat för att gränserna inte ska kännas i vardagen och nu är det så tydliga gränser att man blir väldigt bekymrad, säger Anna Hallberg.
Hon tror till och med att det kan leda till motsättningar mellan ländernas befolkningar.
– Det är otroligt olyckligt. Det sätter sår och spår framöver och där har vi regeringar ett jätteansvar, säger hon.
Glada miner
När de nordiska statsministrarna möttes i Reykjavik förra året var humöret på topp.
– I Norden har vi gång på gång visat att vi är starkare tillsammans, deklarerade de.
De hade just lanserat sin gemensamma vision – att göra Norden till världens mest hållbara och integrerade region fram till år 2030.
Det har gått mindre än ett år sedan mötet, men bilden av samarbetet har helt förändrats.
När Öresundsbron, symbolen för dansk-svensk integration, firade 20-årsjubileum häromveckan, möttes bilister av gränskontroller mitt på bron. I Haparanda har den tidigare symboliska gränsen mot Torneå förvandlats till en effektiv mur och norrmän flockas inte som vanligt i butiker och sommarhus i Bohuslän.
Och inget grannland vill helt öppna gränsen till Sverige.
– Den naturliga reflexen för 20 år sedan hade varit att nu ska vi lösa det här tillsammans, säger Johan Strang, Nordenforskare på Helsingfors universitet.
– Sedan flyktingkrisen 2015 har det blivit en universallösning på vilket politiskt problem som helst att stänga gränserna. Det är något som har hänt, säger han och pekar på en mer nationalistisk hållning.
Trött på dansk debatt
I dansk media är statsepidemiolog Anders Tegnell numer ett välkänt ansikte. Sveriges hantering av pandemin och de många dödstalen toppar nyheterna. Att Sverige valt en annan väg än de andra nordiska länderna och hur gränsen mot Sverige ska hanteras diskuteras flitigt.
En som har tröttnat på hur den inhemska debatten går är Bertel Haarder, folketingsledamot för borgerliga Venstre och mångårig tidigare minister.
– Man behandlar andra länders medborgare som en större risk än de egna medborgarna, säger han till TT.
Han ifrågasätter stängda gränser som metod för att begränsa smittspridningen. Viruset känner inte av nationella gränser, man kan lika gärna stoppa trafiken vid Stora Bält som vid Öresund, resonerar han, apropå att Köpenhamnsområdet varit mer smittdrabbat än Skåne.
Haarder är ordförande i det nordiska Gränshinderrådet och anser att de nordiska länderna måste lära av misstagen inför nästa kris. Han vill se gemensamma beredskapskontakter och att länderna hjälper varandra mer. Att man aldrig gör något vid gränsen utan att först förhandla med grannlandet i mycket god tid.
– Vi blev alla överraskade av hur svårt vi har haft att kommunicera med varandra innan vi fattade beslut, säger Bertel Haarder.
– De svenska ministrarna har rätt i att det nordiska samarbetet har skadats. Och det är framför allt Danmark, Norge och Finland som har gjort den skadan.
Önskar sig normalläge
Danmarks utrikesminister Jeppe Kofod (S) har tidigare sagt att orsaken till att det nordiska samarbetet tillfälligt begravts under pandemin är att Sverige skiljer sig från de andra länderna.
I ett mejlsvar till TT uttrycker han sig mer diplomatiskt:
”Jag tror inte att man kan hitta två grannländer, vars bilaterala relation inte har påverkats av den globala coronakrisen. Det gäller också i Norden. De normala samarbetsformerna har självfallet fått stå tillbaka till förmån för hantering av en hälsokris.”
Han beklagar att samarbetet har försämrats, men hoppas att det snart kan återgå till ”det normala”.
Norden som varumärke
Från 1950-talet fram till flyktingkrisen 2015 fungerade den nordiska passunionen utan större problem. Då stängdes gränser och i fjol införde Danmark gränskontroller för att hindra svenska kriminella att komma in i landet.
– Coronakrisen är snarare ett symtom på att allt inte står rätt till i samarbetet, säger forskaren Johan Strang.
Hans hypotes är att de styrande ser Norden mer som ett säljargument än en gemenskap.
– De har blivit mycket mer intresserade av att använda Norden som ett varumärke, till exempel för att marknadsföra mat. Det har fört bort fokus från att ta hand om vardagssamarbetet, säger han.
Han hävdar att det tidigare lades mer kraft och pengar på ett institutionaliserat samarbete, nu handlar det mer om projekt.
