Hur kom du egentligen på Pippis namn?
– Det är omöjligt för mig att rekonstruera detta, namnet kom bara flygande, det var inget jag hade tänkt ut i förväg. I nödlägen då jag verkligen ville bli underhållen och få mamma att fortsätta berätta gällde det att komma på något bra och Pippi kom till när jag hade en luftrörsinfektion med tillhörande feber. På den tiden var man tvungen att ligga till sängs då man hade feber - även tre dagar efter det att febern försvunnit - så du kan förstå att jag suktade efter underhållning i en tid då det varken fanns tv eller barnradio.
– Jag har visst hittat på "herr Liljonkvast" (som i "Nils Karlsson Pyssling" tar med den sjuke pojken Göran till Skymningslandet, reds anm) också.
Dina kusiner har sagt att den första Pippiboken som du fick i tioårspresent skilde sig lite grann från den muntliga versionen?
– Ja, Tommy och Annika var ju inte med i den ursprungliga versionen. Det var förtrytsamt att dela Pippi med några andra ungar, tyckte mina kusiner. Efter de första berättelserna om Pippi som jag fick höra i sjuksängen fortsatte mamma berätta för mina kusiner i Småland och åhörarskaran blev större och större. Det var då hon märkte att det var något särskilt med Pippi.
Astrid förklarade i en Expressen-intervju 1970 att hon skulle "ta bort en massa idiotier.//Spiksäkert är att jag aldrig skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung" om böckerna kommit ut 25 år senare?
– Det hade helt säkert blivit helt andra böcker. 25 år senare var hon dessutom en mycket mera medveten författare som förfinat sitt språk. Den första Pippiboken flöt nog, men mamma hade då ännu inte fått den absoluta känslan för vad som blir en bra bok.
– Jag är till exempel inte säker på att hon i efterhand tyckte att Pippis skämt om "en liten moster som bor tre trappor upp på andra änden av stan" var så roligt. Och n-ordet togs ju bort i vårens utgåva. Till sist, nästan sist av alla, förstod jag att det är ett ord som gör illa och skadar. Jag trodde länge att n-ordet var ett gammalt ord som bara inte användes längre, men det används fortfarande av barn för att skada andra och då går det bara inte. Där är jag fullständigt säker på att mamma skulle ha samtyckt till att ta bort det ordet.
Hur hanterar ni ansvaret att förvalta Astrids sagofigurer?
– Hon var ganska tydlig med hur hon ville att vi skulle förvalta hennes skapade gestalter, som hade en benägenhet att hitta nya användningsområden. Hon ville verkligen inte att Pippi skulle bli en galjonsfigur för nya påhitt, utan tyckte att barnen skulle få ha kvar Pippi i hennes egen värld. Det där har vi försökt att upprätthålla. Det kan vara svårt att efterleva kvalitetskraven i exempelvis teatersammanhang, men det är vår bestämda och fortsatta ambition.
Vad säger familjen - genom Saltkråkan AB och Mater Salikon AB - nej till?
– I princip säger vi inte nej till film och teater om det har tillräcklig kvalitet och förhåller sig absolut till bokoriginalen. Men när någon ville att Pippi skulle finnas med i försäljningen av toalettpapper var det enkelt att säga nej. Då var det svårare att ta ställning till om Pippi skulle få figurera i trafikupplysningssammanhang för barn, men inte heller det tilläts.
Pippi har ofta varit i blåsväder. På 1970-talet ansågs hon vara ärkekapitalist och på 2000-talet anklagades hon för att vara rasist. Berätta om Pippifejden!
– Det var efter det att den andra boken kommit ut, 1946, som professor John Landquist skrev en ordentligt nedgörande artikel och gjorde en poäng av att den första Pippiboken visserligen var prisbelönt, men att den var dålig. Han tyckte att det var osmakligt och uselt och andra debattörer menade att Pippi riskerade att driva samhället i kaos.
– Pippi har alltid ansetts olämplig på ett eller annat sätt.
I vilka lägen påminns du om Pippis och Astrids betydelse?
– Jag har till sist fått begripa hur stort avtryck hon och Pippi har gjort. Senast jag påmindes om detta var när förläggaren för det kinesiska förlag som ger ut Pippi höll föredrag på Svenska Barnboksinstitutet och berättade att kinesiska barn måste få ha Pippi för de har nästan ingen fritid att leka. De kinesiska barnen har hårda krav på sig att lyckas i skolan och därför, menade förläggaren, är Pippi helt nödvändig för dem. Man utbildar till och med särskilda lärare som åker ut i skolorna och berättar om Pippi och andra Astridböcker. Astrid själv skulle när hon skrev böckerna aldrig i livet ha kunnat drömma om vilken oerhörd spridning de fick (150 miljoner sålda exemplar i 70 länder, översatta till 27 språk, reds anm).
Ni gillade inte den tecknade Pippiserien från 1990-talet, har jag förstått?
– Astrid kämpade länge emot att det skulle bli en tecknad Pippifilm, men under en resa i Tyskland lät hon sig till slut övertalas av SF och tyska Betafilm att det gick att göra något bra i animerad form. Hon skulle få allt tänkbart inflytande. Men projektet blev för dyrt, ett kanadensiskt bolag kopplades in och resultatet kom allt längre bort från Astrid själv. Det var hon väldigt ledsen över.
Hur känner du efter det att Jens Andersens Astridbiografi "Denna dagen, ett liv" och Kristina Lindströms SVT-dokumentär i tre delar nått publiken?
– Det känns väldigt bra. Jag är väldigt glad över Jens Andersens bok. Han är respektfull, men den forskar fram det som är intressant och behandlar det på ett bra sätt.
– Dokumentärerna är också ett sätt att visa Astrid live. Det var nästan roligast att se avsnitten där Astrid framträder i bild själv, tycker jag. Så länge hon levde var hon återhållsam med sitt privatliv och ville inte ha det uthällt i massmedierna, men det har varit svårare att undvika efter hennes död.
– Vi har heller inte redigerat bort det privata ur krigsdagböckerna som ges ut nu i vår, där berättar hon själv.
Jag intervjuade nyligen Susanna Alakoski, som kommit med en ny bok om beroendesjukdomar. När man såg SVT-dokumentären om Astrid framgick det att din pappa Sture dog i en alkoholrelaterad sjukdom och att din storebror Lars också kämpade med beroendesjukdom. Vad vet du i dag som du önskar att du hade vetat på den tiden?
– På den tiden talade vi absolut inte om det, för de alkoholberoende ville inte och då lät man bli. Att man undvek att prata om det var så klart inte bra. Det hade förstås varit bra att veta bättre vad alkoholmissbruk var och hur man skulle hantera det, för det visste jag givetvis inte som barn och ung. Men jag vet inte om det hade gjort någon skillnad för hur det gick.
– Det är klart att min pappas och brors beroendesjukdom påverkade mig, men om jag ska reda ut exakt hur så skulle jag behöva skriva en bok om det så som Alakoski gjorde. Min uppväxt har i alla fall inte gjort mig till absolutist, jag dricker vin till middag.
Hur skiljer sig din privata bild av Astrid från den offentligheten har av din mamma?
– Inte så mycket. När hon väl fick framträda själv så var hon sig själv. Hon kände inte alls igen sig i den mediebild som ibland framkom av den väldigt berömda författaren.
Hur var Astrid som förälder?
– På sätt och vis var hon en ganska vanlig förälder, med förväntningar på hur man skulle klara att ha ett familjeliv och äta middag tillsammans på kvällarna. Hon ville till exempel inte att jag skulle vara ute för sent om kvällarna. Samtidigt var hon ovanlig, för hon hade en stor respekt för barn och en tolerans. Visst kunde hon leka med mig och andra barn, men det var inte bara lekarna som gjorde jag tyckte att det var roligt att vara med henne.
Vad i din uppfostran har du fört vidare till dina egna fyra barn och vad har du gjort annorlunda?
– Det finns säkert en hel del som jag har gjort annorlunda, men jag har inte tänkt på det eller systematiserat det. Egentligen skulle du fråga mina barn om hur jag varit som mamma. Jag vet att min man som har åtta syskon bestämde sig för att han inte skulle uppfostra sina barn på det sätt som han själv blivit uppfostrad och det resulterade i att han inte krävde så mycket av våra barn på det sättet.
Vad hade Astrid tyckt om dagens sockerdebatt och påstådda curlinguppfostran?
– Hon tyckte ju att barn skulle ha uppgifter och vänja sig vid det. Hon hävdade att fri uppfostran absolut inte är att barn ska göra precis vad som helst, för som hon sa, det vill de inte. De vill ju ha några riktlinjer - och det går kanske att förena med curlinguppfostran.
Hur firar ni Pippis och din födelsedag på torsdag?
– Jag firade ordentligt i fjol när jag fyllde 80, men 81-årsdagen kommer nog att gå lite mer obemärkt förbi. Pippi ska vi ha stora festligheter för på Skansen på lördag med allsång och lekar.
