Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Pappa är glad att min bok går så bra"

Cecilia Hagen möter Malin Persson Giolito, som är aktuell med boken "Störst av allt". Foto: Cornelia Nordström
- Jag har varit tvungen att titta på mig själv med kritisk blick för att kunna skriva den här boken. Det har varit lite tufft, säger Malin Persson Giolito. Foto: Cornelia Nordström

Cecilia Hagen möter Malin Persson Giolito, som är aktuell med boken "Störst av allt".

Hon skulle kunna väcka den illgrönaste avund. Allt tycks ha gått henne så väl i händerna.

Uppvuxen i en mer än trygg miljö, välutbildad, tre döttrar och fortfarande gift med deras far, hem i Bryssel, sommarställe i Sörmland och en alltmer framgångsrik författarkarriär. Men hon lyckas ta loven av den hotande avundsjukan genom att vara så trivsam och rolig.

FAKTA

Ålder: 46 år

Familj: Maken Christophe, döttrarna Elsa, 15, Nora, 13 och Béatrice, 10. Samt labradoren Lily Potter.

Bor: I ett townhouse i centrala Bryssel.

Uppvuxen i: Bromma de första fyra åren, därefter tre år på Östermalm i Stockholm och sen Djursholm.

Mamma: Har varit sjuksyster och lärare i anatomi och fysiologi. Nu motvilligt pensionerad.

Pappa: För Malin är han kriminolog. Och författare. För resten av världen, eller i alla fall Sverige, är han Leif GW. Och nästan Gud. Fast just det är han inte för henne, betonar Malin.

Är själv: Jurist, före detta advokat, författare, mamma och matte.

Utbildning: Har tagit en jur kand och gått en masterkurs i EG-rätt. Samtidigt läste hon "lite löst trams", det vill säga ströpoäng i konsthistoria och diverse språk, och knäckte som servitris.

Aktuell för: Sin fjärde bok, "Störst av allt".

Goda egenskaper: Jag är noggrann, kommer i tid, gör mitt jobb.

Sämre egenskaper: Jag kan bli väldigt arg och då är det inte roligt att ha att göra med mig. Jag har svårt att förställa mig, att inte visa om jag blir irriterad på någon. Och ibland pratar jag för mycket.

Hissar: Att det varit ett fantastiskt år för min familj.

Dissar: Att det varit ett för jävligt år för världen.

Motto: Var snäll och ärlig och går det inte att kombinera så var åtminstone snäll.

min drömmiddag

'' Det ska vara en tjejmiddag. Och bara författare, de brukar vara höggradigt underhållande om de inte drabbas av avundsjuka och blir för fulla och påstridiga.

I högsätet ska Chimamanda Adichie, den nigerianska författarinnan sitta, med sin raka rygg och sina smarta kommentarer. På den enda långsidan sätter jag Alice Munro och Margaret Atwood, det är alltid bra med några som redan känner varandra. På den andra långsidan ska världens roligaste kvinna, Amy Schumer, sitta. Hon romandebuterar i höst enligt ryktet. ,

Bredvid henne tar Gillian Flynn plats, jag ska pressa henne på detaljer om nästa bok.

PS. Så var mötet

Vi sitter i trädgården till hennes barndomshem, det som nu är hennes mammas hus i Djursholm. Solen skiner, fåglar kvittrar trots att det är efter midsommar, en lätt bris drar igenom jätteekarna. Hennes två äldsta döttrar passerar förbi i sin mormors kölvatten, de tre har precis varit ute och seglat. Malin själv är just hemkommen från en weekend på Cavalieri Hilton i Rom med pappa GW och syster Hanna. Yngsta dottern är på ingående och det är även familjens hund, som varit inhyst hos Malins faster. Strax ska de alla iväg till sommarstället vid Stjärnhov. Allt andas drömmen om svensk sommar.

Malin, "om du inte vore din pappas dotter sutte jag inte här". Så började den intervjutext jag skrev om dig när din första bok publicerades. Nu sitter jag här oavsett vem din far råkar vara.

– Det var för åtta år sen och den allra första intervju jag någonsin gjort. Det har blivit en del sen dess.

Var det otäckt?

– Nej, men jag har ett minne av att jag amatörmässigt nog var lite bakis. Det händer mycket sällan, så jag var kanske nervös och drack lite för mycket dagen innan och sov illa.

Det märktes inte, vad jag minns. Däremot kommer jag ihåg att din pappa var nervös för hur jag skulle behandla dig. Han bjöd fotografen Cornelia Nordström och mig på en magnifik Markurells-lunch efteråt, gåslever och kyckling i citronsås och en fantastisk tårta. Jag tror jag blev lite strängare än avsett mot dig i texten bara därför. Han är stolt över dig, far din.

– Ja, det tror jag. Och väldigt glad för att det gått så bra nu, att boken redan sålts till 22 länder. Han ringer och säger att nu är det bara 30 länder kvar, sen är du ikapp mig.

Livet leker?

– Ja, det går bra för min bok, för de mina, alla mår bra, även de som mått mindre bra, och jag ligger inte i någon sorts akut mental skilsmässa, det gör man ju då och då under 21 års äktenskap.

Till boken. "Störst av allt" handlar om en skolskjutning i Djursholm, i din uppväxtmiljö. Som många är nyfikna på och provocerade av.

– Jag ville länge undvika den miljön eftersom den har så mycket bagage, eftersom så många har så mycket åsikter om Djursholm. Men poängen med boken är att den utspelar sig just här. Det är en berättelse om klass, om vilket makalöst klassamhälle vi lever i. Det är ett känsligt ämne vi sällan pratar om.

Säljande ämne, tror jag.

– I alla länder vet man vad överklassen är, det är kanske därför boken gått så bra. Jag ville först kalla den för "Klassrummet", för att detta alltså är en klasskildring och för att det är i ett klassrum skjutningen äger rum, men min förläggare tyckte att det lät för 70-talsmässigt. Det kan ligga någonting i det.

Det finns många fördomar de olika klasserna emellan. Hur pass stämmer de med verkligheten?

– Vad man ofta glömmer bort vad överklassen beträffar är att man där känner sig så ohotad. Det gör att människorna ofta är sympatiska och inte fördomsfulla på det sätt man kan bli om man är rädd och känner sig hotad. De är alltså sällan ilskna rasister.

Vad mer utmärker dem?

– Jag läste en bok om Djursholm där det påpekades att här finns få som lever öppet som hbtq-människor. Det är kärnfamiljen som gäller. Det hade jag inte tänkt på tidigare. I övrigt håller man sig till de sina, umgås väldigt lite mellan klasserna. Men det är ju inte bara överklassen som väljer att ha det så.

Men hur lyder de vanligaste fördomarna?

– Tja, det är den onda kapitalisten som förtrycker eller den blåsta, materialistiska överklasstjejen kanske.

Stämmer något av detta in på dig?

– Jag har varit tvungen att titta på mig själv med kritisk blick för att kunna skriva den här boken. Det har varit lite tufft. Vi hade en middag där barnen var med och de skrev efteråt ihop en lista över problem rika människor kan ha. Som att inte ha ett soltak på Porschen och därför inte kunna cabba ner.

Din pappa anser sig vara sprungen ur arbetarklass, det berättar han i "Gustavs grabb". Är han det?

– Ett och annat kan han kanske hitta på, men inte detta. Min farfar var en av elva syskon och flottade timmer från det han var elva år. Min morfar var militär.

– Mina föräldrar skilde sig tidigt, jag växte upp hos mamma som var sjuksköterska. Vi hade det bra men jag märkte snabbt att jag inte hade samma ekonomi som mina kompisar. Vad har det gjort mig och min familj till? Välbärgad, välutbildad medelklass?

Sebastian, en av dem som blir skjutna i din bok, är ett extremt rikt rikemansbarn. Fanns det sådana som han här när du växte upp?

– Nej, han är nog ett nutidsfenomen, den sorten fanns inte förrän jag passerat tonåren. Men det var ändå alltid så att när listorna på Sveriges tio rikaste familjer publicerades, då gick medlemmar ur säkert åtta av dem i min skola.

Du bor i Bryssel sen många år. Din man jobbar inom EU-kommissionen, du gjorde det till för ett år sen då du började skriva på heltid. Hur är stämningen där efter Brexit?

– Det är klart att alla hoppades på Bremain men ingen blev tagen på sängen. Det är inte obegripligt att arbetarklassen - heter det verkligen så numera? - att de som har det sämst ställt vill ur EU som ignorerat deras problem ganska länge, vilket i sin tur beror på att de blir ignorerade på det lokala politiska planet också.

Hur är det att leva i Bryssel efter terrordåden? Och efter den tuffa jakten på förövarna?

– Efter 13 novemberattacken i Paris stängdes hela Bryssel, skolorna, allt. Kollektivtrafiken låg nere, i en vecka rådde krigstillstånd. Man kände sig extremt liten och maktlös. Det finns fortfarande mängder av poliser och militärer överallt, men jag ser dem knappt längre. Det är märkligt hur fort detta blivit vardag.

Bryssel, EU, terror. Nästa bok, kanske?

– Jag har länge varit sugen på att skriva mer om Europa i stort, så kanske det.

– Första gången vi sågs var det på landet hos pappa, nu är vi i Djursholm hos mamma. Du är så välkommen hem till mig i Bryssel om fyra, fem år!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!