BILDSPECIAL: Läs Tommies dagbok från skäckdagarna i häktet
GÄVLE. Lille Mario, 11 månader,
vet inte att hans mamma Anna är mördad. Eller att hans pappa Tommie i sju månader levt i en mardröm där alla varit övertygade om att det är han som är mördaren. - Jag trodde jag skulle bli galen, säger Tommie. 20-årige Tommie Karim drar ner kepsen lite extra. Ett lätt regn faller när vi kommer ut från hyreshuset i centrala Gävle. Han rör sig fortfarande lite skyggt när vi går mot bilen. Men han tittar sig inte längre över axeln. - Det känns ovant att inte vara rädd, säger han. Sedan han släpptes ur häktet i slutet av maj har han valt att nästan bara hålla sig inne i familjens lägenhet, hos sin mamma och sin styvpappa och sina småsyskon. Han har smugit ut sent på kvällarna för att köpa cigaretter eller för att hyra en film i videobutiken. - Jag visste ju att mördaren såg mig, och att han visste att jag visste hur han såg ut, säger Tommie. Men nästan lika stark har rädslan för blickarna varit. Viskandet om att där går mördaren. Han som högg ihjäl sin flickvän, men som polisen inte lyckades få fast. - Jag har varit livrädd för att polisen skulle lägga ner utredningen "i brist på bevis". Då hade jag fått gå omkring som skyldig hela livet, säger Tommie. Det fanns förmodligen ingen utanför Tommies egen familj som köpte storyn om den okände mördaren. Jag kommer väl ihåg de ironiska kommentarerna på redaktionen när vi fick höra om Tommie Karims berättelse. Jojo, plötsligt hade en okänd man klädd i rutig skjorta rusat in i lägenheten och huggit ihjäl hans sambo, 19-åriga Anna Norell. Tommie själv hade legat och sovit i rummet intill, vaknat och lyckats fly utan en skråma. Och sen hade mördaren försvunnit spårlöst utan att någon annan såg skymten av honom.
Ingen trodde Tommie.
Inte tidningarna, inte sambon Annas familj, som i brev uppmanade honom att erkänna det han gjort. Inte polisen, som under förhör höll upp fotografier av Annas sönderskurna armar framför honom och upprepade: "Det här har du gjort!" Han säger att poliserna utgick ifrån att han ljög. De sa: - Det finns ingen okänd man. Det är du som är den okända mannen. Det är du som mördat Anna. Du vågar bara inte stå för att det är du som har gjort det. Tommie säger att han erbjöd sig att beskriva mördaren för en tecknare. - Rita själv, sa poliserna. Han sa att hans systrar också såg mördaren i den rutiga skjortan. - Det är inte så att de bara skyddar dig, undrade poliserna. Och när han släpptes ur häktet efter två månader, säger Tommie, sa poliserna till honom: - Tro inte att du har klarat dig.
För 20-årige Tommie Karim
var allt som en obegriplig mardröm. Han var inlåst. De sociala myndigheterna omhändertog hans nyfödda son. Efter ett tag började han nästan tvivla på att han hade sett det han hade sett. Började han bli galen? Tommies enda livlina för att hålla sig kvar i verkligheten blev att skriva ner vad han var med om. I 47 dagar, från 30 mars till 16 maj, förde han dagbok i cellen. Tommies anteckningar visar hur han går från den inledande chocken och förvirringen efter mordet: "I dag blev min tjej dödad, jag mår jättedåligt. Saknar Anna jättemycket. Hoppas polisen tar mannen." Till rädslan när han inser att polisen inte tror ett ord han säger: "I dag var poliserna jättehårda mot mig, dom satt och sa att jag var skyldig hela tiden. Hur många gånger måste jag säga att jag inte gjorde det, om bara dom kunde lyssna." Till de sista veckornas uppgivenhet: "Dag 46: Varför lever jag än?" "Dag 47: "Orkar inte tänka nåmer."
Tommie fick inte vara med
på Annas dödsannons. När han såg lokaltidningen så förstod han att han inte var välkommen till begravningen, och ansökte inte om tillstånd att få åka dit. Hade han gjort det så hade kanske hans mardröm tagit slut långt tidigare. För på begravningen var den man som nu gripits som misstänkt både för mordet på hans sambo Anna och för mordet på 34-åriga Camilla Lifvendahl i Skutskär. Den 28-åring som under några år var de båda mördade kvinnornas fosterbror och vars blod hittats på båda mordplatserna. - Jag hade känt igen honom så klart. Jag såg honom rakt in i ögonen i lägenheten, säger Tommie. För första gången under vårt samtal rister hans tunna kropp till av ilska: - Tänk att han gick på Annas begravning! Hur sjukt är det? Tommie berättar om Anna och om Mario. Mario var bara fyra månader gammal. Tommie och Anna var mest för sig själva. Hon var mammaledig, han hade inget jobb. De var med babyn. De spelade datorspel tillsammans. - Vi hade det bra, säger Tommie. Han säger att han drömt samma dröm om och om igen. - Jag och Anna är hemma i vår lägenhet. Allt är så verkligt. Det är som om det är på riktigt. Jag frågar henne vem det var som gjorde det. Jag ser på henne att hon vill berätta, men innan hon hinner svara så vaknar jag. Nu har han inte drömt den drömmen på flera dagar.
En av hans gamla bekanta
har hört av sig efter det att polisen gick ut med att Tommie nu är helt avförd från mordutredningen. - Han sa att han var ledsen för att han inte trodde på mig, säger Tommie. Tommie säger att han hoppas att Annas familj ska vilja ha kontakt med honom igen, för Marios skull. - Jag förstår dem ju. Vad skulle de tro? Tommie säger att han vill ta chansen nu. Han vill försöka börja om sitt liv. Han vill väldigt gärna få tillbaka sin son. Mario är elva månader gammal nu. Tommie får träffa honom på familjehemmet en gång i veckan. - Han vet inte att jag är hans pappa. Men han har börjat känna igen mig, säger Tommie.
