Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Orrenius: "Barnens bästa" blir bitter galla

Foto: Sara Strandlund

Jag är med min tvååring på Malmö stadsbibliotek. Alfons Åberg fyller fyrtio och biblioteket är fullsmockat med barn, mammor och pappor. Vi trängs för att få biljetter till Alfonsfilmer och sagostunder.

Min tvååring håller mig hårt i handen.

Bland myskuddarna i ett dunkelt sagorum kommer vi ändå ifrån varandra.

Min tvååring är en rätt kavat kille, och vi tappar bara varandra i några sekunder. Ändå börjar hans underläpp darra. Tårarna väller fram.

När han sen sitter i mitt knä, uppslukad av sagan om Alfons som inte vill sova, far mina tankar till en annan tvååring i Skåne.

 

Jag tänker på Haddile i Broby.

Jag tänker på det jag läst i Skånska Dagbladet: att Haddile ropar ”mamma, mamma” och hoppar upp i Malén Liewehrs knä för att tanka trygghet.

Haddile känner ingen annan mamma. Malén Liewehr har fungerat som Haddiles mamma sedan socialförvaltningen i Lund ringde och frågade om hon ville ta hand om en övergiven, svårt misshandlad fyramånaders bebis.

- Pappa, jag måste kissa! ropar Alfons i sagan där i bibliotekets kuddrum. Två-, tre- och fyraåringarna bredvid mig skrattar och jag tänker på ett uttryck:

”Barnets bästa.”

Migrationsverkets beslutsfattare hävdar att det är just med ”barnets bästa” för ögonen som de vill ta Haddile från hennes trygga miljö och skicka henne till ett barnhem i Frankrike.

”Barnets bästa”. Frasen blir till bitter galla när man säger den och tänker Haddile på samma gång.

Tyvärr har jag stött på den här mixen av tvärsäkerhet och cynism förr hos Migrationsverket. Som när verket ville utvisa en barnaskara i Eslöv till Tyskland, utan deras föräldrar. Den minsta flickan var sex år, den äldsta femton. Hon låg på psykakuten efter att ha försökt ta livet av sig med en kökskniv.

Migrationsverkets handläggare visade inga tecken på tvivel när han svarade på min fråga: hade han barnens bästa för ögonen:

- Till hundra procent!

Just nu forsar förakt mot människorna på Migrationsverket. De beskrivs som känslokalla byråkratmonster. ”Utvisa dem istället!” läser jag.

 

Hatet gör mig illa berörd. Genom åren har jag träffat en hel del empatiska tjänstemän på Migrationsverket.

Den senaste mötte jag för några veckor sedan: Thoria El Shaikh. Hon förestår boendet i Köpingebro för nyanlända syriska flyktingar.

Jag såg hur Thoria pussade krigströtta syriska kvinnor på kinden, hur hon lyssnade på dem, skrattade med dem, tog sig tid med alla.

Så kan Migrationsverkets ansikte också se ut. Det kommer sällan fram. Och just nu är det inte lätt för oss som vill påminna om att det finns humanister bland Migrationsverkets tjänstemän - även om de borde vara fler.

På bussen hem från biblioteket somnar tvååringen i min famn.

Jag bär honom från busshållplatsen i regnet, uppför trapporna till lägenheten, och lägger honom i hans säng.