Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Omöjligt uppdrag för Anna Kinberg Batra

Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra. Foto: Nils Petter Nilsson
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Patrik C Österberg / IBL

Socialdemokraterna gjorde ett uselt val 1966. Sam Nilsson, som då var moderat partisekreterare, stod på god fot med den socialdemokratiska kollegan Sten Andersson och strax efter valet sammanstrålade de. Sam ville trösta och sa:

- Jag vet hur det känns.

Sten fräste till svar:

- Hur fan ska du kunna veta det? När fick högern senast 42,4 procent?

Den anekdoten är bra för den berättar om två saker som har förändrats: Socialdemokraterna får inte 40 procent i allmänna val längre och Moderaterna vet hur det känns att vara ett riktigt stort parti.

Detta det senare ska man inte underskatta. Den stora kadern av moderata partiarbetare minns inte hur det var att harva runt på femton procent och hoppas på en vice ordförandepost i byggnämnden. De har inte stretat på i motvind. Vad Fredrik Reinfeldt lärde moderater om självbild var att de var störst, bäst och vackrast.

De är inte vana vid motgångar.

När partiets kommunpolitiker i helgen har möte i Karlstad finns därför bara en fråga på dagordningen:

Ska de sparka henne?

Den förbjudna fråga

Frågan, i sig lite förbjuden, kommer att delas upp i mindre och mer tuggvänliga snittar: Såg ni senaste Ipsos? Läste ni Svenskan? Orkar vi vara så uthålliga som Lifvendahl vill? Vad menar förresten Mikael Odenberg med att vika ut sig i Dagens Nyheter? Vad det så här sossarna kände med Juholt? Tror ni verkligen Ulf Kristersson skulle göra ett bättre jobb som partiledare? Har ni hört att inte en jävel sa något kritiskt på senaste partistyrelsen?

Det kommer de att viska om och skölja ner med något medelmåttigt glas rött.

Men kärnan, vad vill det här partiet, egentligen, det blir det nog inte så mycket prat om. Vad innehåller den där Planen för Sverige som de tjatar om att de har? Bryr sig någon om den längre?

Centerledaren Annie Lööf. Foto: Patrik C Österberg / IBL

Situationen i det här partiet är ju den att de inte ens kan enas om hur de ska tolka en presskonferens som deras partiledare höll för två månader sedan.

Det är, om inte annat, ett mått på förvirringen.

Ingen som kan ta över

Några säger att det är fel på kommunikationen. Andra att det är bristen på något att kommunicera - politiska förslag - som är problemet. Ytterligare en grupp påtalar att omsvängningarna i sakpolitik och parlamentarisk strategi har kommit försent, varit för halvdana, och inte gjorts med tryck, varför väljare i gränslandet till Sverigedemokraterna ändå väljer Jimmie Åkessons parti. En helt annan grupp gnyr att deras väljare tycker det känns som nazism att hålla på och kasta alliansen överbord för ett vagt samarbete med ett parti som skriker give 'em hell när statsbudgeten står på spel.

Många säger - förstås - att det inte finns någon som kan ta över efter och att Anna Kinberg Batra därför kommer klara sig. Fast så säger man i alla partier innan läget blivit tillräckligt desperat.

Den riktiga frågan är när partiet blir det.

Paradoxalt nog utgör röran en fördel för Anna Kinberg Batra.

Förhandlade bakom ryggen

Den interna logiken i Moderaterna är den om två maktkluster som måste enas. Ska något bli gjort måste Skåne och Stockholm komma överens. I grunden är det en fråga om matematik och ombud på stämmorna.

Så var det när Elwe Nilsson från Stockholm förhandlade bakom ryggen på Bo Lundgren och övertygade Skåne om att välja Fredrik Reinfeldt istället. Så var det också när Anna Kinberg Batra utsågs till partiledare; den gången betalades stödet med posten som vice ordförande till Peter Danielsson från Helsingborg.

Det riktigt intressanta med den där presskonferensen som Anna Kinberg Batra höll i januari om en gemensam alliansbudget och en ny relation till Sverigedemokraterna är att den tagits emot så olika just i Skåne och Stockholm.

I Skåne är moderater rasister, som en ungdomsförbundare från landskapet en gång förklarade saken i ett bakgrundssamtal. Alltså, väljarna i Skåne har större tolerans för en nationalistisk agenda av stängda gränser och de-här-människorna-vill-vi-inte-ha-här. Äntligen! ropade skåningarna efter Anna Kinberg Batras presskonferens, och satte igång att bygga nya koalitioner.

John F Kennedy. Foto: AP

I Stockholm, särskilt i Staden men också Länet, upplevde många det alldeles tvärtom. Där drog man slutsatsen att det visserligen långvariga raset i opinionen späddes på av det nya beskedet. Väljarna i huvudstaden är för liberala, löd analysen. Moderater här hatar sverigedemokrater, skrek de i desperation. Och talade ut i Dagens industri.

Inget i detta är förvånande.

Men den internpolitiska maktaspekten har många missat.

Förbannade – på olika saker

Om någon förändring av partiledare ska till före valet 2018 krävs det att maktklustret i Stockholm gör upp med det i Skåne. Men i den nu aktuella frågan splittras de. De är förbannade men på olika saker.

I Skåne för att partiledningen ändå kom dragande och sa stopp när man gjorde upp med sverigedemokrater i Hässleholm. Var det inte det här ni ville att vi skulle göra?

I Stockholm för att centerpartisterna snart är största borgerliga parti och att partiledningen inte tycks ha något annat svar på det än att vänta bara så ska ni få se hur jobbigt Annie Lööf kommer få det när regeringen höjer skatterna i höst.

Att detta, för tillfället åtminstone, utgör en livförsäkring för Anna Kinberg Batras politiska karriär innebär å andra sidan inte att den här sortens oenighet är bra för ett parti. Socialdemokraternas kris, som ju pågick ett bra tag redan under Mona Sahlin, tog fart på riktigt när upparbetade kanaler inom partiet inte längre fungerade och gamla lojaliteter lades åt sidan och en ovanlig allians drev fram Håkan Juholt. Är man moderat med intresse av ordning och resultat på valdagen är man nog mån om att länken Stockholm-Skåne fungerar.

Partiledningen då? Vad gör den?

Det är en bra fråga.

Inga politiska förslag

Under veckan som gått har den inte lyckats lansera ett enda politiskt förslag. Det skulle ju annars vara en idé. Att försöka få helgens möte att handla om något annat än det usla läget.

Pratar man med människor nära centrum mumlar de lite om att det är svårt, att de måste göra ett bättre jobb, att de hamnat i en negativ spiral. Och så påpekar de att det är ju märkligt att man får så lite betalt i opinionen för allt arbete man lagt ner på migrationspolitiken, på lag och ordning. Väljarna tycker ju det är viktigt och de har ändå högt förtroende för oss när sådana frågor mäts.

Säger folk nära partiledningen.

Det gick åt helvete

En möjlighet, men den tycks inte ha slagit dem ännu, är att allt detta är sant. Men att partiet i sin strävan att bli ett Sverigedemokraterna light har sålt smöret och tappat pengarna. Att det inte fungerar att låta som Jimmie Åkesson eftersom Jimmie Åkesson redan finns.

Som 1968.

Då, två år efter den socialdemokratiska katastrofen, tänkte sig högern att den hade slagläge. Erlander var gammal och trött. Yngve Holmberg, moderatledaren, hade en kader av initiativrika reklammakare bakom sig. De sålde partiet som ett Socialdemokraterna light. Nu kunde arbetarna, löd budskapet, rösta höger för nu hade man lyssnat och anpassat sig. Och Holmberg såg ju ut som någon i Kennedy-klanen, vilka var omåttligt populära då.

Det gick åt helvete.

Socialdemokraterna fick 50,1 procent.

Också efter det valet träffades Sam Nilsson och Sten Andersson. Det var i Blå rummet på Operakällaren.

- Du, sa Sten till Sam, försökte göra Yngve Holmberg till en svensk John Kennedy. Du såg till att han klippte sig som Kennedy till och med.

- Ja, svarade Sam, och det gick förbannat bra ända tills Yngve själv började tro att han var Kennedy.

 

LÄS MER: Här hittar du fler reportage av Torbjörn Nilsson