Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Oliver är död

"KNARKLIBERALERNA VET INTE VAD DE PRATAR OM". Olivers mamma Rosemari såg sin son förändras. Från att vara en trygg pojke, testa hasch till att tre år senare dö av en överdos. Foto: Mikael Sjöberg
VÅRDAR MINNET. Rosemari Södergren har gjort Olivers Facebook-sida till en minnesplats med bilder från hans 21-åriga liv. Foto: PRIVAT
Rosemari beskriver Oliver som en duktig och trygg pojke. Foto: PRIVAT
"Vi var vanliga människor som jobbade, tränade, åt vettigt och skötte oss. Vi var inte sådana som det här skulle hända", säger Rosemari. Foto: PRIVAT
Oliver gick i musikklass på gymnasiet och spelade i två band. Foto: PRIVAT
"Att se sitt barn, någon man älskar, förändras så, och oron man har. man blir så drabbad."
Foto: PRIVAT
Rosemari beskriver Oliver som en typisk VG-student. Foto: PRIVAT
Sommaren när Oliver är 18 år börjar han röka hasch. Foto: PRIVAT
När han sedan bestämmer sig för att sluta blir han deprimerad. "Först långt senare träffade jag en överläkare som berättade att när man slutar med hasch då blir man deprimerad", berättar Rosemari. Foto: PRIVAT
Nu börjar Olivers liv ritas i onda cirklar. Oliver börjar laborera själv mot sin depression. Han köper piller på stan och testar kokain. Foto: PRIVAT
På valborg 2011 hittar Olivers föräldrar sprutor till heroin i hans väska. "Då hade han börjat injicera." Foto: PRIVAT
Efter turer mellan boenden familjehem och sjukhus börjar allt se bra ut igen. De åker på semester och sedan väntar Komvux. Foto: PRIVAT
Bara dagar efter semestren vänds livet ut och in. En torsdag svarade inte längre Oliver i telefon. Han dog av en ofrivillig överdos och Rosemari får se det otänkbara. Sin egen son, död i sin lägenhet. Foto: PRIVAT
"Det är svårt att veta vad man tänker. Man tänker att man borde springa ut och slänga sig framför tåget. Man tänker att man inte vill leva sitt liv. Man tänker att det är en mardröm." Foto: PRIVAT
Nu, ett år senare, har händelserna fått perspektiv: "Jag kan inte längre bry mig om något till hundra procent", Foto: PRIVAT
Drogliberalerna ger Rosemari inte mycket för: "De vet inte vad de pratar om."
Foto: PRIVAT
"Ger man varje individ möjlighet och hopp, tror jag att man kan rädda människor." Foto: PRIVAT
1 / 17

Expressen granskar kokainet - Sveriges nya folkdrog. Våra reportrar tar tillsammans med krönikören Britta Svensson er med bakom kändisbilderna och Stureplans glitter.De berättar om köparna och om säljarna. Om offren och överlevarna. Om festen och om döden.

 

Oliver Södergren kom från ett tryggt hem, hade bra betyg, idrottade och spelade gitarr.

Men från det ögonblick han prövade narkotika var han fast.

Varje förlorad kamp ledde till en ny drog. Från hasch till kokain, från kokain till heroin.

I dag är hans Facebook-sida en minnesplats. Oliver dog av en överdos 21 år gammal.

Olivers mamma trodde att faran var över. Allt verkade så bra efter deras gemensamma resa till Malta.

- Han började bli den gamla Oliver, säger Rosemari Södergren.

Några dagar senare hittade hon honom död.

Sista gången Rosemari Södergren, 59, såg sin son Oliver hade de två precis kommit hem från en semester på Malta. Resorna över nyår hade blivit en tradition, åtminstone sen narkotikan kom med i bilden:

- Vi ville inte att han skulle vara hemma då. Det är fester, ångest och förväntningar - som upplagt för att ta droger.

Men semestern hade varit bra. Inte badväder, men varmt nog för att sitta i t-shirt på uteserveringarna och njuta. Oliver hade varit social och de hade lärt känna nya människor.

- Vi var nöjda och jag trodde att faran var helt över. Han började bli den gamla Oliver, säger Rosemari och visar upp bilder på en ung bredaxlad man med blicken mot horisonten.

Det är omöjligt att ta in att han bara några dagar senare ska hittas död i lägenheten efter en ofrivillig överdos.

Rosemari går igenom de sista dygnen fram till torsdagen då han inte längre svarade i telefon. Allt gick ju enligt planerna. Ingenting stack ut. På tisdagen hade Oliver ätit middag med sin pappa på restaurang, på onsdagskvällen hade han hörts med sin mamma per telefon.

Började röka hasch

Rosemari vet fortfarande inte varför Oliver bestämde sig för att ta heroin den där sista natten eller ens riktigt varför han började med droger överhuvudtaget:

- Vi var vanliga människor som jobbade, tränade, åt vettigt och skötte oss. Vi var inte sådana som det här skulle hända.

Oliver stack inte ut, förklarar Rosemari: Han var en trygg och glad liten pojke som såg upp till sin storebor och högtidligt intygade att han skulle gifta sig med mamma när han blev stor. Som småpojkar gör.

Sen kom skolan. Oliver blev en typisk VG-elev.

- Det var aldrig några klagomål. Han var duktig i språk och intresserad av gitarr. På gymnasiet kom han in i en musikklass, spelade i två band, blev elevrådsrepresentant och var med och tog silver i junior-EM i kendo.

- Jag har försökt efteråt att tänka efter om det var något vi inte var uppmärksamma på. Frågat släktingar och tittat på foton. Nonchalerade vi något? Jag trodde att när man har grejer att göra, så var det en garanti för att inte fastna i droger.

Men det var det inte. Sommaren 2009 när Oliver är 18 år börjar han röka hasch. Det dröjer inte länge innan föräldrarna hittar en haschklump på hans rum,

- Jag blev alldeles skakig. Kanske hade jag föraningar och visste hur det skulle sluta... Det var inte bara haschet, utan vi hade märkt den sommaren att han hade blivit annorlunda. Konstig i humöret, lättare arg, han var ju så go innan.

Fick ingen hjälp

Mot slutet av sommaren bestämmer sig Oliver för att sluta med haschet:

- Då förändrades han. Han blev jättedeprimerad. Vi kunde inte få honom upp ur sängen och i väg till skolan. Vi fick ge honom en kopp kaffe, sitta och tjata. Vi gick till vårdcentralen, men fick ingen hjälp. Först långt senare träffade jag en överläkare som berättade att när man slutar med hasch då blir man deprimerad.

Rosemari önskar att hon hade vetat det redan då. För den här sommaren börjar Olivers liv ritas i onda cirklar och nedåtgående spiraler. Tillgängligheten på droger är större än den på hjälp.

Oliver börjar laborera själv med sin depression. Köper piller på stan och testar kokain för att må bra.

- Det var 2010 på hösten. Det var kokain, benzo och lite amfetamin. När han slutade med hasch mådde han dåligt och började ta andra droger för att klara dagarna - självmedicinerade. Tog det han fick på stan för att må bra.

Det låter som att det var lättare att få tag på det än vård?

- Ja...

Efter gymnasiet får han ett jobb som säljare. Blir glad och stolt, lyckas sluta med drogerna. Men när han blir av med jobbet kommer problemen tillbaka i förstorad skala.

- Då blev allt värre. Han gick hemma arbetslös och tröstade sig med olika droger. Att se sitt barn, någon man älskar, förändras så, och oron man har. Man blir så drabbad.

Föräldrarna hittar sprutor

Oliver börjar röka heroin och på valborg 2011 hittar föräldrarna sprutor i hans väska.

- Då hade han börjat injicera.

Det blir turer mellan boenden, utredningshem, familjehem och till slut en egen träningslägenhet. Längs med vägen får han diagnoserna adhd och asperger. Något Rosemari är skeptisk till:

- Det var ju drogerna som var problemet. Han hade definitivt inte adhd eller asperger. Han var en kille som inte haft några problem, gått i vanlig klass och haft bra betyg, som var social och drog hem kompisar.

Diagnoserna leder till moment 22-situationer där man ställer krav på drogfrihet för att han ska få vård.

Vad som till slut får Oliver att vilja sluta är att en kompis dör av en överdos. Rosemari flyttar in hos sin son som ligger i frossskakningar medan drogerna går ur kroppen.

De börjar träna Tai Chi tillsammans, testar meditation och i december 2013 läggs Oliver in på Danderyds sjukhus.

- För att bli av med alla mediciner som vården hade skrivit ut för att lugna ned honom.

Den vintern ser livet ljust ut för första gången på länge. Resan till Malta väntar. Efter det både komvux och ett projekt på arbetsförmedlingen. Rosemari kan för första gången på flera år släppa lite av den ständiga oron.

Det otänkbara

Så kommer torsdagen den 10 januari 2013 då Rosemari får se det otänkbara - sin egen son, 21 år gammal, död i lägenheten.

- Man är i chock, säger hon.

- Det är svårt att veta vad man tänker. Man tänker att man borde springa ut och slänga sig framför tåget. Man tänker att man inte vill leva sitt liv. Man tänker att det är en mardröm.

Nu har det gått över ett år. Sorgen är inte bearbetad, men händelserna har fått ett slags perspektiv. Rosemari vet att hon är förändrad för evigt.

- Jag har kanske inte förlorat framtidstron. Jag har köpt en hundvalp. Jag jobbar. Jag röstar. Men jag kan inte längre bry mig om något till hundra procent. Även om det inte betyder att jag har slutat kämpa.

- För det första: Knarkliberalerna vet inte vad de pratar om, säger hon bestämt.

- Droger förändrar så mycket och skadar så många, man ska vara medveten om hur farligt det är. Men jag ser också en möjlig väg. För när Oliver fick hopp, då kunde han hålla upp, den vägen kunde ha fungerat. Ger man varje individ möjlighet och hopp, tror jag att man kan rädda människor, säger Rosemari.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!