Oleg, 6, sprängdes framför ögonen på sin mamma

Det nysnickrade korset står på gården och väntar på att bli nedkört i jorden, någon kilometer därifrån. Det har tillverkats i alla hast av en granne. Fem meter längre bort finns bara ett sotigt hål kvar av bombnedslaget, från dagen innan.

I Lysychansk trettiogradiga värme begravs krigets offer fort. Samtidigt som en granne bär i väg korset till pojkens grav tar sig Ekaterina Kornievska till kyrkan i Lysychansk. 

Prästen Igor ska viga några nävar jordmylla som den 30-åriga mamman kan strö på sitt enda barns grav. 

Det finns hål av rakbladsvasst splitter i trä- och plåtkyrkans fönster. Utanför tilltar explosionerna i styrka.

– Men vad kan granaterna göra mig nu? Igår var jag rädd för vad de kunde göra med min pojke, men nu bryr jag mig inte längre om explosionerna, säger Ekaterina.

Hon vet inte ens om hon har lust att överleva längre.

Biologilärarinnan hade försökt att lära sin pojke allt hon visste om de olika granaterna:

– Jag förklarade för honom skillnaden mellan en in- och utgående raket eller de olika pansarfordonen, berättar hon. 

Lysychansk i östra Donbass skiljer sig från de flesta städer i Ukraina. Här går det aldrig något flyglarm som uppmanar invånarna till att ta skydd. 

I så fall skulle larmet behöva vara på konstant. 

– Så i går satt vi och lagade mat, här under trädet. Vi har inget val, det finns varken el eller vatten i lägenheten, förklarar hon.

Hon sade till sin son att hålla sig i närheten. Sedan kom smällen. När röken skingrade sig kände hon sig under flera sekunder som frusen och fastnaglad på bänken där hon satt. 

Ekaterina hörde sin make ropa pojkens namn: ”Oleg, Oleg”. Maken hade sin ena hand söndertrasad av splitter och blödde ymnigt från en arm. Att det fanns ytterligare en handfull skadade i gruppen kring grytan såg hon först efter att ha sprungit fram till sin son. 

– Hans kropp hade som skärsår överallt; i lungan, i njuren…, berättar hon. En tanke släpper henne inte sedan dess:

– Hade han bara varit lite närmare så hade jag kanske hunnit omfamna honom och skydda honom med min egen kropp, säger hon.

Ukrainska militärläkare var snabbt på plats, förklarar mamman. 

– Läkaren var helt utan medkänsla. Han sade att ”din son är död och det är ditt fel”, hävdar hon.

Hon menar att läkaren och hans kolleger förebrådde henne för att hon inte hade låtit sig evakueras med sin son. I förebråelserna fanns det, menar hon, också en dos av misstänksamhet mot henne för att hon är rysktalande.

– Här har du den! Den ryska värld som du har väntat på, ska räddningstjänsten ha sagt enligt Ekaterina.

Under våra dagar i Lysychansk – som ligger på en kulle ovanför staden Sievjerodonetsk - har vi sett hus brinna ned, militärkaserner rasa samman och fabriker ryka. 

– Vi är rädda. Nu är det dessutom för sent att lämna staden, säger en annan kvinna vi möter, Nadia.

Tillsammans med sina två grannar tittar hon på hur en av grannarnas hus på stadens norra sluttning slukas av eldslågor kort efter en granatattack.

De ryska trupperna har fört fram en gigantisk arsenal av tungt artilleri och raketramper för att inta Sievjerodonetsk och staden Lysychansk här på den andra sidan floden.

Trottoarer kantas av blindgångare som inte har exploderat. Den förr så fridsamma kurorten hade en gång i tiden drygt 100 000 invånare innan kriget kom. Nu överlever bara de som inte vill lämna, för att de känner sig bundna till staden, för att de inte anser sig ha råd. Eller också av rädsla för själva evakueringen utmed en sista guppig väg, tidvis söndersprängd som ryssarna kan försöka spärra av vilken dag som helst.

Under tiden slår våldet inte alltid blint. Tvärtom. Enligt myndigheterna i Lysychansk har ryssarna informatörer inne i stadskärnan. I helgen greps ett 50-tal civila invånare, misstänkta för att ha kommunicerat möjliga måltavlor för den ryska eldgivningen.

Den ukrainska säkerhetstjänsten hävdar att förrädarna ska ha använt sig av de få wifi-antenner som funnits tillgängliga, runt ett par myndighetsbyggnader eller hjälpstationer. 

”Ryska agenter sände data genom satellitnätverket Starlink”, hävdade Luhanskregionens ledare Serhii Haidai i en post på facebook under måndagen.

Starlink är den satellitutrustning som USAID har köpt av världens rikaste man, Elon Musk för att hjälpa ukrainarna att bli motståndskraftigare mot ryska sabotage på telefonnätet.

När vi under söndagen frågar efter wifiuppkoppling vid en byggnad blir svaret att den lokala säkerhetstjänsten har stängt ned den av rädsla för informationsläckor.

Ett av bostadskvarteren där de förhörde medborgarna var just kring gården där den sexårige Oleg dog.

Under tyngden av sin sorg och vanmakt vill Ekaterina Kornievska tro att hennes sons död är orsakad av den ukrainska armén. 

Någon logik med barnets död måste det ju finnas – åt ena eller andra hållet, resonerar den sörjande kvinnan. 

Hur skulle annars en pojke som är nyfiken på allt i livet och ständigt frågar om hur saker fungerar, om döden och Gud, om gott och ont bara få dö? 

Nu står hans sparkcykel övergiven vid porten.

Bland flera ukrainska soldater som vi möter växer samtidigt frustrationen över att bistå människor som de själva fruktar, i vissa fall, vara redo att sticka en kniv i ryggen på dem.

En soldat undrar om vi är beväpnade när vi rör i vissa rysktalande delar. En annan hävdar att i den staden han krigar kring, kommer den ryska eldgivningen alltid tio minuter efter att den ortodoxa kyrkan har ringt i sina klockor.

En tredje hävdar att han och hans kamrater riskerar livet i Sievjerodonetsk för att få fram mat och evakueringsmöjligheter till befolkningen:

– Sedan applåderar samma människor när ryssen kommer, säger soldaten bittert som själv är uppvuxen i staden.

Här i grannstaden Lysychansk går det rykten om att de som talar med de få utländska journalister som tar sig in i staden strax efteråt blir måltavlor för eldgivning.

Det är som om krigets galopperande galenskap sprider sig som ett virus ner på individnivå. De dova bomberna frigör hjältemod, men också de lägsta instinkterna. Misstanken om att alla hjälpsändningar inte når fram sprider sig.

– Häromdagen grep polisen flera personer som sålde hjälpransoner svart på matmarknaden, säger Ekaterina Kornievska.

Även vatten från stadens källor säljs på en parallell marknad.

Nere vid en av den gamla kurortens de naturliga källor som står folk och köar med sina plastdunkar. Kötiden ligger på två och en halv timme, speciellt som källan nu börjar sina, jämfört med för några veckor sedan.

Ekaterina Kornievska minns hur hennes son Oleg bara för ett dygn sedan rullade fram i rasande fart med en trasig shoppingvagn med vatten. 

– Han var så generös och alltid redo att dela med sig av allt – om så det var det sista han hade, säger hon.