Ögonblicken inifrån som vi inte glömmer

Lägenheten var urblåst – ändå ursäktade hon sig för röran

”Ni får ursäkta röran”, sade Alena och skyndade på stegen uppför trapporna till den tredje våningen, i Kievs kranskommun Irpin. Hon ville ju hinna städa undan lite innan besökarna kom in till hennes och fästmannen Sergeys lägenhet, där hunden skall inne i köket.

Deras lägenhet var till hälften utblåst av en granat som skjutits in på Alenas födelsedag. Krigets muller och smällar ekade mellan huslängorna. Lik låg på gatorna. Alla sov i den mörka och fuktiga källaren. Det förälskade paret hade redan flytt kriget 2014 när allt startade.

Ändå så ursäktade hon sig för röran. Sen talade paret om planerna de hade om att gifta sig, efter kriget.

När allt blivit vanligt igen. I en framtid då de återigen skulle kunna diska i kranvatten i ett uppvärmt kök. Då de kanske skulle samlas igen med grannarna för att laga mat framför porten?

Men som en vanlig gårdsfest.

För mig förkroppsligade paret själva begreppet motståndskraft: att mitt i allt de levde i att fortsätta drömma, fortsätta vara förälskade och förbli gästvänliga.

Vi tar en kaffe, inga lampor får lysa och flyglarmet går

Man slås direkt av hans stjärnglans, det är något självklart över honom. Under vårt besök på en militärbas i Zjytomyr-området är det han som ser till att vi blir insläppta där journalister i vanliga fall inte är välkomna.

Vid ett tillfälle säger han till mig och reportern Nina:

– Prata inte med mig. Ni känner inte mig. Bara gå.

Egentligen är han inte i position att ta in folk hursomhelst, men de låter honom göra det ändå – bara vi också låtsas om som om det är helt i sin ordning. Det är fältprästen Serhiy jag pratar om.

På basen finns nya rekryter som ska läras upp, en stor sal med förnödenheter som ska paketeras och inte minst en vägg klädd med cigarettkartonger som Philip Morris har donerat till soldaterna. Något jävla nöje ska man väl unna sig. Vi och de med lite mer mandat tar en kaffe i ett rum med fördragna gardiner, inga lampor får lysa och flyglarmet går.

Var vi än satte ner kängorna så stack en fot, ett huvud eller en halv kropp upp

Jag befann mig i Mykolaiv i södra Ukraina. Magnus och jag vaknade tidigt den morgonen av smällarna. Vi åkte mot rökpelaren till det som minuterna innan var en stor militärförläggning med 200 soldater, men nu bara en bombad hög med grus. Nu sprang de soldater som fanns kvar runt på stenhögen och letade efter sina kamrater. Var vi än satte ner kängorna så stack en fot, ett huvud eller en halv kropp upp. Vi räknade till 45 trasiga kroppar den första timmen som grävts fram. Några skadade fördes till ett sjukhus. Många andra låg kvar under massorna.

Det tog inte lång tid efter publicering förrän meddelandena började komma. Fruar, flickvänner, bröder och mammor. Alla undrade de om jag sett just deras älskade.

Nu är jag hemma i tryggheten och tänker på allt och alla jag har träffat under resan i Ukraina. Död, rädsla och hat. Och en massa sorg som fortfarande plingar till i min telefon.

Vi har Putin att tacka, säger hon och jag undrar om jag hör fel

I Lvivs gamla stan skiner vårsolen och värmer. En svartklädd höggravid kvinna sitter vid ett bord på uteserveringen och njuter av stunden med sin man och sin dotter som ser ut att vara i sexårsåldern. En servitris kommer ut med två kaffekoppar och en glass. En amatörclown lockar ett tiotal små barn med sina gigantiska såpbubblor. Bara de vita sandsäckarna som täcker alla källarfönster på stadshuset, flyglarmet och universitetsläraren som gör mig sällskap påminner mig om att vi befinner oss i krigstillstånd.

”Vi har Putin att tacka”, säger hon. Jag reagerar på det hon säger och undrar om jag hör fel. Kriget har pågått i snart en månad, tiotusentals människoliv – både soldater och civila kan ha dödats i kriget. Putin hotar med att använda kärnvapen. Tio miljoner har flytt sina hem. Städer har pulveriserats. Varför tackar hon Putin för? Just nu är varje bokstav och varje ord i sig laddade symboler:

I Ukraina heter det Kharkiv och inte Kharkov. Kyiv och absolut inte Kiev. Invasion, ockupation och inte ”specialoperation”. 

”Jag tackar Putin för att han hjälpte oss. Han förenade oss”. 

Överallt dessa barn, trötta, invirade i fleecefiltar

Gränsövergången Polen-Ukraina, dygnen efter kriget startat. I passkön drivor av människor: kvinnor, barn och unga män runt eldar för att värma sig i den iskalla och mörka natten. Överallt dessa barn, trötta, invirade i fleecefiltar. Vissa av människorna sov direkt på marken för att det helt enkelt inte fanns något annat att sova på.

Sedan i Lviv – kaoset på tågstationen. Berättelserna om den totala trängseln ombord på evakueringstågen från Kiev, Kharkiv och Donbass. Människor packade som sillar, kvinnor som svimmade av syrebristen, små barn som väl framme tappat förmågan att få i sig mat. Jag minns mamman som satt på en bänk, och försökte värma barnens fötter genom att blåsa på dem. Hur hon instruerade dem att ställa sig upp och göra tålyft för att få värme. Hur hon tvättade dem i ansiktet med våtservetter. Allihopa klädda som att de levde ett vanligt liv i Stockholm, Linköping eller Göteborg. Men nu fann sig mitt i kriget med ett nytt epitet: flyktingar.

Jag minns en soldats skakningar med foten i skyddsrummet när flyglarmet gick och ett ryskt bombplan cirkulerade i luften ovanför när vi befann oss i Zjytomyrska, 20 mil från huvudstaden Kiev.

Minns Natashas fingrar när hon visade hur de skakade efter att ha vaknat av en explosion i närheten. Men också kärleksparen på bänkar runtom i Lviv. Hemlighetsfulla, unga.

Pojken som i skyddsrummet visade mig sitt hus i Minecraft

En pojke som i tysthet betraktar de svartbrända resterna av sitt hem - allt han fick med sig innan bomberna föll har han i en liten ryggsäck. Hans ensamstående mamma Irina som ståndaktigt förklarar att hon kommer klara sig - allt kommer blir bra. 

Och så Igor som med händerna grävde i resterna av sitt hem som träffades av rysk flygbomb. Och som lugnt och sakligt berättade hur han begravd i rasmassorna av sitt hus lyckades ringa sin granne som grävde fram honom. Och hur hans 12-åriga dotter Masja och hustrun Anna och ytterligare fyra släktingar och vänner dog i bomben. ”Hälsa Putin och ett stort hej till Putin” sa han. 

Men mest tänker jag på de människor vi mötte de sista dagarna före kriget. Det unga paret på promenad i en park i Mariupol. Familjerna i byarna Mykolaivka och Novohnativka strax öster om Volnavakha där de ryska granaterna regnade in redan innan den stora invasionen hade börjat. Pojken Kirill som i skyddsrummet visade mig sitt hus i Minecraft samtidigt som granaterna exploderade utanför. 

Vilka lever och vilka dog? 

FöregåendeNästa

1 / 8

Stäng fullskärmsläge