Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nya uppgifter i Korns bok om Kejne-affären

Pastor Karl-Erik Kejne och författaren Vilhelm Moberg under ett av rättsvärnets möten. Kejne-affären började redan 1950.Foto: Folke Hellberg

Homofobisk hetskampanj eller modig kamp mot myndigheternas maktmissbruk.

Åsikterna är ännu delade om den kontroversiella "rättsrötan" på 1950-talet.

Nu kommer författaren Dan Korn med en ny bok om Kejne-affären, den största av den tidens rättsskandaler.

Han har fått hjälp av kungen att hitta viktigt källmaterial.

Lyssna på poddversionen av artikeln i mp3-spelaren eller via iTunes. Du kan också ladda ner avsnittet.

Lyssna på Nya uppgifter om Kejne-affären

Ladda ner avsnitt

Tre andra rättsaffärer på 1950-talet

Kurt Haijby

Restaurangägare som enligt egen utsago hade en homosexuell relation med kung Gustaf V. Hovet betalade under lång tid ut stora summor till Haijby som senare hävdade att myndigheterna begått rättsövergrepp, bland annat placerat honom på mentalsjukhus, för att tysta honom. Dömdes till fängelse för utpressning 1952.

Folke Lundquist

Rådman som anmäldes under 16 år många gånger för förskingring, anklagad för att ha missbrukat sin ställning som förmyndare. Tre personer som anklagat honom spärrades in på mentalsjukhus, andra dömdes för ärekränkning. Pressen tog upp saken och Lundquist dömdes för bedrägeri 1953.

Olof Selling

Botaniker och professor på Riksmuseet, hamnade i början av 1950-talet i konflikt på sin arbetsplats. Arbetsgivaren Vetenskapsakademin krävde att han skulle sinnesundersökas och han placerades på mentalsjukhus. Fallet uppmärksammades i pressen och till slut blev han friskförklarad.

Det stillsamma Sverige skakades under 1950-talet av en lång rad "affärer" som tycktes avslöja ett samhälle präglat av rättslöshet och maktmissbruk. De fick namn efter huvudpersonerna i respektive fall - Kejne, Haijby, Selling, Lundqvist med flera - och engagerade den tidens publicister med författaren Vilhelm Moberg i spetsen.

Det handlade om att myndigheter och höga tjänstemän påstods konspirera för att knäcka misshagliga personer. Den lilla syndikalistiska tidningen Arbetaren ledde vad som utvecklades till ett stort mediedrev, långt innan det ordet var uppfunnet.

 

Vilhelm Moberg och andra aktivister hyllades länge för att de ruskat om överhetssamhället och avslöjat vad som fick namnet "rättsrötan". Men under senare decennier har kampanjen fördömts som en hysterisk hetsjakt på gaypersoner - eftersom tidningarna skrev om "homosexuella ligor" och om homosexuella konspirationer med högt uppsatta ämbetsmän inblandade.

- Det var ett slags masspsykos. Man kan dra tydliga paralleller med McCarthy-tiden i USA. I Sverige var man rädd för homosexuella, i USA för kommunister, säger Dan Korn, författare till boken " Kejne - verkligheten bakom 1950- talets rättsröteaffärer".

Pastor Karl-Erik Kejne, verksam vid Stadsmissionen i Stockholm, gick 1950 ut i pressen med sensationella anklagelser om att det fanns ett "mäktigt homosexuellt brödraskap" som organiserade prostitution med tonårspojkar. Ligan skulle ha högt uppsatta beskyddare, hette det.

Hans påståenden väckte enorm uppmärksamhet och ledde till en rad förvecklingar. Begrepp som "knivfällan", som polisen arrangerade för att kompromettera Kejne, och "apelsinmannen", som påstods ha försökt mörda Kejne med en förgiftad apelsin, har gått till den svenska rättshistorien.

 

En medborgarkommission tillsattes för att utreda affären. Inga anklagelser kunde bevisas, men en minister tvingades avgå. Vilhelm Moberg engagerade sig på Kejnes sida och det ledde till att också Haijby-affären kom i rampljuset. Den handlade om Kurt Haijby som i åratal pressade kung Gustaf V på pengar efter en påstådd homosexuell förbindelse - och om att myndigheterna skulle ha begått rättsövergrepp mot Haijby för att stoppa denne.

- För fem år sedan hittade jag en bok av Kejne i en trave gamla böcker. Den verkade spännande, det var en skildring av ett genomruttet och korrupt samhälle. Jag ville skriva om denne bortglömde hjälte, säger Dan Korn, som tidigare skrivit en rad böcker om västsvensk kulturhistoria.

- Under resans gång visade det sig att Sverige inte var så korrupt, tvärtom. I varje sak fanns lite sanning. Men det förstorades upp över alla rimliga proportioner, säger han.

Dan Korn säger att han ägnat fem års intensivt arbete åt boken om Kejne. Han har gått igenom alla offentliga papper och utredningar, han har talat med alla inblandade som ännu är i livet.

 

Vid ett tillfälle ville han utreda om kung Gustaf V verkligen hade träffat Kurt Haijby på Stockholms slott 1933-1934, vilket Haijby påstod men andra förklarade vara omöjligt. Uppgifterna kunde finnas i den tjänstgörande kammarherrens dagböcker där kungens förehavanden registrerades. Författaren drog sig i det längsta för att skriva och be om tillstånd att få titta i dagböckerna. Det här var precis när mediestormen rasade kring kung Carl Gustaf och en bok om hans påstådda sexaffärer.

"Hur skulle jag författa ett brev till kungen om att jag ville undersöka påståenden om hans farfars fars sexuella läggning? Kan man verkligen skriva så? ... Kungen gav mig tillstånd att se handlingarna. Det imponerade och gladde mig, inte minst med tanke på att tillståndet kom en kort tid efter mediestormen om honom", skriver Dan Korn i ett kapitel i sin bok som publiceras i tidskriften Scoop.

- Jag fick sitta i Bernadottebiblioteket på Slottet och läsa dagböckerna. Jag är den förste som fått läsa dem för att forska om Haijby-affären, säger författaren.

- Det visade sig att Haijby talade sanning. Även om kungen bodde på Drottningholm vid den här tiden så var han regelbundet på Slottet och sov över. Så de kunde ha träffats, säger han.

 

Vilhem Mobergs hjältegloria har hamnat lite på sned under senare år när många hävdat att hans engagemang under rättsröteaffärerna präglades av homofobi. Så här skriver till exempel Jonas Gardell i sin roman " Torka aldrig tårar utan handskar":

"Journalister och författare såsom Vilhelm Moberg eller Ture Nerman som annars allmänt ansågs vara förkämpar för demokrati och orädda riddare i kampen mot rättsröta, hetsade på 1950-talet som arga kamphundar mot homosexuella."

- Jag håller inte med om att det var en masspsykos. Det är förenklat att reducera det till hetsjakt på homosexuella. Det är att underskatta goda skäl för grävande journalistik, säger Anna-Karin Carlstoft Bramell, litteratur- och pressforskare som skrivit sin doktorsavhandling om Vilhelm Mobergs journalistik och tidsaktuella diktning.

- Det fanns underligheter och inslag av hysteri i Kejne- affären. Det blev en olycklig fokusering på homosexualitet i stället för belysning av sakfrågan. Det rörde sig om viktiga frågor.

- Kejneaffären bidrog till att bryta ned gamla murar. Den blev en del av frigörelsen från synen att myndigheter, domare och höga tjänstemän inte kunde ha fel. Det fanns fog för granskningen, säger hon.

Anna-Karin Carlstoft Bramell avvisar påståendena om att Vilhelm Moberg skulle ha varit homofob.

- Vilhelm Moberg var tidstypiskt okunnig och fördomsfull. Men han betonade att det inte handlade om personers sexuella läggning utan om likhet inför lagen. Det var det som drev honom, säger hon.

- Moberg hade en stark och god ambition att verka som grävande journalist. Han avslöjade maktmissbruk och förändrade Sverige.

 

Jens Liljestrand, Expressens tf kulturchef som skrev sin doktorsavhandling om Vilhelm Mobergs utvandrar-romaner, säger att rättsrötekampanjen var en homofobisk kampanj och att Moberg var en del av den.

- Kampanjen utgick från förutsättningen att en massa homosexuella försöker fördärva samhället. Det var tidstypiskt och en motsvarighet till McCarthys hetsjakt i USA. Men intressant att i Sverige kom den från vänster, det fanns en föreställning om homosexualitet som en överklassperversion, säger Jens Liljestrand.

- Vilhelm Moberg såg homosexualitet som onormalt och onaturligt. Så såg samhället ut med homosexualitet olagligt till 1944 och sjukdomsförklarat fram till 1979. Men hans ingångspunkt var inte homofobi utan hans hat mot byråkratin och ämbetsmanna-Sverige.

- Kejne-affären blev ett sätt att kanalisera hans hat mot de svenska ämbetsmännen. Samma hat mot överheten som kommer till uttryck i hans utvandrarböcker, säger Jens Liljestrand.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.