Nu finns trösten på Internet

I våras drog sajten Lunarstorm igång "Någon i andra änden" – en tjänst där barn och ungdomar kan prata av sig om problem, antingen genom att chatta öppet eller skicka personliga mejl till präster och ungdomsledare med tystnadsplikt. Ungdomsprästen Dan Bernspång är ansvarig för tjänsten. Under hösten fick han mellan sex och tio brev per dag. Efter tsunamikatastrofen fullkomligt exploderade hans mejlbox – som mest fick han och hans kollegor över 250 mejl i timmen. – Jag har fått över 1 500 mejl efter katastrofen. Tyvärr har jag inte hunnit svara på alla ännu, men det kommer, säger han.

Lotsas vidare

Tillsammans med ett tjugotal präster och ungdomsledare har Dan försökt svara på de ungas frågor om katastrofen. Frågorna handlar om allt från oro över släktingar som befunnit sig i de drabbade områdena till hur en god Gud kan tillåta en katastrof som den här. – De som mår riktigt dåligt lotsar vi vidare till kuratorer, men många har mer allmänna frågor och vill kunna "prata av sig" lite. Då är vi där och lyssnar och svarar. Ibland är det allt som behövs.

Nappade direkt

Den största gruppen av Lunarstorms användare är mellan 14 och 19 år gamla. – Det är en grupp som tidigare hamnat lite i kläm. De anser sig vara för gamla för att ringa till BRIS och tycker kanske att det är ett stort, svårt steg att ringa någon jourlinje. När möjligheten att prata med en vuxen plötsligt uppenbarat sig på nätet har de unga nappat direkt. – De är ju ändå ute på nätet. Väldigt många har uttryckt en glädje över att vi finns där och vi hoppas också att unga som mår dåligt av andra orsaker ska upptäcka att vi finns – och att vi lyssnar, säger Dan Bernspång.

Här är svaren på de vanligaste frågorna på Lunarstorm:

Min kompis är drabbad, hur ska jag vara mot henne nu?

Det är viktigt att du försöker vara som vanligt med din kompis. Prata med henne, också om andra saker, sådant som ni brukade prata om förr. Det är också bra om ni fortsätter göra sådant ni brukade innan detta hände. Förutom det är det viktigt att du lyssnar på din kompis när hon vill prata om det hon varit med om. Förbered dig på att det kan pågå länge. Din kompis kommer säkert att vilja prata om det här då och då under lång tid. Då är det viktigt att du inte slutar lyssna.

Jag är rädd för döden. Jag tänker på det hela tiden. Vad händer när man dör? Gör det ont? Snälla svara, jag är rädd.

Många är rädda för döden. Jag tror att det beror på att vi inte vet vad det innebär att dö. Ingen av oss kan ju med säkerhet säga hur det är och vad som kommer att hända med oss när vi dör. Jag för min del tror att det finns en himmel där vi kommer fortsätta att leva. Där finns det inget lidande och ingen sorg och ingen saknad. Det är naturligt att vara rädd för döden, men jag tror att det är bra om du kan tänka på något annat också. Försök att hitta någon som du kan prata med om hur du känner. Det kan vara någon hemma, men du kan också söka upp någon annan du har förtroende för.

Jag känner inget alls för de drabbade. Är jag konstig?

Nej, du är inte det minsta konstig. När man får så mycket information om det hemska som hänt, och när det är så många som drabbats, då är det många som känner som du. Nämligen att de inte riktigt orkar bry sig. Det blir för stort, det är så många som är drabbade att det kan vara svårt att känna. Kanske är det ändå bra för dig om du har någon att prata med, för det troliga är att du kommer att känna något någon gång. Om inte nu så kanske om en månad, eller ett halvår eller mer. Förr eller senare brukar det komma och då kan det vara bra att prata med någon.

Jag kan inte prata med mina föräldrar om min sorg. De fattar ingenting. Varför har jag så korkade föräldrar? Vad skall jag göra?

Dina föräldrar är inte konstiga, det är nämligen svårt att prata med sina barn om sådana här saker. Särskilt om man inte vet vad man ska säga. Jag kan tänka mig att du har många frågor om vad om hänt och vad som händer när man dör. Om man då som förälder själv tycker att det är svåra frågor är det inte så lätt att prata med sitt barn om det. Det jag tycker att du ska göra är att försöka hitta någon utanför familjen att prata med. Det kan vara skönt att prata med någon utomstående om hur man känner. Då kanske du och dina föräldrar kan prata om annat, eller åtminstone på ett annat sätt än nu. Föräldrar är viktiga, ibland kan man prata med dem, ibland får man prata med någon annan vuxen.

Om det nu finns en Gud, varför gjorde han inget åt katastrofen?

Jag tror att det finns en ond makt också, att det är en kamp mellan det goda och det onda. Jag tror att det goda – Gud – kommer att vinna till slut. Men jag tror också att den onda sidan vinner delsegrar. Det var det jag tror hände i Asien. Gud har inte lovat oss att vi ska slippa allt hemskt och allt lidande. Han har lovat att vara med oss när vi drabbas. Jag tror att han hjälper nu och att han ger oss kraft att orka leva vidare. Han kunde inte göra något åt katastrofen, men han kan hjälpa oss nu.

Jag mår dåligt av det som hänt. Jag är inte drabbad själv, men jag kan ändå inte sova på nätterna. Jag tänker på de drabbade hela tiden. Vad ska jag göra?

Jag tror att det du behöver göra är att hitta någon att prata med. Det kan vara en präst eller en kurator eller liknande. Det är viktigt att få möjlighet att prata av sig. Det är inte konstigt att du är ledsen över det som hänt, det är fruktansvärt och man kan inte fatta omfattningen av det. När man inte förstår är det naturligt att man blir ledsen.

Min bror är borta. Allt känns meningslöst och tomt, jag vill inte leva längre. Vad ska jag göra?

Det du varit med om, och är med om, är fruktansvärt. Jag tror att det är viktigt att du har någon att prata med om hur du känner. Om du inte vill prata med någon i din familj kan du söka upp en präst eller en kurator eller liknande och prata med honom eller henne. Det kanske inte känns enkelt att söka upp någon, men det hjälper. Jag förstår att det känns tungt att leva nu, men jag tror att din bror skulle vilja att du kämpade på. Om inte annat för hans skull.