Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu är han Löfvens enda motståndare

Jimmie Åkesson och Stefan Löfven under en partiledardebatt i riksdagen. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
LO:s orsförande Karl-Petter Thorwaldsson tackar Stefan Löfven efter talet på LO:s valkonferens. Foto: HOSSEIN SALMANZADEH/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven talade på LO:s valkonferens. Foto: HOSSEIN SALMANZADEH/TT NYHETSBYRÅN
Jimmie Åkesson. Foto: SVEN LINDWALL

Socialdemokraternas strategi bygger inte längre på att vinna över borgerliga väljare. 

Det var i onsdags morse och det var på Folkets hus och de hade underbart trevligt. Kålle tog emot i uppknäppt kavaj, ”tjänare!”, och Stefan var så självsäker på scen. Han pratade om ”vanligt strävsamt folk” och svor – för det gör man på LO-möten – och drog skämt. 

– När vi säger att borgarna har levererat stora budgetunderskott och hög arbetslöshet varje gång de haft makten så svarar de att vi bara har haft tur.

750 fackliga ombud i publiken höll andan.

– Jamen för fasen, rösta då på någon som har tur!

Garv och applåder.

Och en gospelkör sjöng ”There Is Power In A Union” – Billy Braggs fotbollsklacksversion, inte Joe Hills frälsislåt – och det värmde inombords, man kunde se på dem hur deras bröst svällde upp och ryggarna rätades. Tänk ändå att man kan känna sådan stolthet över det man håller på med, alla sammanträden man slitit sig igenom, och Stefan som pratade om balansen, att nu skulle maktbalansen mellan arbete och kapital återställas.

– Det gäller, sa han, de mångas rätt på bekostnad av fåtalets ekonomiska makt.

Stefan Löfven talade på LO:s valkonferens. Foto: HOSSEIN SALMANZADEH/TT NYHETSBYRÅN

Underbart trevligt, som sagt.

Och sedan i kaffepausen, det enda folk babblade om var bråket.

Ja, alltså det om partiets valstrategi.

 

På presentationen ett dygn tidigare hade valledaren John Zanchi lagt upp 17 powerpointbilder och sagt att den politiska dagordning som rådde i landet var ”auktoritär”, att det i väljarkåren fanns ”en önskan efter någon som tar kontroll” och att detta skulle partiet ”låta vara den viktigaste kompassen”.

Länge pratade han om brott och straff.

För länge, tyckte Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida. Under rubriken ”Sossarnas förlorade hjärtan” dömde hon ut strategin som en ”machoprodukt”. I Svenska Dagbladet sa Tobias Baudin på Kommunal att det var ”alldeles för mycket fokus på brott och straff”, och anonyma röster klagade över att partistyrelsen sammanträdde för sällan. Hade man haft fler möten skulle sådana här missar aldrig fått ske. Och så var det Daniel Suhonen, som alltid ska ha ett ord med i laget. Var är välfärdsreformerna, undrade han, och den ekonomiska rättvisan? Med en sådan här skitstrategi mobiliseras inga LO-väljare. Strax var han i radiodebatt med Stig-Björn Ljunggren, Uppsaladistriktets frifräsare, som i sändningen började hånskratta åt Suhonen, vilken då fräste om att Ljunggren ”suttit i tjugo år med näringslivssponsring” och ”stött varje steg åt höger” och att det ju var den rörelsen som orsakat partiets successivt sämre valresultat. Vid det här laget kände Philip Botström från SSU att han också ville vara med.

Det var en underhållande dag.

– Daniel Suhonen lever ju i sin egen värld. Jag har aldrig hört Daniel Suhonen säga något positivt om socialdemokraterna. Hans kritik är platt och förvånar nog ingen.

Sa Botström i Expressen och illustrerade, eventuellt ofrivilligt, det där auktoritära samhällsklimatet som John Zanchi några timmar tidigare hade talat om.

Det var en underhållande dag.

 

Naturligtvis försvann det riktigt intressanta. Satsningen på brott och straff kallades för triangulering, till exempel. Triangulering är inte att ge upp sin egen politik och ta någon annans. Triangulering handlar om att acceptera någon annans problemformulering men applicera sina egna svar.

Och några egna svar på kriminaliteten har väl inte socialdemokratin.

Så hur ska man förstå strategin?

Som en neutraliseringskampanj.

I sitt sommartal i Vaxholm 2006 lovade Fredrik Reinfeldt att vad än Göran Persson satsade i form av pengar på vård, skola och omsorg så skulle moderaterna satsa lika mycket. Ingen skillnad mellan partierna skulle existera på välfärdsområdet. Punkt.  

Och det var väl vad John Zanchi sa, egentligen. Han kallade satsningen ”kompromisslös”. Man är beredd att gå hur långt som helst för att neutralisera frågan. På valdagen ska Jimmie Åkesson inte kunna vinna en själ på oron för gängvåldet, några avgörande partiskillnader i kriminalpolitiken ska inte existera.

Tidigare valledaren John Zanchi med Magdalena Andersson på en bild från 2012. Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN / SCANPIX / DN SCANPIX SWEDEN

Det var ett nytt besked.

Och anmärkningsvärt eftersom den bortre gränsen för hårdhet delvis tillåts sättas av andra än socialdemokrater.

Det kan säkert fungera. Socialdemokraterna har låg trovärdighet där, men envist jobbat med frågorna, på kongressen i våras till exempel, och till slut fockat Dan Eliasson från rikspolischefsposten. 

Men det är en defensiv åtgärd.

Så var, i denna rörelse som spirar av självförtroende och god stämning när de möts, finns det något offensivt?

 

Vi gör både och, svarar de från partikansliet när man frågar. Vi ska ha två huvudmotståndare nu – både sverigedemokrater och moderater, och vi ska stå på två ben: trygghet i rättsväsendet och trygghet i välfärden. 

Men, det där senare har de svårt att konkretisera.

De säger att de ska vara ”vänster” i välfärdspolitiken. Vänster, hur då? Tja, vinststopp, förstås. Mer pengar till barnbidrag och annat, för pengar finns det i statskassan. Det kan kallas vänster. Men i övrigt?

De säger inte ett knyst om det där med att ”balansera kapitalet”, inget om fördelning via förändrade skatter, inget om pensioner. Det är ju ändå saker det talas om, i akademien och annorstädes, när effekten av finanskrascher och folkvandringar, robotar och klimatrisker analyseras.

I höstas fanns det, också på statsrådsnivå, de som hävdade att en offensiv höger-vänster-valrörelse var det rätta sättet att besegra inte bara Jimmie Åkessons parti utan hela den samtidsvind som blåser över västvärlden.

De har uppenbart förlorat.

I bakgrundssamtal framträder snarast bilden att de strateger som fått bestämma inte alls tror på det där ”välfärdsbenet” i strategin. De säger att det är svårt att ”flytta väljare” med det och menar att den grupp medborgare som förr har tvekat mellan socialdemokratin och borgerligheten nu har blivit så liten att den närmast spelat ut sin roll. Det går inte vinna val på att övertyga storstadsmedelklass om att man är mer regeringsduglig än Ulf Kristersson.

Det är den riktigt stora nyheten.

Att Socialdemokraterna inte har adderat Sverigedemokraterna som huvudmotståndare bredvid Moderaterna. Utan att Socialdemokraterna i praktiken gjort Sverigedemokraterna till sin enda motståndare.

Att man tänker gå till val utan en riktig vänster-höger-offensiv.

 

Gråsosse, förstår man, är ordet för dagen. På åttiotalet användes begreppet i kontrast till sossar som börjat bry sig om biologisk mångfald, på nittiotalet som en synonym till pragmatisk pamp.

Nu betyder det tydligen Blue Labour.

Alltså, den lilla brittiska rörelse som Ed Miliband influerades av, en socialdemokrati som är radikal i ekonomisk politik men som sätter konservativ syn på familj, religion och arbete i centrum. En viss oklarhet råder kring hur många svenska knegare som bryr sig om religion – annat än i form av stoppade minareter – men, visst, det är säkert användbara tankar.

Vem eller vilka är det egentligen som har tjänat pengar på det där bygget?

Eller så går strategerna över Nordsjön efter vatten.

Samma dag som alla grälade om Zanchis powerpointbilder och Kålle och Stefan kramades på valupptakten hos LO publicerades en artikel i Dagens Nyheter.

Den handlade om Nya Karolinska Sjukhuset och var komplex, som all bra grävande journalistik. I en bisats i alla turer hit och dit påpekades plötsligt en koppling till en mångårigt ledande moderat i Stockholm. Och frågan som oroar många i borgerligheten väcktes igen:  

Vem eller vilka är det egentligen som har tjänat pengar på det där bygget?

Nya Karolinska Sjukhuset. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT NYHETSBYRÅN

Kanske slog det någon dagen efter, när den mysige moderate partisekreteraren Gunnar Strömmer drog sina tankar inför valet, att det enda tillfälle han såg obekväm ut var när tvingades uttala orden ”Nya Karolinska Sjukhuset”.

Kanske var det någon då som inte bara tänkte på misstänkt moderat korruption utan också på att väljarnas viktigaste fråga fortfarande är – just det – sjukvården.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!