En timme till midnatt och Olof Palme svarar direkt. - Jag satt ensam i mitt arbetsrum och väntade på en bulletin om kungens sjukdom, berättar han. Gustav VI Adolf ska leva i ytterligare tre veckor, Janne Olssons samtal är mer akut. - Hej. Det är rånaren här. Norrmalms-torg. Jag vill ha ditt omedelbara tillstånd att lämna banken tillsammans med gisslan. Får jag inte det kommer det inte att finnas någon gisslan i livet. Om du inte vill komma hit själv och byta av dem. Olof Palme funderar. Tystnaden bryts av ett kvinnoskrik. Olsson tar ett struptag på Elisabeth Oldgren. - Du har en minut på dig att handla, sen skjuter jag tjejen. Palme säger ingenting. - 45... (tystnad). 30... (tystnad). 15! Samtalet bryts. - Det var en lång dag, minns Palme.
OMRINGAD. Gisslandramat har just inletts och flera hundra poliser omringar Kreditbankens kontor vid Norrmalmstorg. Världens blickar riktas mot Stockholm.Smörgårsbord. Ombudsman. Efter sex febriga dygn i augusti 1973 exporterades ett tredje ord med svensk botten; Stockholmssyndromet. Det beskrivs som en psykisk inställning människor kan få som har hållits gisslan under en längre tid, då de börjar identifiera sig med och känna sympati för brottslingen. Alla fyra i gisslan, som bestämt har avböjt att prata med Magasinet, brottades med sina egna och omvärldens kolliderande uppfattningar om vad de hade upplevt i bankvalvet: Å ena sidan omgivningens bild av Janne Olsson och Clark Olofsson som brutala, hänsynslösa bankrånare. Å andra sidan sin egen övertygelse om polisen som fiende och regeringen som kallsinnig förhandlare i ett prestigespel om deras liv. - Jag skulle kunna åka hela världen runt med dem, sa Kristin Enmark efter att Janne Olsson bundit henne med en snara runt halsen. - Jag kanske måste skjuta dig i benet för att visa att jag menar allvar, ursäktade sig Olsson för Sven Säfström. - Jag minns hur snäll jag tyckte han var när han sa att han bara skulle skjuta mig i benet, berättade Säfström. - Är det något fel på mig? Varför hatar jag dem inte, frågade sig Elisabeth Oldgren i efterhand. Här är kvartetten som faktiskt kunde ha sprängts: Kristin Enmark, 22. Sven Säfström, 24. Birgitta Lundblad, 30. Elisabeth Oldgren, 20.
Jan-Erik Olsson brände ner en arbetsbod när han var åtta år. Det var hans första kontakt med barnavårdsnämnden. Två år senare stal han 1 krona och 76 öre. Han beskrivs som ett nervöst barn, var sängvätare tills han fyllde 13, fick regelbundet stryk av pappa för bagateller. Han närde en dröm om att bli någon som folk kom ihåg. "The Getaway", Sam Peckinpahs actionfilm från 1972 med Steve McQueen i huvudrollen, blev inspirationen som tände stubinen. McQueen rånar en bank och flyr till Mexiko. Janne Olsson kopierade, men nådde inte längre än Kumla.
Klockan närmar sig lunch torsdagen den 23 augusti 1973 när Olsson gör entré i Kreditbanken och vore det inte för k-pisten han gömmer under en kavaj och sprängdegen i väskan skulle han han ha platsat på vilken svensexa som helst: Skokräm på kinder, ögonbryn och mustasch, leksaksglasögon och afroperuk. Han framför två krav på ett slags filmamerikanska: Han vill ha tre miljoner kronor och Clark Olofsson. - Mannen i banken är uppenbarligen desperat och från sina sinnen, säger justitieminister Lennart Geijer. Clark forslas till Kreditbankens kontor från fängelset i Norrköping. - Jag är bara en enkel bonde i det här schackspelet, säger han. Ingen vet om Clark spelar dubbelt. Han förs dit av polisen med uppdrag att lugna Janne Olsson och lovas belöning, förkortat straff, om han lyckas. Samtidigt finns misstankar om att Clark tar Janne Olssons parti, kanske rent av är hjärnan bakom kuppen. Clark späder för polis och media på bilden om den desperate rånaren: - Han har kommit in i ett come-and- catch-stadium. Han är upplivad och glad. Han skiter totalt i allting. Han sitter och laddar sprängdeg här. Och apterar stubiner överallt. Och han är fullt införstådd med att antingen ska han ut härifrån eller också dö i en sprängning eller skjutning. Clarks närvaro lugnar Janne Olsson och gisslan. I stiltjen som följer berättar de för varandra om sina familjer och gisslan får ringa hem till sina kära. Birgitta Lundblad når inte sin make men säger till dagmamman som tar hand om hennes tre- och ettåriga döttrar: - Jag kommer nog hem sent i kväll. Vill ni vara så snäll och säga till min make att han kan värma fisken som blev över i går. Säg åt honom att ta bra med smält smör på den. Janne Olssons hotfulla samtal med Olof Palme senare på kvällen blir resultatlöst. Dagen efter ringer en av gisslan, Kristin Enmark, själv till Palme. De pratar i 42 minuter. - Jag är faktiskt väldigt besviken på dig, Palme. Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv, och nu tycker jag att ni sitter och schackrar med våra liv. Snälla rara du, det låter kanske dumt, men låt mig och Elisabeth åka med Clark och rånaren. Ge dem pengarna och två pistoler och låt oss åka. Palme: MED FARA FÖR LIVET. En polisman är rädd att rånaren ska öppna eld ännu en gång. Han har redan skottskadat en polis.- Det går inte. Du är orimlig. Man kan inte släppa ut folk på vägarna med vapen och oskyldiga människor. Vi måste slå vakt om det här samhället. Det får inte gå att med våldsmetoder..., försöker Palme men blir avbruten. - Du får berätta om samhället för mig en annan gång. Men nu måste jag säga att jag börjar bli arg. Ring Norrmalmstorg nu och säg att allt är klart. Låt två flickor åka med Clark och rånaren. - Vi tänker inte släppa ut er på vägarna, säger Palme. - Tack för hjälpen, säger Kristin och lägger på. Gisslan har tagit ytterligare ett kliv från befriarna och ett närmare Janne Olsson och Clark Olofsson. Gisslandramat går in på tredje dygnet och inne i bankvalvet följer gruppen radiosändningarna som berättar om polisens nästa drag. Bo Holmström rapporterar på engelska till utländska tv-kanaler, Christina Jutterström är Rapports utsända på Norrmalmstorg. Samtidigt spelar gisslan luffarschack och kort med rånarna. Clark Olofsson nynnar hela tiden på Roberta Flacks "Killing me softly". De tillbringar ännu en natt tillsammans i det trånga valvet. Kristin är den enda som ligger vaken efter att de andra somnat. Hon lutar huvudet mot en halv miljon kronor i sedlar. - I det tysta rummet var andetagen det enda jag hörde. Då märkte jag att alla de andra andades i takt. Jag ändrade mina andetag och föll in i samma takt som dem. Detta var vår värld. Vi låg i valvet för att andas tillsammans. För att överleva. Vem som än hotade denna värld var vår fiende. Utanför det 3,3 meter breda och 14,3 meter långa valvet haglar allmänhetens tips till polisen om hur rånarna ska övermannas. Idérikedomen är gränslös. "Skicka in en sånggrupp från Frälsningsarmén. Det skulle få hårde Olsson att mjukna", föreslår en kvinna. En annan menar att polisen ska spruta in såpvatten i valvet och sedan öppna dörren. På så sätt kommer Olsson och Clark att halka rakt in i polisens famn. En man från Skellefteå skriver: "Fyll valvet med plastfotbollar. Ping-pong-bollar är för små. Några hundra bollar skulle göra rånaren hjälplös." En annan tipsare: "Spruta ner gula ärtor i hålet. De drunknar snart i ärtorna och famlar omkring som i kvicksand." Ytterligare en föreslår att ljudvågor ska ge alla i bankvalvet epilepsianfall. Eftersom dramatiken utspelar sig mitt i valrörelsen utnyttjar centerns Thorbjörn Fälldin läget. - Återinför fjärdingsmannen, är hans budskap till väljarna. Söndag kväll, efter tre och ett halvt dygn, slutar polisen att förse de sex i valvet med mat. Mellan fyra och fem på måndag morgon är stämningen uppgiven. Ett rykte sprider sig bland journalisterna i gråljuset och morgonkylan; Allt har brutit samman, alla är döda. Ryktet dementeras snart av polisen.
Taktiken är nu att trötta ut rånarna och därefter, om de inte ger upp själva, borra sig genom taket till valvet och spruta in tårgas. - Det är ett högt spel vi spelar. Vi inser de stora riskerna, men vi måste ju handla, säger kommissarie Kurt Lindroth. En polisman tittar ner genom det uppborrade hålet och ser hur gisslan har hängts i strypsnaror fästa i bankfacken. De måste stå på tå för att inte kvävas. Genom hålet hörs skrik: - Döda oss inte! Ni får inte! Släpper ni på gasen dör vi! - Det är ni bonnjävlar som tvingar oss att pina tjejerna. Gasar ni så dödar ni flickorna. Ni hänger dem, skriker Olsson. Polisen avbryter sin planerade gasplan. Men bara tillfälligt. Tisdag morgon, på dramats femte dygn, skjuter Olsson upp genom ett av de borrade hålen och träffar polisen Olle Abramsson i handen och kinden. Resten av dagen planerar polisen den sista stöten. Den sätts in 21.05. TV1 och TV2 bryter ordinarie program och sänder direkt. Valvet är då becksvart, strömmen har slagits av, och fyllt med en decimeter vatten. Gas K 62, känd som "cs-gas" som USA använde i Vietnam för att röka upp motståndare ur underjordiska skyddsrum, sprutas in genom 15 ventiler och hål. Två minuter senare ropar Clark Olofsson: - Vi ger upp! Vi ger upp!
UPPLÖSNINGEN. Janne Olsson leds ut efter det nära sex dygn långa dramat. Han döms senare till tio års fängelse. Olsson misshandlas svårt av andra interner och förflyttas vid två tillfällen.Strax före 22.00 kliver kommissarie Sven Thorander ut på trappan till Kreditbanken, sliter av sig gasmasken och ropar: - Ingen skadad; allt klart. 132 timmars väntan är över. Janne Olsson kommer först, han leds i handbojor förbi fotoblixtarna. Kristin Enmark sitter på en bår med Janne Olssons jacka över axlarna, Elisabeth Oldgren försöker överrösta sorlet och larmet när hon ropar: - Clark, vi ses igen!
Olof Palme håller tal till nationen: - En vettvilling har gastkramat en hel nation i dygn efter dygn. Det var en fruktansvärd upplevelse för oss alla. Låt oss ta det här ögonblicket till eftertanke över vad detta demokratiska samhälle ändå är värt. I Expressen skriver P O Enquist: "Det är klart att Palme höll ett valtal. Det var i så fall på tiden. Två rånare och en viss hysteri i massmedia har under en dryg veckas tid fått demokratin att upphöra." Varför sköt inte Janne Olsson? Varför lät han dem alla leva, trots att hans plan misslyckats in i minsta detalj? - I början kunde jag ha gjort det, säger Olsson. Kanske borde jag ha gjort det. När jag hade gett upp, var det poliser som sa att om jag hade dödat bara en enda av gisslan, hade jag utan vidare fått ett plan och fri lejd ut ur Sverige. Det var gisslans fel. Dom gjorde precis allt vad jag sa åt dom. Varför gjorde ingen av dom motstånd? Det gick inte att döda dom. Vi satt ju där tillsammans i skiten dag ut och dag in. Vi kunde inte undgå att lära känna varandra. Vem skulle jag ha dödat? FOTNOT: SVT1 visar "Norrmalmstorg" nu på fredag, den 29:e, 21.00. Shanti Roney spelar Clark Olofsson, Torkel Petersson Janne Olsson. Gisslan spelas av Johan Widerberg, Tuna Novotny, Tova Magnusson-Norling och Melinda Kinnaman.
Så gick det sen:
GISSLAN Fick 10 000 kronor vardera och en veckas semester med alla utgifter betalda.
Birgitta Rudstrand-Lundblad, 60: Ett år efter dramats upplösning, när Birgitta åkte bil söderut från Stockholm med sin familj, bad hon sin make att stanna utanför fängelset i Norrköping. Där träffade hon Clark Olofsson i en halvtimme. - Det var egentligen inte mycket vi talade om, bara minnen, förklarade hon. Birgitta arbetar fortfarande på bank. - Upplevelserna i valvet har inte gett mig något positivt, mer än att jag vet hur det är när man är på väg att dö, har hon berättat.
Elisabeth Oldgren, 50: Umgicks flitigt med Kristin de första åren och de gjorde flera semesterresor ihop. Har haft svåra mardrömmar och dåligt samvete för att hon inte förmått känna negativa känslor mot männen som höll henne fången. Elisabeth slutade att arbeta i bank, började studera och bytte namn.
Kristin Enmark, 52: Kristin hälsade på både Clark och Janne Olsson i fängelset och hon brevväxlar med Clark. - Han har blivit en av mina goda vänner. Det är den bästa beskrivning jag kan ge av honom - en riktigt bra kamrat, säger hon. Kristin slutade sitt jobb på banken, började studera sociologi och blev istället assistent på ett behandlingshem för missbrukare. - Jag försöker glömma det. Men det är svårt. Händelsen har satt sig på djupet, har hon berättat. I dag arbetar Kristin som psykoterapeut.
Sven Säfström, 54: Har fortsatt att jobba i bankvärlden, i flera år tillsammans med Birgitta. - Nu har jag ingen kontakt med de andra, säger han.
RÅNARNA Janne Olsson dömdes av Stockholms tingsrätt till tio års fängelse. Clark Olofsson dömdes först till fem och ett halvt år, men frikändes senare helt.
FILMEN. Clark Olofsson (Shanti Roney) försöker tala Janne Olsson (Torkel Petersson) till rätta.Janne Olsson, 62: I dag driver han en stormarknad i Bangkok, Thailand. I fängelset pekades han ut som tjallare av medfångar och misshandlades svårt; fick käkbenet avslaget på flera ställen och krossår i tinningen, och flyttades från Kumla via Hall till Norrköping. Den 8 mars 1975 gifte han sig i fängelset med Gunilla Nowacki som blivit kär i Olsson när hon sett hans bild i tidningen. Bröllopsvittne var kommissarie Sven Thorander, en av Olssons huvudfiender ett och ett halvt år tidigare. Den 1 oktober 1980 blev han en fri man och till skillnad från Clark Olofsson har han fortsatt att leva utanför murarna. Olsson började som svinuppfödare i Ystad, flyttade till Norrbotten och drev hönsfarm, för att sedan bli bilförsäljare i Helsingborg. Han är i dag åttabarnsfar och bor med sin tredje hustru, Phian, 44, i Bangkok. - Det är klart som fan att jag ångrar vad jag gjorde. Men på den tiden var jag yrkesförbrytare, brott var mitt liv, har han berättat.
Clark Olofsson, 56: Dömdes 1999 till 14 års fängelse, det längsta straff som utdömts i Danmark, för att ha legat bakom insmugglingen av 50 kilo amfetamin och minst 80 kilo hasch till Danmark. Han sitter i dag på säkerhetsavdelningen på ett fängelse i Nyborg och har tio år kvar på sitt straff. Han beviljades nåd 1979 och skulle bli fri 1981 men hann begå nya brott under en permission på Möja i Stockholms skärgård. Släpptes fri 1984. Dömdes året därpå till tio års fängelse för medhjälp till narkotikabrott. I mitten av 80-talet blev han belgisk medborgare och bytte namn till Daniel Demynck. I nästan tio år levde han med sin familj i en slottsliknande villa i Belgien och han påstås ha stora tillgångar i fonder i skatteparadiset Luxemburg. Clark Olofsson har nu tillbringat 30 av sina 56 levnadsår i fängelse. - Jag har haft ett bra liv, jag har haft jävligt kul och jag ångrar ingenting, sa han för två år sedan.
Källor: Dagens Nyheter, Expressen, The New Yorker Magazine, Pockettidningen R.
