Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nicklas, 44, är ofrivilligt barnlös: ”Män vågar inte prata om det”

Män måste våga prata om ofrivillig barnlöshet, menar Nicklas Singh Foresti, 44. Foto: Privat
Omkring 22 procent av de män i 45-årsåldern som lever i Sverige har inte blivit föräldrar. Foto: FOTOGRAFERNA HOLMBERG / TT NYHETSBYRÅN

Att leva med ofrivillig barnlöshet kan innebära en känsla av tomhet och saknad - något som många svenskar kan känner igen. 

Enligt forskare på Stockholms universitet drabbas  lågavlönade män i 45-årsåldern i störst uträckning. 

Nicklas Singh Foresti, 44, har längtat efter barn sedan han var ung. 

– Saknaden och smärtan kommer aldrig försvinna. 

Nicklas Singh Foresti, 44, och hans fru har gett upp hoppet om en stor familj med barn. 

Efter tio års försök att bli gravida skedde det som inte fick hända. Det som började med Nicklas nyfunna glädje över att få bli pappa slutade i sorg och saknad. 

– I två veckor gick jag och min fru runt som i en lycklig dimma. Sen ringde hon en dag på en tid hon aldrig brukar ringa. Jag förstod att något var fel och när jag svarade så skrek hon bara rakt ut "Jag blöder". 

Många får inte barn - även om de vill

Omkring 22 procent av de män i 45-årsåldern som lever i Sverige har inte blivit föräldrar. Det är nästan dubbelt så hög siffra som för kvinnor där 13 procent aldrig får några egna biologiska barn. 

Gunnar Andersson är professor i demografi vid Stockholms universitet och säger till SVT att det fram för allt är män med låg utbildning och låg inkomst som lider av ofrivillig barnlöshet. 

Han fortsätter att jämföra det med det gamla bondesamhället. Där den som har råd att spara ihop till hushåll och familj har lättare att spara ihop till att skaffa familj medan andra blir över. 

Träffade kärleken 

När Nicklas träffade sin fru i 30-årsåldern var de båda ivriga att bilda familj. De försökte få barn - något som avslutades 10 år senare. 

– Vi förstod att vi var lite till åren så vi började försöka nästan direkt när vi träffades. Efter ett tags misslyckande gick vi vidare med IVF. 

En tid av äggplockning, termometrar och ägglossningstest påbörjades. Tre gånger prövade gick Nicklas och hans fru igenom den svåra och långdragna IVF-processen. Den tredje gången lyckades den. 

– 10 år och bara en gång kunde vi bli gravida. Men det slutade med missfall. Det var så surrealistiskt. Jag hann knappt landa i att jag skulle bli pappa innan jag fick veta att jag inte skulle bli det. Det tog otroligt hårt.

Både Nicklas och hans fru var tvungna att uppsöka akut vård inom psykiatrin efter missfallet. 

– Det tömde oss totalt. Det finns ingen ork kvar. Det är som att komma ut på andra sidan - där man får acceptera att det inte kommer bli några barn för oss. 

 Det är som att förlora vilken anhörig som helst 

Nicklas beskriver sorgeprocessen då man efter år av försök är tvungen att ge upp om sitt efterlängtade barn som vilket nära dödsfall som helst. 

– Smärtan lämnar inte kroppen men jag tvingas vänja mig vid den och gå vidare. 

Han har under tiden de kämpat med saknaden efter barn längtat efter någon att prata med.

– Jag vet att vi är många fler än de som pratar om det. Män vågar inte prata med varandra om det här. Det känns omanligt och man blir besviken på sig själv och på sin kropp. 

– Det finns ingen som inte har varit i situationen som kan förstå hur jag känner. Därför måste vi män börja prata med varandra. Samtidigt som föräldrar med barn måste sluta ge råd om hur vi ska göra. Vi har tänkt på allt. Tusen gånger, jag lovar, säger Nicklas.