Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Natalja satt meter från bomben – överlevde

Natalja Kirilova överlevde självmordsbomben i Sankt Petersburg. Foto: Alexander Chizhenok
Natalja Kirilova. Foto: Alexander Chizhenok

SANKT PETERSBURG. Rakhmat Akilov gladdes åt nyheterna från Sankt Petersburg, fyra dagar innan han genomförde sin egen attack.

En uzbekisk självmordsbombare, Akbarzjon Jalilov, sprängde sig i luften på stadens tunnelbana den 3 april i fjol och tog 15 andra med sig i döden.

Natalja Kirilova, 64 år, minns Jalilov mycket väl.

Men det är ett mirakel att hon kan berätta om honom.

Hon satt några meter ifrån honom i tunnelbanevagnen när det small.

Den första arbetsveckan i april i fjol blev mörka dagar i norra Europa. I Sverige minns vi den förstås främst för Rakhmat Akilovs attack på Drottninggatan där fem personer dödades.

Men här i Sankt Petersburg handlar de jobbiga minnena i första hand om de 15 döda, om de cirka 100 skadade på stadens tunnelbanelinje två, den blåa linjen. Det var där den 22-årige Akbarzjon Jalilov sprängde sig till döds med en hemmagjord bomb han gömt i sin ryggsäck. 

Akilov ska enligt åtalet emot honom ha diskuterat terrordådet i Sankt Petersburg med kontakter i Ryssland bara några timmar efter dådet. På frågan i förhören om han blivit påverkad av explosionen i tunnelbanan, svarade Akilov:

– Kanske.

– På vilket sätt? undrar förhörsledaren.

– Det här var ett agerande som var ett svar på att många bombar IS.

Ryssland har varit militärt inblandat i konflikten i Syrien sedan 2015 och IS har slagit till flera gånger mot ryska intressen. Sankt Petersburg har drabbats hårt. Det charterplan som sprängdes över Sinai-halvön 2015 av en IS-allierad grupp var på väg just hit.

15 dödades när bomben exploderade i tunnelbanetåget. Foto: AP / TT NYHETSBYRÅN

Tänkte inte på terror

Det är det dödligaste attentatet av IS mot utländska mål. 224 personer dödades. Bomben hade placerats ombord av en anställd i markpersonalen.

Men terror var inget Natalja Kirilova tänkte på i vardagen. Tunnelbanan använde hon mest varje dag i sitt jobb som lokal journalist i Sankt Peterburg.

– En normal person kan inte gå omkring och tro att man ska bli skjuten eller att en tegelsten ska ramla ner på huvudet, säger hon när vi möts på ett kafé i Sankt Petersburg.

Hon bär en käpp numera. Ett minne från den 3 april i fjol, dagen då något mycket värre än en tegelsten föll ner. Hon var på väg till ett jobb denna eftermiddag för stadens handelskammare och skulle egentligen ha tagit tunnelbanan till stationen Plosjtjad Vosstanija på den röda linjen.

En normal person kan inte gå omkring och tro att man ska bli skjuten eller att en tegelsten ska ramla ner på huvudet.

Men på väg ner i sin tunnelbanestation så fick hon höra att den stationen tillfälligt var avstängd, så i stället beslutade hon sig för att ta linje två till Technologitjeskij Institut och därifrån gå till sin slutdestination.

Ett misstänkt föremål hade hittats på Plosjtjad Vosstanija. Natalja kunde förstås inte veta det, men det var en bomb i en väska som den 22-årige Akbarzjon Jalilov placerat ut där. En bomb han inte lyckades detonera.

Akbarzjon Jalilov utlöste självmordbomben.

Klev på i samma vagn

Samme Jalilov som sedan skulle kliva på exakt den tunnelbanevagn som Natalja satt i, den tredje vagnen framifrån.

Natalja Kirilova är en nyfiken människa som gillar att studera människorna runtomkring sig. Även i en tunnelbanevagn på väg till jobbet. En ung man erbjöd henne ett säte längst in i vagnen.

– Jag hade en liten flicka intill mig, och mitt emot satt en pojke på kanske två år med sin farmor. En riktig rysk babusjka som tittade barskt på mig när jag log mot pojken.

Hon minns också den där kvinnan som såg vagt bekant ut som gick ombord tillsammans med en yngre kvinna, antagligen en dotter. Natalja trodde att hon sett henne någonstans förut.

Det var först efter terrordådet som hon insåg vem kvinnan var, den kända docktillverkaren Irina Medjantseva, 50 år. Hon dog i attentatet. Hon kastades mot sin dotter Jelena, 29 och det räddade dotterns liv.

Sankt Petersburg sörjer offren efter attentatet. Foto: ANATOLY MALTSEV / EPA / TT NYHETSBYRÅN

”Det var något med hans ögon”

Det fanns en till passagerare som Natalja Kirilova minns väl.  Den unge mannen med den orange/röda vinterjackan. En man som verkade komma från Centralasien, den del av det forna Sovjet där exempelvis Uzbekistan och Kirgizistan ligger.

Han stod upp vid dörren, några meter från Natalja. Hans kläder stack ut, liksom den blåa till synes hemmastickade mössan. Han bar glasögon och hade en ryggsäck.

– Det var något med hans ögon, minns Natalja. De verkade liksom frånvarande, glasartade. Jag undrade vem han var. 

– Vi var ju på väg mot stationen Technologitjeskik Institut, så jag undrade om han möjligen var student.

Det var där Natalja själv skulle gå av. När de passerat Sennaja Plosjtjad - stationen före - och åkt in i tunneln igen så plockade Natalja fram sin telefon för att kolla vad klockan var. Hon skulle möta en kollega klockan tre.

Hon slog på telefonen, men hann aldrig se tiden. 

Nyfikna folkmassor samlas vid avspärrningarna efter attentatet. Foto: YEVGENY KURSKOV / AP / TT NYHETSBYRÅN

”Det liknade ingenting annat”

Klockan var i själva verket 14.40. Och tiden var ute.

– Plötsligt small det. Ett enormt ljud av metall och glas. Ljus. Hetta. Det liknade ingenting annat, berättar Natalja.

– Min första tanke var: Helvete en terrorattack.

Efter det skarpa ljuset - mörker. Tåget befann sig ju mitt i tunneln. Natalja minns hur hon kastades först till höger av tryckvågen, sedan mot vänster när samma våg studsade mot vagnens kortsida.

– Jag minns hur vi alla skrek i kanske 20 sekunder. Jag tittade upp och såg blå gnistor och hur taket delvis rasat in. Smärtan i öronen var förfärlig. Som tur var hade jag gapat när det small, det räddade mina trumhinnor.

Plötsligt small det. Ett enormt ljud av metall och glas. Ljus. Hetta. Det liknade ingenting annat.

– Jag förstod inte först hur jag kunde överleva, men jag har senare förstått att de människor som föll mot mig räddade mitt liv. De dog. Jag lever.

Efter en stund blev det tyst i vagnen. Natalja tittade upp och såg lågor i taket. Samtidigt märkte hon att tåget fortsatte rulla. Det gnisslade när metalldelar från vagnen skrapade mot väggen.

– Stanna inte! Stanna inte! tänkte jag när jag såg eldslågorna på taket.

Hon blev bönhörd av föraren. Han förstod att något ohyggligt inträffat men fattade det riktiga beslutet att köra vidare till nästa station, Technologitjeskij Institut. Där på stationen kom ljuset tillbaka och förödelsen i vagnen blev tydlig.

Räddades av sin väska

Nikolaj Nikolajev befann sig också i vagnen, men hade stått längre bort från bombaren. Han minns också dennes jacka före explosionen. Nikolaj hade haft ryggen vänd mot terroristen precis vid detonationen. Nikolaj hade en väska som hängde över axeln.

– Väskan fungerade som skydd för mig. När vi kom till stationen vände jag mig om och såg delar av kroppar runtomkring. Men jag hörde inget. Mina trumhinnor var skadade.

Nikolaj Nikolajev. Foto: Alexander Chizhenok

Natalja Kirilova säger att hon mentalt slog av en knapp när tåget anlände till stationen. Sinnena registrerade inget längre. Det nästa hon minns är att någon ruskar på henne och frågar.

– Lever du? 

– Det var annars tyst som i graven först i vagnen.

Hon uppmanas att resa sig upp och hjälpa till att få ut skadade genom de krossade fönstren. Även Nikolaj Nikolajev hjälper till att bryta upp en av dörrarna och få ut personer som skadats värre än han.

Natalja upptäcker till sin lättnad att den unge pojken mitt emot överlevt explosionen. Hans babusjka också.

Hon ser något annat också. En hög av kroppar ligger på golvet. På toppen ligger ett avsprängt huvud. Ett huvud som fortfarande bär den blåa mössan. Poliserna ska senare bli mycket upphetsade när Natalja kan identifiera den unge mannen i mössan när de visar upp några bilder för henne i sjukhussängen.

Spår av bombtillverkning

Det är Akbarzjon Jalilov, en 22-årig uzbek som vuxit upp i Kirgizistan men som flyttat till Sankt Petersburg. Polisen ska när de genomför en räd i hans lägenhet hitta spår av bombtillverkning.

Han tros inte ha agerat ensam. Fler personer greps kort efter attentatet men rättsprocessen har inte börjat på allvar än.

Mitt hjärta slog och slog. Jag var så rädd och gick ut därifrån. Jag trodde aldrig jag skulle våga åka igen.

Både Natalja Kirilova och Nikolaj Nikolajev tillbringade veckor på sjukhus och lider fortfarande men efter terrordådet. Den 46-årige Nikolaj är pensionerad militär och säger sig annars inte nämnvärt ha ändrat sitt liv. Han åkte exempelvis tunnelbana igen redan i maj, precis när han lämnade sjukhuset.

– Det är väl militären i mig, säger han. Men jag har oftare stunder nu när jag känner att jag vill vara ensam, vara utomhus, andas frisk luft.

För Natalja är det fortfarande plågsamt att åka tunnelbana. Ljuden, synintrycken, minnena. Första gången hon skulle åka, i juli, så var hon tvungen att göra det eftersom spårvagnarna för tillfället inte gick. Men när hon gick ner i tunnelbana så fick hon höra att samma Plosjtjad Vosstanija var avstängd, precis som den 3 april.

– Mitt hjärta slog och slog. Jag var så rädd och gick ut därifrån. Jag trodde aldrig jag skulle våga åka igen.

Räddningsinsatsen efter attaken. Foto: ANATOLY MALTSEV / EPA / TT NYHETSBYRÅN

Får hjälp av frivilligorganisation

Hon lider fortfarande av panikattacker, hör dåligt och har talsvårigheter. Hon har fått hjälp med medicinsk vård av en frivilligorganisation som heter ”Interrupted Flight”. Den bildades efter en flygkrasch 2006 och hjälper offer eller anhöriga till offer med kostnader för bland annat mediciner, psykologisk hjälp, etcetera.

– Vi samlade in 24 miljoner rubler (cirka fyra miljoner kronor), säger Alexej Steinvarg, en av grundarna. Allmänheten reagerade med många spontana yttringar och manifestationer efter terrordådet.

Terrordådet fick uppmärksamhet utomlands, men med tanke på att 15 dog och över 100 skadades så var det ändå betydligt mindre publicitet internationellt än kring exempelvis terrordåden i Paris, Bryssel eller London.

– Ryssland och Europa är separerade världar, noterar Alexej Steinvarg.

Alexej Steinvarg. Foto: Alexander Chizhenok

Men i Ryssland - liksom på många håll i väst - finns en växande misstro mot muslimska invandrare. Länderna i Centralasien var tidigare en del av Sovjet, många där talar fortfarande ryska och det finns flera miljoner centralasiater i Ryssland. De behöver inget visum för att komma hit.

– Det märks inte minst på sociala medier att det råder en större misstro mot centralasiater även här i Sankt Petersburg, säger Natalja Kirilova. Annars har vi haft en bra relation här, bättre än i Moskva.

Vill se hårdare krav

Nikolaj Nikolajev oroas också över utvecklingen. Han vill att staten ska ställa hårdare krav på vilka som släpps in och hur de får bete sig.

– När jag ser på Euronews så tycks det mig som om ni i Europa lever i ett hus där ni är på väg att tvingas flytta ner i källaren när gäster kommer, säger han.

De hörde bägge talas om terrordådet i Stockholm när de vårdades på sjukhus efter bomben i Sankt Petersburg, fyra dagar tidigare. En slags bekräftelse för dem bägge att ingen kan räkna med att gå säker någonstans längre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!